ANGELA BROWN
En blues-diva av format
Angela Brown omnämns ofta som en blues-diva. Hon har till och med låtit sig karakteriseras så på sin MySpace-sida på internet. Och efter att ha upplevt henne på olika konserter och även träffat henne privat i samband med denna intervju, kan jag hålla med om att hon verkligen är vad man skulle kunna kalla en diva. Mest dock i positiv bemärkelse. Hon är en stor artist på olika plan: har en mäktig och välmodulerad stämma, är en strålande scenpersonlighet med den kanske mest utpräglade publikkontakt jag nånsin bevittnat, och släpper lös en energi som det slår gnistor om. Är det någon som ”äger scenen” så är det hon. Hon har auktoritet till tusen. Privat visade hon prov på både hett temperament och vad någon kanske skulle kalla diva-later. Intervjun var tänkt att hållas i ”loungen” på Åmåls Stadshotell, och Angela ville få sig en kopp kaffe med lite tilltugg att styrka sig med efter sin nyss avverkade gospelkonsert i Gamla kyrkan på Åmåls Blues Fest 2007. Där hade hon gett allt, och jag förstod tillfullo att hon kunde behöva något uppiggande efter den kraftfulla urladdningen. Det var bara det att hotellets restaurangavdelning precis hade stängt för dagen – det var söndag eftermiddag – och en ensam kvinna, den enda kvarvarande av personalen, ville gå hem (hon hade redan jobbat över). Dispyt uppstod mellan Angela och henne länge och väl, men nej, kvinnan var orubblig: Angela fick inte komma in. Dörren låstes obevekligt. Angela blev mycket uppbragt, och mitt förslag att vi i stället skulle ta intervjun i hennes rum på hotellet vann inte alls gehör. En stor trappa i entréhallen, där vi befann oss, ledde upp till övre plan. Angela satte sig resolut på nedersta trappsteget med flammande blick, parkerade fötterna stint i golvet, och basunerade ut att hon vägrade flytta sig en tum. Här tänkte hon bli sittande, no matter what, och ingen annanstans. Jag fick vackert sätta mig bredvid på trappan, och The Mighty 45’s, hennes kompband bestående av fyra män, fick ställa sig och vänta intill. Något skärrad påbörjade jag intervjun. Hon var lite barsk först, men tinade upp efter hand, och småskrattade rentav vid ett par tillfällen. Jag kunde andas ut. Efteråt pratade jag lite med de fyra bandmedlemmarna; mest om Angela. Till Simon Callow, keyboardisten, sa jag: hon har allt rätt mycket temperament …, varpå han omedelbart replikerade, som det naturligaste i världen: -”Well, she’s a woman”!
Angela Brown föddes i Chicago någon gång på 50-talet (hon vägrade uppge exakt vilket år). Hon började sin karriär med att sjunga gospel i kyrkan och att framträda i olika skolkörer. Blues kände hon till redan som barn, men sjöng ingen förrän omkring 1980, då hon fick en roll i en musikal, där hon skulle spela Gertrude ”Ma” Rainey. Hon blev så fascinerad av musiken att hon började sjunga blues på en mängd klubbar i Chicago, ackompanjerad av pianister som Little Brother Montgomery, Lovie Lee och Erwin Helfer.
1982 turnerade hon i Europa med The Chicago All Star Band. Hon slog sig också stadigvarande ner i Tyskland en period, och hennes första album – The voice of Blues – spelades in där, på Schubert Records (1987). Det blev dock inte utgivet förrän tio år senare, 1997 (på skivbolaget Chrisly).
Angela sjöng mycket vaudeville-blues på 80-talet, något som gjorde att hon blev omnämnd som ”the Bessie Smith of the Eigthies”. Men hon har mycket annat på programmet. Förutom blues – även i mer modern tappning – sjunger hon soul, jazz, r&b och gospel/spirituals. Hon har turnerat flitigt genom åren, och fått flera utmärkelser. I England fick hon t.ex. priset ”Overseas Female Artist of the Year” både år 2000 och 2001, och i Frankrike har hon belönats med ”International Chanteuse de l’Année 1999”.
