Det var värmebölja och vimlade av folk i Åmål!  

Torsdagen (öppningsdagen) inleddes med 3 akter utanför den stora terminalen, bland annat Stockholmsbandet Hammer Blues Band. Deras gitarrist Wille Andersson förärades Junior Blues Prize 2026 på 4 000kr samt en gitarr. Värmländska toppbandet T-Bear & The Dukes framträdde senare inne i terminalen. T-Bear, dvs Torbjörn Solberg, fick välförtjänt mottaga Åmål´s Blues Fest Award 2026 på 8 000kr!  

Torbjörn ”T-Bear” Solberg mottager Åmål´s Blues Fest Award. Foto Stephan Artistphoto Nord

Gatubluesen körde igång kl. 12 dagen därpå. Först ut var Austin Walkin´Cane (USA) som lockade en stor skara människor på “Fisketorget” vid Åmåls-ån. Han hade en kraftfull röst och spelade drivet gitarr. Elmore James´ ”Shake your money maker” gjorde sig särskilt bra och fick mycket applåder. Uppiggad av det gick jag vidare till “Gamla kyrkan”, där Matti Norlin precis började sin session i gräset utanför kyrkan. Han gick ut hårt med intensiv sång och frenetiskt gitarrspel, som han accentuerade med fottrumma. Det blev både egna låtar och klassisk deltablues signerad bland annat Robert Johnson. En snubblande snabb version av Charlie Patton´s “Shake it and break it” applåderades extra mycket. 

Austin Walkin´ Cane

Vi håller oss kvar vid gatubluesen ett tag till. På lördagen hade jag nöjet att höra förträfflige Homesick Mac på “Fisketorget”. Hans omväxlande repertoar innehöll bland annat tilltalande pigga versioner av “Rattle shakin´ daddy” och Elmore James “Talk to me baby” (“I can´t hold out”). En stämningsfull tolkning av “St. James infirmary” vann stort gehör hos publiken. 

På både fredagen och lördagen avhölls bluesjam utanför terminalen kl. 12-16, under ledning av The  Lowdown Saints. Roligt var att elever från “Bluesskolan” (som varat i 5 dagar dessförinnan), fick pröva vingarna på dessa jam. En check på 7 500 kr delades ut på scen av Tommy Löfgren från Scandinavian Blues Association (SBA) som stöd för denna förtjänstfulla satsning på blues och ungdom. Pengarna kom från SBA:s “Bluesfond”.

Efter jammen hade danska Fried Okra ett gig på fredagen och Mike Fall duo ett på lördagen, som uppmärksammades mycket. 

Tilläggas kan att Anders Wemming hade en konst-utställning i Gamla kyrkan alla 3 dagarna kl. 11-16, bestående av fotobaserade porträttmålnngar av kända fr.a. bluesartister. 

Nu till kvällsakterna på terminalen! Konferencier var båda kvällarna Peo Ljungberg.  

Fredag 

Inledande Bags n´BB´s bestod av bröderna Michael och Andreas Arlt från tyska BB & The Blues Shacks, plus våra svenska Tommy Moberg och Lars Näsman; ett kul samarrangemang, som bland annat hade bluesrock på programmet.

Tommy Moberg

Till pampiga toner av Sibelius inträdde härefter finska Wentus Blues Band. Ett synnerligen slitstarkt band, som i år har 40-årsjubileum! Deras rootsmusik är kanske inte så spännande alla gånger, men gick hem förhållandevis bra. Sångaren Juho Kinaret och basisten Robban Hagnäs lättade upp det hela med uppsluppet skojande.  

Så en av huvudakterna, 5-mannabandet Southern Avenue (USA). En färgstark, fullfjädrad show i högt tempo, frontad av sångerskan Tierinii Jackson, ett veritabelt energiknippe med gott om publikfriande moves. Hennes sång var utmärkt och firade triumfer. I 5-mannabandet ingick hennes systrar Tikyra på trummor och Ava, som föutom tamburin även spelade lite fiol.  Båda förstärkte Tierinii med sång. Repertoaren bestod i huvudsak av R&B och rockig soul. Det hela var mycket proffsigt, men i mitt tycke något tröttande i längden med många låtar i samma hetsiga stuk. Men visst gillade publiken dem! 

Med efterföljande singer/songwritern Dana Fuchs – ett annat av festivalens dragplåster – blev det mycket bluesrock men även lite lugnare countryballader. Hennes röst var kraftig, lätt raspig, och hon backades fint av gitarr, bas och trummor. Hon lade sig vinn om en god publikkontakt och berättade om svåra saker i sitt liv, såsom en nära anhörigs död. “Celebrate life”, förkunnade hon. 

Dana Fuchs

Så var det dags för GA-20 (USA). Denna trio är ju känd för sin förkärlek för Hound Dog Taylor, men de har minsann mycket annat att komma med också. Vi fick till exempel höra flera låtar med sensuellt gungigt Excello/Louisiana-stuk, som var synnerligen njutbart. Över huvud taget var det en riktigt bra, uppiggande konsert! Högt ljud, men inte utmattande. Fortfarande består förstås kärleken till Hound Dog, fick vi höra, och “Give me back my wig” och “She´s gone” med skramlig, distad gitarr var ett par pärlor.  

GA-20

Cody Nilsen i GA-20

Alabama Lovesnakes avslutade, men det blev för sent för mig. 

Lördag 

Sophie Reed & The Steam Machine kom först.  Henne har vi kunnat glädjas åt flera gånger tidigare i Åmål med sin sång, dulcimer och sitt munspel. Hon går alltid hem bra med sin originella personlighet och energi. Bluesrock och americana avverkades effektfullt, men den låt som vann störst publikgensvar var en tolkning av Cornelis Vreeswijks “Somliga går med trasiga skor”, med skönt country/folk-sound. Bandet kompade fint. 

Nu kom det som helt klart dragit mest folk till festivalen: Roffe Wikström. Ett öronbedövande jubel hördes från en megapublik när han med möda tog sig fram till scenstolen. “Roffe, Roffe, Roffe …” ropades ihållande. Han berättade att han inte spelat på nära 2 år, men någon ringrost märktes absolut inte! Han var i högform, och bandet han hade med sig gick inte av för hackor: Bernt Andersson på orgel och munspel, Niklas Medin på piano, Jonatan Stensson på gitarr, Ulf “Rockis” Ivarsson på bas och Mikael Edlund på trummor.  Det blev en fullkomlig kanonkonsert med publiken närmast i upplösning. Roffe spelade superbt, sjöng med kraft och hade underhållande mellansnack. Bland alla medryckande höjdarlåtar utmärkte sig “Vi ska bygga upp en kyrka”, “Blues är allt jag har” och “Som vattnet flyter i floden”. Ett häftigt beat åstadkoms i “Allt är gjort av plåt”, som renderade applådåskor. Vi fick också höra en ny låt, “Ryssen kommer”, som var mycket rolig. 

Roffe Wikström. Foto Jan Westerling

Men nästa akt var inte mycket sämre! Engelska Alice Armstrong med band. De vann European Blues Challenge år 2025 och har skördat stora framgångar sen dess. Alice hade festivalens utan jämförelse största röst! Helt underbart att höra henne, och publiken tyckte uppenbart detsamma för applåderna rungade vare sig hon framförde finstämda ballader eller bluesrockigt svängiga låtar.  Ofta stod hon bara rätt upp och ner och trollband med sin sång, men kunde också rocka loss med hela sin bastanta kropp i sprittande moves. Hon berättade att hon i sin ungdom först lärt sig sjunga opera, för att därefter falla pladask för Aretha Franklin. Ja, att höra Alice sång var en sann upplevelse! Kompet, bestående av gitarr, bas och trummor ska också framhållas. 

Inte så lätt för The Cinelli Brothers (England och Italien) att ta vid efter Roffe och Alice! Tyckte först att de lät lite tråkiga, men det tog sig. Countryrock, soul och boogierock lät allt bättre ju längre de höll på. Frontartisten Marco Cinelli på sång och gitarr anförde 4-mannabandet med bravur, och hans bror Alessandro och de övriga bidrog med stämsång förutom sina respektive instrumentspel. Avslutande låten, “Wild thing”, tände lite extra.  

Ally Venable (USA) med band var också ett av de stora affischnamnen. Här blev det tuff bluesrock med få vilopunkter. Ally är en skicklig, närmast ekvilibristisk gitarrist men hennes mestadels hårda attacker blev för mig utmattande efter ett tag. Hennes sångröst var också en aning skrikig. Det hela blev lite monotont och själlöst. Med sig hade hon en basist och en trummis, som hjälpte till att fläska till det. 

Norske Joakim Tinderholt & His Band avslutade kvällen med bluesrockiga tongångar. Lite synd om fotbollsentusiasten Joakim för VM-fotbollsmatchen England-Norge gick samtidigt (som han velat se), och publiken hade glesnat kraftigt på grund av den.   

BIRGITTA LARSSON, text. BO TYREVALL, foto 

Mönsterås Blues & Roots Stipendium delades detta år ut till Swedish Blues Challenge (SBC). I motiveringen framhölls att SBC sedan 2015 “… skapar tillfällen och möjligheter för musiker, arrangörer, föreningar och publik att mötas kring detta årliga event, vars huvudsakliga syfte är att utkristallisera det band som ska representera Sverige i den stora europeiska tävlingen, EBC”.

Så var det dags för kvällsakterna på hotell Munken. Jump4Joy inledde med entusiasmerande rytmer signerat New Orleans. Några av pärlorna var Big Joe Turner´s “I´m crazy about my baby” och Fats Domino-låtarna “Be my guest” och ”Hello Josephine”, med sprittande sväng. En bra upptakt på fredagskvällen! Ulf Sandströms pianospel är alltid en fröjd att höra, och han agerade som vanligt färgstark konferencier båda kvällarna.

När Mönsterås Blues Band avlöste hade det strömmat till en jättepublik. Att de är synnerligen populära här går inte att ta miste på! Applåderna rungade när Calle Engström själfullt gav sig hän i såväl sång som gitarrspel i en innerlig tolkning av “Det är inte rätt” (Thomas Idebrants svenska översättning av originalet “In the dark”). En sann bluesman! Och bland hans egna låtar utmärkte sig bland annat “Min bössa” med stadigt beat, och den piggt uppsluppna “Båten”. Mats Grönqvist också ett ess med sina vassa gitarrsolon – perfekt komplement till Calle! – och egna låten “Innan timmarna går” framförde han fint. Hela bandet är för övrigt förträffligt!

Mr Bo & The Voodooers gjorde också en bra spelning. Mr Bo har en självklar auktoritet, och framstår allt mer som den som övertagit Sven Zetterbergs mantel. Blues och soul varvades på ett tilltalande vis. Mr Bo berättade att han turnerat med Jimmy Dawkins 1985, varpå vi fick höra en skön version av Jimmy´s låt “I´m a working man”, som de spelat in ihop. Andra låtar som gav mersmak var Elmore James-låtarna “Goodbye baby” och “Madison blues”, där Mr Bo spelade slide. Bandet som helhet var mycket rutinerat och samspelt.

Så kvällens höjdpunkt: Lisa Lystam Band. Har aldrig hört Lisa bättre: hon sjöng fantastiskt och ägde scenen fullkomligt. Allt i hennes scenspråk kändes äkta och naturligt. Världsklass! Att hon av familjeskäl legat lite lågt med spelningar senaste åren tycks ha gjort henne spelsugen till max, och hon sjöd av glädje och energi. Allra bäst var en utlevande, stark version av Caroline af Ugglas låt “Jag gör det för min egen skull”, som Lisa introducerade med att hon i Caroline funnit en stor inspiration. Andra härliga låtar var bland annat Tony Joe White´s “Polk salad Annie” och ”Wild about you, baby” av Hound Dog Taylor. “Skanky” Fredrik Karlsson gjorde genomgående en god insats på gitarr liksom Elin Tannerdal på bas och Amanda Alvekrans på trummor.{

Anton Hultquist Trio stod näst på tur. Anton har tidigare belönats med såväl Mönsterås-stipendiet som Åmål´s Junior Blues Prize, och visst är han en talang! Han har utvecklats till en iktig guitar slinger, med förebilder som Stevie Ray Vaughan och i synnerhet Jimi Hendrix. I den senares låt “Little wing” byggde Anton upp en dynamik från mjuk, ömsint ansats till effektfull klimax. Sista låten var tänkt att bli Elmore James låt “Talk to me, baby” (“I can´t hold out”), som han sa sig älska så mycket att han måste spela den själv minst en gång i veckan. Tyvärr lade förstärkaren olyckligt av just då. Publikens enträgna tjat om att de skulle spela ändå fick motvilligt igång dem i en akustisk version. Bättre än inget!

Sist ut denna fredagkväll var Will Wilde, som detta år vunnit en UK Blues Award för “Instrumentalist of the Year”. En veritabel munspelfantom, med en häpnadsväckande energi på scen! Publiken jublade. Han gjorde verkligen skäl för sitt namn “Wilde”: vild var han! Repertoaren var huvudsakligen tuff bluesrock, och han “tog inga fångar”. Hans ytterligt drivna spel, med publikfriande poser, hade helt klart karisma. Sången var dock något skränig och drog ner helhetsintrycket. Bland låtarna utmärkte sig hans egen “Blues is still alive” (som han spelat in ihop med Walter Trout). Will´s band kompade förtjänstfullt.

Lördagskvällen inleddes med EastWest Band, ett 5-mannaband från Norrköping. De körde på friskt i låtar som “Messin´with the kid” och ”Good morning little school girl”. Unge frontmannen Dennis Vesterberg hade en bra, fyllig röst, som var ett stort plus i sammanhanget.

Så kom det som skulle bli denna kvälls absoluta höjdpunkt: Marino Valle Band! Marino visade var skåpet skulle stå, som Sveriges ledande soulkung. Han var bättre än nånsin; hade en fantastiskt röst och gav allt på scen. Publiken stod och gapade bokstavligen. En stor röst kan verkligen tända åhöraren! Soul, blues och r&b avverkades med aldrig sviktande engagemang och inlevelse. Munspelet plockades fram ibland och lät finfint, det med. Bandet ska också ha en eloge. “You took my mind”, “Stronger than love”, och “Everybody needs love” var några av höjdarlåtarna liksom den egna “Underneath the apple tree” med karibiskt stuk.

Knockout-Greg & The Blue Flames hade förärats den längsta tiden på scen, 1 ½ timme, mot övriga akters 1 timme. Duktige Jakob Norgren på sax plus en trumpetare medverkade på många låtar – på slutet utökat med ytterligare en saxofonist! – vilket gav ett mäktigt sound, lite åt storbandshållet. Det lät minsann bra! John Bernström gjorde lyckade inhopp på sologitarr och Greger spelade mycket övertygande såväl gitarr som munspel. Sången är kanske inte hans starkaste sida, men han frontade med auktoritet. “Freguz” von Werder fick också glänsa vid sitt keyboard. R&b, old school Chicago, soul och lite annat: “someting for everybody”, som Greger deklarerade att Sven Zetterbergs motto var, och som han ville följa. Särskilt lyckad var en cover på John Littlejohns låt “Bloody tears” från 1968.

Moonlight Riders tog så vid. Deras sångare och gitarrist Wimer Ilonen vann Åmål´s Junior Blues Prize 2024, och han drog verkligen blickarna till sig med chamfull scenpersonlighet och ungdomlig energi. Han sjöng ut rejält och spelade mycket rappt gitarr. Den andre gitarristen, Jim Bauer, var också en fena på att spela, i olika stilar. Kul var en smått rockig version av BB King´s “Watch yourself”, liksom“Mississippi queen” med häftigt bluesrockstuk.

Moonlight Riders

Kvällens sista akt var tyske Kai Strauss & The Electric Blues Allstars. 6 man inklusive 2 blåsare gav en professionell föreställning. Kai spelade distinkt och välmodulerat gitarr och hade också en kraftfull röst, men var ingen stor scenpersonlighet. Det var hög nivå rent tekniskt men lite svalt och distanserat. Han sa sig älska blues men hade i mitt tycke svårt att förmedla en äkta blueskänsla. Albert Kings´s “You´re gonna need me”, till exempel, framfördes med stor precision på gitarren, men Albert´s varma röst, med djup i, fann ingen motsvarighet i Kais tolkning.

Som helhet, en lyckad och trevlig festival!

