Moore, Scotty #115

Scotty Moore

Scotty Moores instrumentala syntes av country, blues och jazz var det perfekta komplementet till Elvis Presleys röst och sångstil. Moores infallsrika och bluesfärgade gitarrspelhar kommit att påverka flera generationers rockgitarrister. Mindre känd är den betydelse han haft som ljudtekniker och skivproducent.

Nashville, September 1996. Otaliga samtal med personer som kan tänkas leda till kontakt med Scotty Moore. Från olika håll sägs att den gamle Elvis-gitarristen är svår att få tag på, notoriskt svår att intervjua eller inte ger intervjuer alls. ”Den och den har försökt men gett upp”.

Slutligen får jag tag på den som håller i Scotty Moores senaste skivprojekt. Efter flera löften om att försöka arrangera en intervju får jag till sist efter viss tvekan ett telefonnummer. Jag ringer upp och bedyrar att jag inte vill ställa dom hundra vanligaste frågorna om Elvis, utan att jag är intresserad av Moore och hans karriär som musiker, ljudtekni ker och skivproducent.

- Jag beklagar, men jag ligger i influensa så du kan tyvärr inte komma hit nu. Hur länge är du kvar i Nashville? Det var synd, men ring mig igen om en vecka så kan vi prata! Jag tror jag är tillbaks bland dom levande nästa torsdag...

Jodå, visst ringde jag. Det gäller att inte ge upp.

Improviserade mästerverk

Scotty Moores infallsrika, svängiga och bluesfärgade gitarrspel på otaliga Elvis-plattor har påverkat flera generationers rockgitarrister. Hans stil och sound har studerats och efterapats, hans solon har kopierats mer eller mindre not för not. Dessutom: finns det egentligen någon gitarrist som fler människor världen över lyssnat på?

"The Sun Sessions, recorded in 1954 and \55, still constitutes one of the greatest albums in rock history. Scotty”s fills and leads on Just because, Trying to get to you and I don't care if the sun dont shine stand as minimasterpieces, rendered even more impressive by the fact thatthey were completely improvised. ”It was all improvisation”, he laughs” (Guitar Player, dec 1983).

Tillsammans med bland andra Stonesgitarristen Keith Richards är Scotty Moore inom kort aktuell med en ny platta. Skivan är en hyllning till den banbrytande musik som den i dag 65-årige gitarristen skapade ihop med Elvis Presley, basisten Bill Black och trumslagaren D.J. Fontana.

- Projektet jag nu håller på med är med The Blue Moon Boys, d v s D.J. och jag, berättar Scotty Moore. Det kommer att vara en hel del gästartister med på plattan, som The Mavericks, Levon Helm och The Band, Keith Richards och Bill Blacks Combo. (Det har aviserats att skivan kommer att släppas i september-97 under namnet All the King's Men och med Polygram som distributör i Sverige.)

Vad som helst med gitarr

Gadsden, Tennessee, ligger omkring 13 mil nordost om Memphis. Här föddes Winfield Scott Moore III den 27 december 1931. Hans tre äldre bröder spelade tillsammans med fadern i ett countrygrupp och Scotty, som kände sig lite utanför, sporrades att börja spela på egen hand. Som åttaåring fick han sin första gitarr och när han slutade skolan under sitt tionde läsår var han tämligen inriktad på att bli musiker.

Som sextonåring lyckades han komma in i flottan. Det han framförallt minns från den tiden var att han var med i en litet band, lyssnade på all slags musik och ville kunna spela allt. Chet Atkins hörde till favoriterna inom countrymusiken, liksom Barney Kessel när det gällde jazz.

- Jag plockade upp lite här och var och försökte sen göra något eget av det. Jag hörde på blues och en hel del jazz. Men jag lyssnade egentligen på vilken platta som helst,bara den hade gitarr...

Honky tonk music

När Scotty Moore lämnade den militära banan 1952 tog han sig till Memphis och jobbade i ett tvätteri som två av hans bröder ägde. Han satte också ihop en grupp medbland andra sångaren Doug Poindexter och basisten Bill Black.

- Vi hade en country & western-grupp, The Starlite Wranglers, som vi spelade med kring Memphis, samtidigt som vi så smått försökte få ut en platta.

Moore erinrar sig att bandet huvudsakligen spelade country, men genom att man spelade på barer och mindre danshak var det nödvändigt att kunna klara av det mesta i musikväg. Scotty berättar att man helt enkelt kallade det honky tonk-musik.

Scotty Moore sökte sig till Memphis Recording Services, Sam Phillips skivstudio på Union Avenue. Han gjorde till en vana att om eftermiddagarna besöka studion och blev snabbt vän med Phillips.

”He and Sam hit it off instantly. Sam saw in Scotty an ambitious young man of twenty-two, not content with the limited vistas that lay before him...” (Last Train to Memphis, Peter Guralnick).

Scotty kom att fungera som något av talangscout åt Phillips och lyckades så småningom också med att övertala denne att göra en skiva med Starlite Wranglers.

- Det var My kind of carrying” on och Now she cares no more for me. Den sålde antagligen i sådär en tio exemplar, ha-ha-ha... Men givetvis var det det där med Elvis som verkligen slog

Just a bunch of racket

”Det där med Elvis” inträffade bara några veckor efter att Starlite Wranglers spelat in sin skiva. Den 19-årige Elvis Presley hade länge hängt efter Sam Phillips för att få göraen platta. Det bestämdes att Scotty Moore skulle bjuda hem den där Presley-pojken för att se vad han dög till. Sammanträffandet resulterade i att Elvis, tillsammans med Scotty Moore och basisten Bill Black, på kvällen den 5 juli 1954 infann sig i studion på 706 Union Avenue för att göra lite provinspelningar.

Man trevade sig länge fram genom ett par ballader och några takter här och var från olika låtar, utan att komma någon vart. Men i den avspända stämningen i en paus började Elvis sjunga, hoppa omkring och spexa.

”And Bill started beating on his bass and I joined in. Just making a bunch of racket, we thought...Sam came running and said \What in the devil are you doing?'. We said lWe don't know., He said \Well, find out real quick and don't lose it. Run through it again and let”s put it on tape.” (Elvis, Jerry Hopkins)

Under några timmar tog That´s All Right, en blues av Big Boy Crudup, form och blev tillsammans med Blue moon of Kentucky Elvis första platta och inledningen till en skiv- och artistkarriär som saknar motstycke.

Trions första offentliga framträdande hölls den 20 Juli från ett lastbilsflak utanför en drugstore i Memphis. I samband med detta lämnade Bill Black och Scotty Moorecountrybandet Starlite Wranglers för att på heltid jobba med Elvis.

Syntes av olika stilar

Med de begränsningar som trioformatet hade gavs Moore full frihet att göra vad som helst - och allt - på sin gitarr. Ur sin Gibson ES-295 plockade Moore fram en blandning avinfluenser från så skilda gitarrister och stilar som Chet Atkins, Barney Kessel och B.B.King. På Sam Phillips inrådan höll Scotty Moore igen sitt alltför komplicerade, ChetAtkins-påverkade spel. Det som blev Moores instrumentala syntes av country, blues och jazz blev det perfekta komplementet till Presleys vokala sammansmältning av pop, country, blues och - kanske framförallt - gospel.

”This was the first opportunity, without my really knowing it, that I had to really mix it all up. I mean, it wasn't a planned thing. But I loved blues and I loved country, and with the few instruments we had you just did

Förutom rollerna som gitarrist och ledare för bandet blev också Scotty Moore den som inledningsvis var manager för Elvis. I november 1954 tog en lokal promotor vid namn Bob Neal över och bokade in trion som Elvis Presley, The Hillbilly Cat, and His Blue Moon Boys för spelningar runt om i sydstaterna. Ett år senare hade den ökände

”Överste” Tom Parker tagit över och Sam Phillips - efter fem singlar på Sun - sålt Elvis, kontrakt till skivjätten RCA.