Sen lång tid har hon uppträtt mycket ihop med kompbandet The Mighty 45’s. De har hittills gett ut 2 album ihop: Thinking Out Loud, som kom1999 och live-plattan In a Dangerous Mood, utgiven 2006. Härutöver har hon gjort några soloplattor samt ett par plattor ihop med andra artister, såsom de tyska pianisterna Christian Christl (Wild Turkey, 1991) och Jan Luley (Wings of Blues, 2005). Periodvis har hon på 2000-talet varit borta från scenen på grund av en fotskada, men nu är hon tillbaka med full styrka.
Var får du all din energi ifrån?
Hmm … Från livet och musiken. Och om man arbetar ihop med The Mighty 45’s, så får man energi från dem också, för de trimmar upp dig (”work you”). Jajamän, de trimmar upp dig till max!
Har du någon familj?
Jag har 2 barn, 8 barnbarn och ett barnbarnsbarn (i kyrkan i Åmål sa hon skämtsamt att hennes hädangångne man hade: ”kommit till himlen, eller — helvetet!”; min anm.).
Berätta om hur du kom i kontakt med musik som liten flicka.
Musik genomsyrade min uppväxt, och det hade knappast kunnat vara annorlunda! Så är det i vårt samhälle. Vi växer upp med musik runt omkring oss, och man kan inte annat än bli en del av den. Så var det i högsta grad för mig. I grannskapet där jag bodde i Chicago rörde sig massor av artister, och jag såg väldigt många uppträda. Mahalia Jackson och Aretha Franklin dök regelbundet upp, Jackie Wilson likaså. Och Michael Jackson lade jag märke till redan när han var 7 år, och kunde sen följa fram till idag. Jag blev exponerad för ett stort galleri av alla slags artister, och mina influenser kommer från väldigt många håll. Fler än jag kan räkna upp här. Och att säga att den ene har influerat mig mer än den andre, vore nog fel. Men visst älskade vi Mahalia Jackson. Alla skyndade till kyrkan när hon skulle uppträda. Vi gav henne kärlek, och hon gav oss kärlek tillbaka.
Jag tyckte att du påminde lite om Mahalia Jackson på din gospelkonsert i kyrkan här i Åmål.
Nej, det gör jag inte! Jag är Angela helt och hållet. Bara Angela!! (men hon skrattar avväpnande; min anm.).
Du turnerar mycket.
Ja, men inte tillräckligt! Aldrig tillräckligt. De senaste åren har jag inte varit ute så mycket som jag velat. Du ser min fot. Den har jag haft mycket problem med. Jag vill inte komma inhoppande på scen med kryckor, så då har scenframträdanden fått vänta. Men foten har inte stoppat min musik!
Men nu är foten bättre?
Oja, den är mycket bättre. Nu kan jag hoppa runt och dansa igen.
Du dansade verkligen mycket på scen igår!
Ja. Du vet, musiken gör mig sådan. Jag kan inte stå still när jag sjunger för publiken. Det blir något helt annat än när jag sjunger för mig själv. Med publiken kommer jag loss, och jag älskar att slå runt med publiken.
Ja, du har bra kommunikation med publiken.
Det är för att jag vill ha nära kontakt med den. Så nära som möjligt. Jag vill lära känna den, och jag vill prata med folk som kommer till mina konserter. Helst redan innan jag går på scen! Och om det inte går, så definitivt under mina konserter och efter!
Hur länge har du uppträtt ihop med The Mighty 45’s?
14 år. Jag älskar dem! De är så musikaliska och vi har så kul ihop. Russell Brown, basisten och Simon Callow på keyboard är hjärnorna bakom många av arrangemangen på våra låtar. När de två kommer samman kan vad som helst hända med musiken! Det är mycket stimulerande. De sporrar mig mycket. Och Roger, vår trummis, håller oss samman. Jag uppträder ibland med andra band också, men jag föredrar absolut The Mighty 45’s. De är mitt drömband.
Så här säger The Mighty 45’s om Angela
Nick Hyde, gitarrist:
Jag har rätt nyligen kommit med i bandet. För mindre än ett år sen faktiskt. Så det här är en relativt ny grej för mig. Men jag har känt både Angela och de andra grabbarna i bandet sen lång tid, och om Angela kan jag säga att hon är en mycket unik person. Hon har en otrolig röst, och hennes energi är … … pooosh! Rena dynamiten. I gårkväll på stora scenen hade vi en timmes tuff uptempo-show, och hon höll igång precis hela tiden. Oj,oj,oj …
Hur bär hon sig åt för att klara det?
Det enda förklaringen måste vara att hon helt enkelt älskar det. Därför orkar hon. Hon eldar upp oss också. Och energin som vi överför till publiken, kommer dubbelt tillbaka till oss. Så det blir en uppåtgående spiral. Och särskilt här i Sverige har folk uppskattat oss. Det är likadant i Norge och Danmark. I England får du aldrig en sådan respons av publiken. Där är det mer av hårt arbete att få upp en energi. Hos er blir det ett rent nöje att spela!
Kommer ni fyra i bandet alla från England?
Ja, vi är alla från Surrey-trakten, sydväst om London.
Roger Jones, trummis:
Jag har spelat med Angela i 14 år nu. Vi träffade henne första gången på en festival i England. Hon skulle sjunga där, men hade inget kompband, så vi blev ombedda att rycka in. Vi hade bara en kort repetition och inom 2 timmar stod vi på scen och väl där flöt vi iväg på vågorna … Det sa klick direkt. Publiken var begeistrad. Det var en helt underbar kväll, och vi kände att vi ville göra mer ihop med henne. Så efter ett år ungefär hade vi ett par gig ihop igen, och det kändes super. Och ”the rest is history”. Vi har hållit ihop allt sedan dess, och vi har turnerat genom hela Europa, Ryssland, Australien … Vi har haft jättekul.
Russell Brown, basist:
Vi hade redan ett band igång innan vi mötte Angela. Anledningen till att vi hållit på så länge, och särskilt sen Angela kom in i bilden, är att vi är mycket goda vänner också. Det märks på våra spelningar, och du vet, det har blivit som ett äktenskap. Vi är som en familj. Visst har vi våra ”ups and downs”, men vårt samarbete är slitstarkt, och vi har roligt nästan jämt. Vi har backat andra artister också – till exempel Phillip Walker från USA, Bo Diddley, Larry Garner, Lucky Peterson och John Primer – men vi håller oss i första hand till Angela, för det är något alldeles speciellt med henne.
Simon Callow, keyboardist:
Första gången vi skulle spela ihop med Angela gällde det att på ungefär en timme hinna lära sig hennes set. Och det var inte lätt, för hon kan inte tonarter! Som att ”den här låten går i b dur”, eller ”denna går i e moll”. Angela bara sjunger, rätt upp och ner. Hon förstår sig varken på noter eller tonart. Så när vi repade, fick jag rekordsnabbt ta ut tonarterna på mitt piano efter hur hon sjöng. Sen var det bara att gå ut på scen, där vi mötte en publik på 900 personer! Och allt klaffade mirakulöst nog, till 100 procent! Konserten var på Gloucester Arts Center i England. Vi har inte gjort en enda dålig konsert med Angela därefter, under alla dessa år. Hon är mycket, mycket professionell; har en fantastisk röst och har ett makalöst sätt att jobba med publiken. Wow! Tillsammans blir vi ett band på högsta energinivå, och det är det som gör det så speciellt.
Text Birgitta Larsson / Jefferson #155
