1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

EDDIE VAAN SHAW JR


EN PRESENTATION


Eddie Vaan Shaw Jr. är son till saxofonisten Eddie Shaw. Eddie Shaw spelade länge med Howling Wolf och var Wolfs bandledare vid Wolfs död. Efter det fortsatte han leda ett band, Wolf's Gang, som till en början bestod av gamla Wolf-musiker. Hans band heter än idag Wolf's Gang. I detta band har Vaan Shaw spelat sedan 80-talet. Det är så han kallar sig själv; Vaan Shaw. På senare år har Vaan fått alltmer uppmärksamhet som en gitarrist på egna artistiska meriter. Jag tror att han blivit presenterad i både Blues Revue och Down Beat. Han har gett ut två skivor på märket Wolf i Österrike 1993 och 1994 samt en uppmärksammad cd i USA 2001. Den säljs enbart via Internet enligt Vaan.

Jag träffade Vaan i Riga i höstas. Meningen var att vi skulle pratas vid efter spelningen, men den drog ut på tiden. Sedan satt han och skrev noter för husbandet samt pratade med den kvardröjande publiken. Vid tretiden gav jag upp och gick till hotellet. Halv sex på morgonen ringer telefonen. "Det är Vaan. Var är du, du skulle ju intervjua mig". Då stod han nere i receptionen och väntade på att bli körd till flygplatsen. Det tog mig inte många sekunder att komma ner från tjugonde våningen. Begreppet "flygande reporter" fick en konkretisering. Vi fick en halvtimme och under den tiden fick jag en intressant bild av bl.a. dagens verklighet för en yrkesmusiker i USA. Och den skiljer sig inte alls från den tid Earl Hooker härjade längs landsvägarna för 40 år sedan. Man måste spela vad publiken vill höra. Konsten är att träffa rätt. Man är en underhållare och ingen intellektuell djuping. Vaan Shaw är född 1955 i Greenville, Mississippi. Eddie Shaw har en son till, Stan, som är en flitigt anlitad karaktärsskådespelare i Hollywood.

BAKGRUNDEN
Jag är uppvuxen i Greenville, Mississippi och jag åker tillbaka dit varje sommar. Denna sommar blev mycket speciell för mig. Man satte upp min bild och min gitarr i det nya bluesmuseet där. Det är en stor ära.

Jag blev från mycket unga år intresserad av blues, men det hade enbart med Magic Sam att göra. Min pappa hade även viss betydelse som tog med mig till repetitioner med Howling Wolf, där också Hubert Sumlin spelade. En dag sa Wolf: "Ta upp gitarren och spela". Jag svarade att jag inte kunde spela. Men han insisterade. Så där höll det på ett tag. Sedan bad Hubert Sumlin mig att sitta in på riktigt. Då tänkte jag att jag kanske skulle bli en musiker.

Det var traditionell blues jag var intresserad av, inspirerad av B.B. King, Freddy King och så Magic Sam. Det var framförallt Magic Sam, för han tog sig tid att visa mig. Ingen annan brydde sig om mig så mycket som han. Men jag spelar inte som Magic Sam. Jag ska förklara varför. När jag fick spela med Hubert Sumlin och när Sam visade mig, försökte jag spela som de. De tittade på mig och sa: "Varför spelar du mina grejer?" Jag svarade att jag gjorde så för att jag tyckte om deras musik. Då svarade de: "Först ska du lära dig spela, sedan ska du göra det i din egen stil". Man kan ta små brottstycken… jag vet 100-tals gitarrister som spelar varje not Magic Sam spelade. Varför ska jag knycka något de utvecklade och älskade och ändå bara fick småsmulor för, när jag idag ändå tjänar mycket mer än de gjorde. Det handlar om att respektera dem. Jag gör mina egna saker. Jag kan ta med brottstycken från dem, men jag imiterar dem inte. Aldrig!

Jag tycker inte att jag låter som någon annan. Jag blandar upp allting. När de tror jag spelar som B.B. King gör jag något annat. Om de skulle tycka att jag spelar lika bra som B.B. King kunde det kanske vara OK, men alla spelar som B.B. King. Jag blandar blues, jazz och R&R. Jag vill att publiken ska gilla vad jag gör utan att jag blir förutsägbar. Det är mycket viktigt.

BETYDANDE GITARRISTER
Det finns många gitarrister jag gillar, men de finns inom olika musikstilar. Inom jazz är det Kenny Burrell. Inom bluesen finns det en äldre kille - du kanske inte känner till hans namn - Freddy Robinson. Han var långt före sin tid, men ingen brydde sig då. Jag har träffat honom och hade med mig hans gamla album. Han trodde inte sina ögon och så bad han att få dem. Jag svarade: "Aldrig, dem avstår jag inte ifrån". Det är nog framför allt Freddy jag ställer främst. Han var en innovatör, men fick aldrig något erkännande. Därför är han nog lite bitter idag. Han har rätt, han nonchalerades. Det berodde på att han låg så långt framför alla andra.

Av vita gitarrister uppskattar jag Roy Buchanan. Jag såg honom som barn -Holy Shit!. Jag åkte tvärsöver hela Chicago för att få höra honom. När han spelade i Ohio åkte jag dit.

REPERTOAREN
Det är stor skillnad mellan vad jag spelar i Europa och i hemma i Chicago. Hemma spelar jag standards som Sweet Home Chicago. Allt är givet och det är ibland inte alls utmanande. Det jag spelade igår på klubben var annorlunda. Publiken var där för att lyssna och dansa. Som du kanske märkte gjorde jag två långsamma blueslåtar, några snabba danslåtar och så lite jazz. Något för alla. Regel nummer ett är att vara lite nedtonad i början så att de som vill äta kan göra det. Musiken är som en spegel. När kvällen fortsätter, höjer man lite. Folk får sprit i sig och börjar röra på sig. Då fyller man på med Albert Collins och standards. Varför jag igår inte spelade original, berodde på att man spelade in konserten på video och band. De frågade inte om lov och jag brydde mig inte heller om det. Men jag tog inte risken att få min originalmusik inspelad på detta sätt. Jag kan sluta bitter som Freddy Robinson. Det var anledningen att jag igår bara gjorde covers, visserligen på mitt eget sätt.

Mina egna original är inte i traditionell bluesstil. Det vore för lätt. Jag blandar in allt. Blues Revue bad att jag skulle skicka snabb gitarrblues till dem. De ringde upp nöjda och tackade så mycket för exemplen som var akustisk blues. Down Beat inviterade till en tävling för gitarrister och bad om jazz. Jag skickade bara blues. Jag gör sällan vad folk förväntar sig.

På min nya cd finns allt, inte som brottsstycken utan som riktiga låtar. Jag tror att folk gillar det.

Många av de nya artisterna spelar för en vit publik. De riktar sig enbart till den, men det har jag inte gjort. Jag går fortsättningsvis runt huset där jag bor till ställen där hiphoppare håller till. Musiken förlorar sin utmaning om man håller sig till bara en stil. Jag bryr mig inte om att folk tycker det ena är bättre än det andra.

När jag spelar för svarta består repertoaren av lite soul, Tyrone Davis… men den spelning jag gjorde igår skulle också ha fungerat. Jag har faktiskt sådana och det var lyckat. Vit publik reagerar med lite mer distans: "Det var bra, riktigt bra". En svart publik reagerar direkt med: "Ge järnet, elda på för fan, mera, mera". Hos svarta finns ingen distans. Det kan vara så hos vita också, men det är sent på natten när de fyllnat till. Ibland ber jag publiken släppa lös och ha kul när den är för högtidlig.

Förut gick man inte ut för att lyssna på musik. Man gick ut för att slippa undan sin fru, sina barn, sitt jobb. Man gick till en bar för att släppa lös och flirta med tjejerna. Folk i staterna glömmer det. De har börjat tänka, tänka på att ha en trevlig middag. I själva verket är de där för att komma ifrån, ifrån alla regler. De har gått ut för att kunna "svära i kyrkan". Därför vet jag att blues kommer att hålla sin ställning och jag försöker komma ihåg det egentliga syftet med musiken, även om publiken lyssnar artigt.

MUSIKALISK IDENTITET
Jag håller med om att det finns få svarta unga bluesartister med egen identitet. Eddie Taylor Jr spelar allt det som hans pappa spelade. Det fungerade för pappan, men det fungerar inte för Eddie. Han har bara inte kommit på det än. Folk frågar mig om mig pappa. Det jag spelar med honom är hans musik. När jag spelar själv är det min musik. Jag blandar inte ihop begreppen. Jag vill inte prata om hans musik. Det är ju hans och inte min. Jag jobbar med min pappa sju månader om året. Han leder bandet. Det är inget tvivel om det och jag inbillar mig inget annat heller. Det är inget team. Det är hans band! I hans band spelar vi grundblues och enbart det, såsom Jimmy Reed, Howling Wolf, Muddy Waters och alla munspelares låtar, t.ex. Little Walter. Han har något emot gitarrister och jag brukar skratta åt honom och skämtsamt kalla honom för en gitarrist, men med saxofon. Han förnekar naturligtvis detta. Då påminner jag honom om att 90 % av hans repertoar är låtar gjorda av gitarrister, men han förnekar detta ändå. Det är hans band och jag håller mig i bakgrunden.

Själv kan jag spela i rockstil, men jag håller mig inom vissa gränser. Jag vill ha ett gott liv som alla andra. För att kunna göra det måste du spela både dagens stilar och de äldre. Det ena är inte bättre än det andra. Det är bara två sidor av myntet. Johnny Winter är precis lika bra som Elmore James. Men du måste kunna deras musik för att uppskatta den. För vita måste man spela mer rockigt, för svarta mer soulbetonat. Svarta och vita har olika "grooves". Man måste kunna läsa sin publik. Om en artist tror att publiken på ett ställe kommit dit enkom för hans skull, är det skitsnack. Publiken har kommit dit för att bli underhållen enligt sin standard, inte din. Många artister inser inte det. Publiken har inte kommit för att se dig vara helt otrolig. Den har kommit för att dansa. Det måste du acceptera. Om du går till en klubb som har en gitarrist som okänsligt filar på i det oändliga, "iiiiieeeiiii", går publiken. Du måste veta "när och var". Det hänger på ålder, musikstil m.m. Du måste kunna läsa publiken. Du ska inte bara tillfredsställa en, det är hela publiken. Man måste kunna massor av låtar och jag blir bokad för att jag kan tillfredsställa en publik.

Mitt eget band består av två tjejer på bas samt sax och en trummis. Ibland har jag med keyboard. Vi är fyra. Kvartett är mitt format. Det var det jag växte upp med. Det finns inget annat bluesband i Amerika som består av gitarr, sax, bas och trummor. Tjejerna är vita. Det är svårt att turnera med tjejer i bandet, de har familj att tänka på. Därför spelar jag med dem i huvudsak lokalt samt på festivaler. Det är så långa avstånd att köra i USA mellan spelningarna. Det passar inte alla och det förstör din kropp att sitta i bil så länge.

BLUESEN FINNS, MEN…
Det finns soulbluesartister som spelar gitarr. På JSP finns Eugene Bridges. Han låter som Sam Cooke med Freddy Kings gitarr. Albert Kings riktiga son har ett soulband. Han heter Albert King Jr. Ingen bryr sig om honom och det är ödet för många. Det finns massor av talanger, men ingen söker efter dem. Bluesen är inte alls död, den finns i North Carolina, Mississippi och Södern. Om du söker, hittar du. Men ingen bryr sig om att söka. Varför ska du (skivbolagen) söka när Johnny Lang drar in miljoner. Varför ska du söka efter någon svart obildad kille men otroligt begåvad, när en vit snygging säljer miljoner? Varför? Jag satt tillsammans med några svarta musiker och tittade på teve. Johnny Winter skulle spela och han gick fram till mikrofonen och sa att det inte fanns några yngre svarta musiker som spelade blues längre. Vi tittade på varandra och undrade vad han pratade om. Musikerna finns, men däremot saknas speltillfällen. Det finns massor som jag, men de får inte jobb.

Ska man lyssna på blues i USA ska man åka till Mississippi. Visserligen är mycket exploaterat för turister, men du ska söka dig till de ställen dit musikerna går på morgonsidan efter turistklubbarna. De ställena är i fattiga områden, så du ska klä dig därefter och vara förberedd på en hel del oförskämdheter för att du är vit. Jag har varit på ställen med helt otroliga musiker.

Text: Anders Lillsunde


This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut