PÅ VÄSTFRONTEN: rapport från Göteborg hösten 2018

   Felicia N och Bill Öhrström Foto Bengt Nyman 2017
Vid en annan spelning än i Göteborg är här Felicia Nielsen och Bill Öhrström. Foto: Bengt Nyman.

BROR GUNNAR JANSSON, Liseberg, 23 augusti

Överfullt framför Lisebergs lilla scen där Bror Gunnar Jansson hade laddat upp med tre gitarrer och fullt trumset. Jansson har många supporters, både lokalt och internationellt, men flera hade säkert kommit för att lyssna på Rolf Wikström, se nedan. Jansson medverkar även framgångsrikt i olika grupper. Man kan inte påstå att det ”svänger” om Janssons enmansband. Det blir ofta entonigt och tungt med hög volym. Gitarrspelet blir mest ackordriff som kryddas med distortion, svaj och slide. Bror Gunnar är en allvarlig man med en tuff framtoning som sjunger egna låtar, intensivt med lite ansträngd röstklang. Orden blir svåra att uppfatta. Men Jansson har en mycket personlig stil och kan uppenbarligen trollbinda sin publik. Bara en sån sak!

ROLF WIKSTRÖM, Liseberg, 23 augusti

Rolf Wikström (70 nästa år) hade en bra kväll på Liseberg tillsammans med Bernt Andersson, munspel och klaviatur, Erik Mosselid, klaviatur, Tommy Cassemar, elbas, och Håkan Nyberg, trummor. När man lyssnat på Wikström i nästan fyrtio år så vet man rutinen: Rolfs kända låtar på svenska, perfekta väl inövade gitarrsolon, gött snack, grymt bra band samt en inlevelse och utspel som fortfarande blir mycket övertygande! Det är inte bara medelålders kvinnor som får fuktiga ögon när Wikström kommer igång! ”Kom till mig kvinna” var en av höjdpunkterna. Rolf Wikström for ever!

SWEET SUBSTITUTE, Café Hängmattan, 29 augusti

Café Hängmattan ligger vid Karl Johansgatan i Majorna, nära Stigbergstorget. Mycket trevlig musik har presenterats och presenteras där av flitiga Göteborgs Bluesförening. Gruppnamnet Sweet Substitute kommer från Jelly Roll Mortons melodi inspelad 1940. Vi hörde Stefan Sandberg, sång, tenorsax och gitarr, Matti Ollikainen, piano, Mikael Fahleryd, elbas, och Sverker Stenbäcken, trummor. Mångsidige Sandberg är känd från olika sammanhang, bl a spel på Göteborgs och Borås stadsteatrar och turnerande med Peps, Jimmy Dawkins, Ike Turner m fl! Och vad Matti Ollikainen inte kan göra på ett piano vet vi ännu inte! De får uppbackning av Fahleryd (är en klippa utan att, som många basspelare, ta över - tack för det!) och Stenbäckens varierade trumspel. Förutom fint spel på sax och gitarr, så sjunger Sandberg sparsmakat och rättframt. Vi får höra en skön blandning av be-bop, västindiska rytmer (”Emily” m fl av McBeth the Great), blues (Prof. Longhair, Eddie Boyd, Joe Liggins), boogie m m. Från Duke Ellingtons latinrepertoar spelas ”Caravan” och ”Flaming sword” i lysande tolkningar. Gruppen spelar verkligen tillsammans – det blir ofta hur bra och svängigt som helst!

JANSSON & CARLSSON, Café Hängmattan, 12 september

Med Kjell Jansson (kontrabas, elbas) och Bo Carlsson (sång, gitarrer), mera känd som Mr Bo, blev det en intim bluesafton på det mysiga kaféet i Majorna. De båda skapade en sådan stämning att den vanligtvis pratsamma stampubliken blev tyst! De rutinerade herrarna hade goda tillfällen visa sina instrumentala färdigheter i idel bluesstandards: ”Lonesome dog blues och Mojo hand” (L Hopkins), ”Evil man (gal)” (L Feathers), ”New leaf” (J Reed), ”I feel like chopping” (Patton), ”Drifting blues” (Charles Brown), ”Bloody tears” (J Littlejohn), ”Talk to me baby” (E James) med flera. En av flera höjdpunkter var långsamma ”Baby please don´t go” inspirerad av Big Mama Thorntons version från en Mercury-LP. Tampa Reds vackra 8-taktare ”It hurts me too” ligger rätt i tid med betoning på de två sista orden! Läcker slidegitarr i öppet C kryddade flera av låtarna. Mr Bo, med många år på bluesscenen, sjunger bra och ibland kan man få en känsla av Homesick James´ lite desperata utlevelse – vilket är menat som beröm! Detta var en fin kväll!

FELICIA NIELSEN, Café Hängmattan, 10 oktober

Nielsen har hållit på ensam med sin gitarr i åtskilliga år nu. Jag minns min begeistring när jag hörde henne i Åmål för första gången. En ung tjej som sjöng gamla bluessånger med utsökt fingerspel på gitarr! Gitarrspelet är Felicias starka sida. Hon sjunger skört, gällt och med svävande tonbildning. Ofta funkar dock sång och gitarr fint tillsammans som i "Frankie and Albert/Poor Howard" och "When the levee breaks" i C. Att sjunga "John Henry" a capella blir inte så bra. Sologitarr som i Buddy Boy Hawkins originella "A rag blues" blir bättre!

Nielsen tar sig an Ma Raineys "Lucky rock blues" (lucky rock betyder här lyckobringande sten), som är vacker med en sexton takters vers och två blueschorus. Jag kan inte låta bli att lyssna på originalet, inspelat 1924, efter konserten. Inspelningen är nästan smärtsamt "blå" och går naturligtvis inte att överträffa, speciellt inte med Raineys timing, långsamma föredrag och Tommy Ladniers trumpetsolo. Men Felicia gör en fin och stämningsfull tolkning.

Nielsen är ingen mästare på mellansnack men talar om namn på låtar och ursprung, även om det ibland blir svårt att uppfatta. Hon framför också engelska ballader och svenska folkmelodier med det förmodade vällovliga syftet att bredda publikunderlaget. Jag föredrar henne i blues och gospel, som "Leave me walkin´", "Hesitation blues", "Red River blues", "Lord keep me day by day", "Sun´s gonna shine one day" m fl.

BLUE FIRE BLUES, KOM, 20 oktober

Denna göteborgsgrupp torde vara unik på många sätt – veteraner som blandar blues, free form-jazz, funk med mera. Skådespelaren Anders Granell (69) sjunger och spelar gitarr. Professsorn och jazzmusikern Gunnar Lindgren (76) spelar tenorsax. Håkan Strängberg (73) spelar trombon och scatsjunger. Nikke Ström (67 och tidigare med Nationalteatern, Totta Näslund m fl) spelar elbas. Jazzmusikern David Sundby (63) spelar trummor.

"Bourgeois blues" (Leadbelly), "Now´s the time" (Parker), "Vigilante man" (Guthrie), "C-jam blues", "See you later alligator", "St Louis blues", "Work song", "Parchman Farm" m fl framförs alla med gruppens tämligen vilda manér. I vackra "You´ve changed" (från Billie Holidays repertoar) lugnar man ned sig och Lindgren spelar vacker tenorsax. Stephen Stills´ (Crosby, Stills and Nash) ballad "Four and twenty years" får en helt lysande tolkning - man sitter bara och njuter av gruppens olika men förunderligt samverkande röster. Granell är ingen stor sångare men kompenserar med in- och utlevelse. Rösten bildar ofta ett unikt sound tillsammans med blåsarna. Gitarren hörs knappt alls bakom Ströms bas, som hörs lite för mycket, men man vänjer sig snart vid de trygga gångarna. Gruppens virtuoser är Lindgren och Sundby. Strängberg är ingen finlirare utan satsar stenhårt och hans scatsång är obetalbar. Missa inte Blue Fire Blues!

4AM GROOVE & BLUES, Café Hängmattan, 7 november

Filmmusik, Dylan, bluesrock, soul m m serveras i en ofta mycket dansvänlig tappning - tyvärr utan plats för dans. Ca hälften av låtarna är instrumentaler. Finn Sörenson sjunger mycket bra och spelar elegant gitarr utan gnidande långt ner på gitarrhalsen - fint! Lars Hoffman på klaviatur spelar ofta fullständigt lysande som i "Flaming sword" (Ellington/Dr John) - man får kalla kårar vid ackordbytena! Perfekt stöd ges av Matts Tohver, bas och ibland sång, samt Mats Pihlgren på trummor. Det märks att man spelat mycket tillsammans. Höjdpunkter bland flera är "Undercover agent for the blues" (Tony Joe White), "It takes a lot to laugh, It takes a train to ride" (Dylan) och den enda 12-taktaren, J J Cales "Call me the breeze".

BLUES FOR ALL, KOM, 9 november

Gitarristen Al Tehler har knappast någon överman i Sverige vad gäller modernt spel à la B.B. King, Otis Rush m fl. Han startar ofta på låg volym och bygger stegrande upp ett solo - magnifikt! Theler är lika bra i boogies med basgångar och personliga triolriff. Trumslagaren Gunnar Petersson är en institution på Göteborgs jazz- och bluesscen sedan årtionden. Hammondvännerna hade julafton när Bo Hansson kom igång. Tyvärr ofta högt i basen, som då dränkte både sång och gitarr. Lasse Häggströms sång lät bäst i långsamma nummer.

Skriv ut