DORIS DUKE 1941/1943/1945-2019

doris duke

”I guess people have identified me as ”the other woman”; I know all about (that) because I played that role for five years; and it´s become something of a crusade for me over the years” (Doris Duke intervjuad i Blues & Soul Magazine, September 1974)

Doris föddes som Doris Curry. Uppgifterna om hennes födelseår varierar-1941, 1943 eller 1945. Hon växte upp i ett samhälle några mil sydost om Macon, Georgia. Som så många andra vid den tiden utvecklade hon sin sångröst i den lokala kyrkokören genom att sjunga gospel.

I början på 1960-talet flyttade hon till New York och kom att bli flitigt anlitad som ”session-singer” på demo-och skivinspelningar. Det blev även avstickare till Detroit för studio- och demojobb åt Motown och till Philadelphia för jobb i studion åt Kenneth Gamble och Leon Huff (innan de skapade ”Phillysoundet” och bolaget Philadelphia International). Hon hade också stadigt jobb på Apollo, där hon backade upp i stort sett alla huvudartister. Studiojobben gjorde att hennes röst kan höras på artister i skilda stilar som exempelvis Nina Simone, Aretha Franklin, Dean Martin, Jackie Wilson, Frank Sinatra och Jerry Butler.

Skivdebuten solo skedde 1966 som Doris Willingham, efter giftemål med en av originalmedlemmarna i doo-wopgruppen The Cadillacs. Låten ”Running away from loneliness” gavs ut på bolaget Joy Boy, men floppade. Två år senare spelades ytterligare fyra låtar in, varav två släpptes, ”You can´t do that” och ”Lost again”. Inte heller dessa sålde något nämnvärt.

Vändpunkten kom 1969 och starten av bolaget Canyon Records. Bolaget startades av Wally Roker, före detta medlem i doo-wopgruppen The Heartbeats. Bolaget existerade i 18 månader innan konkursen var ett faktum, men det är för alltid inristat i souhistorien på grund av två namn, Jerry ”Swamp Dogg” Williams Jr och Doris Duke. På sex veckor spelades plattan ”I´m A Loser” in i Capricorns studio i Macon. Studiobandet bestod av Pete Carr på sologitarr, Duane Allman på kompgitarr, ”Pop” Powell bas, Paul Hornsby orgel och Johnny Sandlin bakom trummorna. Swamp Dogg producerade, spelade piano och hade skrivit tio av de tolv spåren, oftast ihop med Gary (US) Bonds. Två låtar kom från George Jackson.

doris duke

Plattan fick översvallande bra recensioner då den släpptes och sålde också bra. Första singelsläppet ”To the other woman (I´m the other woman)” tog sig upp till plats 7 på R&B-listan och LP:n till plats 20. Bolagets finansiella problem gjorde att det fanns noll i resurser för att marknadsföra de två uppföljande singlarna som släpptes från albumet. De passerade spårlöst förbi.

Det skulle dock visa sig att albumet ”I´m A loser” och låten ”To the other woman” kom att få ett eget liv. LPn har genom åren kontinuerligt upptäckts av soulmusiklyssnare och vid olika omröstningar om ”tiderna bästa soulplatta” ofta placerat sig som etta och om så inte varit fallet alltid inom ”topp tio”. Charlys återutgivning från 1981 är en av deras bäst säljande LP:n och säg vilken ”Best Of -soulsamling” som inte har ”To the other woman” med? Numera en av de tidlösa soulklassikerna.

Personkemin mellan Swamp Dogg och Doris var inte friktionsfri och de kom på kollisionskurs efter att ”I´m A Loser” var släppt. Vems skulden för detta var beror på vilken av huvudpersonernas man väljer att tro på. Doris gjorde sig otillgänglig och dök inte upp på bokade spelningar. Hon har också berättat att hon på grund av Canyons konkurs inte såg skymten av en endaste dollar i royalty för ”I´m A loser”. Enligt Swamp Dogg kompenserades detta genom att han köpte en bil till henne, en flott Buick. Att det var två extrema personligheter som möttes, krockade och fick till flödande kreativitet råder det ingen tvekan om.

Swamp Dogg kom istället att låta Sandra Phillips ta sig an de nya låtar han (från början), tillsammans med Gary Bonds, skrivit åt Doris (på 1970 års Swamp Dogg-producerade ”Too Many people In One Bed” gör hon även några av låtarna från ”I´m A Loser”. En bra platta som dock aldrig gavs ut på grund av Canyons konkurs. Först 2013 kom den på CD). Sandra fick även under namnet Doris Duke ta ett antal av de spelningar som Swamp Dogg bokat åt den ”riktiga” Doris Duke.

”I´m A Loser” var vid den tiden Swamp Doggs mest kritikerrosade projekt och det var Doris i särklass största skivframgång. Det var skäl att mäkla fred dem emellan så att de kunde göra ytterligare en platta ihop, ”A legend In Her Own Time”. Den släpptes 1971 på bolaget Mankind. Tyvärr också det ett bolag med dålig ekonomi och inga resurser att marknadsföra plattan. Kent gav 2005 ut den plattan och ”I´m A Loser” på CD, med tre av låtarna från Joy Boy som bonusspår. Även plattan på Mankind är bra, om än inte på lika nivå som ”I´m A Loser”.

Huvudpersonen själv, Doris, har i olika intervjuer framhållit 1971 års LP som den bästa, mycket beroende på att hon anser sig sjunga bättre på den. Om sin sånginsats på ”I´m A Loser” har hon sagt: ”För mycket känsla och för lite professionalism”. Något skivlyssnare, skivköpare och musikskribenter inte håller med om. I mina öron har jag svårt att komma på någon soulsångerska som skulle kunna gjort detta bättre.

Doris kom att släppa ytterligare några plattor men lyckades aldrig upprepa framgången med ”I´m A Loser”. Hon lämnade musikscenen 1974 för gott, förutom en kort come-back med ett singelsläpp 1981.

Hon avled för drygt ett år sedan, den 21 mars 2019.

Skriv ut