BIRGITTA LARSSON, text. JIMMY THORELL, foto
Inledningsbild: Marino Valle

Håret yvigt burrigt och på ända, ofta hatt eller rolig mössa. Han kom ner från Värmland och hamnade snart som fisken i vattnet bland likasinnade kretsar av musiker, konstnärer och skådespelare som vid tiden början av 70-talet mest hängde runt i olika kollektiv i Haga och Linnéstaden, vännerna i Nationalteatern på Andra Lång och Övre Djupedal eller Olivedalsgatan 27 hos Bertil Goldberg, som tillsamman med Tomas Forsell var navet i Nynningen. Tror att jag första gången stötte på Nikke i Hagahusets Musikverkstad där han jammade med Christer Bothén och Don Cherry, som hade bjudit in sig själv tillsammans med Beche Berger som även han ofta var på besök i den källare där Jazz ArtDur som då saknade egen lokal fick husera. 

Vi började spela tillsammans 1973 i Nynningen som året innan hade börjat jobba med Totta Näslund i Majakovskij-projektet “För full Hals” som också spelades in på grammofon på MNV i Vaxholm. Därefter följde oändliga mil på vägen i olika turnéer Sverige upp och ner, framträdanden i radio och TV, samarbeten med Nationalteatern i vad vi kallade kabarevyer 1974 och 1975, därefter den riktigt stor kulturpolitiska manifestationen Tältprojektet 1977 “Vi äro tusenden”. Ut ur detta kröp så sakteliga perioden med Tottas Bluesband fram till slutet 1985.  Därefter skildes våra vägar på en permanent basis även om vi ändå kom att spela en hel del i andra mera sporadiska sammanhang då jag besökte vännernas sommarverksamheter i Strömstad och Lysekil. Sedan gjorde vi ju också en oförglömlig turné våren 1988 med Ron Wood från Rolling Stones vilket var fantastiskt. De sista åren spelade vi en del tillsammans med ett par relativt nyfunna vänner och bluesentusiaster i projektet “Tribute to Totta” Canadian Club. Jag spelade också med Nynningen och Stefan Sundström i det som kom att bli Nikkes allra sista gig 10 april på Maxim i Stockholm för Ship to Gaza. 

Jag tror att de flesta som mött Nikke under årens lopp minns hans otroliga entusiasm och nyfikenhet när det gäller nästan allting, inte bara musik. I början var det självklart bluesen och jazzen som stod i centrum men även all slags undergroundmusik och folkmusik från olika delar av världen var inget som för honom kändes främmande. Som social varelse var han också samlande och unik, där fanns aldrig något “det går inte …”, allting var möjligt och han såg inga hinder i några sammanhang som jag kan minnas, inte minst våra turnéäventyr i USA med Totta under 80-talet är ett bra exempel på det. En stor personlighet har lämnat oss men han kommer aldrig att glömmas så länge vi andra finns kvar.

Göteborg, 29 juni 2026

BERNT ANDERSSON

Foto: Mikael Almse

Stipendiet, som är på 10 000 kr går till ett dedikerat gäng, som sedan 2015 har arbetat för att skapa en öppenhjärtlig, och välkomnande plattform för bluesmusiker och deras band samt ger dem ett forum att synas i och att knyta kontakter med arrangörer och bluesföreningar från hela Sverige.

De skapar tillfällen och möjligheter för musiker, arrangörer, föreningar och publik att mötas kring detta årliga event, vars
huvudsakliga syfte är att utkristallisera det band som ska representera Sverige i den stora Europeiska tävlingen, EBC
European Blues Challenge. Där möts de utvalda bidragen från varje land i Europa, och är också en fantastisk möjlighet att visa upp Sverige och dess fina Bluesmusiker för omvärlden.

Årets Stipendiater 2026 är SBC / Swedish Blues Challenge

Eldsjälarna bakom detta projekt är i dag
Hans-Peter Nilsson / MalmoeCopenhagen Blues Connexion
Ewa Rolling / Cookin` Borås
Arne Svedin / Swedish Blues Association
Marie Tarrach- Bävholm / Blues i Väst

MÖNSTERÅS BLUES  & ROOTS FESTIVAL 
30-31 maj, 2025 

Liksom tidigare var det gatublues både på fredags- och lördagseftermiddagen. Vädret var strålande, och massor med människor rörde sig mellan 7 olika musikscener vid den lilla Storgatan i Mönsterås. Inemot 40 band medverkade. Imponerande! Musikstilarna varierade, men blues/bluesrock och country – ibland med inslag av folk eller jazz – kunde höras från många. Nytt för i år var en Barn- och Ungdomsscen, där bland annat Mörbylånga Kulturskola, Oskarshamns Musikgymnasium, Mönsterås Kulturskola och Kulturbruket i Högsby fick visa framfötterna. Trevlig satsning!  

Mönsterås Bluesstipendium, som delades ut av Bluesfestivalföreningens ordförande Suzanne Rylander, gick i år till bandet Winter´s Bone. 

Nu till fredagskvällens begivenheter på Hotell Munken! Konferencier var som vanligt Ulf Sandström, som var perfekt i rollen. 

Royal Blues Band inledde med habil bluesrock, där säkra kort som “Dust my broom”, “Messin´with the kid” och BB King´s “Boogie woogie woman” dammades av. Bandet var även med på gatubluesen, där de lockade en stor publik. 

Royal Blues Band

Härnäst en av kvällens höjdpunkter: Ladies Got The Blues, anförd av Zubaida Solid. Hon glänste med utmärkt sång och inlevelsefullt spel på keyboard, och levererade därtill nöjsamt mellansnack.  Agnes Roslund stod för fint gitarrspel, Elin Tannerdal skötte basen med säker hand, och så en riktig ”trum-amazon”, Ina Molin, som hottade upp det hela till oanade höjder. Publiken jublade. Konserten var till stor del en hyllning till äldre kvinnliga bluesartister, med låtar av bland annat Ida Cox, Koko Taylor och Mavis Staples. Men även den yngre generationen, som Larkin Poe, blev representerad. Avslutande numret, Koko´s “Im a woman” blev en klimax med bra tryck. 

Ladies Got The Blues

Så var det dags för DE SöderVISA, som helt tydligt hade Cornelis Wreesvijk till husgud. Med svängigt spel, ibland bluesrockigt, avverkades en rad låtar ur hans stora låtskatt. “Ångbåtslues” hade ett intressant, annorlunda jazzfusion-stuk. 

De SöderVISA

Efterföljande Mönsterås Blues Band hade lockat en månghövdad publik, som gladdes åt att bandet – till skillnad från det snöpliga förra året då de endast spelade på gatubluesen! – var i fokus igen på kvällsscenen. Ordningen återställd! Entusiasmen hos bandet var påtaglig, och energin byggdes upp allteftersom. Såväl låtar på svenska och engelska framfördes. Calle Engström sjöng och spelade gitarr med stor pondus (munspelet saknades dock denna gång), och Mats Grönqvists läckra gitarrsolon njöt man storligen av. Övriga i bandet ska ha all heder! Hound Dog Taylor´s “It´s alright” med Calle på slide var en av de bästa låtarna, med härligt Chicago-gung. Rungande applåder blev belöningen. 

Calle Engström

Winter´s Bone – som ju förärades Bluesstipendiet – körde härefter igång en tributekonsert till Johnny Winter. Det var bland den tuffaste bluesrock jag nånsin hört, med speed så det stänkte om det. Sångaren Tony Gustavsson formligen blixtrade i sitt utspel, och Peter Fredriksson var snabb som en reptil på gitarren. Basisten och trummisen stod inte långt efter. Ja, det var en show som effektivt väckte även den mest insomnade. 

Winter´s Bone

Nu kvällens stora dragplåster, Blue Benders – detta, som det verkar, alla bluesarrangörers dröm att nu kontraktera. Bandet blev 2:a i European Blues Challenge år 2024 och har fått åtskilliga priser, bland annat från svenska Bluespodden: Årets sångare, Årets band, Årets liveakt och Årets gitarrist (Edvin Öström). Bandet har spelningar varje vecka, och har nått en hög professionell nivå. Här på Munken utstrålade de en attraktiv obändig kraft och spelglädje. Sångaren Samson Mirro (Eric Bibb´s barnbarn) är nog den främsta attraktionen med sin suveräna sång och scenkarisma, men de två talangfulla gitarristerna Edvin och Morris Malek drog också öron och ögon till sig. Johan Sund på bas och trummisen Oskar Boså har sin beskärda del av framgångssagan. Bandets dynamiska bluesrock och funkiga soul gick hem till 100 procent hos den stora publiken, som nu stömmat till. 

Blue Benders

Lördag! Redan på gatubluesen kom en aptitretare i form av Ulf Sandström, som promotade kvällen med en kryddstark New Orleans-anrättning på keyboard och sång, som gav mersmak.  

Ulf Sandström

Och några timmar senare, som kvällens första akt, kom mer av den varan. Mums! Med sig på scen hade han inga mindre än gitarristerna Calle Engström på gitarr (de spelade ihop för första gången!), och Kristian Dickson. Behöver jag säga att de var bra? En avslutande boogie woogie-rökare satte pricken över i-et.

Calle Engström, Ulf Sandström och Kristian Dickson

Nu var det upplagt för Sir J And His Blue Orchestra, som tog vid. Bandet hade 25-årsjubileum men lät fräschare än någonsin. Nog bästa spelningen med dem jag sett! Sir J själv var i utsökt form på gitarr, och inte mindre än två man på saxar och en på trumpet, plus  bas och trummor – inalles 6 man – hjälpte till att få till en kalasstämning. Tillika hoppade Calle Engström in med munspelet i högsta hugg på en låt! Alltihop renderade i ett mycket uppskattat resultat. T-Bone Wlker´s “Strollin´with bones” piggade upp, och ännu mer livat blev det med densammes “T-Bone boogie”. Vi fick också oss till livs låtar av bland annat Little Milton, BB King och Peter Green. Sista låten, “Everyday I have the blues” med trumpetaren Niklas Fredin på sång, satt som en smäck. 

Sir J alias Jörgen Åsling

Efter det kunde man lugna ner sig med vilsamma Bluesettes, 4 damer och 2 herrar. Linette Engström skötte sången, med körande tjejerna Sofi Heller och Eva Bergquist som förträffligt komplement. Gitarristen Kenn Bäckströms spel var en njutning. Ett mycket passande, tillbakalutat mellanspel! 

’

Bluesettes

För nu blev det full rulle igen! Danska Thorbjørn Risager & The Black Tornado, som var festivalens top of the bill, drog upp musiken på högvarv med sitt väloljade maskineri. 7 man gick till attack med bandets välfunna, speciella blandning av R&B, bluesrock och soul, så att taket nästan lyfte. Nu var det så mycket folk i den stora salen på Munken att det knappt fanns ståplats kvar! Särskilt lyckat var när pianisten Emil Balsgaard drog igång en medryckande boogie woogie och övriga bandet efter ett tag anslöt sig med ett supermäktigt sound, som fick publiken nästan i extas. Unge gitarristen Joachim Svensmark briljerade med fullfjädrade solon i den högre skolan. Risager själv firade triumfer med sin sång. Han stod också för merparten av låtkompositionerna, varav en del var hämtade från nya plattan “House Of sticks”.  

Thorbjørn Risager & The Black Tornado

Det var synd om Blueass Blues Band som fick ta över efter detta, och följdriktigt blev det lite av en antiklimax. Men bandet gjorde en ändock god insats, där jag särskilt uppskattade en del låtar i Chicagostil, som hade bra stuns. Det är ett rutinerat gäng, de har spelat ihop i över 40 år nu! 

Blueass Blues Band

 Micke Björklöf And Blue Strip blev sista band denna lördagkväll. Det är ett mycket kompetent bluesband, ett av Finlands främsta, och som gästat Mönsteråsfestivalen även tidigare. Björklöf frontade drivet på sång och munspel, omväxlande med gitarr, och Lefty Läppänen var en originell och färgstark leadgitarrist, som särskilt fångade publikens öron när han plockade fram sliden. Repertoaren bestod av mestadels hårdsvängande R&B och bluesrock. 

Micke Björklöf

En sammantaget lyckad festival, om man än saknade närvaron av åtminstone någon USA-artist. Kanske nästa år? 

BIRGITTA LARSSON, text. JIMMY THORELL, foto. 

De som ställer upp gratis och lirar är musiker med rötter i Uppsala och vänner till Kent. Lars Levander gitarr, Jon Östman gitarr, Sture Elldin munspel och sång,Tommy JT Holmström sax, Jonas Östman bas och Carl Holmström trummor. Bandet skulle ha haft en medlem till, den legendariske sångaren Sören Fernqvist, men tyvärr gick
han bort för några veckor sedan. Bandet börjar spela kl 19 men kom i god tid eftersom lokalen inte är så stor.

Inledningsbild: Kent och Homesick James 1975. Foto. Hasse Andréasson.