Öhrström, Bill #175

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 4.00 (1 Vote)

Bill Öhrström
foto: Hans Ekestang

Bill Öhrström kan med fog kallas en bluesens ”grand old man” i Sverige. Han var med och bildade Slim’s Blues Gang redan 1962 – ett band som fortfarande, 50 år senare, är igång, numera under namnet Bill, Slim & Guy, där Bill sjunger och spelar munspel – och han har haft sitt finger med i oräkneliga bluessammanhang.

Även i många andra sammanhang! Han startade till exempel den ”psykedeliska” klubben Filips i Stockholm, som trots sin korta existens, endast dryga 4 månader, gav eko i hela ”pop-Sverige” och även utomlands, med besök bland annat av Jimi Hendrix, med vilken Bill och husbandet ”Hansson & Karlsson” jammade. Året var 1967. Bill spelade congas. Smått sensationellt är också att han blev erbjuden att bli sångare i The Who, just när bandet var i startgroparna. Bill avböjde, och så fick i stället Roger Daltrey inträdesbiljetten till världsberömmelse. Annat som sticker ut är en längre sejour i musikalen Hair, med framträdande till och med på Broadway i New York! Han har även varit skådespelare på Pistolteatern och Riksteatern. En lång karriär som modell har denne man också hunnit med, liksom universitetsstudier i ryska, och mycket golf. Om allt detta, och mycket mer i sitt händelserika liv, berättade Bill i denna intervju i Åmål 2012. Där han för övrigt belönades med årets Åmål’s Blues Fest Award.

Bill föddes i Gamla stan i Stockholm 1943. Han växte dock upp i Bromma, en stadsdel som kom att forma honom – och hans två år yngre bror Guy - för livet:

- Min musikbakgrund kommer från den så kallade Bromma-jazzen, som var väldigt, väldigt stark i Stockholm; ja, i hela Sverige faktiskt. Den var enormt inflytelserik, och många har med avstamp i Bromma-jazzen sedan gått vidare till att bli framför allt bebop-musikanter. Jag tror att det hade mycket med åldersgrupperna att göra. Det var rätt så bra blandning av folk i Bromma; det var ju ett sånt här miljon-programsområde, och så fanns det villaområden, där dom bodde, som hade rötterna i Bromma – deras föräldrar hade växt upp och bodde kvar där, och hade stora fina hus. Alla dom, som jag tillhörde, och vars föräldrar kom från olika landsändar, fyllde upp de nybyggda bostadskvarteren med 2- och 3-rummare. Det var väldigt avgörande att jag fick växa upp just i Bromma. Dixie-musik och jazz var liksom ett då. Sen blev det ju skilda ting.

Bill och Guy började med dixieland, och spelade i olika skiffle-band redan när de var bara sådär 10-12 år gamla. Bills instrument var trummor. Det var egentligen genom Guy, som Bill började spela på allvar.

- Jag var mer av en väldigt intresserad konsument: jag lyssnade intensivt på musik, men att musicera själv var inte lika självklart för mig. Men Guy, han var en sådan, som vissa barn är, som bara ska börja spela, Han hittade en gitarr under en soffa på en fest när han var 9 år, och sen var det bara han och gitarren. Och då hade han börjat spela kontrabas i skolorkestern också. Det finns en rolig historia om detta: vi gick då i 6:an-8:an i skolan, och det spred sig snabbt i de här dixie-kretsarna, som spelade på ungdomsgårdar och skoldanser, att det fanns en 13-åring, som var jävligt bra på kontrabas. Men man kan ju inte ha med en 13-åring; han kan ju inte ens komma och repa till kl. 10 på kvällen, och gå hem när det är mörkt, och ännu mindre bärande på en kontrabas. Då var det någon, som kom på den ljusa idén att, ”jamen, han har ju en brorsa, som är 2 år äldre, som spelar trummor. Om vi kickar trummisen i vårt band, så kanske den här andre killen kan vara med, och då har den lille ju en äldre brorsa, som är med i bandet”. Så då gjorde dom så, och jag kom in på ett bananskal. Mer som barnvakt än på mina meriter som trummis, kan man säga. Och det lustiga är att detta fick jag veta ungefär 50 år senare. För då är det en kille, som bor ovanför mig, på Mosebacke Torg, som säger: ”du och jag har varit med i samma band en gång i tiden”, och så berättar han att han fick sluta i det här bandet, när brorsan och jag kom med i det. Så då får jag alltså först 50 år senare veta hur det hade gått till när jag hade fått jobbet, att det var på brorsans meriter! Det hade jag ju inte haft en aning om innan. Så här efteråt tycker jag att det är väldigt charmigt. Som tur var, så hade han faktiskt velat sluta, men inte vågat säga upp sig, sa han, så egentligen var han mest glad. Det var ju skönt att höra!

- Det var han, Guy, som var känd i hela skolan för att vara den som var ett musiksnille, och jag var väl mer den som var galet musikintresserad. För det var jag som köpte skivor, gick på konserter och sånt. Och han satt bara och spelade. Och det har han gjort ända sen dess. Varje dag! Kommer hem från jobbet och bara sätter sig och spelar. Lägger sig, äter frukost, går till jobbet, kommer hem, och börjar spela.

Idealisk hemmiljö

Bill anser, lite överraskande, att han hade det närmast idealiskt hemma, på grund av att föräldrarna INTE var musikintresserade:

- Nej, det var lite som det ofta var där i Bromma, att väldigt många föräldrar var kulturintresserade, men i många fall var det som i vårt fall, att dom var intresserade av litteratur, teater och annat kulturellt, UTOM musik! Och då passade det så bra med det här lite tonårsrebelliska, att man valde precis det som dom inte hade någon aning om alls. Det var samma med golf; dom hade ingen aning om det heller. Så då blev golf och musik just det jag valde att inrikta mig på. Jag ville göra nånting som liksom var min grej. Det var så skönt att dom inget fattade! Då kunde man ju sitta där och öva och lira, och likadant för Guy, som spelade dag och natt. För dom fattade ju inte om det var dåligt eller bra med det här. På det viset slapp man att låsa en dörr och isolera sig. Fast för mig var det värre än för Guy, för jag hade ju honom, som fattade! Så jag vågade nästan aldrig spela munspel, för jag ville inte känna mig dum inför honom. När jag nån gång övade lite grann, så var det ju mest att jag lekte att jag spelade. Jag vågade inte spela något annat än trummor under vår skoltid, kan man säga. Det var först när jag fyllde 18, och fick körkort. Då lånade jag ibland pappas bil och körde iväg nånstans, där jag kunde stanna och sitta och spela munspel ensam i bilen!

Att slippa påverkan i musikavseende från föräldrarna är verkligen något Bill är glad för:

- Jag är lyckligt lottad att ha fått slippa musikalisk uppfostran. Jag har aldrig behövt sjunga - inte ens psalmer - aldrig behövt sjunga julvisor, aldrig sådana här familjevisor, och aldrig en massa Elsa Beskow. Aldrig behövt sjunga, spela eller lyssna på någonting. Inget innan jag hörde skiffle, och senare blues. Och det tror jag är en välsignelse, för när jag hör dom här Adolf Fredrik-rötterna på alla dom här sång-nissarna … shit, jag hör ändå, ni behöver inte hålla ut tonerna så länge, ni behöver inte sjunga så … Genom dom här eländiga musikskolorna så har vi lärt oss, i linje med den europeiska traditionen, att melodik är viktigare än rytmik. Och det har jag sluppit! Det är jag oändligt tacksam för (Bill skrattar glatt). Men vi får se vad min äldste son Milton säger! Han har ju vuxit upp med musik [hans mamma är Lisa Ekdahl, min anm.]. Han är jazzpianist och går i jazz-gymnasium. Hans hjärta finns i svår jazz, alltså bebop.

USA

Bill började som sagt sin musikerbana i skiffle-band, som trummis. Snart nog kom han in på blues också, och så hände något som fick stor betydelse för hans fortsatta bluesintresse: han fick ett golfstipendium till USA och kom att tillbringa sitt sextonde år på High School i en liten stad utanför Philadelphia. Det fanns inte just någon live-blues i trakten, men han hittade en radiostation, där DJ:n (och senare välkände skivproducenten) Chris Albertson spelade gammal blues 6 timmar varje söndag. Det blev en guldgruva för honom.

- Då blev jag en enorm konsument. Jag hade bandspelare med mig, och satt och bandade varenda söndag. Och shit, det var ju då jag skulle träna golf! Vilken konflikt det blev. Det var ju inte som nu, att man kan sätta på timer, och sen gå och göra något annat. Så jag fick sitta där vid bandspelaren, och det blev väldigt avgörande för mig. Lonnie Johnson var till exempel med som gäst där varje gång. Albertson hade stött på honom 1959, när han under en svacka i karriären jobbade som hissvakt på ett hotell i Philadelphia, och tog som sin uppgift att hjälpa fram honom till en comeback. Lonnie var en av mina största idoler, och är det fortfarande.

Bill gick också på gospelkonserter, eftersom han sedan tidigare även gillade gospel.

- En stor grej jag var med om där i USA var att jag fick träffa Mahalia Jackson. Jag lärde riktigt känna henne. Det var genom en metodistpastor i min lilla stad, som varit studiekamrat med henne, och hans pojke gick i min klass. Jag träffade Mahalia ett par år senare hemma i Sverige också. Hon skulle ge en konsert i Stockholm, och vi tillbringade en eftermiddag ihop på Grand Hotell – det var en regnig dag, och jag tänkte att jag går väl och knackar på, och ser hur det står till med tanten. Hon sitter väl och har tråkigt där i sviten, och kommer säkert tycka det är kul om jag dyker upp. Och det gjorde hon också! Jag kommer inte ihåg nu vad vi pratade om, men man hade saker att prata om. Så det var väldigt spännande och ett av mina mest inspirerande möten kan man säga. Mycket för att det inte hade med något jobb att göra. Det blir ju lite annorlunda … jag har ju träffat alla dom stora - alla dom, som kom med American Folk Blues Festivals. Det var när jag jobbade som producent och promotor på Polydor. Min boss Simon Brehm hade en agentur som var värd för de här festivalerna, så därför fick jag ju träffa bluesartister som John Lee Hooker, Brownie McGhee, Sonny Terry, Big Joe Williams och en massa andra. Det var stort. Och vi hade europeisk distribution av skivmärket Bluesway, så då var jag ju i New York och träffade hur många som helst där. Jag tillbringade en hel dag med BB King och Otis Spann till exempel. Men då är det ju ändå att man är där som någon, som ska ta hand om dom lite grann. Även om det också blir mycket personligt och väldigt trevligt. Men det var ändå något annat än när jag fick träffa Mahalia. Då var jag bara en ung kille, som var intresserad av hennes musik och hade hennes skivor, redan innan jag åkte till USA .

Bill ÖhrströmSlim’s Blues Gang

När Bill gått ut året på High School kom han hem till Stockholm, och började lira i ett dixieband igen, ihop med Guy. Så småningom kom Slim Notini, då 16 år gammal, in i bilden, och nu började det hända saker:

- Slim satt in med vårt dixieband och ville köra några låtar i pausen; lite boogie woogie-låtar på piano. Då erbjöd Guy och jag oss att spela bas och trummor. Och sen upptäckte vi att det här skulle vi kunna fortsätta med, som trio. Vem som sa det vet jag inte, det bara blev så. Kanske var det jag, i och med att jag är driftig av mig. Man kan nog säga att jag bildade bandet, Slim’s Blues Gang, rent administrativt. Det var alltså jag, Guy och Slim, och vi håller fortfarande på. Det blir 50 år i år, för det bildades 1962!

- Det var en kille, som googlade på olika bands ålder, och han kom fram till att det inte fanns något band i världen, som hållit på så länge, med samma medlemmar. Så då är vi äldst i världen! Med originalmedlemmar, alltså. Alla har någon som dött eller någon som hoppat av, eller tillkommit. Det finns ett holländskt band, Golden Earring, som bildades 1961 – det var dom som var närmast - men den senaste medlemmen hade hoppat in ett par år senare. Så där låg vi före!

Slim’s Blues Gang spelade på klubbar i Gamla stan, skoldanser och liknande, och repertoaren var renodlad blues. 1964 spelades några låtar in, på det lilla bolaget Beat, som dock släpptes först 1966, på en EP (redan -63 hade de spelat in en del låtar, men den plattan kom aldrig ut).

Efter ett par år kom Bill även med i ett pop-band från Söder i Stockholm, The Merrymen, som sångare. Ett och ett halvt år ungefär var han med i det. The Merrymen blev kända med raketfart, och vann poptävlingar på löpande band. En särskild bedrift var att de fick vara förband på Rolling Stones första Sverige-konsert. De spelade också in en skiva, 1965, som distribuerades av den populära ungdomstidningen Bildjournalen och därigenom fick enorm spridning. Bildjournalens Toppskiva (Flexi-EP) hette den.

The Who

Det ena ledde till det andra. Christopher ”Kit” Lambert hette en man som var manager för ett nystartat, då ännu ganska okänt band i London, som kallade sig The Who – eftersom de inte kommit på något namn ännu. Lambert uppmärksammade Bildjournalen-skivan, och kontaktade Bill, och undrade om han inte kunde komma över till England. Bill åkte dit, och var med på ett gig med bandet, där han sjöng I Just Wanna Make Love to You och You Can’t Judge a Book by it’s Cover. Lambert var uppenbart intresserad av Bill, och erbjöd honom att bli sångare i bandet! Bill tackade dock nej. En miss han grämt sig över alltsedan dess? Jag frågar honom hur han tror att hans liv hade blivit om han nappat på erbjudandet:

- Det där har jag tänkt på många gånger. Att fan, vilken tur att jag inte gjorde det! För till att börja med är deras musik väldigt färdig. Och det hade nog inte blivit annorlunda med den saken. Sen är det klart, att man hade kanske kunnat styra bandet, så att dom tagit in en saxofonist eller någon annan, som gjort det till ett jammigare band, för hela min ambition var ju att jamma. Så jag hade inte alls platsat där. Det hade nog inte blivit långvarigt. Och det värsta som finns är ju att vara kändis. Jag har ju haft två fruar, som blivit kändisar – Mona Seilitz och Lisa Ekdahl, och det är det dummaste man kan hamna i. Då kan man ju inte ha något kul alls. Man ska vara med i ett band, som har precis så mycket publik att man kan försörja sig bra. Men som ändå inte har kändisstatus, för då blir det bara problem. Nu har ju Lisa klarat sig väldigt bra ändå; hon lyckades klättra ner från den där stegen, fastän man tyckte att hon kommit så högt, att det inte skulle gå. Men hon har sin största publik utomlands, så det underlättar. Men jag är glad att jag sluppit bli kändis. Det är klart, att det är lockande med en större publik, men man måste klara sig på rätt sida om kändisgränsen. För att kunna leva ett normalt liv. Min senaste fru är tack och lov inte kändis!

Ryska

Bill blev alltså inte en världskändis som sångare i The Who. Något han också vänt ryggen till är en potentiell karriär som spion i svenska försvaret. Han läste nämligen ryska i gymnasiet – 6 timmar i veckan i 4 år - och fortsatte med ryska på universitetet, där han tog inte mindre än 3 betyg i detta (= 3 terminers heltidsstudier). Efter det att han gjort klart militärtjänsten fick han jobb på Försvarsstaben, som rysk-kunnig, och hade han fortsatt där, hade han mycket väl kunnat avancera till att bli ett användbart vapen mot ryssarna.

- Jag var inte så väldigt länge på det jobbet, för jag började flumma. Det slutade med att jag inte gick dit förrän på eftermiddagen, och sen gick jag inte dit nästa dag förrän lite senare på eftermiddagen … Det var väl bara ungefär en termin jag jobbade där. Men jag hade nog kunnat bli en bra spion om jag fortsatt! Men den chansen tog jag aldrig.

- En gång – det var innan jag jobbade på Försvarsstaben - underhöll jag Jurij Gagarin på en mottagning i slottet med gamle kungen. Gagarin var med som flashigt bihang till en högt uppsatt potentat från Sovjetunionen. Jag jobbade just då på slottet som en sån här ordonnans. Gagarin bara stod där och hade inget att göra mer än att se trevlig ut, och det var ungefär samma roll som jag hade. Ingen hade väl kunnat tänka sig, att de här två figurerna kunde börja snacka med varann, men vi hade en trevlig eftermiddag!

Producent och Klubb Filips

I stället för spion blev Bill producent och talangscout/promotor på Polydor. Ett av de första uppdragen blev att producera en platta med Lollipops (senare följt bland annat av inspelningar med Arne ”Rosen” Qvick och Boz Scaggs). Efter en tid hände en betydelsefull sak i Bills liv: hans chef Simon Brehm skickade honom nämligen till Los Angeles, där han skulle ”gå i lära” hos ett par framträdande skivproducenter, Bruce Botnik och Paul Rothschild, som bland annat spelat in The Doors (Rothschild är även känd för de tidiga inspelningarna med Paul Butterfield Blues Band). Bill tog sig därefter vidare till San Fransisco, vars hippie-liv utgjorde en oemotståndlig lockelse för honom, och han kom att tillbringa våren 1967 där. När han blivit en fullärd hippie efter deltagande i olika Love Ins, Be Ins och andra kreativa sammankomster, och efter talrika besök på legendariska musikställen som Fillmore och Avalon Ballroom, återvände han till Stockholm där han blev stans hippiekung när han, med hjälp av duon Hansson & Karlsson, öppnade den ”psykedeliska” klubben Filips den 9 augusti 1967, på Regeringsgatan nr 27-29 (där ett hovkonditori tidigare varit inhyst), mitt i Stockholm, nära nuvarande Gallerian.

- Filips blev världsberömt. Det var verkligen epokgörande! Den första klubb i sitt slag i Europa. Om man tänker efter, så shit, alla var ju där, Stevie Winwood, Eric Clapton, Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Mothers of Invention … Och det var ju väldigt trevligt att få jamma med dom!

Bill hade införskaffat congas, som han ivrigt lärde sig spela på. Hansson & Karlsson, med sin instrumentala jazz-rock och psykedelia, fungerade som ett av tre husband på Filips, och Bill jammade ofta med dem. Han hade ursprungligen sammanfört de båda, och producerade också deras debut-LP, Monument (1967), som blev en storsäljare och långvarig listetta i Sverige; den uppmärksammades även utomlands. Mecki Mark Men och det psykedeliska Baby Grandmothers utgjorde de andra två husbanden. Men många andra band spelade där också, ända tills det lades ner i slutet av december 1967.

- En kul sak jag kan nämna är att vi har hittat gamla spellistor från Filips, och det lustiga var, att Slim’s Blues Gang – jag var inte med i det just då, för jag hade fullt upp med allt på Filips – var faktiskt ett av de band, som spelade mest där. Ett annat band som spelade mycket på Filips var Lasse Werner och hans vänner, som körde bebop. Svår bebop. Och det var ju i och för sig ganska logiskt, för dom här ställena på västkusten i USA, där det hela började, dom hade ju Charles Lloyd’s kvartett, som ju var ren jazz, med bland annat Keith Jarrett, och dom hade blueskillar som James (Jimmie) Cotton. Så det var ju samma sak där, fast på lite högre nivå bara. Alltså tidstypiskt, att man blandade både soul, bebop, experimentell jazz och blues på ett sådant ställe. Vi hade ju soulband också på Filips, som King George till exempel. Alltihop var som en enda lång happening, med allt möjligt. Det var ju inte alls bara sån här psykedelia, som det blivit känt för.

bill med hendrix 67

Jimi Hendrix

En speciell höjdpunkt i Filips historia var förstås när Jimi Hendrix jammade där, ihop med Hansson & Karlsson och Bill. Hendrix hade kommit utan sitt band, och han sov hemma hos Bill. En dag, när han och Hendrix var ute och gick i Gamla stan på väg till en fest, hamnade de på avvägar, något som Bill särskilt minns:

- Jag trodde jag visste ungefär var festen var; vi gick upp i en port, och så hörde vi att, jaha, här sitter några och lirar, vi knackar på, och det visade sig att det var två par, som hade en sån här riktig Svenne-fest och sjöng Olle Adolphson-låtar. Så vi kom verkligen fel. Det var definitivt inte den festen vi skulle till. Men, jaha, en gitarr fanns ändå där, och det var ju en högersträngad gitarr, men Jimi kunde spela högerhänt också. Så då bara sätter man sig då, i en sån här otroligt svennig miljö, som vi tyckte det var, helt osannolik. Vi lirade Catfish Blues. Dom tyckte förstås att vi var spännande, att vi var dom osannolika. Det är ju självklart ett oförglömligt minne. Och inte då främst för att Jimi blev den ikon han blev, utan för att det var så bra. Han var ju genialisk, och behärskade sån här gammal-akustisk blues också.

För att återgå till Klubb Filips. Dess saga blev snart all. Hyreskontraktet gick ut, det var kallt och besvärligt på vintern, och man fick slå igen. Huset revs senare. Bill blev under en period artistchef på jazzklubben Gyllene Cirkeln i Stockholm. Och med meriterna från Filips, fick Bill, som var full av idéer, flytta in på det som nu är ”Friskis och svettis”, men då var det stora Domino, ett f.d. biopalats, som byggdes om till musikställe, nere på Hornstull, och göra det till ett nytt Filips. Med den skillnaden att Bill nu fick lön från Konsum, som anställd, för att sköta värdskapet.

- Så då fick jag ju göra i princip samma sak, och jag hade inget emot det; javisst, större band, mera gager, det var ju bara kul för mig.

Förutom svenska band som Mecki Mark Men och Baby Grandmothers, tog Bill dit bl.a. Blues Section från Finland, engelska band som John Mayall’s Bluesbreakers och Fleetwood Mac, och från USA Joe Tex och The Fugs.

Hair

Men sommaren 1968 kom en vändning, ”ett nytt bananskal” han halkade in på, som han uttrycker det (han har under årens lopp halkat in på många olika bananskal!). Musikalen Hair skulle sättas upp hösten -68 på Scala-teatern i Stockholm, och Sandrews, som drev den, kontaktade Bill och undrade om han kunde hjälpa till med att hitta artister till den. Jadå, det kunde Bill, och han blev själv pigg på att vara med – han var ju hippie!, och låtarna tyckte han lät kul - trots att han egentligen inte alls var någon musikal-älskare.

- Nej, jag hatar musikaler! (han skrattar gott). Jag är nog den största musikal-hatare som finns!

Bill gav Domino på båten och kastade sig in i Hair. Han spelade rollen Berger, och det fortsatte han med flera år framöver. Först på Scala-teatern och sedan på scener lite varstans ute i världen.

- Då hade man försörjning som det i drygt fyra år. Sista gången var under Olympiaden -72 i München. Det var inte så att jag direkt levde för det, men det var ju otroligt praktiskt. Man ville åka till Paris; då hoppade man in i emsemblen där, och så var man med några veckor, och sen åkte man vidare till Amsterdam eller London. Eller till Zürich eller Berlin. Eller varför inte Rio de Janeiro! Inga problem. Det fanns alltid en Hair-show nånstans att haka på. Och för en hippie som mig passade detta fria liv ju förträffligt.

- Jag hamnade till och med i New York och var med i Hair där, på Broadway. Fast då hade jag inte huvudrollen – sånär som på en gång faktiskt! Det var på en matinéföreställning en söndagseftermiddag; han, som var ordinarie i rollen, hade något förhinder, och undrade om inte jag kunde rycka in i stället. Jodå, gärna det. Jag tror att jag kanske är den ende svensk, som spelat en huvudroll på Broadway!

Efter Hair hamnade Bill på Pistolteatern i Stockholm.

- Jag var skådespelare där i ganska många år. Det var ju rätt naturligt att man hamnade i teater-miljö efter att ha hållit på med musikal så länge. Jag har massor med roliga minnen från den teatern! Och sen hamnade jag på Riksteatern också. Och då förstod jag att jag inte skulle bli skådis. Det var inget kul livsklimat. Teater … det går aldrig att matcha med musik. Utan jag myntade liknelsen att ”i musik har man medspelare, och i teatern så har man motspelare”! Men jag träffade min blivande fru då, Mona Seilitz, genom Riksteatern; vi jobbade i samma pjäs. Så det var i alla fall något bra med det.

Mellan varven hade Bill ägnat sig åt mycket annat också. Inte minst Slim’s Blues Gang. Under senare delen av 60-talet samarbetade de en hel del med Peps, och en frukt av detta var Peps debut-LP, Blues Connection, släppt 1968, där förutom Bill, Guy och Slim även Göran Ramberg medverkade på sax (han var en period med i Slim’s Blues Gang).

Mariahissen

På 70-talet kom Bill även med i proggband som Kebnekajse och Fläsket brinner. De spelade bland annat på Bryggeriet, som var Stockholms alternativmusikställe. Men Bryggeriet fick efter hand problem, kom att stå utan ledning och evakuering hotade. Bill kom med hjälp av dessa två band då till undsättning, och tog hand om ruljansen, och det hela utvecklade sig till den legendariska Mariahissen, dit Bill hämtade en stor del av gräddan av amerikanska och engelska bluesartister. Det blev en guldålder som varade 1977-82.

- Det var hur många bluesartister som helst, som spelade på Mariahissen. Otis Rush, Sonny Terry & Brownie McGhee, Big Joe Williams, you name it … Man fick åka till flygplatsen och ta hand om John Lee Hooker, och sen spelade han på mitt eget ställe … I två dagar hade jag Taj Mahal där, och då var det fullt hus, jättelånga köer båda dagarna, och jag tyckte att det lät så jävla bra, men jag kunde ju inte koppla av och njuta. Så den tredje dagen, då satte jag mig på flyget och flög ner till Köpenhamn och såg konserten med honom där. Som gäst bara! (Bill skrattar vid minnet). Så det är ett roligt bluesminne.

Jukka Tolonen Band

I början av 80-talet spelade Bill även med Ramlösa Kvällar och von Zamla (f.d. Samla Mammas Manna). När han dessutom kom med i Jukka Tolonen Band, och inom kort blev heltidsanställd där, blev det för mycket spelande och Mariahissen fick läggas ner.

- Det var första gången jag var ambitiös. För när jag spelat congas med Fläsket brinner och Ramlösa kvällar, och Samla, hade jag egentligen bara varit ambitiös i att försöka förstå den sortens musik, som dom spelade. Jag tänkte aldrig på att det krävdes nånting av mitt slagverks-spel också, utan jag tyckte bara liksom att wow, fantastiskt att få stå och lira med dom här, och jag visste att jag passade in, för jag kunde ju idiomet. Så jag var väl 35 år då, eller mer förresten, när jag verkligen började öva målinriktat på nånting. För jag har ju aldrig övat munspel, och jag hade aldrig dittills riktigt övat trumspel, mer än att vara väldigt stiltrogen. Så inför det jobbet hos Tolonen började jag öva på ett instrument för första gången i livet för att försöka bli bra. Jag är tacksam för att jag fick bli med i hans band. Det var väldigt utvecklande.

Bill var med i Tolonens band i 6 år. De turnerade över hela Europa, och spelade även in ett par plattor. Förutom slagverk spelade Bill på slutet ibland även munspel. Vid ett tillfälle i Tyskland hörde en finne honom spela munspel, och blev så imponerad att han ett par månader senare ringde upp Bill och sa att han och hans band - Bill hade nämligen efter giget på fråga från finnen låtit påskina att han hade ett eget bluesband! - skulle få vara med på en stor bluesfestival i Helsingfors, som ”top of the bill”. Bill Öhrström Blues Band stod det överst på en affisch Bill fick se endast 3 veckor innan festivalen. Nu måste Bill fixa ihop ett band med det snaraste! På gitarr enrollerades Kenny Håkansson, på trummor den bäste Bill kunde tänka sig, Bosse Skoglund, och på bas Hasse Larsson. Jukka Tolonen skulle också hoppa in på gitarr. Bill själv skulle spela munspel och sjunga.

- Detta måste ha hänt i december 1985. Bandet blev sen omdöpt till Bill’s Boogie Band. Det blev en 12-åring karriär ungefär, och försörjning. Vi finns fortfarande, så här många år senare, men nu är Janne ”Loffe” Carlsson – eller ibland Norman Fearrington - med i stället för Bosse på trummor, och vi har lite annan repertoar, så jag kallar det inte längre för Bill’s Boogie Band. Man vill ju inte att folk ska komma och vilja höra just de låtar vi körde live då eller som vi spelade in på skiva. Så därför kallar jag det för Bill Öhrström Band.

Till skillnad från Bill, Slim & Guy, som ju är akustiskt, är detta andra bluesband fullt elektrifierat. Man kan säga att från och med Bill’s Boogie Band stadfästes bluesen som Bills musiker-identitet. Bill och Kenny Håkansson har sen länge också en akustisk duo, med mycket blues på programmet.

Andra band

Bill är även med i bandet BC & the Heartkeys, som startade 1988. Bill spelar munspel och congas i det, och delar sånginsatserna med Björn Clern, ”BC”. På trummor återfinns Janne ”Loffe” Carlsson. Även här dominerar bluesen.

- Där är jag mer av en ”inbjuding”. Björn är den som gör låtlistan och är bandledare. Jag behöver bara komma som inhyrd och hoppa in. Det är väldigt skönt som omväxling!

Men soul ligger även Bill varmt om hjärtat. 1988 bildades Great 60’s Soul Revue, som förutom Bill bland annat bestod av Anders Lundin och Rigmor Gustafsson. De gjorde en radioinspelning med 8 soulklassiker. Bandet blev inte långvarigt, men har ganska nyligen återuppstått, under namnet Bill Öhrström Soul Revue, och har spelningar ungefär en gång i månaden. Bill är huvudsångare. I repertoaren återfinns bland annat låtar av Wilson Pickett, Solomon Burke och Junior Walker.

Under 90-talet var Bill bland annat sysselsatt med att som producent och manager hjälpa fram den unga Lisa Ekdahl, som han då var gift med, till stor berömmelse. Han var också hemma-pappa åt deras son Milton, plus spelade golf och hade fotomodell-jobb, förutom diverse gigs. Men han snickrade också på egna låtar, med sikte på en hägrande egen solo-platta. Så småningom hade han fått ihop ett rätt bra knippe, och han började framföra dem live, på olika klubbar, främst i Stockholm och Uppsala, tillsammans med gitarristen Thomas Arnesen. Men det skulle dröja länge till en skivutgivning. Inte förrän år 2006 kom den, med den dubbeltydiga titeln Gift. 11 låtar, alla på svenska. Inte blues av något traditionellt slag, men med omisskännlig bluesgrund.

47 Years Later

Förutom denna solo-platta har Bill under årens lopp medverkat på en lång rad andra plattor med en mängd andra musiker. Somligt har varit blues, annat pop, r&b, soul, jazz, rock. Som tidigare nämnts spelade Slim’s Blues Gang in en del låtar redan 1963-64. Cirkeln slöts lite grann år 2011, när Bill tillsammans med Guy och Slim, hans gamla vapenbröder, gav ut plattan 47 Years Later. De spelade i princip in samma bluesklassiker, som de hade kört redan då i början när bandet bildades, för 47 år sen, och som de till stor del fortfarande framträder med! Lite gospel blir det också. Och att de fortfarande har spelglädje kan envar märka som ser dem live.

- Det är lika roligt fortfarande! Och det är för att vi uttrycker oss genom det, och inte har några färdiga mallar. Vi upprepar oss aldrig. Inte ens så mycket som vi skulle vilja! För ibland skulle vi önska, att vi åtminstone hade samma tempo som förra gången! (skrattar uppsluppet). Men varje gång blir en ny gång. Jag kan ju till exempel fortfarande kasta om verserna, och lägga in den frasen i den versen och så där. Vi improviserar helt enkelt från grunden. Jag tror att vår spelglädje beror på det. Men det är inte så att vi har en väg och gör avvikelser från den, utan vi väljer en ny väg varje gång, kan man säga. Men det är klart, att i vissa låtar, där jag och Slim sjunger tillsammans, tvåstämmigt – det är sådana där typiska Brownie McGhee-låtar, där man berättar en historia – det gör man ju ganska likt varje gång. Men vi har många låtar vi har valt ut just för att man kan lägga fraserna varsomhelst i mönstret. Och Guy, han bara kan inte tänka sig att spela efter någon mall.

Blues-idiomet

Detta förhållningssätt hänger samman med att Bill och Guy inte haft några direkta förebilder som unga, när de stakade ut sin musikerbana.

- Vi hade egentligen inga förebilder alls i meningen specifika sådana, utan bara bluesförebilder över huvud taget. Och jag tror att vi nog haft en väldig nytta av att vi bara var intresserade av att lära oss själva idiomet. Vi lyssnade väldigt mycket på pianister; sådana som Leroy Carr, Sunnyland Slim, Memphis Slim, Jimmy Yancey, Pete Johnson … Och vi lyssnade enormt mycket på dom här, som spelar akustisk gitarr: Lightnin’ Hopkins, Big Bill Broonzy, Big Joe Williams etcetera… och även många munspelare; Sonny Terry tyckte vi var ofattbart bra. Men vi hade inte några förebilder på våra respektive instrument. Guy satt aldrig och härmade Big Bill Broonzy något speciellt, och jag tänkte aldrig på att jag skulle lära mig munspelsriff efter någon viss munspelare. Det har jag faktiskt aldrig gjort! Och det tror jag är bra, för då blir jag så trygg i vad jag håller på med. Och jag blir också svår att peta på. Det är ingen, som kan säga att jag gör det rätt eller det fel.

- Vi lyssnade mycket på jazz också. Det var mycket jazzinfluenser, och det har nog bidragit till att vi sitter och bara lirar blues liksom. Och det är det som gör att vi aldrig tröttnar! Vi spelar ju bara idiomet, vi upprepar eller härmar ju aldrig nånting. Och det är själva grejen med blues, att inte härma blues utan att spela blues. Som man gör när man är uppvuxen med ett idiom. Men det är många svenskar som härmar blues, både instrumentalt och ännu mer vokalt. Egentligen borde man inte sjunga blues på engelska, om man inte har det som talspråk, i sin vardag. Men då är jag ganska hård, alltså! Det blir jävligt många som diskvalificeras i så fall! (skrattar). Jag tänker på det ibland, när jag sjunger fraser, att vad skönt det var när jag var i USA ett helt år och gick på High School och inte pratade svenska eller hörde ett enda ord på svenska, sånär som på när jag pratade i telefon med familjen några minuter på julafton. Jag var besatt av att bli helamerikan på så kort tid som möjligt. Det skulle inte finnas någonting som avslöjade att jag inte var amerikan. Och det tänkte jag ju inte på vad jag skulle ha för nytta av det sen, det blev en grej bara. Men sen har jag förstått att man har en väldig nytta av att kunna tänka amerikanskt, så att säga. Och uttrycka sig amerikanskt också. Om jag ska snacka mellan engelska låtar på ett gig, så vore det mycket lättare för mig att snacka på engelska. Men då blir man ju hånad i Sverige. Det skulle inte gå! (skratt).

- Om du tar Peps, till exempel, på hans första LP, Blues Connection, som vi kompade honom på, så var han ju rent textmässigt en härmare. Han härmade även sångstilarna och alltihop, och han var ju väldigt bra. Han var väl den, tycker jag, som över huvud taget ända tills idag har gjort det bäst i Sverige. Men det är ju ändå … det var väldigt bra härmat, men det var ändå härmat!

Med amerikanska sångerskor

En minnesrik sak Bill varit med om på senare tid är att få spela med den amerikanska bluessångerskan Sweet Georgia Brown.

- Hon är det mest fantastiska i bluesväg, som jag varit i så nära kontakt med! Jag hade tidigare vid två tillfällen tagit över henne till Finland, till en festival, och en gång till Sverige, till ett par festivaler. När hon för ett par år sedan skulle uppträda i Montreux inbjöd hon mig till att vara med i sitt band. Men det visade sig att mitt pass gått ut, så det gick tyvärr inte. Men efter Montreux skulle de spela en vecka i Schweiz, och där var jag med, sen passet fixats. Jag sjöng inget, men att bara få vara med och lira med henne var en verklig höjdpunkt för mig. En sann musikalisk njutning!

Han har även spelat med den nyligen bortgångna ”diskodrottningen” Donna Summer.

- Vi spelade tillsammans i Hair för många år sedan, och senare var hon i Stockholm och hälsade på också. Och när hon, efter 35 i Amerika, skulle ha Europa-premiär på Tempodrom i Berlin, bjöd hon ner mig att vara med och sjunga på några Hair-låtar. Det var enormt trevligt att återse henne, för jag var väldigt förtjust i henne.

- Efter Hair-epoken, 1972, var det meningen att vi skulle bilda ett band, där hon skulle vara sångerska. Vi höll på att repa ihop ett band här hemma, och jag var nere i München och snackade med henne – det var på den tiden jag höll på med Mariahissen, så det skulle passa in ganska bra – men det blev inget med det. Medan vi repade hann hon göra en skiva, Love To Love You, Baby, som blev listetta i hela världen [1975, min anm.]. Hon blev megastor, och allt gick i stöpet. Så kan det också gå! Ganska ironiskt, men en rolig historia.

Modell

Bill själv fick en ordentlig karriär, i 50-årsåldern – som fotomodell!

- Jag har modellat nästan hela mitt liv. Första gången var när jag bara var 4 år! Då var jag tillsammans med min bror och pappa – pappa var utöver sitt jobb på flyget även modell - på omslaget till en tidning som hette Stickat, som var en riktig husmorstidning. Sen var jag tonårsmodell ganska mycket, tills min flummarperiod kom. Men därefter tog det vid igen, och när jag var runt 55 år fick jag en superkarriär kan man säga. Åkte runt hela världen, på heltid. Det var en jättehärlig tid, som jag aldrig skulle ha velat vara utan, men musiken blev ju lidande på det, på så vis att jag inte kunde binda mig att spela på festivaler och andra större tillställningar. Jag spelade bara på hak då, typ Stampen eller Lilla Maria, ihop med Kenny Håkansson och kanske någon mer; sådana ställen det gick att boka av på, med kort varsel. För modelljobben kommer alltid med högst 2 dagars varsel, så om man ska finnas med i den världen måste man vara tillgänglig hela tiden. Och det går inte att säga nej, för då är man struken. –”Du ska till Sydafrika i morgon”. Jaha. Det var bara att packa väskan. Jag gör fortfarande lite modell-jobb, men numera blir det väl bara varannan månad eller så.

Golf

Bill har också nästan hela sitt liv ägnat sig åt golf. Som tidigare nämnts fick han ju redan som 16-åring ett golfstipendium till USA. Dock valde han senare musiken i stället för en golfkarriär.

- Jag var tvungen att sluta med golfen på elitplanet, för jag kände att jag inte var något riktigt stjärnämne. Och det var ju samma med ryskan också, och en presumtiv karriär som spion. Det var inte min grej att hålla på med sådant bara, även om jag säkert skulle haft ett bra liv om jag fortsatt med det. Jag är glad att jag valde att satsa på musiken i stället!

Det är vi också.

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut