Powers, Michael #155

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Michael Powers

 

Michael Powersfoto: Lars-Eril Örthlund
Michael Powersfoto: Lars-Eril Örthlund

 

En betydande förnyare av bluesen

 

Livet är fullt av de mest oväntade vändningar. Man måste dock vara där, när det händer, för att få uppleva dem. Brian Kramer skickade en vecka ett e-mail om att Michael Powers skulle spela på Stampen. Michael Powers på Stampen? Ett av de mest klart lysande stjärnskotten inom bluesen av idag med ett antal Grammynomineringar för sina två senaste skivor. Vad gör han här?

Trots genombrottet nu, är Michael ingen nybörjare. Han är född den 7 februari 1952 och har hållit på med musik hela sitt liv. Jag knallade alltså ned för att ta reda på hur han hamnat här och för att göra en intervju samt lyssna. Mot slutet av intervjun säger Michael att hans manager och flickvän är Eddie Durhams dotter – alltså Eddie Durham, en av elgitarrens verkliga pionjärer. Han var den första eller åtminstone den andra som någonsin spelades in med elgitarr i början av 30-talet samt en mycket viktig komponent i Count Basies tidiga karriär. Då visste jag inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Det tog några minuter innan det slutade svindla för ögonen och jag återfick fattningen.

Efter intervjun bjöd jag hem dem till middag några dagar senare eftersom de skulle stanna några dagar till i Stockholm. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Eddie Durham och Count Basie fick vi full koll på. Däremot var det litet si och så med gamla New Yorklegender som Tarheel Slim och Jimmy Spruill, där jag kammade noll. Sonen, som är mycket väl inläst på indiepopens historia med Velvet Underground och andra konstrockband, fann däremot en själsfrände i Michael. Michael kunde allt och haft kontakt och spelat med många av dem. Där satt jag med lång näsa.

Michael är den enda i släkten som håller på med musik. Hans bröder har varit aktiva inom sport, den mest berömda är hans halvbror Richard Powers som hade en kort sejour i New York Giants. Han fick innan dess två av de största utmärkelserna man kan få i amerikansk collegefotboll, the Outland Trophy och the Lombardi Award år 1972, då han spelade för University of Nebraska.

När man möter Michael Powers är det första intrycket den stora likheten med en ung Muddy Waters på tidigt 50-tal. Man kan inte låta bli att börja med frågan:

Du ser ut som en ung Muddy Waters på 50-talet. Hur kommer det sig?
Inte vet jag, jag älskar hans musik. Han var en av de första jag lyssnade på under 60-talet. Min mamma spelade hela tiden Muddy Waters och Lightning Hopkins. Jag kände till dem redan då. Sedan kom den brittiska bluesvågen till USA med Stones, the Yardbirds, the Beatles och alla de andra. Många säger att jag är lik honom.

Hur beskriver du din egen musik?

Jag gillar det sätt som Billboard formulerar det på: ”mer än någon annan är Michael Powers bluesens framtid”. Jag spelar blues med alla dess aspekter. Blues är inte bara Delta eller bara Chicago. Jag uppfattar mig som en pionjär för New Yorkbluesen.

 

I Jeffersons recension av din skiva, skrevs att den var mycket influerad av rock. Jag var väldigt influerad av the Yardbirds och Rolling Stones. De i sin tur var alla influerade av Muddy Waters, Sonny Boy Williamson, Lightning Hopkins och andra. På de gamla Yardbirdsplattorna spelar Eric Clapton, Jimmy Page och Jeff Beck. De är mina favoritgitarrister. Yardbirds spelades dessutom in med Sonny Boy Williamson. De var ”rock ’n’ roll”, vilka spelade med en bluesman. På så sätt smälte allt samman in i ett. Det borde inte finnas kategorier. Det är blues – ”blues had a baby and they called it rock ’n’ roll”.

 

Är det inte underligt att du blev influerad av engelsmännen?

Det har du rätt i. Muddy Waters måste resa till England för att bli framgångsrik. Han var det inte i USA.

 

Men hur kommer det sig att du som boende i New Jersey, fastnade för de engelska banden?

Det kan jag än idag inte förklara. Jag växte upp i Bayonne, New Jersey. Min far var sjöman i handelsflottan. Båtar från Liverpool kom till Bayonne för att ta upp fartygen där i militärbasens dockor. Sjömännen från båtarna fanns runt på stan. Jag brukade ge dem Motownskivor, 45:or, och fick i utbyte The Who, Dave Clark Five och the Yardbirds, vilka inte fanns hos oss förrän Beatles blev riktigt stora. Då kom även albumen. Ett album kostade 99 cent. Jag köpte inte album, men jag såg bilder på omslagen och antog att banden måste spela häftig musik som till exempel Pink Floyd med sitt album Pipers At The Gates Of Dawn. Men när jag sedan såg dem på Fillmore, spelade de blues, psykedeliskt. Det var mina influenser. Blues är som närmast ursprunget då den spelas akustiskt. Men när du skaffar en Marshallförstärkare och en Fender Stratocaster blir det rock ’n’ roll.

Jag gick aldrig ut utan satt i min rum och övade från det jag kom hem från skolan, framför en spegel för att kunna se hur jag höll gitarren. Jag spelade efter skivor: Yardbirds – I’m A Man. Om och om igen.

 

Michael Powersfoto: Lars-Eril Örthlund
Michael Powersfoto: Lars-Eril Örthlund
Varför fortsatte du inte på rockvägen, utan svängde av mot blues?

I min själ finns blues, rötterna. Jimmy Reed… Det sätt Jimmy Reed spelar på, är även det jag gör. Han är som ett enmansband. Han blåser munspel, stampar takt med foten och spelar gitarr. Han låter som tre. Det är så jag anser man skall spela gitarr och sjunga (och låta som tre). Elmore James… det låter bra, men det är bara en kille.

Men dessa bluesmän var inte så populära på 60-talet. Du hade soulbluessångare som Little Johnny Taylor och Johnnie Taylor som då var på modet. Hur är det med dem?
Jag kände inte till dem. Min mamma hade inte deras skivor. Hon hade Muddy Waters, John Lee Hooker, Lightning Hopkins och Jimmy Reed. Hon spelade deras skivor tills de var helt utslitna. Jag kommer ihåg en 78:a med en bit borta. Hon spelade den i alla fall. Det var inte som dagen cd eller mp3. Även om de skrapade och lät som om vi gjorde popcorn. De var bäst för mig.

När du spelar med ditt band Frequency…

Frequency är mitt sätt att förklara sanningen med musiken. Allt vi gör kommer från Gud, allting. Om det inte vore för honom, skulle ingen av oss spela. Jag anser att musik är det närmaste till Gud.

Och Moonbeam…
Det var mitt band i 13 år. Vi var bandet nummer ett i min hemstad efter Vanilla Fudge och The Ad Libs. Dessa var internationella. Vi var DET lokala bandet. Vi slutade på våra jobb 1976 och flyttade till New York.

Vad spelade ni för låtar?

Vi gjorde samma låtar som finns på mina skivor nu. Vi spelade aldrig in, vi var ett liveband. Vi spelade för att överleva. Vi tänkte inte på skivkontrakt och inspelningar. Det enda vi tänkte på var att få spelningar.

Har du varit en heltidsmusiker ända sedan dess?
Professionell musiker på heltid blev jag då jag fick mitt skivkontrakt. Men jag har alltid spelat för gage ända sedan -67, då jag började.

Vad har du jobbat med innan dess?
Jag jobbade bland annat på en fabrik, Maiden Form som tillverkade bh. Alla jobbade där. När man gick ut high school, skaffade man sig ett fabriksjobb och spelade på nätterna. Min pappa hade en restaurang, jag jobbade även där. Detta var på 60-talet.

Mötte du någonsin i New York några av de äldre musikerna som Tarheel Slim och Jimmy Spruill?
Jimmy Spruill spelade på samma ställen som jag, till exempel Terra Blues, där jag även mötte Brian Kramer första gången.

Spelar du i Piedmontstilen?

Min familj är från norra Carolina, varifrån stilen kommer. Där låter en kille som tre. De spelar bas, ackord och melodi på samma gång med fingrarna. Jag är nog inte influerad av de riktigt gamla musikerna där. Fast ändå är jag väl det på något vis. Jag känner inte till deras musik, även om namnen är bekanta. Jag kan ändå definitivt relatera till dem.

Hubert Sumlin är en gitarrist jag verkligen gillar. Han spelade med Howling Wolf. Han brukar även spela på Terra Blues. Det är lustigt. Jag hade bandet och då kom han och öppnade som soloakt. Soloakten är nämligen alltid först. Sedan spelar bandet. Honom studerade jag in. Han spelade även som tre. Han är gitarristernas gitarrist.


Och hur hamnade du i Finland?

För att det var menat så (ödet). Jag har varit på en massa ställen. Här är det precis som det var under den engelska bluesgrejen i USA på 60-talet. Så var det också i Finland.


Hur hittade finnarna dig?

Det var genom min PR-kvinna Betzy. Det var hon som skickade skivan till er. Hon är i min ålder och upplevde den engelska bluesboomen som jag.

Jag hade min trummis, Barry Harrison, med till Finland. Han har en gång varit Johnny Copelands trummis. Han har även spelat med Shemekia Copeland. Men han åkte hem från Finland. Jag hade en finsk basist, Jaska. Han passade direkt in, som om han spelat med mig i åratal. Den finska publiken var fantastisk. De ville inte släppa ned mig från scenen.

Jag spelar aldrig efter en fast låtlista. En bluesmusiker spelar vad som faller honom in. Jag gör låtarna från min skiva, men mellan dem gör jag vad som för tillfället passar in. Det är blues. Allt handlar om känsla. Jag har varit i Europa förut, i Turkiet, Kroatien. Jag har även varit i Asien.


Hur har din senaste skiva påverkat din karriär?

Den öppnade upp för mig. Den tog mig hit. Den har blivit nominerad för tre utmärkelser. Den första blev nominerad för två. Det överraskade mig verkligen. När man blir nominerad, blir man bokad på festivaler över hela världen. Den finska festivalen kom på så sätt.

Vad ligger till grund för dina låtar?
Jag övar varje dag. Då får jag idéer. Jag hör dem inte som texter utan som ljud (sounds). När jag går och tvättar min händer och vrider på vattenkranen, hör jag ljudet av vattnet. Det kan låta som en sång för mig. Liksom att spola toaletten eller ljudet av ett tåg. Det är mer än att läsa musik och jag förstår inte processen helt. Orden kommer från mina upplevelser och erfarenheter. Låten Prodigial Son är min historia

Jag spelar för det mesta i New York när jag är hemma. Jag har spelat på Terra Blues i Greenwich Village i 17 år. På Terra Blues spelas riktig blues med sådana som Honey Boy Edwards och Lockwood Jr innan han dog. Tom Jones kan komma ner och jamma med oss, Spencer Davis och så vidare. Det är överraskande. Stället är öppet sju dagar i veckan, från halv åtta på kvällen till tre på morgonen. B.B. King’s finns men det är annorlunda. Andra ställen kan även ha blues ibland.

Man blir mött med större respekt här. Publiken förstår vad du håller på med. Då spelar man även bättre. Det måste finnas en tvåvägskommunikation för att en spelning skall bli bra.


Och härifrån?

Världen!!! Jag har en skiva kvar att göra på mitt nuvarande kontrakt. Kanske jag sedan kommer in på ett stort bolag som Warner eller Sony.

Text Anders Lillsunde / Jefferson #155

Taggar: Internationella artister

Skriv ut