George “Harmonica“ Smith (1924-1983) rankas som en av de riktigt stora bluesmunspelarna och var dessutom en mycket bra sångare. Av olika skäl fick han dock aldrig det genombrott i sin karriär eller det erkännande i en bredare krets som han var värd. Hans banbrytande stil på diatoniskt och kromatiskt munspel som kan karaktäriseras som en mix mellan klassiskt Chicagobluesmunspel och Västkustbluesens jump- och swingstil parat med en sällsynt stor munspelston, ger honom en särskild plats i blueshistorien.

_{Foto: Erik LIndahl}

Han var också känd som en gentleman och en showman och utrustad med en särdeles stark scenenergi och vilja att alltid ge sitt bästa. Hans stora betydelse som mentor för yngre Västkust-munspelare återspeglas i det faktum att toppmunspelare som Rod Piazza, William Clarke (tragiskt avliden i förtid 1996), Kim Wilson och James Harman instruerats av och influerats av Smith.

Dessa arvtagare till Smith har ofta framhållit hans storhet och på ett förnämligt sätt fört hans stil vidare. Flertalet av George Smith’s många inspelningar är i dag collector’s items och återutgivningen på CD har fram till nu varit skamligt sparsam. På sistone har dock Smith uppmärksammats genom dels en dubbel-CD i Capitol’s Blues collection serie (som Smith delar med James Cotton och Shakey Jake) innehållande hans tributealbum till Little Walter samt dels en antologiserie på österrikiska Wolf med några av Smiths’s 50-talssinglar i återutgivning (Elko blues vol.1-3). I skrivande stund har Blind Pig Records släppt en fin CD innehållande Smith’s Murray Brothers platta “Boogie’n with George“ från 1982 plus fem fina spår hämtade från Sotoplay-perioden 1960-1966 ca. Sedan 1991 finns också George Smith’s legendariska Modern/RPM inspelningar på CD. Här följer hans story.

De tidiga åren

Allen George Smith (eller George Washington som han enligt uppgift egentligen hette) föddes den 22 April 1924 i Helena, Arkansas. Familjen Smith, modern Jessie, fadern George Sr och de två äldre systrarna, flyttade snart till Cairo, Illinois, där George växte upp. Modern spelade både gitarr, munspel och piano. När George var 4 år gammal började modern ge honom munspelslektioner. Undervisningen var stundtals hård och George fick smaka rottingen om han inte klarade att spela de toner som modern krävde. Enligt vad George själv uppgett var han redan vid 5 års ålder ute på gatorna i Cairo och dansade och spelade för folk som passerade förbi. När han var kring 12 år började han resa runt i sydstaterna och slog sig ihop med ett stringband som innehöll violinisten Earley Woods och Curtis Gould på skedar. Han stannade 8 år med dessa musikanter. Han flyttade i början av 40-talet till Rock Island, Illinois, för en kortare period och spelade där med bl.a. trumslagaren Francis Clay (Clay spelade senare i Muddybandet). Senare under 40-talet hamnade han återigen i sydstaterna och ingick bl. a. i gospelgruppen The Jackson Jubilee från Jackson, Mississippi, en period. Där kunde han också odla sina vokala talanger. Smith fortsatte att utvecklas som munspelare och lär ha varit en av de första att spela elektriskt munspel genom en (primitiv) förstärkare.

Till Chicago och jobb i Muddy’s band

Efter ytterligare några år “on the road“ kom George kring 1949-50 till Chicago och skulle bli kvar där under en 5-årsperiod. George har berättat att grunden för hans banbrytande munspelsstil då redan var lagd. En av hans tidiga influenser var den legendariske Larry Adler och han använde och transformerade s. k. oktavspel på kromatiskt och diatoniskt munspel till sin egen bluesstil. Han lyssnade även på andra munspelare som trakterade kromatiskt munspel. Om Little Walter har George sagt att de var goda vänner och brukade utbyta olika “munspelslicks“ och visst hörs Walter’s influenser i George Smith’s musik. Vid liveframträdanden framförde Smith ofta Walter-låtar under sin fortsatta karrär. I Chicago började George Smith spela med en ung Otis Rush och även med många andra musiker.

Till en början hade han ett civilt deltidsarbete under dagarna och lirade på kvällarna. Han kom så småningom också i kontakt med Muddy Waters. Smith har berättat att han även blev introducerad för Chessbolaget, men att Leonard Chess inte ville ha någon som konkurrerade med Little Walter på skiva. Något skivkontrakt med Chess blev det därför inte. Däremot fick George Smith den åtråvärda munspelsplatsen i Muddy Waters band i mitten av 1954 efter att Muddy’s dåvarande munspelare Henry Strong, tragiskt hade bragts om livet av en svartsjuk flickvän. Han fick dock inte spela på Muddy’s studiosessioner utan det var förbehållet Little Walter i enlighet med Chess policy vid den här tiden. Emellertid kom Smith med på en märklig session med Otis Spann i Chesstudion hösten 1954 där också B B King och Robert Jr Lockwood m fl medverkar. Låten som Smith medverkade på var “It Must Have Been The Devil“ och torde därmed vara George Smith’s premiär på skiva.

Kansas City och skivkontrakt

Smith stannade endast en kortare tid med Muddy och flyttade till Kansas City, MO, i slutet av 1954 eller början av 1955. Han fick där jobb på en klubb. Vid ett tillfälle kom Joe Bihari på Modern Records förbi på ett av sina talangscout-uppdrag och kom att höra Smith. Detta ledde till skivkontrakt med Modern/RPM och inspelning i Kansas City med lokalt komp och Po’ Boy Woodfork på gitarr. De låtar som spelades in resulterade i två relativt välsäljande singlar utgivna under namnet “Little George“ Smith. Av materialet står “Blues In The Dark“ och “Telephone Blues“ i särklass. Den förstnämnda låten är en rykande instrumental med kromatiskt munspel som innebar startpunkten för Smith’s innovativa “West Coast Harp“-style på skiva. “Telephone Blues“ är en känslofylld slowblues med likaledes innovativt munspel och stark sång. Den andra RPM-singeln innehöll likaledes fina “Blues Stay Away“ och “Oopin Doopin Doopin“. Ytterligare några låtar som spelades in gavs ej ut då, men finns numera på Ace CD 337 “Little George Smith, Harmonica Ace“.

Till Los Angeles

Smith hamnade sedan på en paketturné som reste coast to coast. Där ingick bl.a. pianisten/sångaren Champion Jack Dupree. Under turnén gjorde Champion Jack en inspelning för King i Cincinatti och George Smith fick medverka på sessionen. Låtarna finns återutgivna bl.a. på CD:n King 735. Det inspelade materialet är bitvis väldigt bra och demonstrerar Smith’s storhet i att kunna anpassa sig till olika stilar i sin uppbackning av andra artister. Efter turnéns slut stannade Smith kvar i Los Angeles och bodde sedan där återstoden av sitt liv. I början av 1956 spelade George Smith in igen för Modern/RPM under ledning av Maxwell Davis’ band (som Bihari-bröderna också använde för en del B B King sessioner för övrigt) och detta resulterade i ett par fina singlar som dock sålde mindre bra.. Låtarna jämte några tidigare outgivna finns på Ace CD:n 337. Några fler inspelningar för Modern/RPM blev det tyvärr inte för Smith utan biharibröderna sa upp Smiths kontrakt.

Skivkontrakt med J R Fulbright

Smith hade nu börjat spela flitigt i L.A. området med egen trio och medverkade också på många gigs med bl.a. Big Mama Thornton. Han kom snart i kontakt med J R Fulbright som var en viktig företrädare för de små oberoende bolagen i området och en driven talangscout och skivproducent. Fulbright spelade in Smith och det gavs ut tre singlar på etiketterna Lapel och J&M under pseudonymerna “Little Walter Jr“, “Harmonica King“ respektive “Geo Smith And His Harmonica“. Bland låtarna märks “Hot Rolls“ som är en enorm jump- instrumental med kromatiskt munspel och Smith’s mäktiga tolkning av Roosevelt Sykes’ fina “West Helena Woman“. Den sistnämnda samt ytterligare en singel gavs senare också ut på skivbolagskollegan Nat McCoy’s etiketter Carolyn och Sotoplay. Smith’s bruk av pseudonymer var märkligt och det påverkade säkerligen hans skivkarriär negativt. Däremot kanske det drog större publik till hans live-framträdanden.

Han brukade nämligen, vilket både blueskännaren/producenten m. m. Bruce Bromberg och de senare lärjungarna William Clarke och Rod Piazza omtalat, ofta även använda namnen “Big Walter“eller “Little Walter Jr“ på posters och annan marknadsföring inför spelningar. Nat McCoy och Sotoplay-perioden Kring 1960 träffade George Smith ovannämnde producenten och skivbolagsägaren Nat McCoy. Ett antal sessioner för McCoy’s etiketter Sotoplay, Carolyn m fl följde under 60-talet och dessa inspelningar tillhör de absolut bästa under George Smith’s skivkarriär. Ett antal fina singlar gavs ut, varav några under namnet “George Allen“. McCoy spelade in både Chicagobluesorienterat material och Västkust-style samt även lite annat som en Smith-variant på Tommy Tucker’s High Heel Sneakers.

Till de bästa exemplen på patenterad Smith Style med kromatist munspel hör “Tight Dress“ och “It Must Be Crazy“ med otrolig feeling och nerv. Smith gjorde också en del småfunkiga grejer med ett modernare sound som “Avalon Boogie“och “Rope That Twist“ samt även några udda saker som mollinstrumentalen “Summer Time“. Medmusikanter var bl.a. Pete Lewis, gitarr, J D Nicholson, piano, Curtis Tillman, bas, Marshall Hooks, gitarr och Chuck Thomas, trummor. Dessa skulle återkomma på senare Smith- plattor också. Vid flera av sessionerna anlitades även Jimmy Nolen’s band i studion. En del av de här mycket förnämliga inspelningarna finns återutgivna på Japanska P-Vine PLP 703 och på engelska bootleg-etiketten Python PLP-23. (Båda plattorna är tyvärr svåråtkomliga). I skrivande stund har Blind Pig Records glädjande nog släppt en CD innehållande bl.a. fem fina spår från denna period. (Varför släppte man inte ut en hel CD med detta fina material?)

Det kan också nämnas att Smith under de här åren blev inspelad live tillsammans med saxofonisten Big Jay McNeeley på klubben Cisco’s, Hermosa Beach, CA, trol 1962 och det var en Smith i högform som fångades på bandspelaren. Smith är med på tre låtar och materialet finns på en Warner Brothers LP respektive (2 låtar) på holländska reissuebolaget Moonshine. Unikt ljuddokument! Under hela denna period fortsatte Smith att flitigt framträda på allehanda klubbar i LA-området. Han inledde också ett samarbete med munspelaren Johhny Dyer. Smith och Dyer med band uppträdde som “munspelsduo“ och detta recept skulle Smith använda även senare med Rod Piazza och William Clarke (se nedan).

Andra sejouren med Muddy

Våren 1966 turnerade Muddy Waters med sitt band på Västkusten och Muddy träffade då ånyo George Smith. Muddy meddelade att hans munspelare James Cotton troligen var på väg att lämna bandet och sade att han skulle återkomma till Smith ang efterträdarskapet till Cotton. Cotton lämnade senare under året Muddy’s band och Smith började sin andra period med Muddy. Även denna gång blev det en ganska kort sejour. Smith spelade samma år in med Otis Spann och Muddybandet live för ABC/Bluesway. Producent var Bob Thiele som skulle producera flera plattor med Smith lite längre fram. Det gjordes också inspelningar på Spivey med Smith och Muddybandet där olika medlemmar i bandet alternerade som solister. Tillhör inte de bättre plattorna med Smith! George Smith fortsatte efter den korta andra sejouren med Muddy att spela i LA med omnejd både som solo act och med band. Ibland var det festivalpaket där Smith ingick.

De sista sessionerna för Nat McCoy ägde rum kring 1968. Samma år eller året efter medverkade Smith med utsökt munspel vid en obskyr inspelning med sångaren/gitarristen Long Gone Miles. Okände Miles stil var närmast åt Louisanablueshållet. Låtarna finns på holländska Sundown 709-3 LP:n “Suckin and Blowin“. Smith visade vid inspelningen att han också till fullo behärskade 1:a positionens munspel (straight harp,“folk“harp position som spelsättet också kallas). Smith fick samma år också tillfälle att med Muddybandet spela in ett tributealbum för gamle munspelskollegan Little Walter som hade gått bort i februari 1968. Albumet som producerades av Pete Welding och innehöll covers på många av Walter’s mest kända låtar, gavs ut på Liberty/World Pacific. Han kompade också Sunnyland Slim vid en annan session för Liberty. Personligen tycker jag inte att resultatet blev så lyckat. Ganska platta inspelningar där man haft för bråttom i studion! Påföljande år gjordes ytterligare en inspelning för Liberty med sångaren/pianisten Dave Alexander som kom ut på LP:n “Oakland Blues“. Plattan är den bästa i serien och innehåller flera fina spår med Alexander’s starka vokal /piano och G Smiths munspel i kompet.

Blues revival

Vid den här tiden hade intresset för blues ökat hos den vita publiken med revival-vågen som följd och Smith var flitigt i elden de närmaste åren både live och i studion. Smith hade också börjat samarbeta med en av sina munspelsadepter vid namn Rod Piazza och detta samarbete skulle fördjupas de närmaste åren. Med producenten/skivbolagsägaren Bob Thiele gjordes det excellenta albumet “...of the blues“ 1969 för ABC/Bluesway som innehåller klassikern “Juicy Harmonica“ och nämnde Rod Piazza som gäst. Thiele använde också Smith som sideman på ett antal album på egna BluesTime etiketten såsom utmärkta “The Return Of Harmonica Slim“ med sångaren/munspelaren Harmonica Slim samt albumen “Super Black Blues med T-Bone Walker/Joe Turner/Otis Spann och Joe Turner-albumet “The Real Boss Of The Blues“m. fl.

Blue Horizon perioden

Hösten 1969 tecknade Smith kontrakt med engelske producenten Mike Vernon och gjorde LP:n “No Time For Jive“ som kom ut på dennes Blue Horizon etikett. Smith kompas av det band som han och Rod Piazza formade och som först kallades South Side Bluesband och senare Bacon Fat. Smith är också med på andra Mike Vernon producerade plattor med “Bacon Fat“ och Vernon gav också ut albumet “Arkansas Trap“ som spelades in i London i slutet av 1969 med Smith. Bacon Fat-bandet svarade även här för kompet. Smith har berättat att vistelsen i England var av riktig “lowbudget“ karaktär och att ett annat L A band med gitarristen Marshall Hooks, som var över samtidigt, dessutom stal den mesta uppmärksamheten. Smith hade hemlängtan och det kan också höras på plattan när han i låten “Roamin“ beskriver hur han längtar efter “his mother’s arms“ hemma i LA. Tyvärr var inte någon av Vernons utgåvor med Smith över sig bra och det var särskilt olyckligt med tanke på att Smith nu hade fått en bättre distribution och möjlighet till en vidare karriär.

70-talet

Efter plattorna på Blue Horizon gjorde inte Smith några inspelningar i eget namn på ett helt decennium, men fortsatte oförtrutet att vara sideman på olika inspelningar med andra artister samt att göra liveframträdanden och en del turneér. Han medverkar under 70-talet på plattor med Big Mama Thornton, Eddie Taylor, Philip Walker, Lonesome Sundown och Bobby Bland. Han fortsatte samarbetet med Rod Piazza och kom också i kontakt med andra unga munspelare som han gärna lät sitta in på gigsen och som han influerade. Kim Wilson har berättat att han fick dela scen med George Smith i början av sin karriär och vilken viktig händelse det var för hans fortsatta spelande! Bl a spelade Wilson och Smith vid San Francisco Blues Festival 1978. I dag kan Wilson’s hårda glasiga ton höras som en del av arvet efter Smith.

Samarbete med William Clarke

En annan duktig munspelare var William Clarke, som senare skulle komma att stå väldigt nära Smith. Smith fick en nytändning när han år 1980 spelade in med William Clarke och dennes band The Nightowls på Clarke’s Hittin’ Heavy etikett. Sessionerna resulterade i en fin singel med de två George Smith originalen “Teardrops Fallin“ och “Teenage Girl“ samt albumet “Blues From Los Angeles (The 1980’s) där Smith är med på tre spår. Clarke spelar second harmonica och det är ett remarkabelt samarbete dessa herrar åstadkommer. Smith själv har i en intervju berättat att han rankar “Teardrops Fallin“ som en sina bästa inspelningar och att han hyser den största beundran för William Clarke’s insatser.

De sista åren

I början av 80-talet hade Smith’s hälsa börjat vackla och han hade redan haft flera hjärtattacker. Hans intensiva scenstil och spelsätt tog säkert på krafterna och dessutom hade han nu fått mera gigs utanför USA. Han var både i Japan och Europa i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Två gånger besökte Smith Sverige och gjorde verkligt fina spelningar här. Han medverkade också under en Europaturne som sideman på sessioner i Paris med Jimmy Witherspoon och Johnny Dollar som gavs ut på franska Isabel. Tillbaka i L.A. gjorde han 1982 en inspelning för på bolaget Murray Brother’s med Rod Piazza’s band och låter förvånansvärt vital med tanke på hans hjärtbesvär. Han absolut sista session lär ha ägt rum i oktober 1982 för Show Label. Jag vet inte mera om denna sista session än att det skulle i studion skulle ha varit delvis samma band som kompade Smith i Sverige, med Lloyd Glenn piano och Dennis Walker bas. I oktober 1983 fick Smith ännu en hjärtattack och avled i L.A. den 2 oktober 1983. En stor människa och munspelare gick ur tiden, men hans fantastiska musik lever kvar.

Skivtips

George Smith’s skivkarriär varade mellan 1954-1982 och han medverkade i eget namn och som sideman på över 200 spår. Flertalet av dessa singlar och album är i dag svåra att komma över. Glädjande nog har emellertid på senare tid en del av hans bästa material återutgivits på CD. I första hand rekommenderas “Little George Smith, Harmonica Ace“ på Ace CDCHD 137 som innehåller hans legendariska Modern/RPM inspelningar plus ett antal tidigare outgivna alternativtagningar och den nyligen utkomna “Now you can talk about me“ på Blind Pig BP-5049 där fem 60-talsspår från Sotoplay-perioden tagits med. (De fem spåren har tidigare återutgivits på en numera out of print japansk P-Vine LP). Dessutom finns på samma utgåva albumet “Boogie’n with George“ från 1982 med ett tidigare outgivet bonusspår. De två första volymerna på Wolf Records antologiserie “Elko Blues“ 120.614 CD resp 120.615 CD rekommenderas också varmt.Vardera CD:n innehåller tre vintage George Smith låtar från mid 50-tal. För den som skulle få möjlighet att komma över någon av de gamla vinylplattorna så rekommenderar jag Bluesway LP:n “...of the blues“ från 1969 som bl.a. innehåller klassikern “Juicy Harmonica“.

Photo: Hans Ekestang

This page and all contents are © 1998 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Jefferson