Pelle Nelanders Blues Friends på Katalin, Uppsala, lördagen den 9 februari 2019

bluesfriends

En lektion i blueskunskap 

En blaskig lördagseftermiddag i februari, med en vinter i sönderfall, väcker grå känslor av tristess. Då kändes det alldeles utmärkt att få kliva in i ett fullsmockat Katalin, där en förväntansfull publik fick en fin lektion i blueskunskap. Ämnet var Howlin´ Wolf och ”lärarna” var Pelle Nelanders Blues Friends.

Förutom Pelle (piano och munspel), består Blues Friends av Tomas Arnesen (gitarr och piano), Per Eriksson (elbas) och Håkan Jansson (trummor). De är musiker som inte behöver någon längre presentation, åtminstone inte i Uppsala med omnejd. Tomas Arnesens och Pelle Nelanders musikgärning sträcker sig femtio år tillbaka i tiden. Redan i slutet av 1960-talet spelade de tillsammans i bluesbaserade rockbandet Johnny Blitz. Pelle Nelander bildade Avenue Blues Band på 80-talet med Per Eriksson, Håkan Jansson och Peter Larshammar på gitarr. Bandet bytte gitarrist och namn 2011 när Tomas Arnesen kom med.
Pelle Nelander, som gjort flera tributekonserter tillsammans med Blues Friends, berättar i sin pressrelease att hans avsikt är att lyfta fram bluesmusiker som betytt mycket, inte bara för honom, utan även för utvecklingen av den europeiska bluesen. Det är ett i högsta grad lovligt syfte. Tänk om bandet hade kunnat turnera landet runt på svenska skolor i Rikskonserters regi?

Nu är det istället en grånad publik som får ta del av anekdoter om Howlin´ Wolf, varvade med klassiska nummer. Som till exempel inledande ”How many more years”, den första låten Howlin´ Wolf spelade in på skiva. Alla de viktiga låtarna är med på bandets repertoar, såväl Howlin´ Wolfs som Willie Dixons: ”Built for comfort”, ”Evil”, ”Smokestack lightnin´”, ”Little red rooster”, ”300 pounds of joy”, ”Killing floor” och ”Backdoor man”. Framförandet är kompetent och inspirerande, så recensentens initiala tvivel på möjligheten att ge rättvisa åt låtarna faller genast på skam. Det är inte att ta miste på Pelle Nelanders ärliga uppsåt. Han menar allvar. Att Tomas Arnesen dessutom kan ingjuta litet Hubert Sumlin-känsla i solona bidrar till upplevelsen av äkta musikantskap.

bluesfriends

Mellansnack kan ju vara otroligt krystade och poänglösa, och ibland alldeles...ja, roliga och belysande, som i det här fallet. Vi får en generös bild av Howlin´ Wolfs liv och den situation som många svarta musiker levde i för femtio år sedan. Både glädjen och tragiken. Konceptet fungerar alltså riktigt bra. Utan att kännas konstlat.

Det är roligt att klassisk blues kan dra så stor publik i Uppsala. Och det är ingen risk att den drabbas av skoltrötthet i det här fallet. Vi ser fram emot nästa lektion!

Text: Kristjan Aunver
Foto: Barbro Björnemalm

 

 

Skriv ut