Harrison, Wilbert #32

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

 Wilbert Harrison


"The story of Wilbert Harrison" börjar den 6 januari 1929 i Charlotta, North Carolina. Här växte han upp med de jämnåriga Maurice Williams, Nappy Brown och Brook Benton. Maurice hade 1957 stor succê med "Little Darlin", med en grupp som kallade sig för The Gladiolas. Det var ett genrep inför "Stay" på Herald 1960, då gruppen döpts om till Zodiaks. Nappy slog igenom 1955 med "Don't be angry" på Savoy, och Brook exploderade 1959 med "It's just a matter of time" på Mercury. Året innan hade han en blygsammare framgång me "A million miles from nowhere" på Wik (ett RCA-associerat R&B-märke). Och vem kommer inte ihåg "Kansas City" som spelades non stop på Radio Luxemburg sommaren 1959? Det var Wilbert Harrison som sjöng och rubrikerna till denna artikel är hämtade från texterna till "Kansas City" och "Let's work together”.

"Goin' to Kansas City. . . ”

Då Wilbert växte upp i en minst sagt folkrik familj (23 bröder och systrar), lämnade han tidigt skolan och gick 1946 in i flottan för att bidra till försörjningen. Efter 4 år mönstrade han av i Miami. Först nu koncentrerade han sig på musik, trots ett tidigt väckt intresse och musikaliskt påbrå i familjen. Stor inspirationskälla var Frankie Laine (vit, men själ- och kraftfull sångare). Wilbert lärde sig hans "Mule train" utantill och ställde upp på nattklubben "The Rockin Palacess" amatörtävlingar och vann första pris. Gitarrkompet skötte han själv. Repertoaren var hittills bara denna enda låt. Men hans stil går hem, och lite senare tar bandledaren W. C. Baker med honom till Henry Stone (se även Per Anderös artikel om Ray Charles i Jefferson 29). Wilbert, kompad av W C, spelar in 5 spår på Henrys nystartade Rockin etikett. Fyra släpps och blir medelstora hits lokalt: "Gonna tell you a story (=T his little girl of mine)/Letter edged in black ( =The letter) och "Nobody knows the trouble / Gina and coconut milk". Rockin hade inte resurser att klara av nationell distribution, så DeLuxe tog över. När succén med "Kansas City" var ett faktum, släppte Henry Stone ut dem på nytt med delvis andra titlar (= inom parentes ovan), och nu på Glades. Henry Stone har senare varit knuten till King/ Federal och producerat massor med R&B-hits, t ex Hank Ballard & The Midnighters. Stax-LP med John Lee Hooker resp. pseudonyminspelningen som Texas Slim ligger han också bakom. Jag råkade sammanträffa med honom som hastigast i Miami 1968. Han skulle just ta sin Cadillac och förhandla med Jerry Wexler från Atlantic. Resultatet blev att Atlantic nu spelar in en hel del i Miami .

"Kansas City here I come..."

Redan på de dessa första inspelningar har Wilbert sin stil klar. Det är inte alls förvånande att man släppte 8 år gamla inspelningar när "Kansas City" kom ut. De verkar inte alls ålderstigna. Wilbert har en skönt rullande rytmisk stil. Med samma skenbara lätthet och avspändhet som Fats Domino, tar han sig an materialet. Wilbert spelar i en stil, som man med lite god vilja skulle kunna kalla för "South-East-Coast-R&B". Mera melodisk och harmonisk än det man kunde höra i storstäderna norrut, längs ostkusten. Ingen märkbar jazzpåverkan hos Wilbert. De som gillar New Orleans R&B brukar också tycka om Wilbert och det fåtal övriga R&B-artister från detta område som spelade in skivor. Här kan man höra samma glada avspända stämning som i blues från samma område. Wilbert använder också munspel, vilket är vanligt längs östkusten, men ej i New Orleans. Wilbert spelar helst in med mindre combo, och ratar oftast den riffande Sax-Sektionen som bär upp New 0rleans R&B. Man kan verkligen glädja sig åt att Wilbert så kompromisslöst hållit sig till sin egen stil ända sedan dess. Har han inte hittat passande kompmusiker, så har han uppträtt som en-mansband, en utväg som dock oftast framtvingades av dåligt betalda bokningar och kärva tider. Hans attityd påminner också mycket om Fats Domino’s. Enkel, konstlös, opretentiös musik som svänger enormt. En stil och en personlig röst som känns igen direkt. Det verkar lätt att ta efter, men imitatörerna har utebli Vit, så skenet bedrar. Bakom en sådan enkelhet ligger Ofta stor musikalitet.

