1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Svante Sjöblom

Svante Sjöblom Photo by Kenny Lövrin

skånskt stjärnskott inom akustisk blues

Tidigare har vi sett en annan ung skåning - munspelande Filip Jers - med stor talangfullhet göra sitt intåg i svensk blues. Nu har vi Svante Sjöblom, en minst lika stor förmåga, som bara poppade upp "från ingenstans" förra året och slog alla med häpnad. Svante spelar slide- och fingerpicking-gitarr som om han aldrig gjort annat och sjunger på ett, för sin ringa ålder, mycket moget vis, och liksom Filip har Svante redan hunnit få fina utmärkelser.

Jag är mycket imponerad av dessa två ungdomar. "Kaka söker maka", säger man ju, och följdriktigt har de två slagit sina påsar samman och spelar ihop i duo, när de inte spelar solo eller i konstellationer med andra. Filip och Svante uppträdde ihop på Åmåls Blues Fest -04, och detta år är de vidtalade att spela ihop i Notodden. Inte illa! Jag tog och intervjuade Svante i januari.

Berätta om din uppväxt och din väg till bluesen. Hur kan en vanlig, ung svensk kille som du bli så såld på att spela akustisk, ålderdomlig blues från sydstaterna? -Eller är du inte särskilt vanlig?

Jag är född 1984, och tillbringade mina första år i Svedala. Jag flyttade sen med min mamma till Ystad, men hamnade till slut i Rängsand, en liten by utanför Vellinge. I gymnasiet gick jag på estetisk linje med inriktning musik. Min far har annars stått mest för musiken i familjen, dels för av att han själv spelar, men också för att han har ett stort musikintresse. Det var på hans gitarr jag lärde mig det första. Jag köpte sen en elgitarr när jag fyllde tretton. Min far utsatte mig för blues rätt tidigt. Det första jag hörde var nog John Lee Hooker. Jag kommer ihåg att jag redan i början sa, att skulle jag spela, så skulle jag spela blues. Men det bar av mot andra stilar efter hand. Mycket Hendrix, och The Doors bl.a. Men bluesen har alltid funnits där och har alltid varit det jag ville spela. Hur jag kom in på det akustiska var mycket på grund av en barndomsvän, systerson till Fjellis Fjellström, som utsatte mig för Fjellis' platta See You In Hell, Blind Boy, från 1991. Det högg tag i mig på nåt sätt och den skivan har kommit att betyda mycket för mig. Det var den som gjorde att jag hittade vägen till alla dom gamla rävarna som Robert Johnson, Bukka White, Muddy Waters och så vidare.

Vanlig och vanlig? Jag vet inte riktigt, det är väl inte så vanligt att börja spela och lyssna på den här musiken när man är 16-17 år nuförtiden. Men jag tror att det kan vara nåt man är "programmerad" för på nåt sätt, det gäller bara att bli utsatt för det på en tidpunkt när man är nyfiken och mottaglig.

Vad har du för andra förebilder?

Andra förebilder är Skip James, Blind Willie McTell, Blind Blake, Blind Boy Fuller … Listan kan göras lång! Men även nutida musiker som Homesick Mac, HP Lange, Paul Geremaia, Keb Mo... Den listan kan också göras rätt lång!

Lärde du dig spela slide eller fingerpicking först, eller jämsides? Lärde du dig själv eller fick du hjälp av någon?

Jag lärde mig först en låt på gymnasiet av min dåvarande gitarrlärare och fördjupade mig sen själv i detta genom att lyssna på plattor, planka låtar och kolla olika böcker med tablaturer. Det är ju både fingerpicking och slide samtidigt i de öppna stämningarna. Jag spelar nästan aldrig slide i vanlig standard-stämning. Efter ett tag tog jag kontakt med Homesick Mac och jag tog några lektioner av honom. Deep river blues är en låt jag har lärt mig av Mac och det är en låt som utvecklat mig rätt mycket. Mac har framförallt inspirerat mig till att spela och att hålla på med just det här.

Du har både en National steel-gitarr, som du spelar slide på, och en "vanlig" gitarr. Känner du speciellt för steel-gitarren?

Låtarna utan slide gillar jag definitivt lika mycket som dom med slide. Men min National steel känner jag starkt för, jag gillar verkligen den gitarren, den låter som jag vill att den ska låta helt enkelt, och det är bra tryck i den. Jag gillar min"vanliga" gitarr nästan lika mycket, men det är ju inte samma "dynna" (tryck på skånska) i den.

Vad har dina pris - Junior Blues Prize i Åmål och Fjellis-stipendiet - betytt för dig?

Båda två har betytt mycket för mig. Det är ju ett erkännande och det känns otroligt hedrande att få sådana utmärkelser när man knappt har börjat. Det är svårt att välja vilket jag sätter främst , men jag har ju sett alla Fjellis-galorna i Malmö och alltid drömt om att få vara med. Och helt plötsligt var jag där och spelade med dom musikerna, som jag sett så många gånger, och till råga på allt så får jag ta emot Fjellis stipendet. Det var STORT!

Du ger på scen intryck av vara en riktig "bluesman", med en röst som låter mer "svart" än "vit". Känner du dig som en bluesman? Vill du vara det?

Gör jag det? Nej, jag känner mig nog inte som en riktig bluesman, det bara känns rätt att spela bluesmusik och se till att den lever vidare. Men det handlar om att förmedla en känsla, som en vis man en gång sagt till mig, och får man intrycket av att jag är en riktig bluesman, när man lyssnar på mig, då har jag ju lyckats! Jag vet inte om jag vill vara en "bluesman", men som sagt, det känns rätt att lira blues och det tänker jag forsätta med.

Tycker du att de gamla bluestexterna har aktualitet än idag? Kan du känna igen dig i dem?

Dom är definitivt aktuella idag. Men även om dom ofta handlar om enskilda människas känslor och upplevelser, så skildrar dom ändå en annan tid. Och genom att lyssna och tänka och försöka sätta oss in i deras situation kan vi förstå bättre hur det var då. Dom fungerar som ett slags tidsdokument plus att det är grymt bra musik. Nutida människor kan känna igen sig tror jag, för alla har väl haft det svårt nån gång och alla har haft det bra nån gång; alla har vi ju känslor. Jag kan känna igen mig i själva önskandet, som ofta förekommer. Men samtidigt kan jag ju inte känna igen mig i allt, för jag har inte varit speciellt olyckligt lottad. Jag har haft en trygg uppväxt och har alltid haft det bra. Men världen har blues, så visst måste människor känna igen sig.

Nämn några favoritlåtar.

Skip James' Hospital Center Blues är en absolut favorit. Egentligen är allt han har gjort favoriter för mig. Blind Willie McTells Stole Rider Blues och Blind Boy Fullers Little Woman You´re So Sweet, är ett litet urval.

Jag har förstått att du gillar bluegrass och ragtime också. Kommer du att uppträda med sådant också framöver?

Jag blandar in lite av det redan och kommer att fortsätta med det. Jag behöver variation; jag gillar många stilar och låter inte det vara nåt problem, jag ser det mer som en fördel.

Du har en rastaliknande frisyr. Hur är ditt förhållande till reggae och hiphop?

Jag har "dreadlocks" men inte på grund av nåt annat än att jag för 5 år sedan tyckte att det var en schysst frisyr och tvingade min bror att göra det på mig. Jag har växt upp med en bror som lyssnade mycket på både reggae och hip-hop och man gör väl ofta som sina äldre syskon. Jag har spelat reggae också, men inte nu längre tyvärr. Jag lyssnar fortfarande på reggae och viss hiphop, men då håller jag mig till The Roots eller Warren G.

Du ska uppträda i Notodden ihop med Filip Jers detta år. Vilken ära! Berätta.

Det känns jättekul! Det är ett ungdomsutbyte mellan Åmåls Blues Fest och Norsk Bluesunion. De som fått Junior Blues Prize de senaste två åren - Filip och jag - ska vara med och spela under samma "paraply"-organisation som bluesfestivalen i Notodden. Dessutom pågår förhandlingar om att vi ska uppträda på själva bluesfestivalen där också.

Någon platta på gång?

En ny demo håller på att knåpas ihop men det finns inget skivkontrakt ännu. Jag har inte fått nåt erbjudande.

Vad har du för planer för framtiden? Är det musiker som gäller?

Just nu studerar jag på Musikhögskolan i Malmö, men funderar på att kanske göra nåt annat. Kanske en annan utbildning eller nåt kneg. Det är lite beroende på hur det går med musiken. Förhoppningsvis blir det musiker som gäller, men framtiden får visa vad min väg må bli. Det blir nog bra får jag hoppas! Jag spelar så mycket jag kan i nuläget, och får jag en massa gig framöver så kommer jag att spela ännu mer. Har precis postat ett litet utskick om mig till de flesta bluesföreningar och festivaler i Europa. Drömmen är ju att i alla fall få prova på att leva på musiken!

Lycka till.

 

 

Text: Birgitta Larsson Photo: Kenny Lövrin / Jefferson 144


This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut