Howlin Wolf på film - en studie i artisteri

Rörliga bilder på bluesartister har alltid fascinerat mig. Ju äldre desto bättre. Bilder alltså. De får en att önska att man var där när det hände. Ett sådant filmklipp, som jag kan se om och om igen, är Wolfs framträdande i tv-programmet Shindig från 1965. Det påstås att The Rolling Stones ställde som villkor för sin medverkan i samma program att några av deras blueshjältar också skulle få vara med. Man kan bara undra över hur många trådar det rycktes i innan de fick sin vilja igenom. Sålunda finns Wolf bevarad åt eftervärlden i en gungande och i mina öron mycket bra version av How Many More Years. Jagger och company sitter som välartade skolgossar vid hans fötter. Med stor tyngd och pondus sjunger han sin blues för dessa vita medelklassungdomar som finns i tv-studion. Inte hans vanliga publik får man anta. Men Wolf låter sig inte påverkas. Han levererar. Klippet finns på YouTube. Stones ska ha ett stort tack för denna kulturella insats.

Det är emellertid inte första gången den gode Chester står framför kameran. Året innan, när han ingick i 1964-års upplaga av American Folk Blues Festival, passade tysk tv på att göra en studioproduktion med de olika artisterna. Man byggde upp en något steril variant av en juke joint där artisterna fick göra några nummer var med enbart tv-kameran som publik. Inte de bästa förutsättningar kan man tycka. Men Wolf tycks inte bry sig. Han kan sin blues och har en utstrålning som knockar mig tvärs genom kameralinsen. Tre låtar får han göra och redan i den första (Shake For Me) går han loss; reser sig från stolen, låter rytmen färga hans stora kroppshydda och sjunger som om det vore på liv och död. Stort drama. Som en extra bonus får vi också uppleva en mycket ung Hubert Sumlin. Inspelningarna finns bevarade på DVDn The American Folk Blues Festival , Volume Two. Enjoy, som amerikanen säger.

Rent kronologiskt borde jag antagligen först ha nämnt de smalfilmssnuttar som trummisen Sam Lay tog inne på Silvio´s i Chicago. Gissningsvis är de tagna innan Europabesöket, men helt säker är jag inte. Under alla omständigheter ser man här Wolf på hemmaplan, antingen uppträdande för sin vanliga publik eller spexande inför kameran. Tyvärr saknas ljud och man kan bara önska att man varit där när det begav sig. Ovärderligt som dokumentation. Filmsnuttarna dyker upp i DVDn The Howling Wolf Story, som förstås är värd att se i sin helhet.

Som den verkliga juvelen i denna översikt håller jag ändå DVDn Devil Got My Woman. Det är i det närmaste en dokumentär som gjordes i samband med Newportfestivalen 1966. Förutom Howling Wolf och hans band får vi också njuta av ett par fina sekvenser med Skip James och Bukka White. Men det är som sagt Wolf som får det största utrymmet. Och han är som fisken i vattnet i den juke joint-liknande miljön. Bandet svänger ruffigt och skönt. Även här får man njuta av Hubert Sumlins fina solon och riff. Allt fokus ligger förstås på Wolf, och han leder sitt band genom en räcka underbara låtar. Mellan varven hinner han också munhuggas med en inte helt nykter Son House och dessutom visa att man minsann kan använda en gitarr till mer än bara att spela på. I mina ögon (och öron) är han oslagbar och sittin´on top of the world.

Denna översikt gör inte anspråk på att vara heltäckande på något sätt. Avslutningsvis vill jag ändå nämna DVDn Howling Wolf In Concert 1970 som är en riktig liten pärla trots att kameramannen gör vad han kan för att sabotera resultatet. Möjligen är han påtänd som en kolmila och vet varken vad som är upp eller ner. Alternativt inbillar han sig att filmkonsten behöver förnyas med oskärpa och skakig kamera. Ibland får man lust att ta fram rottingen. Trots detta njuter jag i fulla drag av Howling Wolfs sätt att domptera sin publik. Enbart hans entré är värd en doktorsavhandling. Säg mig den artist som törs göra entré på alla fyra, krypande ut ur kulissen in på scen. För alla andra skulle detta i det närmaste vara artistisk harakiri. Ett tvärt slut på karriären. Men inte Wolf inte. Kallas man The Taildragger vet man hur publiken ska få valuta för inträdet. Han kryper som sagt in och väl framme vid mikrofonen får vi ett mycket slugt leende, innan han reser sig och tar plats på en stol utan att förlora ett uns av värdighet. Skulle till exempel Muddy ha gått iland med en sådan entré? Jag har svårt att tro det. Men för Wolf var det bara ett av alla de tricks han tog till. "You got to work the audience."

På tuben finns ytterligare filmsnuttar från bland annat American Folk Blues Festival -64 att njuta av. Denna genomgång är som sagt inte komplett. Och vem vet, någon gång i framtiden snubblar kanske någon över några dammiga filmrullar längst inne i ett undangömt arkiv, och vi får se nya magiska filmrutor med den gode Chester. En nåd att stilla bedja om.

Avslutningsvis uppmanar jag alla som inte redan gjort det, att knappa in Howling Wolf i sökrutan, trycka på enter och njuta av magin på bildskärmen. With the Wolf you can´t go wrong!
Little Mats Sturesson