”They got some crazy little women there. ..."

När Wilbert mått toppen i Florida, gjorde han som så många andra svarta från de sydöstra staterna: åkte till New York. Han skaffade sig en halsställning modell Jimmy Reed, för att kunna spela munspel och gitarr samtidigt. 1954 kontrakterades han av Herman Lubinsky som ägde Savoy. Fram till 57-58 spelade han in 11 låtar. Inga succéer, men de säljer tillräckligt för att betala de små omkostnader man har för att lansera en platta vid denna tid. Låtarna är i alla fall av hög klass. Bland mina egna favoriter märks "Don’t drop it" och den bluesiga "The way I feel". Här finns material för en kalas-LP, Wilbert kompar sig själv på gitarr, men solona får Kenny Burrell och den outtröttlige Mickey Baker svara för (då kunde Mickey verkligen spela!). Vokalgruppen The Roamers backar också upp på ett par spår.

Wilbert Harrison"And I’m gonna get me one. . ."

Efter kriget hade Bobby Robinson startat en skivaffär i Harlem. Strategiskt placerad i hörnet av 125:e gatan och 8:e avenyn, bara ett kvarter från The Apollo Theater, Musikerna och stjärnorna som uppträdde på denna, USA:s främsta R&B-scen, tog för vana att titta in i Bobbys lilla affär (knappt större än ett korvstånd). Man lade märke till att Bobby hade öra för vad som skulle slå, och snart var han en trogen gäst vid skivinspelningar runt om i stan. R&B-bolagen hade också märkt att han sålde en förfärlig massa skivor i sin affär, och Bobbys råd blev något att räkna med. I Charlie Gilletts bok "Making tracks" finns en uträkning för hur mycket det kostar att spela in, tillverka och marknadsföra en skiva; 2.000 ex kostar $650. Och detta inkluderar alla utgifter som studiokostnader, pressning, reklam etc. Säljer man al la de 2.000 skivorna, blir det ett par hundra dollar över, men blir det en hit så är man rik. Rema lotteriet alltså… I november 1951 startade Bobby "Robin" (senare Red Robin), och satte igång att spela in en massa bra blues, R&B och doo wop. Men i New York har intresset för blues alltid varit svagt och efter 1955 gjorde han övervägande doo wop-plattor. Själv var Bobby en stor bluesentusiast och kom att spela in flertalet bluesartister på ostkusten. Emigrationsströmmen från Georgia, Carolina, Virginia och Florida gick ju till New York, och Bobby hade faktiskt det enda skivbolaget i Harlem. Bland blues artisterna märks: Buster Brown, Tarheel Slim, Jack Dupree, Elmore James och Lightnin Hopkins.

" ... I’m gonna be standin on the corner of 12th"

I slutet av februari 1959 stod Wilbert i studion igen, Bobby befann sig i kontrollrummet. Låten man valde var "K C lovin", sedan flera år ett stadigt nummer i Wilberts scenprogram. Little Willie Littlefield hade gjort den redan 1952 för Federal . Kompositörer var Leiber-Stoller. Om de verkligen skrivit den är en öppen fråga. Jag har för mig att den existerat ända sen 30-talet och om jag inte missminner mig har Roosevelt Sykes sagt att han lärt sig den vid denna tid. (0ch jag vill minnas att Jim Jackson har gjort ”Kansas City från början, dvs någon gång på 20-talet. Vet egon besked? Red)Då var Kansas City verkligen en vidöppen stad, Sprit och prostitution var den stora inkomstkällan för den organiserade brottsligheten med borgmästaren i spetsen.

Little Willie Littlefield sjunger och spelar piano kompad av ett litet västkustband med Maxwell Davis i spetsen, och Davis svarar för ett minst sagt inspirerat solo. Men texten var för oborstad, och låten kom att bli bannlyst på de flesta radiostationerna. Willie introducerade "piano rock and roll-stilen" redan 1949 med "It s midnight" på Modern. Här hörs den triol-teknik (dvs enkla ackord bestående av 3 toner) som vid mitten av 50-talet helt slagit ut boogie Woogie-stilen, Den nya tekniken kan man höra på "Ain`t it a shame" med Fats Domino och "Only you" med Platters, för att ta några exempel. Men föregångsmannen Little Willie Littlefield lyckades aldrig nå den stora publiken. Wilbert och Bobby städade Willies text och ändrade från: "they got a crazy way of lowin there and I’m gonna get me some" till "they got some crazy little Women there and I’m gonna get me one". Willie utvecklade det här temat ytterligare i "Miss K C’s fine" där man mera ingående får reda på hennes kroppsliga fördelar. Wilbert bänkade sig vid pianot och lät Bobbys skicklige gitarrist Jimmy Spruill (Spurill) ta hand om resten. Wilbert spelade triplets-piano och Bobby sa åt Jimmy att fylla ut med gitarren. Det lät så bra, att Jimmy fick ta hand om solot också. Klart för tagning: Två gånger räckte och den första kom att användas. 10 minuter hade det tagit. Baksidan "Listen my darling" tog inte mycket längre tid att spela in. Musikerna (gtr, bas och trummor) fick $10 var för en halvtimma i studion,

Nu gav sig Bobby ut på en biltur för att träffa discjockeys på olika radiostationer. I första hand var det för att plugga The Channels, en doo wop grupp. Men han hade också med sig Wilbert Harrisons "Kansas City". Men bara i sk demo platta, den hade inte pressats ännu. Under två veckor åkte han runt, ibland försenad av snöstormar. Första anhalten var Philadelphia. Där tyckte man att "Kansas City" var dålig. I Pittsburg gillade man den bättre, men ville ha en professionell pressning. En demo har lite sämre ljud. I Cleveland. Ohio, tände man direkt och här kom låten att spelas först. Nu bar det vidare till Detroit, Chicago, Louisville i Kentucky, Nashville, Birmingham och Meridan i Alabama, New Orleans, och slutligen Atlanta, Georgia. På dessa ställen tyckte man att "Kansas City" var bra och spelade den på radion. Tillbaka i New York kunde Bobby inte få upp dörren till sitt kontor. Innanför, i drivor, låg nämligen telegram och brev med förfrågningar om "Kansas City". Telefonerna ringer non stop. Alla vill köpa rättigheterna till låten och ge ut den på sina egna bolag istället. Om Bobby skulle neka. skulle man ge ut en coverinspelning. Rocky Olson, en vit kille från Cleveland, hörde "Kansas City" på radion, bandade av den och spelade in en egen version. Chess i Chicago plockade upp den direkt och plattan kommer ut innan Bobby ens hunnit kontakta sitt eget presseri. Men ännu sämre nyheter var på väg. Herman Lubinsky, Savoy-chefen, hör av sig. Han ville bara tala om att Wilbert fortfarande är under kontrakt med Savoy. Det går inte ut förrän i augusti. Nu skall han stämma Bobby på en miljon dollar! Wilbert hade trott att han var löst från kontraktet då Herman sparkat ut honom ett halvår tidigare och bett honom dra åt helvete.

Anledningen var att hans skivor inte hade sålt tillräckligt. Enligt Bobby var det ett riktigt slavkontrakt Wilbert skrivit under. Under 5 år skulle han vara bunden till Savoy, som å sin sida inte behövde släppa mer än fyra sidor under samma tid. Bobby lyckades till slut lösa problemet med att få "Kansas City" pressad i tillräckliga kvantiteter på sitt Fury-märke. Många småbolag har ju fallit på att få en större hit än de klarat av. Först måste skivan pressas. Är man inte etablerad kostar det mer och betalningen får inte dröja. Men distributörerna, de som säljer skivan vidare till affärerna. betalar först i efterhand, ibland inte alls eller först efter påtryckningar. Småbolagen drabbas av akut brist på likvida medel och har inte råd att pressa upp skivan, som då tas över av ett större bolag.

Men Bobby lyckades alltså trots alla svårigheter att få ut skivan på marknaden. Samtidigt släpps fyra andra covers: Rockin Ronald (End), Hank Ballard & Midnighters (Federal/ King), Little Richard (Specialty) och en till. Ballard gör den som uppföljare till "Teardrops on your letter/The twist" och går snabbast in på listorna: den 12 april. En vecka senare kommer Wilbert in och 10 maj är det dags för Rocky Olsen och veckan därefter kommer slutligen Little Richard. Ballard stannar där 7 veckor, Rocky 4 och Richard 2 veckor. Men längre upp än till 60:e plats kommer ingen av cover-versionerna. Wilbert krossar snabbt allt motstånd och går upp till första plats | på både pop och R&B-listor och säljer allt som allt 2 miljoner exemplar. Little Willie Littlefields inspelning släpps på nytt, döps om till "Kansas City" och mixas om med tyngre komp. Men förgäves även denna gång.

"...With my Kansas City baby and a bottle of Kansas City wine."

Men uppföljaren kom att ge Bobby och Wilbert gråa hår. Då kontraktet med Savoy fortfarande gäller kan Bobby inte spela in Wilbert förrän i augusti. Under tiden får två av hans bröder kontrakt som "The Harrison Brothers". Senare övergår de till Sam and Dave-inspirerad soul. Ett par tre år tidigare hade Bobby missat Frankie Lymon till ett annat bolag, Frankie blev R&B–sensationen nummer ett 1956. Men Bobby kontrakterar brorsan Lewis Lymon istället. Det är en historia som jag och andra som intervjuat Bobby fått ta del av. Slutligen kan Savoy och Fury enas. Savoy får $20.000 och Bobbys advokat tar $30.000. Man kan nu släppa "Cheating baby". Men den slår inte alls, trots alternativt därför att man lagt på den obligatoriska småflickskören som förstörde så många av 1959 års R&B-inspelningar. Snabbt släpptes "Goodbye Kansas City/ 1960". En toppenfin dubbelsidig platta, men alltför lik "Kansas City".

Praktmissar blir också "C C rider/ Why did you leave me" och "Little school girl/ Since I fell for you". Wilbert är nu ett skolexempel på en "one hit wonder", dvs upp som en sol, ner som en pannkaka. "Kansas City twist" låter så dåligt att man lägger den som baksida till "Let's stick together". Men nu har Bobbys kompanjons utsvävningar, kombinerat med Bobbys dåliga affärssinne - fört Fire/Fury till ruinens brant. "Let's stick together", som skulle fört Wilbert tillbaka i rampljuset, får ingen lansering. 1965 släpps den i England och går upp på listorna där i stället. Man hinner också släppa en mycket bra LP med Furymaterial. Senare pressas den om på märket Spheresound. Den innehåller mycket singelmaterial. Bland musikerna märks, förutom Jimmy Spurill, även Jack McDuff på orgel och King Curtis på tenorsax. Som kuriosa kan noteras, att man på "Messed around" använder sig av samma instrumentala backning som Lee Dorsey haft tidigare, och lägger bara på Wilberts röst.

"Together We stand, divided we fall…”

I och med Bobbys konkurs slutar en epok inom New Yorks R&B-scen. Bobby, som sedan 50-talets början lett skivbolagen Robin, Red Robin, Whirlin Disc, Fire och Fury och med brodern Danny även Enjoy och Everlast, får nu försörja sig på sin skivaffär och som producent för andra bolag. Wilbert börjar driva omkring från småbolag till småbolag. Han tas omhand av Marshall Seahorn, som varit den svarte Bobbys vita ansikte utåt. Det behövdes för att sköta PR, när Fire/Fury-plattorna skulle spelas utanför R&B-stationerna. De nya inspelningarna kom att släppas på Marshalls eget bolag Neptune och på Lloyd Price bolag Doubl L.

Tiderna är inte längre så goda. Wilbert turnerar främst i de sydöstra staterna, där hans popularitet fortfarande är grundmurad, Här tar det också längre tid för nya musikstilar att bryta igenom. Double L-materialet har blivit tillgängligt på en Joy-LP: "Battle of the giants", där Wilbert och Baby Washington gör 6 låtar var. På "0ff to work again" tar Wilbert fram det vrålförstärkta munspelet som hörts i "Let's stick together". Överhuvudtaget gör Wilbert mycket bra ifrån sig även om han inte når upp till höjdpunkterna från Savoy och Fury.

I Salem, Virginia, spelar han in för Doc. Han backas upp av "The KansasCity Playboys" som, har jag för mig, består av Chuck Flamingo och medlemmar av den senare så populära gruppen "The Bandwagon". Marshall Seahorn bildar ett nytt bolag, Seahorn, och spelar in Wilbert i New Orleans. "Near to you/ Say it again" hade troligen viss succé, då den vid denna tid spelades på Sveriges Radios pop-non-stop program. 1964 var det dags för Constellation (ett Chicago märke) och 1965 kom han till Port, där Bobby jobbade som producent. Två singlar släpps. Samma år spelade Danny Robinson in Wilbert för West och brorsan Jimmy Harrison kompar på gitarr. 1966 är han tillbaka i New Orleans och spelar in för Deesu, Marshalls senaste försök på skivbolagsfronten. Wet Soul har släppt en LP där Marshalls produktioner från dessa år finns. Det är en bland–ning av Wilberts absolut bästa: "Near to you", "Let's stick together", och värsta: "Sentimental journey" och "Until the real thing comes along".

"... come on now people, let’s get on the ball..."

1969 tas han omhand av Juggy Murray, som vid sidan av Bobby var en av de första svarta skivbolagsägarna med någon större framgång. På Sue lanserade han från slutet av 50-talet namn som Ike & Tina Turner, Bobby Hendricks (Drifters-medlemmen och Clyde McPhatter-kopian), Soulsisters, Inez & Charlie Foxx, Baby Washington m fl. 1968 hälsade jag på Juggy, som just till frisknat efter semaste magsåret, troligen orsakat av konkursen med Sue ett par år tidigare. Nu skulle han börja om på nytt och spelade in Wilbert som "enmans-band" med lite stödjande komp. "Let's stick together" dammas av igen. Texten piffas upp lite. Det som förut haft en mera privat betydelse (när Wilbert uppmanat en brud som han var tänd på att "give my love a try") får nu en mer allmängiltig mening. I efterdyningarna till Flower Power rörelsen vinner Wilberts välmenande budskap gensvar: "Together We stand, divided we fall ... make someone happy, make someone smile". Låten kallas nu för "Let's work together". Ordet "work" har ju haft sexuell betydelse sen långt tillbaka (Midnighters: "Work with me Annie" t ex). För svarta var detta kanske vågat 1954 när Annieplattorna var som populärast, men inte 1969. Wilbert stannar 13 veckor på poplistorna, men visar sig inte på R&B-listan, eller soul som det nu heter. Canned Heat gör en cover, men Wilbert segrar.

"... and work together”

1970 turnerar Wilbert med Creedence Clearwater Pevival i Europa. Det var inte första gången. 1963 var han på kontinenten med Miles Davis,

Sarah Waughn och Bill Doggett. Wilbert och Juggy gör en ny LP efter framgångarna med "Work". Den släpps på Juggernaut. Helhetsintrycket dras ner lite av att man envisas med fuzzbox till gitarrkompet. 1971 dyker Marshall Seahorn upp igen. Han spelar in en LP som släpps på Buddah. Här lanseras han i Fats Domino-stil. Lite misslyckat då Wilbert har en egen stil som nu inte kommer riktigt fram. Jag har heller aldrig hört någon göra ett bättre jobb av någon låt som Fats Domino spelat in först. Vad som hänt med Wilbert sedan dess vet jag inte. Men håller 10-års intervallerna i sig, så återStår att se vilken låt Wilbert skall slå med

Rent ekonomiskt har nog utbytet varit magert under 25 års proffskarriär. När man spelar in för småbolag är det underförstått att en skiva för artistens del bara innebär en chans till bättre betalda bokningar, om den skulle slå. Ägaren å andra sidan, kan då glädja sig åt snabba pengar. Royalties blir det sällan fråga om. Wilbert har också uttalat sitt missnöje med bl a Juggy.

Källor:
Shout 59
Soul Music 33 Blues and Soul 33 Record Exchanger 10-11-12

LP diskografi:
Sphere sound 7000 "Kansas City"
Joy 191 "Battle of the giants" (+ Baby Washington)
Wet Soul 1001 "Anything you want" Flyright 4707 "New York R&B" (samlingsalbum med andra artister)
Sue SSLP 8801 "Let’s work together" (I England: London SH 8415)
Juggernaut 8803 "Shoot you full of love" Buddah 5092
"Kansas City" kan även hittas på dussintals s k Oldies but Goodies antologier.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut