Krantz, Richard #172

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Richard Krantz Foto; Bengt Nyman
Foto: Bengt Nyman

Utan gränser men med ett eget land

Bluesgenren har över åren blivit allt mer snävt definierad, där institutioner närmast låser in musiken i stil- och tidsmässiga boxar. Det fanns nämligen en tid då musiken gjordes av artister för att de ville göra en utveckling i musikformen och lyssnare som tog musiken till sig för att de upplevde den som fräsch och ny.

Många milstolpar kom fram, t.ex Miles Davies med Kind of Blue och Albert Ayler med Spiritual Unity. De är inte i bluesgenrens formella struktur, men känslomässigt speglar de bluesgenren. När skivan Euphoria, vilket passande namn, dök upp är det ett återupprättande av känslan framom formen, av sinnet framom rationalitet. Tekniskt sett är det inte en bluesskiva trots två väldigt bluesiga låtar. Känslomässigt vilar blues över de flesta låtar och då är skivan ändå sånär som på en låt helt instrumental. Skivan är på så sätt genrefri, men som lyssnare känner man igen sig och kan orientera sig.

Vem är mannen som skapat detta? Jag var totalt vilsen. Inte fanns det något på internet heller. Men det berodde inte på att det var en nybörjade, utan på att jag rör mig i bluesboxen och hade dålig koll på vad som händer utanför. Brist på insikt helt enkelt. Richard Krantz är ingen nybörjare utan en ung yrkesmusiker med en tidigare platta utgiven. Han är en rutinerad frilansmusiker, som spelat med de flesta, även i studio. Det innebär inte att han bara är en notläsare. Han har djupa insikter i all slags musik, från blues till klassisk musik och han har en egen vision med sitt musikskapande. Hans förhållningsätt ligger i samma tradition som de ovan nämnda namnen. Hans instrument är pedal- och lapsteel samt gitarr, även slide.

BAKGRUND

Jag har ett förflutet från Göteborg och flyttade därifrån när jag var 20. Efter sedan en sväng i Linköping, flyttade jag upp hit. Jag började tidigt med musik, i 12 årsåldern med att spela gitarr. Min kompis mamma hade en gitarr hemma. Första gången jag spelade på den, kände jag att detta är vad jag kommer att hålla på med. Det var en fullträff på en gång. Men det var svårt, det var jättesvårt i början. Det var frustrerande när man ville så mycket. Sedan började man förstå språket. Det är fortfarande en utmaning, men man ser det på ett annat sätt nu. Det är som att lära sig ett språk, man måste ha alla byggstenar, men jag har kommit en bit på väg nu. Jag har en egen utbildning och har inte gått på lektioner utan istället lyssnat på skivor och på nätet. Jag är yrkesmusiker, jag spelar både i studio och i band.

Jag ser inte musik som genrer eller tänker på musik som genrer. Jag har ju språket som vi pratade om tidigare. Jag vet ju hur man kan spela och hur man kan få det att låta si eller så. Det är som att välja ett språk. Jag gör den musik som kommer till mig. Tycker jag det känns bra, kör jag på det. Då kan det bli rock’a’billy-stänk.

KARRIÄREN

Musik blev ett yrkesval då jag velat försörja mig på det alltsedan 15-års åldern, men jag kunde först då jag var kanske 25 år. Det är ca 10 år nu som jag försörjt mig på det här. Då man frilansar, gör man en massa olika jobb. Man får ta allt möjligt, men det är inte så att det rings från dansband för jag har hamnat mycket i blues/country/jazz/rock./pop-svängen. Det har varit mycket med Louise (Hoffsten) och med Sven Zetterberg också. Sedan allt möjligt, Titiyo, väldigt olika, men ändå i afrogenren.

Musikaliskt var mitt första band Yukon Ak. Ett countryrockband. Vi gjorde två skivor, en släpptes, den andra släpptes aldrig. Vi höll på det fram till 2005 då vi slutade. Sedan har jag också under tiden spelat med diverse artister och frilansat. Min första soloplatta, Siberia, spelades in 2006 och släpptes 2007. Min andra kom nu i februari fast den spelades in 2009. Den skulle släppas 2010, men så var det ett skivbolag som precis då kom på att de inte hade några pengar kvar. Jag fick barn i samma veva så jag kände att jag inte orkade då. Nu kände jag att det är lika bra att släppa den.

Det är mest steel vid skivinspelningar i studio. Live brukar det bli nästan fifty/fifty gitarr och steel. När man spelar in skivor i popsammanhang vill de ofta ha litet countrykänsla. Ibland är det riktiga bluesgrejer också. Jag har spelat mycket med Hillström and Billy. Det är ett nytt projekt. Han är från Hälsingland. Han har släppt två skivor tidigare. Det är bra låtar och ligger åt alternativcountryhållet. Jag spelar där mycket elgitarr, pedal och banjo samt litet dobro. Det är ganska roligt. Han låter litet som en ung Paul Simon. Vi spelade på Södra Teatern för två veckor sedan.

Jag spelar också med Kjell Gustavsson R&B Orchestra, och så med en kille som heter Fredrik ’Frallan’, Jonsson från Kisa, en blues och singer/songwriter. Han har med Kjell i sitt band rätt mycket. På så sätt spelar jag en hel del med gänget runt Kjell. De frågade om jag ville vara med på några låtar (på nya plattan) och så blev det, sex låtar. Detta är en liten ankdamm. Det är flera ankdammar, blues… jag tillhör nog flera.

TIDIGARE MUSIK

Jag gillade Riche Blackmoore i Deep Purple och Eric Clapton. Eric Clapton lyssnar jag fortfarande mycket på i perioder. Jag är väldigt fascinerad av den engelska bluesvågen med Cream och det. Det som är intressant är den begränsning som fanns då. Jag har läst om Clapton och de andra som satt på sina rum med radio och lyssnade på söndagsprogrammen. Det kom bara ett program i veckan med blues. Då satt de där och plankade. Det är häftigt. De hade också från 50-talet litet country från de vita rockarna. De hade arvet med sig från USA. (Deras sätt att spela) var extremt. Jag tänker på Cream och Ginger Baker. Hendrix var väldigt inspirerad av Cream och Clapton. Det var banbrytande då.

NYARE MUSIK

Jag hänger inte med så mycket med allt som kommer idag, det som är nytt och så. Jag börjar dra mig tillbaka i tiden. Det går i perioder också, alltså att lyssna på nya grejer. Nu går jag bara tillbaka i tiden. Ry Cooder har jag lyssnat mycket på, Dave Lindley. Den typen. Ry Cooder älskar jag, men framför allt som producent. Han plockar fram otroligt bra musik. Han vågar. Han gör det han brinner för och som han tycker är viktigt att det kommer ut. Han är en förebild. Jag lyssnar mycket på Jon Brion. Han är egentligen singer/songwriter, men han skriver väldigt bra filmmusik bland annat till Eternal Sunshine Of The Spotless Mind (2004). Jim Carrey har huvudrollen, en otroligt bra film. Brion skrev också till filmen Punch-Drunk Love (2002). Han jobbar även som producent och har producerat en del jazzplattor. Jag tycker han är intressant. Nya som kommer? Jag kan inte komma på någon just nu. Har du några bra tips?

INSPIRATIONER

Jag har alltid varit inspirerad av och gillat att man går över gränser. Att man vågar ta ut svängarna. Också det psykedeliska som kom på 70-talet med Genesis. Att man kan ta musiken vidare. Att man inte behöver låsa sig i något. Britterna gick ju vidare. Det är en stor influens, absolut. Bluesen har jag växt upp med om man ser Clapton och Richie Blackmoore som det. Clapton är ju väldigt bluesig, det är ju Blackmoore också. Så har jag gått igenom alla… Elmore James. Robert Johnson har jag lyssnat mycket på.

Jag lyssnar mycket på Keith Jarrett. Jag lyssnar också mycket på klassisk musik. Vi pratar inte om klassiska kompositörer som Vivaldi eller Bach, utan mer Dvorak, Debussy, franska kompositören Satie. De kompositörerna... det är kanske tonspråket, det är jag inspirerad av. Jag kanske blandar in det. Ser man till min sättning är den ganska basic. Kontrabas, trummor, stränginstrument, gitarr blås, analoga syntar. Sättningen är ju ganska rock’n’roll. Sedan hämtar jag element från franska kompositörer. Satie älskar jag, det är melodierna och hans tonspråk, det är jag svag för. Jag gillar det fria rummet.

Sleep Walk – det är en låt som jag alltid älskat, jag har hört den i filmer när jag var yngre. Jag satt på ett italienskt café vid Hornstull för några år sedan. Och så hade dom den plattan på och då frågade jag och de sade att det var de sicilianska bröderna, Santo och Johnny. De spelade in massor, det är litet muzak. Man kan kalla det för hissmusik om man vill. Vad skall jag säga att den är, den är litet jazzinfluerad. Den är en hopmix av blues, jazz, film. Den är så förknippad med film. Den är litet fransk nästan, eller italiensk. Det kan vara ganska lika ibland i tonspråket. Det är svårt att säga vad det är för stil. Men jag tyckte det var en fantastisk platta. Jag har spelat låten mycket live. Jag har avslutat konserterna med den. Den har varit omtyckt. Så jag ville ha med den på plattan.

Richard Krantz CD

 

NYA SKIVAN

Jag vet inte vad man skall säga att den är. Det var en recensent som skrev ” det är a la Krantz”. Det tycker jag är ganska bra. Jag tycker inte det är så konstig musik. Den faller mig ganska naturligt. Men den är korsbefruktad av genrer och blandat, eftersom min bakgrund är att jag lyssnat på mycket blues, jazz och country. Jag tror nog att den är i jazzfacket. Den förra hamnade ju i jazzhyllan. Vad skulle du säga?

Det är mitt dilemma. Är jag obildad för att jag inte kan kategorisera den? Den står på egna ben, den är lätt att lyssna på och jag gillar den. Den är välgjord. Jag började tänka att det måste finns något den faller in i, men som jag inte känner till. Det skulle vara enkelt om jag kunde säga att det är vuxenrock, jazz, blues eller c&w. Den är som Santo och Johnny, den går inte att kategorisera. Skivan är en syntes av allt du lyssnat på. Det finns heller ingen tidströskel mellan Sleep Walk som är ganska trogen originalet och dina egna låtar. Allt är tidlöst.

Jag har skrivit allt utom till sista låten, där har jag inte skrivit texten. På Sleep Walk har jag bara gjort om arrangemanget litet. Jag har skrivit för alla instrument. Sedan är det improvisationer också. Det skriver man inte, det får musikerna själva göra hur de vill. Alla teman och alla former har jag skrivit och producerat. Det har dragit ut på tiden och jag ville ha ut den för att gå vidare i livet. För att kunna skriva ny musik. Folk får reagera på den hur dom vill. Det är en egoistplatta och det är min musik. Därför tycker jag det är så häftigt, att en bluestidskrift plockar upp den.

Det är en ganska bluesig platta. Om man tänker på vad den handlar om egentligen och vad den är inspirerad av, skrev jag den då jag hade det ganska tufft i livet. Jag tycker många låtar är kryddade med blues. Man kan se blues på många olika sätt. Det finns ju inom en hela tiden, det finns i ryggsäcken. Det är inte konstigt. Även om det inte låter så, finns känslouttrycket där. Sedan finns det vissa låtar som har väldigt mycket av den varan.

ToyTown Blues och Royal British Steel är inspirerade från England. Jag brukar åka mycket till Cornwall. Då man bor där nere hamnar man ofta på pubar. De är inspirerade av hela Englandsklimatet. De röda heltäckningsmattorna, husdjuren de har med sig in på puben, band som jammar. Det är väldigt mycket engelsk blues över dem. Det kanske inte låter brittiskt, men jag är väldigt brittisk inspirerad. Jag gillar John Mayall Bluesbreakers, där Clapton var med. Det var en platta som jag verkligen älskade. Tycker du det låter brittiskt?

Jag tänker nog mer på Ayler, Miles Davies och andra jazzartister, kanske James Brown. Han började nästan som bluessångare och blev något annat. Sådana som ligger utanför bluesboxen fast de gjorde mycket som de själva ansåg vara blues eller bluesinfluerat.

Jag tänkte nog mest just på att de två låtarna, att de mer är en hyllning till brittisk blues. De är mixade och tolkade, det blir inga 12-takter med 3 ackord. Just den bluesen är ganska begränsad. Den är kul att spela, men man kommer oftast inte längre. Många blir kanske arga för att man säger så. Men det hänger också på att jag har en jazzig bakgrund och ser andra öppningar.

Om man lyssnar på de gamla bluessångarna, de från 40-talet, finns inga former, och det gör det så intressant. Robert Johnson, han kapar, det kan vara 13, 14 takter eller 11. De spelade efter sången, såsom det var i början.

Jag tänkte då jag var klar med skivan att den var jättemörk. Det var det första jag kände. Den är ganska psykedelisk, det finns ljuspunkter, men den är mörk

FÖRRA PLATTAN

Förra plattan, Siberia, var jag ute några svängar med. Det blir nog säkert så också nu. Vi hade release på Debaser, vi spelade på jazzklubbar, på Pusterviksteatern i Göteborg, på Inkonst i Malmö. Det är ju mer popklubbar. På Mosebacke på stora scenen. Det var litet allt möjligt. Publiken var från 25 till 55-60 ungefär. Jag tror det var mestadels en musikpublik. Sådana som spelar eller lyssnar. Sedan var det sådana som inte höll på med musik, men inte lika mycket. Det beror på var man spelar. Spelar man på Debaser eller på Mosebacke då kommer litet yngre folk. Akkurat, där är det en stammispublik, vad är de 40+, 50+? På Berns verkar det vara yngre.

NÄSTA PLATTA

Nästa platta blir inte lika mörk. Jag har skrivit rätt mycket nu. Jag har en 12 låtar klara, 12 skisser kan man säga. De lutar mer åt… intressant, jag fick frågan efter första plattan och svarade att den kommer nog att bli kubansk, mer grön. Och den blev kolsvart. Det blir ett annat spår, men man kommer att höra att det är jag. Jag har tänkt att den skall vara mer akustisk. Jag kommer att ha akustisk gitarr, tror jag. Den kommer att vara mer direkt, live’ig än denna som är mer producerad. Ganska enkla melodier. Jag skriver teman, men det kommer att finnas öppna improvisationer. Jag har tänkt på litet andra instrument också. Den blir instrumental. Jag sjunger litet själv, men känner inte för att göra det på platta.

OM BLUES OCH ANNAN MUSIK

Blues är ett laddat ord, men bluesen har fått dålig klang just för det pubrockaktiga. Det blir blues, men det blir blues på ett väldigt trist sätt. Distade gitarrer, det händer inte så mycket. Det räcker med att man hör på Eric Bibb, att man använder en dobro istället. Att man hittar en annan instrumentering och mitt i allt är det väldigt hippt. Den bluesen finns det kanske inte så mycket av och spelas inte av så många?

Jag spelade i Östersund på invigningen av bluesfestivalen där. Där var det en fantastiskt bra respons från journalisterna. Blues är stort i Östersund. Det var väldigt mycket folk. Då kändes det som att det är ett uppsving för bluesen i Sverige.

Singer/songwriter har varit stort nu i 12 år. När vi började med Yukon -99/-00 då var det Ryan Adams som gällde. Då kom countryvågen och alla skulle bli singer/songwriter. I den vevan kom Ane Brun. Efter 5, 6 år tänkte man att nu borde vågen vara död. Och den dog faktiskt där litet grann. Men något år senare vad det någon som förde den med sig igen, jag vet inte om det var Anna Ternheim. Det är en genre som lever på något sätt. Och jag kan tycka som du om bluesen, att det är mittfåran som gäller, vilken kan göra den tråkig.

Det är intressant att höra när folk spelar och de har en dialekt, att man hör vilken bakgrund de har. Det utjämnade är så tråkigt, det är samma riff och licks som man hört miljontals gånger. Så kommer någon med någon distans eller annan bakgrund, då blir det en dialekt. Wow, intressant.

Det är viktigt att man har många infallsvinklar. Att man har en bredd, annars hamnar man i mittfåran. Man blir ganska insnöad och låst om man håller sig till ett grepp. Det är viktigt att man kan språken och att man förstår hur det hänger ihop. Framför allt om man skall vara en bra musiker, då måste man en förståelse, en kännedom och en känsla. Då kan man orientera sig.

Text: Andersa Lillsunde. Foto: Bengt Nyman

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut