1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Jackie Payne

Photo by Branko Madunic

I´m A Singer And I Love It

Sångaren Jackie Payne besökte Åmåls Blues Festival sommaren 2004 för många säkert en helt ny bekantskap. Erfarenhet i musikbranschen saknades inte där de 15 åren hos Johnny Otis talar sitt tydliga språk om att det finns kvalitéer hos honom. På skivfronten finns det också material att tillgå. Jag hittade honom under ett paraply när han bevittnade John Westons Open Stage spelning. Några invändningar om en intervju hade han inte så vi slog följe till hans lilla hotellrum där gitarristen Steve Edmonson, min son Fredrick och en okänd kvinna hängde på. Tillsammans trängdes vi ihop men detta påverkade inte stämningen, Jackie Payne visade sig vara en mycket sympatisk man som onekligen hade mycket att berätta.

Spelade dina föräldrar blues?

Nej men jag har en uncle Neal Pattman som fortfarande spelar och turnerar lite han är snart 80 år. Han betydde mycket för mig. När jag var 3 år brukade jag lyssna på hans skivor där jag speciellt kommer ihåg Juke med Little Walter. Jag minns att jag brukade sitta på hans axlar när han sjöng och spelade munspel på house partys och fish fries. Jag började sjunga gospel när jag var nio. Jag gillade att sjunga, var nog lite annorlunda än mina jämnåriga kamrater jag visste att jag inte ville bli någon polis eller brandman. Jag älskade att sjunga och lärarna gillade det och tyckte att jag skulle bli en sångare. Du har allt som behövs för att bli sångare, kunde de säga. Efter det började jag att fundera lite på det, och jag började kolla lite mer på olika rock n' roll filmer (vilket började bli populära då), t.ex. de med Elvis Presley, istället för cowboyfilmer. Då kände jag att 'wow! Det här är det jag vill göra!' Jag såg bl.a. Jackie Wilson, och jag blev helt galen; det var precis så jag ville bli. Jag ville klä mig på det viset, sjunga på det viset och det blev alltså utgångspunkten. Jag började öva varje dag, förutom då pappa var hemma; det var bara gospelmusik som gällde för honom i vårat hus.

Sjöng du låtar från skivor du lyssnade på eller från radion?

Radion, faktiskt, vi hade ingen skivspelare. Min aunt hade en så jag försökte gå dit om lördagarna. Min uncle hade också en, så jag brukade försöka ta mig även dit. Vi lyssnade bl.a. på BB King och Etta James. Men under vardagarna, då pappa var på jobbet, så satt jag på verandan och lyssnade. Jag hade byggt mig en egen mikrofon av en sopborste, och så hade jag en kartong, föreställande ett piano, och jag satte en sträng på en sopborste som fick föreställa en gitarr, och vad som än kom på radion så var jag igång.

Berätta lite om Allen Swing Band.

Jag var tretton år när jag började i bandet. Band ledaren var en skolmusiks ledare och han hade ett litet band som han spelade med och trummisen i bandet kände mig och bad mig komma med och sjunga, nej jag vill inte göra det men han fick band ledaren att ringa mig sista dagen innan jullovet under gymnasietiden, 1958. Jag var då 13 år. Jag fick sjunga en Little Richard låt, och flickorna började skrika och det var det. Jag var helt borta. Jag menar, jag visste att jag ville bli sångare, men när tjejerna började skrika, så var saken klar. Sedan frågade han om jag ville sjunga i hans band och jag sa okey, kan du börja i kväll? Okey 'gaget blir $50, $50! Ska du betala mig $50 för att sjunga? Han sade ja och på vägen hem sade jag för mig själv, pappa kommer att döda mig för min pappa drack aldrig, han rökte aldrig han var helt och hållet djupt religiös. Han ville absolut inte ha mig på nattklubbar. Aldrig! Så när jag gick hem, sade jag åh, han kommer att döda mig och så mötte jag honom på hemvägen. Jag kom gående mot honom och tänkte Gud, jag måste berätta för honom. Så när jag kom fram till pappa, sade jag Pappa, jag har fått ett jobb. Bra! Vad för jobb? Jag sa sjunger med ett bluesband, han sade va! Pappa, jag tjänar $50! Det blev tyst, så sade han, 50 dollars? Vet du hur lång tid det tar för mig att tjäna ihop $50?… Nåväl… jag antar att vi borde gå tillbaka till stan och skaffa dig något snyggt att ha på dig. Va! Jag fattade inte att han lät mig få göra det! Så, jag gick dit och den kvällen avgjorde allt. Det var otroligt. Jag kommer ihåg att jag var i bilen, och jag satt mellan saxofonisten och trumspelaren. Allas knän skakade p.g.a. att mina inte kunde hålla sig stilla. Dom sade slappna av allt kommer att ordna sig. Jag brukar säga samma sak till dom som är oroliga, lugna ned dig. Slappna av. Allt kommer att bli bra, det är ingen stor grej. Jag säger det samma till ungdomar idag, och det har jag faktiskt gjort sedan dess, runt om i världen.

Den där gruppen, var det en r&b grupp eller var det mixat med annat?

Det var i stort sett r&b

Men var inte du minderårig? Var du inte för ung för att spela på klubbar?

Jo, men de flesta ställena brydde sig inte. Sedan så såg jag äldre ut än vad jag var. Dels så klädde jag mig i kostym, slips och skjorta, och dels så betedde jag mig mognare. Men visst, det fanns vissa ställen som inte köpte det, och då fick jag sitta i bilen och vänta. Ibland kom de ut och hämtade mig, och smög in mig till spellokalen, och efter att jag kört min grej så fick jag gå tillbaka ut i bilen och vänta. Men det fanns alltid någon ung tjej som höll mig sällskap, haha!

Detta var i Georgia?

Ja, det var i Georgia

Kommer du ihåg Billy Wright?

Åh, ja! Little Richard tog efter honom på vissa saker, som sminket, pianot, håret… Billy Wright tränade på sätt och vis Little Richard. Han gav honom tips om olika saker, som sminket t.ex. hur han skulle ha det på sig och vart i Hollywood han kunde köpa det. Billy Wright och… jag har glömt namnet… och James Brown fick sitt från en kille som hette Bill Johnson, danssteg och rytmen. Han har exakt samma upplägg: sångarna, körarna, blåsinstrument, dansen, alltihop. "The Mashpotatoes" kom från Bill Johnson. Otis Redding hämtade sin stil från Little Richard. Han hade samma stil på håret då, vi gjorde en show ihop efter hans första platta i min hemstad och han var helt annorlunda från senare år. Han skrek som Little Richard och jag tänkte att den här killen kommer inte att vara länge. Nästa gång jag såg honom var i Houston och jag sa att detta inte kan vara samma kille, han hade kortklippt hår, han sjöng i sin egen stil. Man kunde fortfarande höra lite Sam Cooke och Little Richard men han hade funnit sin stil. Jag fick turnera med honom ungefär ett år senare.

Kan du komma ihåg då du först kände för att bli musiker? Var det då du var med din uncle eller var det då du kom med i bandet?

Det var nog när jag gick i skolan som det kom upp för mig att jag kunde göra det där. Jag sjöng med i en låt som vi sjöng i klassen, och läraren stoppade det hela och ville att jag skulle sjunga låten själv. Jag blev förvånad, men sjöng och då jag var färdig började de andra barnen applådera. Hon sade du borde bli sångare, du har smak för det. Hon skickade mig till en musiklärare för att ta lektioner. Jag var med på två lektioner sedan tröttnade jag. Hon ville att jag skulle låta som Paul Robeson. Jag lärde mig en sång Ave Maria. Jag tränade annars mest till skivor och från att lyssna på radio.

Var det mest covers som gruppen sjöng?

Ja. Jag skrev aldrig någon låt förrän jag flyttade hemifrån. Den första låten jag skrev var ett brev till min flickvän, efter att jag flyttat hemifrån. Jag kallade den I Be Home och kom att bli baksida till Go Go Train. När jag skrivit färdigt, tänkte jag vänta lite, det här är för bra för henne. Det här är en låt! så jag fixade ihop den lite och spelade in den.

SE: Vi har pratat om att spela in den på nytt, för den är jättebra gospelsoul ballad. Vi har pratat om det i åratal. Folk pratar fortfarande om den låten och det var baksidan till Go Go Train som blev en hitlåten.
JP: Men den andra är en jättebra soul låt och musikerna vi hade då var suveräna.

Var det på märket Jet Stream?

JP: Ja

SE: Jackie öppnade verkligen sina ögon då han flyttade till Houston, och blev då presenterad för andra musiker. Allt hände i Houston under den perioden. Alla var där, Freddy King, T-Bone Walker och han bodde alldeles i närheten av Cleanhead Vinson, han sjöng nästan ett år i Albert Collins band. Albert sjöng inte något på den tiden.

Varför flyttade du till Houston? Var det för att dina föräldrar flyttade dit eller flyttade du själv?

Nej, det var bara jag. Jag var ca 17 och min kusin Billie Jean Mitchell kom hem till oss, hon var förresten körsångarska i New Orleans hos flera bolag och även hos Esquerita. Hon sade till mig du har talangerna, pojke, men du måste ta dig från Georgia! Du måste härifrån. Kom till Texas! Hon bodde i Houston men jobbade i New Orleans. Hon sade kom till Texas, du kan bo hos mig, och se till att det sker! Och tre månader efter att hon åkt hem till Texas så flyttade jag dit. Jag började jobba redan samma helg. Jag kom dit en söndagskväll och der öste ned regn, och jag hade ingen aning om var hon bodde, så jag gick till klubben där hon jobbade. Det var nämligen en som talade om för mig vart den klubben låg, jag själv visste inte. Så jag gick in där på kvällen, sjöblöt, och killen som ägde stället anställde mig, detta var en klubb i Port Arthur Cosomo Key Club. Sedan fortsatte jag från det. Ca ett och ett halvt år senare slutade jag upp i Houston, och jag tänkte hit skulle jag ha kommit med en gång! Houston var det rätta stället! Jag mötte alla där.

Jag har några namn här, få se om du minns något från dem. Vi börjar med T-Bone Walker

Åh, han var ljuvlig. Jag fick reda på senare att det inte var enbart mig han var snäll emot. Vem han än mötte inom musiken, gav han dem uppmuntran och tog med dem på scen och lät dem spela och sjunga med honom. Han gjorde så bl.a. med Little Milton, Shuggie Otis, Gatemouth Brown och en hel hög till. Han hade sitt hus i Kalifornien, norr om Houston. Jag brukade titta in till honom varje vecka och spela. Han brukade sitta på verandan och spela på sin gitarr, övade på nya låtar o.s.v. Vad tycker du om det här, Youngblood? Så spelade han upp någon låt. De flesta av dessa låtar har jag aldrig hört på skiva.

Kallade han dig för Youngblood?

Ja, jag var ung kille bara 17, 18 år. Han var alltid en sådan trevlig man, han kunde t.ex. göra en paus i sin studioinspelning för Jet Stream bara för att ägna lite tid åt någon annans studioinspelning. Min skiva hade kommit ut och jag hade inte sett till T- Bone på en tid för jag hade varit till Los Angeles för att ta del av bra musik. En månad senare går jag till studion för att kolla läget och träffar Johnny Copeland som spelar rytm gitarr åt T-Bone som berättar att T-Bone avbrutit session för att kolla på Youngblood. Han var verkligen en snäll man. Jag jobbade några veckor med Gatemouth en otrolig talang. Många vet nog inte om att han spelade många olika instrument; trumpet, gitarr, fiol, munspel och altsaxofon han är otroligt duktig.
Ett av de hetaste uppträdanden jag någonsin upplevt var Freddie King i sina yngre dagar och det var otroligt. Jag plockade upp mycket från honom. Speciellt gångstilen, han går som om han vore väldigt irriterad, och enorm var han också! Såg ut som en stor björn. När han gick med gitarren såg den ut som en liten leksak. Han placerade en mikrofon vid änden av scenen och en annan bland bandet, så började han att sjunga någonstans där bak, och spela, samtidigt som han började gå mot änden av scenen och sjöng. Kvinnorna bara svimmade. På senare tid kom han ifrån den här stilen. Han bara sjöng och spelade, men då röjde han ordentligt när han gick omkring och snackade med kvinnorna och spelade. Han brukade sitta ned på scen och spela. Han hade en bra show.

Var det före han började med Federalinspelningarna, King-etiketten?

Nej, nej, det här var runt 1965. Syd Nathan trodde ju inte att han kunde sjunga, men han var en otrolig sångare. Han hoppade två oktaver, gjorde en falsett, otroligt.

Samma med Albert Collins, han började också med instrumentala låtar.

Albert var ungkarl och blyg han sjöng inte. Albert hade många problem med sin första hustru, hon kunde verkligen förnedra och dra ned honom. De bråkade hela tiden. Det enda han hade då var gitarren. Hans andra hustru, däremot, var rake motsatsen, hon byggde upp honom istället. Gwenn var verkligen ett hjärta. Hon brukade skriva låtar åt honom och uppmuntrade honom till att sjunga, så efter ett tag började han att sjunga. Hon kunde spela upp en skiva med någon som sjöng och säga du skulle kunna sjunga precis lika bra som den killen! Du behöver inte sjunga hela natten, spela din gitarr men sjung då och då! Så han började med det oftare och oftare.

Collins var verkligen en trevlig man.

Åh, ja. Han var ett hjärta. Du vet, de flesta människor som jag mött har varit trevliga. Jag skulle inte ha umgåtts med människor som går mig på nerverna. En av mina vänner var Joe Mendrick. Han var en bra sångare, men bättre på att skriva låtar. Han skrev sina flesta hits för Bobby Bland, han sålde till Don Robey för 70 eller 75 dollar. Han använde sin mammas namn, Deadric Malone. De flesta av de där låtarna är skrivna av Joe Mendrick. Men han var en god vän till mig, vi umgicks mycket.

Spelade han också?

Nej, han var bara sångare och låtförfattare.

Photo by Branko MadunicOch Pee Wee?

Jag mötte Pee Wee i Los Angeles. Hade aldrig hört talas om honom tidigare, men han var trevlig. Ägaren till klubben Cover Girl Club berättade att de hade ett nytt band, och så frågade han mig om jag visste vem Pee Wee Crayton var, jag hade aldrig hört talas om honom. Han sade att det är en stor stjärna, och det är ett bluesband. Jag undrade om jag var tvungen att göra tre set med bara blues hela kvällen, så jag sade till honom jag kan inte göra det, jag är en sångare och kan inte bara sjunga blues. Pee Wee sade bara oroa dig inte, det blir okey. Tre set med blues låter väldigt mycket, men du gör fem sånger så är ett set över. Och han hade rätt! Jag började att lyssna på hans låtar, och tänkte wow, det är samma kille, men han har inte den där idolstilen alls.

Många artister från Texas flyttade till Västkusten

Det formade det typiska West Coast soundet, det skakade verkligen om Los Angeles scenen. Dom flesta, t.ex. T-Bone, influerade många gitarrister, och det fanns större band som t.ex. Johnny Otis. Senare började de flesta gitarristerna bilda mindre sättning med tre-fyra i kompet.
När jag kom från armén i Tyskland 1971, hem till Houston hade alla mina musikaliska vänner flyttat till Los Angeles. Jag gick till Snaps hus (Snap and the Funky Four) där hans mamma bodde, men hon sade att han hade flyttat till Los Angeles så jag fick telefonnummet och ringde upp honom, vilket han blev glad över, för han var nämligen utan sångare. Bra, för jag har faktiskt inget jobb svarade jag honom. Kan du komma hit? Javisst. Bra, vi börjar i kväll, sade han. Han skickade mig en biljett och jag tog flyget till Los Angeles och där blev jag kvar i sjutton år.


Country Blues-stilen då, som Hopkins och Lil' Son Jackson?

Jag träffade Lightning, min manager tog mig med hem till honom. Han kunde skapa sånger hela tiden, vilket är skrämmande, han kunde ju skapa låtar bara så där uppe på scenen till och med, vilket inte jag kan. Jag skulle bara göra något misstag och få börja om. Men i alla fall, min manager sa kom, så ska du få träffa någon, han nämnde aldrig vem det var, och när vi stannat bilen, och går upp till hans hus, sitter han på verandan och sjunger och spelar. Det är ju Lightning Hopkins utbrast jag. Min manager sade till Lightning jag vill presentera dig för denne unge sångare. Kom hit och sätt dig, sade Lightning, så började han att sjunga och fråga mig vad jag tycker om det och det.

Har du något mer att tillägga om Houston?

Området var så stort av fantastiska musiker, och jag visste inte då att många utav dessa musiker var legender. Jag hade kul, jag träffade en massa olika artister, jag var liksom "blessed to be around" som man säger. De fick mig att må bättre.
Några av de jag hörde blev aldrig kända och genom åren har jag insett att några av de bästa som jag hört blev aldrig kända, förutom för sina vänner eller den klubb de sjöng på. Jag själv hade turen att stöta på några av de bästa banden där jag fick sjunga, så jag blev en "frontman", vilket innebar att jag fick turnera mycket, och träffa många stjärnor, som Gladys Knight, Otis Redding, Sam & Dave, Johnny Taylor och Ruth Brown.

Hur träffade du Otis?

Jag kände en keybordspelare som hade ett mixat band med svarta och vita. När han hörde att jag var hemma på besök hos mina föräldrar i Georgia, frågade han om jag vill träffa Otis. Jag tog mig till Otis kontor, och han sade till mig att han gillade min låt, och så undrade han vad jag gjorde för tillfället. Inte så mycket, några enstaka nattspelningar. Kan du upphäva detta? Javisst, svarade jag. Och så bad han mig att följa med honom till Östkusten, vilket jag gärna ville, så jag kontaktade min manager och hängde med Otis. Otis ville att jag skulle bli en stor stjärna, han brukade prata med mig på det viset, och jag lyssnade till honom. Du jobbar för mycket, sade han till mig en gång, vad menar du? Jag måste ju ha till mat, svarade jag honom. Då sade han till mig för att bli en stjärna behöver du inte uppträda på alla ställen, speciellt inte i Houston. Om du vill bli en stjärna, så luta dig tillbaka och ta det lugnt, gör dina stora shower och glöm klubbarna. Fast det han antagligen inte förstod var att jag älskade att uppträda överallt, från småklubbar till stora arenor, jag trivs som fisken i vattnet måste vara igång hela tiden. Jag kan inte hjälpa det, men jag blir tokig om jag inte får spelningar. Jag älskar att underhålla folk. På scen blir jag en annan person, jag blir lycklig av att se andra bli lyckliga av min musik.
Jag har haft en massa bra lärare; jag såg de bästa och lärde efter det. Vem det än var som kom åkte jag och tittade, jag såg Ray Charles, Sam & Dave och Otis Redding.

Vilken artist betydde mest för dig? Av vem var du starkast influerad?

James Brown, han är den störste genom alla tider. Jag såg honom när jag var 14 år och trodde jag visste vad det handlade om, då jag varit verksam över ett år. Jag var lite kaxig, jag trodde att jag kunde allt, men när jag såg honom i Atlanta så var jag helt såld! He blew my mind! Jag trodde att han var en docka, där någon satt med trådar bakom scen och skötte honom. Han var den bästa artist jag någonsin sett, jag trodde inte mina ögon; han måste ha en tvilling som kommer ut och tar över när den andra vilar, tänkte jag. Att en person kunde göra allt detta själv var otroligt.

Var detta för en svart publik?

Ja, i stort sett. James Brown sätter jag först, sedan Sam & Dave, Otis Reeding, Gladys Knight och Aretha Franklin. När jag hörde Aretha i mitten av 60-talet, så ville jag låta som en blandning mellan Sam Cooke och henne. Sam Cooke var den största sångaren någonsin, James Brown den största "showmannen". När jag hörde Sam Cooke sjunga You Send Me var det som en jämmerdal som kom ur ögat. Jag försökte låta som Sam men jag lyckades inte. Även Jackie Wilson vill jag nämna, han hade allt; stil, klass, han kunde sjunga och dansa. Hans röstomfång var från lågt D till högt C, det blir som en trumpet. Det är nästan helt omöjligt för en mänsklig röst att göra.

Kan du berätta hur du träffade Johnny Otis?
Via en kvinnlig sångerska från Detroit som jag träffade i Los Angeles. Barbra Morrison, hon sjöng i hans band och tyckte jag skulle träffa honom då han var i behov av en sångare i bandet, för hans ordinarie sångare var tvungen att åka till New York. Just då var jag utan jobb, så jag gick till honom, till hans radiostation, där han lyssnade på en av mina singlar, och han gillade den. Han ville att jag skulle komma redan samma kväll, utan att repa innan. När jag kom till klubben gav han mig sin sånglista och bad mig tala om för mig vilka sånger jag kände till. Jag kunde alla sånger på listan, då sade han till mig du behöver inte ljuga för mig om det är någon sång du inte känner till. Kallar du mig lögnare frågade jag honom då, nej, svarade han och backade tillbaka, Johnny har alltid humor. Det finns bara ett sätt att få reda på det, sade jag. Han trodde att jag var en kaxig liten typ, men efter en stund tittade han på Barbra och sade vart har han hållit hus. Jag vill ha dig i min show, jag vet inte när det blir, kan du lämna stan på kort varsel, så ge mig ditt telefonnummer så jag vet var du är. Jag bad för att få det jobbet. Jobbet var som skräddarsytt för mig, han hade allt: jazz, soul och blues. Jag önskade inget annat än att få det jobbet och en morgon ringde telefonen. Min flickvän svarade och sade till mig att det är Johnny, vilken Johnny? frågade jag, yrvaken. Johnny Otis, Va! ropade jag och högg luren. Jag behöver en sångare, kan du komma till San Jose? Jag skickar biljetter, Ja, Kan du repetera vid klockan två? Ja, Jag vet att jag begär mycket, men kan du vara med i kväll?, Ja, och så sade han att han skulle ringa upp mig snart. Jag åkte till San Jose den dagen och var på scen på kvällen. Det skrämde mig lite, för Johnny Otis. show är inte som vilken show som helst. Johnny Otis show är så mångsidig, varierad liksom, tjejer sjunger någon sång typ Billie Holliday, bandet spelar något av Count Basie och Duke Ellington sedan spelar Shuggie några blueslåtar, och sedan skulle jag gå på, efter det bandet, och sedan tjejen som gör något av Tina Turner. Sedan kommer någon sångare som kör något liknande Motownstilen och efter det så kommer vi tillbaka till swing eller down home blues. Så där pågår det och ingen vet vad som kommer sedan, mer än han själv. Han ger en signal vid pianot, så man vet vad som gäller. Vi är tre sångare i bandet och vi sätter oss vid ett bord, väntar och har kul, sedan kommer en signal och då visste man vem av oss som skulle upp. Det krävs mycket disciplin, men det funkade bra. Jag var van vid att göra mina 30 minuter eller en timme, sedan göra mig klar till nästa set. Men det var inga problem för mig. Men det fanns så många stjärnor i bandet och alla var profesionella musiker som hade spelade med alla. När vi spelade i Atlanta City kom Lou Rawels, som sjöng i samma byggnad, och tittade in till oss senare på kvällen, han kände igen alla i bandet (alla blåsarna hade spelat för honom). Jag blev paff, för Lou Rawels kallade alla vid deras namn.
Jag trivdes hos Johnny, jag stannade hos honom i femton år. Betalningen var okey och jag fick stor erfarenhet. En sak som jag alltid kan säga om honom, är att vi hade alltid första klass, bodde på fina hotell, vi åt alltid god mat, hade fina kläder. Han är en fascinerande man som kände allt från kongressledamot, borgmästare, musiker, alla i hela världen, oavsett hudfärg, eller vilken sorts musik de spelade, så kände alla till honom. Jag brukar fråga folk känner du till Johnny Otis? Svarar de nej, så börjar jag sjunga på Hand J ive jasså är det han säger de då, för låten kände de igen. Alla hade hört den. Och alla musiker känner till The Signifyin´ Monkey.

Brukade han spela vibrafon?

Ja, han spelade vibrafon, piano, trummor och orgel, men egentligen är det Shuggie som är geniet i den familjen. Shuggie spelar allt. Jag kom till studion en gång och skulle göra en sång. På golvet låg not häften överallt och Shuggie höll på att sätta ihop musik. Jag sade till Johnny inte visste jag att Shuggie kunde arrangera musik. Han har lärt sig själv, en kille visade honom en del, men han fortsatte själv och lärde sig själv resten. Han lärde sig själv att spela gitarr; efter att ha hört BB King, så ville han en gitarr, så Johnny skaffade en begagnad gitarr åt honom. Efter en vecka, då Johnny vid ett tillfälle passerade hans rum, hörde han toner som påminde om BB King. Johnny öppnade dörren och sade du har ju nyss fått gitarren och spelar redan så bra! Jag ska skaffa dig en ny. Shuggie var självlärd på gitarr, bas, trummor, orgel och lite tenorsax. 1966 - 1967 kallades han underbarnet som kunde spela som en erfaren musiker, och chockade de flesta.

Hur träffade du Stevie

Vi möttes när jag var med The Dynatones. Steve ersatte vår ordinarie gitarrist, som var i Paris, detta var i Reno på casinot. Vi hade ingen keyboard spelare i bandet, och det krävs mycket för en gitarrist att fylla ut soundet själv. När jag hörde Stevie spela att vi måste ha denna kille i bandet. Men vi har ju redan en gitarrist i bandet fick jag som svar, men då sade jag men den här vill jag jobba med, om ni vill ha med mig, ordna då så att han är med i bandet. Det ordnades och efter en tid så kände jag att det var för lite blues i vår show, och detta nämnde jag för Steve, jag sade en dag sätter vi ihop ett eget band. Musikaliskt gillade vi samma saker. Jag hade en skiva ute på JSP men den sålde inte på mina spelningar. Vad är det för mening med att ha en skiva om den inte ger mig några pengar tänkte jag. Jag slutade hos Dynatones, men Steve stannade. Jag återvände till Kalifornien och började jobba med att få ihop ett band. Men inom mig hoppades jag att vi kunde mötas igen, och en dag ringde han och jag sade ta inte någon ny spelning, svara inte i telefonen, alla dina dagar är bokade. Så hamnade han hos mig. Vi har ett bra band nu, med Cal Green på tenor, en fantastisk saxofonist, John Middleton på sax, Bernard Anderson på bariton sax, Bill Singletary på bas och Robbie Dean på trummor.

Vilka klubbar spelar ni på?

Vi spelar inte så mycket på klubbar, de betalar dåligt. Los Angeles spelar vi inte mycket ger inga pengar, blir mest Phoenix, Tucson och San Francisco. Vi bokas oftast till bröllop och partys det gillar jag, för då kan vi ta bra betalt.

Vad kör ni för material?

Vi blandar eget med covers. Vi tar det som blir för oss för stunden, vad som passar bäst till situationen. Vi gillar att göra gamla, fina soulklassiker, som t.ex. That's how strong my love is och Tell it like it is. Det som gör mig upprörd är att folk säger att det måste bara vara soul eller blues, eller jazz, varför kan man bara inte älska musiken som den är, utan att placera in den i kategorier? Jag hatar det när man säger om mig han är en bluessångare eller om jag sjunger en jazzlåt han är en jazzsångare. Jag är en sångare som gör det mesta, för att kunna överleva. Man måste vara förberedd på att ta jobb och kunna sjunga allt. Vad vi gör uppskattas, bluespubliken gillar oss och soulpubliken gillar oss. Vad vi än gör blir det på det viset vi gillar det. Det gillar jag för många av de artister jag gillar kommer för att höra mig. Samma sak gör jag har jag möjlighet går jag ut och lyssnar på de artister jag tycker är bra.

Berätta om erat album

Jag är mera koncentrerad på nästa platta men vi ville göra ett album men inte bli styrda av skivbolagen, som talar om för oss vad vi ska sjunga och hur det ska låta. Låt oss producera det själva, tänkte vi, då kan vi plocka de sånger vi vill ha. Och det är viktigt, för tänk om man får en hit med en sång man inte gillar, och tvingas sjunga den resten av livet, som min Go Go Train, som jag hatar. Knepigt nog, när vi gjort plattan, ville ingen ha den. Bruce Iglauer sade nej, men han har aldrig sett oss live. Vi har inte budget att sälja den själva med reklam och allt. Vi kollade med Delmark, men det blev nej. Vi var nära att ge upp, men till sist kom den ut på Burnside Records. Vi har ett nytt album på gång får se om det blir på samma bolag eller om vi söker oss till något annat bolag.

 

 

THE JACKIE PAYNE -STEVE EDMONSON BAND
Partners In The Blues
Burnside 49
(58 min)
Betyg 4


Partners In The Blues stämmer bra in på Jackie Payne och Steve Edmonson vars samarbete resulterat i detta album. Man upptäcker fortfarande hur mycket bluesmusiken kan överraska. Jag hade tidigare bara hört Jackie från en Johnny Otis platta utgiven på Ace men inte reflekterat så mycket över detta. Men efter att bevittnat deras uppträdande på Åmåls Blues Festival fick man onekligen upp ögonen för ännu en begåvad artist. Den här utgåvan bjuder på 14 starka spår väl varierad med blues och soul. Jackie har onekligen en skön stämma som är ljuv och känslosam i långsamma spår där jag närmast tänker på Tell It Like It Is och två Al King spår Think Twice Before You Go och My Money Just Ain´t Long Enough. Som gitarrist är Steve Edmonson varken bättre eller sämre än dagens bluesgitarrister men hans insatser visar att de kompletterar varandra bra. När det gäller kompet för övrigt så får man nästan söka sig till den klassiska Memphis-soul perioden för att kunna ge en rättvis beskrivning. När det gäller blues har man plockat några tunga spår där Close To You och Monday Morning Comin´Down är äkta Chicago blues. En artist med stor talang som står för en vital musik i dessa tider.

 

text: Ingemar Karlsson, photo: Branko Madunic/ Jefferson 144


This page and all contents are © 1996-2005 by Jefferson, Sweden.

www.jeffersonbluesmag.com

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut