BLANDADE ARTISTER
Black Pearls vol. 6 – Get Your Enjoys!
Koko Mojo KM-CD-60 (69 min)
Black Pearls vol. 7– Oh! What A Wonderful Time
Koko Mojo KM-CD-61 (70 min)
Koko Mojo formligen vräker ut cd-sammanställningar med bland annat afroamerikansk r&b, blues, soul uppdelat på olika serier med särskilda temata. En sådan serie heter ”Black Pearls” och för sammanställningarna står den danske bluesgitarristen och skivsamlaren Ronnie Boysen. Till skillnad från de flesta av Koko Mojos andra utgåvor innehåller omslagen på denna serie viss information om varje låt. Vol. 1–5 i denna serie finns recenserade på Jeffersons hemsida.
Musiken täcker ett spann från lite skrikig tonårspop över mer mogen r&b till en och annan blueslåt, eller tidig soul. Tidsperioden omfattar sent 1950-tal fram till mitten av 1960-talet. En mycket positiv sak med utgåvorna är att det är ytterst få låtar man redan har, såvida man inte är storsamlare av 45:or. Det finns också ett skäl till att många låtar inte tidigare återutgetts på lp eller cd. Efterfrågan är nog inte alltid så stor, många låtar hade en kort och inte så framgångsrik period. Men det finns många godbitar som smyger fram mellan mer ordinära alster.
På vol. 6 vill jag främst lyfta fram T-Bone Walkers Atlantic-version av ”Evening”, Billy The Kid Emerson suveräna ”If loving is believing” och den ganska okända Sugar Boy Williams ”Little girl”. Bland de få kändare spåren måste Clarence Garlows klassiker ”Sound the bell” nämnas. Andra små pärlor är Dickie Thompsons ”Thirteen women”, Big Maybelles ”Goin´ home baby” och Young Jessies “Do you love me”. Denna uppräkning ger en bild av innehållet.
På vol. 7 har jag inte funnit lika många låtar som berör mig särskilt mycket. Men det finns en del pärlor här också. En sådan är Jackie Brenstons ”Gonna wait for my chance” med rivigt gitarrspel av Ike Turner som bara han kunde göra (jämför med hans instrumentalhit ”Pranchin´” så vet du vad jag menar). Slit och dra i svajarmen, twanggitarr innan Link Wray blev ikon på området. En annan skön låt är Eddie Banks ”Sugar diabetes”, och Little Willie John svänger loss ordentligt i ”Don´t play with love” vilket också Johnny ”Guitar” Watson gör i ”The bear”, för att inte tala om vokalgruppen Ray-O-Vacs ”Party time”. Big Mama Thornton med Johnny Otis Band med låten ”My man called me” svänger också fint liksom Jimmy Liggins med ”Knocked down”, och vem kan motstå Percy Mayfields ”Loose lips”?
Sammantaget är båda plattorna värda att köpa för att man härigenom får en massa låtar som bara funnits på (idag mycket svåråtkomliga och dyra) 45:or. Cd-skivorna ger en bra bild av den musikutgivning som i början av 1960-latet i första hand riktade sig till den afroamerikanska ungdomen. Oftast är det skivor vi bluessamlare inte har i våra samlingar, men som man på dessa cd-plattor nu kan få bekanta sig med. Sen är det ju så – som med all ungdomsmusik – att allt inte åldras med samma värdighet. Men små pärlor finns det på båda plattorna, tillräckligt många för att motivera ett inköp.