För Elvis, Bill och Scotty (sedermera utökade med trumslagaren D.J.Fontana) snurrade hjulen raskt allt fortare och fortare, med fler skivinspelningar, fler och fler framträdanden, större och större publik.

Bråk om pengar

Efter några år tillsammans knakade det rejält i fogarna i det tidigare så nära samarbetet mellan Presley, Moore och Black. En anledning var ouppfyllda löften till Scotty och Billom att få spela in egna instrumental nummer i samband med Elvis inspelningssessioner. Men framförallt var det ekonomiska skäl som gjorde att Scotty och Bill hösten -57delvis bröt samarbetet med Elvis. Uppenbarligen stoppade managern Tom Parker alla försök till en för Bill Black och Scotty Moore vettig ekonomisk uppgörelse.

”It was strictly a financial problem. After that we worked with him on a per date basis, although we didn't do but a couple of tours” (Lost Highway/Peter Guralnick).

Enligt Guralnick hade Elvis velat få till stånd ett kontrakt som skulle ge Scotty och Bill en kvarts procent på alla skivrojalties, men av detta blev intet. En sådan uppgörelsehade betytt mycket pengar för Moore och Black, som spelade på Hound dog, Heartbreak Hotel, Jailhouse Rock, King Creole och alla andra av Presleys tidiga storsäljare.

Verksamhet som ljudtekniker

I mars 1958 inledde Elvis Presley sitt uppehåll i karriären för militärtjänst, vilket gav Black och Moore tillfälle att helt gå nya och egna vägar. Tillsammans med gitarristen Reggie Young och saxofonisten John ”Ace” Cannon bildade Bill Black gruppen Bill Black,s Combo. Gruppen fick på skivbolaget Hi stora framgångar med instrumentalnummer, bland annat 1959 med Smokie - part 2, medan en version av Elvis-hiten Don't be cruel blev en framgång i Europa något år senare. Bill Black”s Combo fanns kvar ytterligare något tiotal är efter Blacks död.

”Bill Black was an extremely affable, warm-hearted, and humorous guy who loved and appreciated the craziness in rock and roll, and Who died of a brain tumor at thirty-nine in 1965” (It came from Memphis, RobertGordon).

Scotty Moore tog tillfället i akt att utveckla sitt intresse för ljud- och inspelningsteknik. Han vände sig till Ruben Cherry, som under några år på femtio- och sextiotalet drev det lilla skivbolaget Home Of The Blues.

- Det var 1958/59 som jag började jobba i studion för Ruben Cherry. Jag stannade kvar där ett par, tre år och arbetade framförallt som ljudtekniker, men jag hjälpte också Ruben med produktionsdelen. Det senare var inget jag fick betalt för eller kunde ta åt mig äran av, men vi jobbade ihop en hel del i studion.

På Memphis-bolaget Home Of The Blues gjordes inspelningar med rocknroll-artister som Billy Lee Riley och Billy Adams men också bluesplattor med bland annat Willie Cobbs och Roy Brown.

Skivbolags- och skivstudioägare

Scotty Moore köpte också in sig i skivbolaget Fernwood på Main Street, grundat 1956 av lastbilschauffören och sångaren Slim Wallace i dennes garage på Fernwood Drive.

- Jag ägde Fernwood tillsammans med två andra killar, Slim Wallace och Bob Buckalaugh. Vi hade en stor hit med Thomas Wayne och Tragedy.

Tragedy, en miljonsäljare 1959, var Scottys första produktion för Fernwood och bolagets enda verkligt kommersiella framgång.

- Sedan sålde jag min andel i Fernwood och jobbade för Sam Phillips, både som produktionschef för studion i Memphis och för den studio han startat här i Nashville.

Scotty Moore fortsatte att producera skivor, jobbade som ljudtekniker och utvecklade en allmän yrkesskicklighet i branschen. 1964 flyttade han till Nashville för gott.

- l Memphis var det på sätt och vis dött vid det laget. Nashville verkade mer vara stället där det hände saker, så jag lämnade Sam Phillips och slog ihop mig med ett par andra killar i en studio här i Nashville, Music City Recorders. Där jobbade jag till omkring 1975, då jag sålde min andel och började frilansa som ljudtekniker, och kom också igång med en del TV-jobb och sådant.

Från Frank Frost till Joe Simon

Scotty Moore var tidigt intresse rad av blues och påverkades en hel del av musikformen, något som klart framgår av det blåtonade gitarrspelet på åtskilliga Elvisplattor. Även som producent och ljudtekniker kom han i kontakt med blues. Under tiden på Home of The Blues ”rattade” han inspelningar med bluesartister som Roy Brown och WoodrowAdams och för Sam Phillips gjorde Scotty Moore bland annat en LP, Hey Boss Man, med bluesmannen Frank Frost. Bekantskapen återknöts några år senare när Moore producerade Frosts LP för Jewel Records.

- Efter att jag flyttat till Nashville gjorde jag också en hel del bluesgrejor i studion här uppe för ett bolag som hette Sound Stage 7.

Sound Stage 7 var ett dotterbolag till Monument Records, bakom vars kontor för övrigt Music City Recorders, Scotty Moores studio låg. Som producent anlitades JohnRichbourg, legendarisk discjockey på Nashville-radiostationen WLAC. Tillsammans med Richbourg gjorde Moore mängder av sessions framförallt med Joe Simon, en av bolagets största artister.

Höll igång gitarrspelandet

Arbetet som ljudtekniker och skivstudiodelägare medförde att Scotty Moore mera sällan fick tillfälle att spela gitarr.

”Scotty Moore had more or less forsaken the guitar, selling his old Gibson Super 400 to Chips Moman, and now concentrated on engineering sessions at the studio” (Say it one time for the broken hearted, Barney Hoskyns).

En och annan skivsession avverkades dock med Moore som gitarrist. Han kan bland annat höras på en del av de inspelningar Elvis Presley, Charlie Rich och Jerry Lee Lewis gjorde i Nashville ibörjan av 1960-talet, och han medverkade också på en del av de sessions han som tekniker och producent var inblandad i.

- Jag höll hyfsat igång gitarrspelandet fram till början av sjuttiotalet, men i och med ljudteknikerjobbet blev det ju inte så mycket. Sedan lade jag av med spelandet i 24 år! Jag hade en del företag, däribland ett tryckeri och ett bandkopieringsfirma, fram till 1992. Men då återupptog jag spelandet. Så jag pensionerade mig för att börja jobba igen, ha-ha-ha....

The Blue Moon Boys

- Jag har gjort ett par grejer nu på senare tid. Carl Perkins och jag gjorde till exempel en platta för ett tag sedan som vi kallade 706 reunion.

Idén med det senaste projektet The Blue Moon Boys var att spela in Scotty och D.J. Fontana med artister vars stil påverkats av Elvis och hans gamla band, eller har annan anknytning.

- Vi gör inga Elvis-låtar på skivan utan endast originalmaterial. Det finns hel del kvar att göra, men det rullar på mycket bra, berättar en optimistisk Scotty Moore.

Bland inslagen på skivan finns ett återupplivande av den framgångsrika instrumentalgruppen Bill Black”s Combo.

- Scotty ringde mig och berättade att han höll på med den här plattan, berättar gitarristen Reggie Young. Han ville veta om jag kunde få ihop så många som möjligt från det ursprungliga Bill Black”s Combo. Bobby Emmons och jag har skrivit en instrumentallåt till plattan, en shuffle som heter The Bill Black Shuffle.

- Vi hoppas också få ihop nån sorts turné över till Europa, kanske till våren, säger Scotty Moore. Jag vet inte om vi kommer till dina hemtrakter, men jag hoppas det kan bli nånstans i närheten!

Epilog

- Det var trevligt att prata med dig, Charley, och jag beklagar att vi inte kunde träffas när du var här uppe i Nashville. Hälsa alla att han är gammal och lätt blir sjuk!

Jag protesterar lite och menar att jag själv inte är så ung längre...

- Är du 48, sa du? Då är du ju bara en pojkspoling!

Charley Nilsson 1997

Taggar: Internationella artister

Skriv ut