BEVERLY ”GUITAR” WATKINS 1939-2019

Beverly Watkins
Beverly ”Guitar” Watkins avled i sviterna efter en stroke och en hjärtinfarkt i Atlanta den 1 oktober 2019. Hon var 80 år fyllda,

Watkins växte upp med sina morföräldrar i Commerce, i Georgia, efter hennes mors tidiga död. Det var ett hem med mycket musik. Vid nio års ålder fick hon sin första gitarr, som hennes morfar lärde henne att spela på.

När hon började skolan i Atlanta kom hon med i skolorkestern. I den spelade hon trumpet, så gitarren fick ligga i träda. Hennes trumpetlärare var Clark Terry, som senare skulle ingå i både Duke Ellingtons och Count Basies orkestrar.

Att gitarren åter blev hennes huvudinstrument berodde på att hon efter en audition blev erbjuden att sköta gitarren i Piano Reds band (William Lee ”Piano Red” Perryman). Hon kom att spela i hans band till skiftet 1969/70, då Red upplöste bandet. Watkins hade då funnits med på två stora hits, ”Dr Feelgood” och ”Right string but the wrong yo-yo”. Watkins hade under denna tid också fött en son.

Efter Piano Red spelade hon med Leroy Redding Band och kompade före detta Ink Spots-sångaren Eddie Tigner. Därefter följde några tuffa år med ströspelningar då Watkins bland annat jobbade i en biltvätt, som hemhjälp och som hemsamarit.

Vändpunkten kom i mitten av 1990-talet då hon fick skivkontrakt med Music Maker och kunde börja turnera igen.

Under 1998 och 1999 turnerade hon som ”öppnare” åt Taj Mahal. Hon kom också att turnera med Koko Taylor och Rory Block i ett paket kallat ”Women Of The Blues” och i en annan turnevända som ”Hot Mamas”. Som 60-åring 1999 fick hon också, äntligen, släppa sin debutplatta ”Back In Business”, som nominerades till en WC Handy Award. Det blev ytterligare två plattor, 2005 respektive 2009. Alla tre släpptes på bolaget Music Maker. Under alla dessa framgångsrika år poängterade hon alltid vikten av att aldrig glömma sina rötter och lade regelbundet in spelningar i sin barndoms kyrka i Commerce i Georgia.

Själv upplevde jag Watkins och trion Kingbees (inte det svenska bandet) live på Fasching 3 augusti 2017. Det var en ganska röjig historia med Watkins spelandes solon med gitarren bakom såväl nacken som baken. Under hennes version av Rufus Thomas ”Walking the dog” bjöd hon även på sin egen speciella ”dogwalk”. Inte världens mest välspelande gitarrist, lite ruffigt sound, men kul och röjigt var det i alla fall.

Jag minns också att DN hade en usel, fördomsfull och förvirrad, recension av konserten där det mest fokuserades på hennes ”pantertantighet”, kläder, utseende och hennes hatt. Tur för DN-recensenten att detta var i metoos linda (har för mig att det var Johannes Cornell som skrev).

Min recension finns att läsa på www.jeffersonbluesmag.com 

Skriv ut