Allen Finney, skivrelease Bluesbaren, Stockholm, den 28 november 2018

 Allen Finney

Efter att ha avnjutit ett promotionex av Allen Finneys nya CD tog jag tillfället i akt att höra och se honom på releasespelningen ett par veckor senare. Skivan hade lämnat mersmak. Och Allen är en cool cat, som kommunicerar väl med sin stillsamma humor.

Allen radade upp de elva låtarna från skivan, vilka han skrivit själv text och musik till, förutom en skriven tillsammans med Sven Zetterberg (och inspelad av Sven). Låtarna lutar sig åt – eller är väl rent av de flesta – americana. De flyter fram lugnt och fint. Så lugnt att efter låt nr 4 utbrast Allen ”Give me a 12-bar blues, shit!” (eller sa han ”…please!”?). Att kalla Allen Finney för estradör är väl att ta i, men i ett poetry slam skulle hans poetiska ådra – som jag tycker han har – klara sig bra. Vad sägs om:

The world don´t change, there´s a river of pain
Beyond the highway sign
You cry your tears, baby, I´ll cry mine
(från ”Who´s got the twine?”)

Eller

Got my cornflakes in my bowl
Got my sweet potato
Life´s a dream inside a dream
Just like my El Dorado
(”The Jim Dandy song”)

Med sig denna kväll hade Allen musiker från skivan; Ted Hector på keys, Christer Lyssarides på gitarrer, Robert Ivansson på bas, som även svarat för den excellenta skivproduktionen, samt – ej med på skivan – Björn Gideonsson, trummor. De gjorde ett förbaskat bra ”jobb”. I sista låten, precis som på CDn, körade Mona Johansson, som driver Mojo Music, som ger ut skivan och ges alla tummar upp i nr 198.


Straight outta Löfgren: text/foto

Skriv ut