Little Jenny & The Blue Beans #156

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Little Jenny & The  Blue Beans

Little Jenny & The Blue Beans bildades 1997. Den nuvarande konstellationen är från 2001. Bandet har gett ut två skivor. Man har sedan bildandet spelat på flera europiska festivaler och gjort regelbundna turnéer i Frankrike liksom Skandinavien och Storbritannien. Dessutom har bandet uppträtt i TV 4 Nyhetsmorgon. I augusti var man tillbaka i England för tredje gången och genomförde då åtta spelningar på nio dagar, och medverkade även i BBC Paul Jones show (BBC Radio2) som har en halv miljon lyssnare varje måndag. På bandets hemsida kan man läsa: Suggestiv bluesrockmix, munspel och gitarrdueller, oväntade trumsolon, 90 % eget material, deras filosofi – bäst live, mötet mellan publik och bandet. Tilläggas kan att man sällan ser ett band som har så roligt på scen – en spelglädje som smittar av sig på publiken.

Little Jenny har själv fått ta emot två svenska utmärkelser: Janne Rosenqvists stipendium 1998 och Åmål’s Blues Fest pris 2001. Hon räknas numera som en av Sveriges bästa munspelare. Little Jenny turnerade med Eric Bibb mellan 1990 och 1999. Andra stora ögonblick inkluderar hennes uppträdande med engelskan Dana Gillespie på Mustique Blues Festival.

Jenny Bohman. Foto: Anders Karlsson
Jenny Bohman. Foto: Anders Karlsson

Jenny Bohman
Jag har alltid hållit på med musik; jag började innan jag kunde prata. Ganska intressant är att ingen i min familj, varken mamma, pappa eller mina bröder håller på med musik. Min syster var dock musiker [Helene Bohman] men jag växte inte upp med henne utan inspirerades av henne först på 80-talet. Jag spelade lite piano i musikskolan. När jag var 14–15 år spelade någon boogie på pianot. Det lät intressant, men jag kunde ju bara spela efter noter och klassisk musik. Det enda vi lyssnade på hemma var klassisk musik och Jan Johansson. Rocken kom och jag blev påtvingad Jimi Hendrix i högstadiet. Man lärde sig att gilla det efter ett tag och det slutade  med att man ville ha en gitarr. Jag fick en gitarr och köpte en bok med bluesackord. Sen kom den stora dagen när jag var ute på tågluff. Då kom en trubadur som spelade gitarr och munspel och då fick jag låna munspelet. Jag tyckte att det passade mig bra så jag fortsatte med det.

 

Jag skulle absolut inte syssla med musik. Jag brukar säga att det var musiken som valde mig och inte jag som valde musiken. Men jag kom alltid tillbaka till musiken av någon underlig anledning. Till slut får man faktiskt ge upp, det är väl det man ska syssla med. Jag kan teckna, måla och tusen andra saker, men det är musiken som är viktigast för mig. Jag började spela i Monaco Blues Band när jag var 26 år. Jag jammade lite grann bland musiker och så fick jag jobba med dem när saxofonistan slutade. Jag har spelat med dem fram tills nu. Inte så mycket nuförtiden, men jag spelar fortfarande med dem. Jag hade ett litet snedsprång i Piafträsket också. Sjöng Edith Piaf och lite annat smått och gott. Sången har ju varit med från början hela tiden.

I grund och botten är det Muddy Waters som gäller. Det var det som gjorde att jag fastnade för bluesen. Jag har alltid gillat dynamikfeeling; likadant när jag spelade klassisk musik. Det har alltid varit gehör. I klassisk musiken finns också mycket dynamik, medan bluesen är mer fri. När det gäller munspel lyssnade jag på Little Walter och även Sam Myers, som gick bort härom året. Jag har aldrig grottat in mig i alla olika artister. För mig är det viktigt att det låter bra, att jag får någon feeling av det jag lyssnar på, att det ger mig inspiration att fortsätta spela.  Just nu är det dock Kelly Joe Phelps som gäller hemma på cd-spelaren. Han har allt!

Mia Kempff Foto: Anders Karlsson
Mia Kempff Foto: Anders Karlsson

Mia Kempff, bas och sång. Bor numera i Jämtland. Uppvuxen och född i Halmstad.
Jag började spela vid 12 års ålder och började med gitarr efter att omförhandlat pianolektionerna. Jag spelade Doors och fick mina två systrar att spela gitarr och sjunga. Vi spelade som gatumusiker i tre år under namnet Sistersong. Efter en lyckad spelning i Köpenhamn med cirka 300 personer och flera tusen kronor i hatten, bestämde vi oss för att fixa skivkontrakt och åka till Stockholm. Och så blev vi signade som Chattanooga. Efter vokaltriosuccén började vi spela själva. Jag var sugen på att spela bas, Clara trummor och Ackie keyboard. Vi hade  Chattanoogabandet med eget komp. Vi la ner efter några år. Clara och jag startade sedan en trio, Yeah Bop Station. Vi spelade en blandning av blues och metal. Vi skulle göra som Raj Montana, ut och turnera oss till en publik och sen släppa en platta. Den kom ut efter sju år och då sprack bandet. Det blev för mycket att göra: administration, promotion och sådant. Hela spelglädjen tappades bort. Jag har sedan varit frilansbasist, spelat på teatrar, AC/DC covers bland annat. Jag spelade med Pugh Rogefeldt mellan åren 2000 och 2004 och samtidigt började jag med Blue Beans 2001. Det har nu blivit min fasta konstellation.

 

Mina musikaliska influenser kommer från alla håll. Hela farsans sida är kyrko- eller symfonimusiker. Jag lyssnade mycket på klassisk musik när jag var liten. Jag har av någon trots vägrat att lära mig noter, men jag kan faktiskt plocka ut melodier på noter. Mina föräldrar sa till oss barn: "Vad ni än gör, bli inte musiker". Jag är trotsig, därför blev jag musiker.

Jag lyssnar mycket på folkmusik nu för tiden. Jag började glida in på bluesen i mitten på 80-talet. Då lyssnade jag mycket på John Mayall´s Bluesbreakers första skiva. Sen blev det Cream och sen hårdrock under en period.

Justina Lakin Foto: Anders Karlsson
Justina Lakin Foto: Anders Karlsson

Justina Lakin, trummor. Född i Mansfield norr om Nottingham i England.
Jag har velat bli trummis ända sedan dagis. Jag började spela trummor vid tio års ålder. Jag gick i musikskolan när jag var barn, marschtrumma och rock. Efter musikgymnasiet sålde jag trummorna. Jag skulle bli vuxen och skaffa jobb. Det sprack efter några år och det blev trumplattformen igen. Jag spelade med Lotta och Jenny, i andra konstellationer och jammade. Det blev mycket jazz. Egentligen är jag trioltrummis, jag kan inte spela ett rakt beat. Jag gillar jättemycket att spela storbandsjazz, annan jazz, och framförallt blues och rock.

Jag började i storbandet Satin Dolls när jag var 21. Vi gjorde TV, lördagsunderhållning och sånt. Sen fick jag för mig att spela musikal och hoppade på "Hetaste Laget". Vi spelade på Cirkus och där var jag i två år. Då fick jag  lära mig stäppa och dansa. Jag spelade trummor på ett 30-tals set, 30-tums baskagge, en meter i diameter och små cymbaler. Jag gjorde sedan lite teaterjobb och sedan blev det Bönorna. När Bönorna blev den här konstellationen 2001, var det inte så mycket att välja på. Det är det bandet som gäller och inget annat.

 

När jag var yngre var jag ett stort Led Zeppelinfan. Jag lyssnade även på Jimi Hendrix och Cream. Sen blev det jazz, Jan Johansson med mera. Jag har jobbat i ett och ett halvt år med Monica Dominique i uppsättningen "Jösses flickor, återkomsten" på Stockholms Stadsteater. Musikaliskt en fantastisk resa, som att resa till månen på en tripp! Där finns ju allt som vi i Bönorna har: form och struktur, samtidigt som det finns utrymme för dagsform och hyss.

Lotta Partapuoli Foto: Anders Karlsson
Lotta Partapuoli Foto: Anders Karlsson

Lotta Partapuoli, gitarr
Jag lyssnade på Kiss. Jag började spela gitarr när jag var tio–tolv år. Jag snodde pappas gitarr och spelade lite låtar och så. Då var allt möjligt. Jag lyssnade på Hendrix förstås, Dire Straits och Mark Knopfler. I högstadiet spelade jag i ett band som spelade covers,hårdrock och rock. I gymnasiet spelade jag i Svea. Det var ett tjejband som spelade slick West Coast-musik. I 20-årsåldern spelade jag med Lady B Good i fem år. Sedan var det raimusik med Khaled Habib och hårdrock i Rag Dolls. Jag turnerade också två somrar med Markoolio.

 

1997 bestod bandet av Jenny Bohman – sång, munspel och gitarr, Justina Lakin – trummor, Marie Martens – bas och Vivvi Hasselroth – gitarr.

Jenny: Ibland vickade Bitte Ebbersten och Lotta Partapuoli istället för Vivvi Hasselroth. När Marie och Vivvi slutade 2001 plockade vi in Lotta Partapuoli på gitarr och Mia Kempff på bas och sång.

Justina: Numera bor Marie Martens utanför Chicago och är med i två band. Ett eget med slidegitarrinriktning och i ett åttamannaband.

Justina: Det var en helt annan musikalisk inriktning. Mer som ett bluescoverband med några få inslag av eget material. Gamla standards, mer mot jumpblueshållet. Vivvi hade ett speciellt sound. Hon spelade som Little Wolters kompgitarrist med ett pickliknande sound.

Jenny: När vi blev ett nytt band 2001, var det väldigt svårt att byta namn. Det fanns ett inarbetat varumärke – ska man byta namn, tappar man mark, så vi fortsatte. Den enda covern från den tiden som vi fortfarande spelar är Commit A Crime [C.Burnett]. Det roliga med den är att den är som en kameleont.

Justina: Den byter ständigt karaktär som fyra årstider ungefär. Den kan man spela i 20 år till. Det händer alltid något nytt när vi spelar den. Free [som Jenny har skrivit] spelar vi också fortfarande. Annars är det bara nya låtar.

2001 åkte Jenny & The Blue Beans på turnén "Musik i Väst". 11 november 2001 spelade de in sin första skiva. En liveskiva på Nefertiti i Göteborg. Varför just en liveskiva?

Justina: Det roliga är att vi spelade in den på en kväll rakt av. Det är inget hopplock eller ommixat.

Mia: Att det blev en liveplatta är egentligen ganska logiskt för ett band om man inte är nybörjarmusiker. När man bildar en ny konstellation, måste man testa det live på en publik, och då kan man lika gärna spela in det. Det var så roligt för under perioden 1999–2001 medverkade jag på tre liveplattor. Jag gjorde inga studiogrejor. Det passade in i imagen.

Justina:  Jag kan räkna upp några ovanliga saker med Bönorna. Vi är kvinnor, vi är medelålders, vi håller på med en smal musikform, vi kommer från helt olika influenser och bakgrunder och då är det så klart att vi spelar in en liveskiva. Vi är väldigt mycket ett liveband.

Andra skivan Hot Spicy Dish kom ut 2006. Den är inspelad i Mias hus i Mörsil och i Lottas lägenhet. Den är tyngre än den första och har bara en cover: Good Rocking Daddy av Etta James. Lotta dyker upp som låtskrivare.

Lotta: Jo, jag har alltid skrivit, inte sådär jättemycket. Det dyker upp efter tag när man spelar tillsammans.

Justina: Du kommer ju mer och mer med låtar hela tiden. Lite grann som Mia var inne på, tryggheten med bandet. Här kan man komma viftandes med en låt. Vi har ju helt olika inriktningar på materialet.
Plattan blev lite tyngre. Vi drar ju åt det hållet hela tiden. Vi groovar och själva groovet blir tungt. Då kan man titta tillbaka på andra grupper som också ägnar sig åt att groova, där har du Hendrix till exempel. Där groovas det och då klassificeras det nästan som hårdrock. Ju mer vi groovar desto tyngre kommer det att bli.

Mia: Jenny och jag var gravida då, hösten 2003. Hela bandet bodde hemma hos oss, vi riggade upp i stora rummet och spelade in där i två veckor.

Justina: Vi hade spelat mer än inför första plattan. Då låg vi på turné och hade precis kommit igång.

Justina: Då är det lätt att ta till lite mer covers.

Ny skiva på gång?
Mia Vi har hållit på och skrivit nytt material och även repat in lite nytt. Vi diskuterar om att hitta någon producent som kan öppna dörrar internationellt, eller om vi ska smaska på och göra som vi brukar.

Justina: Och sen är vi lite nyfikna på att kanske få en monsterproducent också. En stor internationell bluesmänniska som kan hjälpa oss att plocka ut ytterligare hyss ur våra instrument.

Hur går det till när ni skriver?
Jenny: Vi är ett väldigt demokratiskt band. Om jag till exempel kommer in med en ny låt har jag en grundskiss när det gäller musiken, och ibland är inte texten klar. Vi gör grundarrangemanget, sen stökar vi kanske om lite grann, så att alla känner att låten blir bästa möjliga för just det här bandet. Det finns ingen prestige i det här, utan vi är öppna för att testa olika sätt att framföra låten. Oftast kommer vi överens.

Mia: Jag kommer kanske oftare med färdiga skisser, men alla är absolut fria att spela vad de vill som lyfter låten. Samma låt blir helt olika beroende vilka musiker man spelar med.

Jenny: Vad man märker till exempel när man kör covers – nu ska det vara som förr i tiden -  är det bara att släppa det. Vi kommer från olika bakgrunder.

Justina: Musikaliskt är det helt fritt och sen är det som är så viktigt för mig, att vi har så fantastiskt kul och trevligt hela tiden. Vi får mycket respons. Det är stök, pyssel och fri form. De som har hört oss vet att låtarna har en viss grundstomme och att de kommer i olika förpackningar då och då.

Mia: Vi sjunger om män och mat medan våra manliga kolleger sjunger om kvinnor och öl. Det är väl ett bra komplement?

Vad spelar ni på?
Jenny: Jag går tillbaka till det jag började med. Samma förstärkare som den första jag köpte. Mikrofonen jag har är en Astatic. Jag har spelat på en Hohner Special 20 hela tiden och ibland en liten Lee Oskar eller Hohner Marine Band. För mig är det mer intressant att jobba med dynamik och luftström. Allting låter annorlunda i olika lokaler och man blir aldrig hundraprocentigt nöjd. Man lär sig att acceptera det.

Mia: Fender Precision från 1965 är mitt huvudinstrument. Min man Jörgen har byggt en replika av min gammelbas som jag har nu när jag turnerar. Ett Bergerstedt-bygge alltså, med Lundgrenmickar och tumstöd. Den heter kort o gott "Mörsil". Oftast kör jag på min Hughes & Kettner 1x15 combo, som är otroligt turnévänlig och låter bra trots en relativt låg vikt.

Lotta: Jag spelar på en Fender Stratocaster och använder en specialbyggd stompbox, en overdrive byggd av Dr. Frost samt en distpedal Dr. Swamp T-Rex pedal plus en Vox wha-wha.

Justina: Jag spelar på TAMA Superstar 10* 12* 14* 16* 22* samt Cymbaler Meinl Byzance.Jag är sponsrad med detta.

 

Lotta Partapuoli Foto: Anders Karlsson
Lotta Partapuoli Foto: Anders Karlsson

 

Det som slår en är att ni verkar så trygga i era roller på scen.
Justina: Blues är det vi håller på med, men den kan även kallas konstmusik, för att den är fri. Fri i tanken och fri i hjärtat. Den är inte låst i form, i upphovskvinnan, i texten. Det finns inget som är låst och då tangerar man att prata om konst.

Mia: För oss handlar det oftast om att tänja eller flytta på gränser, att jag som individ vågar testa något som kanske faller platt. Det måste finnas en kommunikation och trygghet oss emellan. När den väl finns, vågar man nästan vad som helst. Då blir man fri som musiker.

Justina: Då måste man lita på och det är vad vi kan i det här bandet, lita på att de andra Bönorna tar emot en om man skulle tappa balansen.

Mia:  Den tankegången hjälper också till att man slappnar av. När vi ska spela, ser jag bara fram emot det. Jag är aldrig nervös, jag behöver inte vara rädd för någonting. Även om jag tappar rösten eller är stel i fingrarna, vet jag att det blir bra ändå. Det är en enorm trygghet. God bluesspiral.

Jenny: När vi kommer till det där med bluesen, kommer vi aldrig att bli afroamerikaner från 20-talet. Det är "Out of the Question". Vad vi vill plocka därifrån är mycket av grundfeelingen och vi låter oss inspireras av bluesens utveckling.

Mia: Jag tycker att vi har skapat en optimal situation, där vi har kontroll över det konstnärliga vi gör. Vi har en vision att vi ska kunna bygga upp en verksamhet där vi knutit ihop en del personer som vi tycker om att jobba med.

Justina: Men det är fortfarande vi som sitter i styrelsen. Sen kan vi gärna ha en hel koncern.

Ni har också spelat i skolor.
Mia: Det är så himla roligt! Jag har jobbat med Musik Direkt sen 2001. De arrangerar Sveriges största musiktävling för ungdomar 13–19 år, öppen för alla genrer. Jag har jobbat med Riksfestivalen som går på olika platser varje år. I samband med detta har jag träffat många barn och ungdomsproducenter på Länsmusiken och det är de som producerar skolkonserter i Sverige. Jag frågade några om de var intresserade av oss och det var de. Vi har varit ute två svängar. I Bollnäs var det första gången på flera år som jag var nervös. Den första skolkonserten och hur skulle det här landa?! Eleverna blev infösta av lärarna och de ser på affischen att fyra tanter ska spela blues. För dem är blues stendött och uråldrigt och då har man två minuter att övertyga om motsatsen. Vi fick en fantastisk respons. Vi spelade i 45 minuter och hade sedan pratstund med dem. Vi sålde 20 plattor till ungar som knappt har pengar till bussen.

En dyr flygresa berättad av Justina.
Vi var på Bremanger, en ö längst ut på Vestkusten i Norge. Där lirade vi en lördag och skulle åka hem på söndagen. För att komma till fastlandet tar man en liten lokal färja och därifrån ett litet pygméflyg till Oslo, där man byter plan till Stockholm. På söndagen vill våra värdinnor att vi skulle titta på deras beach. Sen får vi bråttom till båten. Kör! Paniken sprider sig. Fortare! När vi kommer fram är det precis två minuter sen båten gick. När de kollade visade det sig att de glömt att det inte gick några båtar på söndagar. Vi sa att vi måste hinna med flyget. De ordnade fram en privatbåt, en motorbåt modell större. Guppade ut. Ner med alla gitarrer, cymbaler och väskor. Hyfsat stora vågor. Mia och jag blev helt dygnsura, och de andra stod därinne. Sen kommer vi i land och där står en taxi och väntar. Speedar genom byn för att komma fram till flygplatsen. När vi kommer fram går jag in och kollar flyget. Vi är två minuter innan planet ska gå. Då har de stängt dörren och planet håller på att taxa ut. Trots att de hade ringt Florö flygplats. Bara att inse att vi missat flyget. Nästa plan går klockan 19.00. När vi kommer till Oslo klockan 20.00 har sista flyget till Stockholm gått, liksom tåget. Jag vill hem till mina tre katter – inte tal om att stanna i Oslo. Jag hittar ett nummer till Bromma flygtaxi. Vad kostar det? 22 000 kronor. Kanon! Taget!


Intervjun gjordes på Blidösundsbåten 14 juni 2007.

Arne Swedin / Jefferson #156

 

 

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut