Wilkins, Robert #171

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

fr_R--T--Wilkins-1976-002--Jack-Hurley

En av bluesens legender

När Rolling Stones 1968 spelade in sitt sjunde studioalbum, Beggars Banquet, valde man enbart egna kompositioner så när som på en låt, Prodigal Son av Rev. Robert Wilkins. På originalomslaget till albumet, det s.k. toalettomslaget, stod Wilkins mycket riktigt som kompositör. Men när Deccas ledning drog in det och ersatte det med det nya omslaget så stod plötsligt Jagger-Richards som upphovsmän till samtliga låtar. Troligtvis något som deras affärsmanager, Allen Klein låg bakom. Robert var oerhört besviken när han fick reda på det. En annan orsak till uteblivna royalties var att copyrighten fanns hos ett bolag ägt av vita affärsmän, vilket var en vanlig företeelse. Rolling Stones lär dock ha ordnat så att Robert fick ersättning några år senare. När Peter Himmelstrand recenserade albumet i DN så kommenterade han bara en låt, Prodigal Son: ”Några titlar, som Prodigal Son har både atmosfär och suggestiv stämning” - jag tror inte att han kände till låtens ursprung.

Robert Timothy Wilkins föddes 1896 i den lilla staden Hernando, i staten Mississippis nordvästra hörn, strax söder om Memphis utmed Highway 51. Han hade indianskt (Cherokee) påbrå på sin moders sida. Fadern sysslade med illegal sprithantering och var tvungen att fly från Mississippi strax innan Robert föddes. Livet var hårt på landsbygden och mycket hängde på om bomullsskörden skulle lyckas. Robert följde ofta med in till Memphis för att avyttra skörden. Det fanns gott om skickliga gitarrister runt Hernando vid den här tiden, namn som Frank Stokes, Garfield Akers, Willie Newbern, Joe Callicott och Jim Jackson. Ganska snart gifte modern om sig med en man vid namn Oliver. Aaron Buddy Taylor hette en man som flitigt uppvaktade Roberts systrar och imponerade med sitt flyhänta gitarrspel. Robert styvfar var även han en skicklig gitarrist och 15 år gammal fick Robert en gitarr av modern. Han lärde sig snabbt och kom snart att spela på danser och pick-nics.

Publiken bestod mest av vita och repertoaren utgjordes till stor del av hillybillysånger och populära ballader. Blues spelade han mest på gatorna i Hernando och Memphis. 1915 flyttade familjen in till Memphis och Robert, som ofta kallade sig Tim, tog tillbaka faderns efternamn, Wilkins. Förutom en kort sejour som inkallad under första världskriget kom Robert att bli Memphis trogen hela livet. I Memphis spelade han ofta med Furry Lewis, Frank Stokes, Gus Cannon, Memphis Minnie och även Son House. Varje höst kom olika turnerande medicine shows till Memphis och Robert tog ofta tillfället att spela i anslutning till föreställningarna. Det var dock svårt att försörja sig på musiken och 25 år gammal tog Robert plats på järnvägen som konduktör och kom endast att sporadiskt spela inför publik. I slutet av 1920-talet och in i 30-talet var jugbands populära och i Memphis fanns ett flertal, de mest kända var Memphis Jug Band och Gus Cannon´s Jug Stompers, Robert hade även han ett jugband under en kort period men kom aldrig att spela in något med dem. 1927 spelade Jim Jackson in Kansas City Blues för Vocalion. Den lär ha sålts i otroliga mängder. Robert påstod att Jim lärde sig den av honom, det kände alla i Memphis till, och Jim skämdes att framföra den om Robert var närvarande.

De dominerande skivbolagen hade hittills satsat uteslutande på att spela in de s.k. klassiska bluessångerskorna för den svarta publiken. En av de första att satsa på de manliga countrybluessångarna var Ralph Peer som anställdes av skivbolaget Victor 1926. Ralph hade ett förflutet hos konkurrenten OKeh där han var en pionjär när det gällde inspelningar med portabel utrustning. I och med att elektroniska inspelningar blev möjliga 1927 underlättade det avsevärt både till möjligheter samt kvalitet. Ralph var hela tiden på jakt efter talanger och eftersom de andra bolagen redan lagt beslag på de största namnen bland de kvinnliga sångerskorna, försökte han övertala Victor att satsa på männen.

Vid sitt fjärde besök i Memphis, hösten 1928, skrev de lokala tidningarna, som vanligt, att Ralph Peer från Victor var i stan och redo att lyssna på nya talanger. Rev. Lonnie McIntosh, som spelat in för Victor vid Ralphs besök i Memphis i början av året, övertalade Ralph att kolla in Robert. Fredagen 7 september 1928 steg Robert in möbelaffären i hörnet av Beale & Raven i Memphis där Ralph satt upp en temporär studio. Först spelade han in Jim Jackson (Bye-bye Policeman och Long Gone) sedan var det dags för Robert som hade två sånger som var alldeles för långa att man var tvungna att dela upp dem. I Told My Rider pt 1 & 2 samt Rolling Stone pt 1 & 2. Robert visade nu att han var en drivande gitarrist med ett komplext och intensivt gitarrspel till en något nasal sång. Den första förblev outgiven och Rolling Stone pt 1 & 2 släpptes inte förrän 1930. Dagen därpå var Robert åter i studion för att spela in Jail House Blues och I Do Blues.

Robert Wilkins cdUnder augusti-september 1928 spelade Victor in inte mindre än 186 låtar varav 75% var s.k. race records. Genomsnittet låg på 6-8 per dag, men vissa dagar hann man med inte mindre än 12. Det blev något av ett ”löpande band” av inspelningar. Då ska man ha i minnet att vid den här tiden spelade man så gott som alltid in två tagningar av varje låt och valde sedan den bästa för utgivning. Över ett år senare var Brunswick i Memphis och letade talanger att spela in, Victor hade ju inte knutit upp Robert så han var fri vilket Brunswick inte var sena att nappa på. Man hade installerat sig i anrika Peabody Hotel i Memphis. Här spelade man in fyra låtar med Robert, varav That´s No Way To Get Along kom att för alltid sätta sina spår i den amerikanska musikhistorien.

När Brunswick, som ursprungligen sysslade med biljardbord och bowlinghallar, släppte den, annonserade man på följande sätt: Here´s a newcomer among Brunswick Race Record artists, folks, and we know you´re going to like his offerings. In his first hit That´s No Way To Get Along, Robert Wilkins tells us about the many things that made us unhappy, and you´ll agree he´s right. On the other side he rolls another natural with Falling Down Blues. Brunswick Race Records ”Get `em – cause they´re hot”. I februari 1930 var Brunswick på nytt i Memphis och spelade in fyra låtar med Robert, bl.a. den ”fängslande” Nashville Stonewall Blues. Nu bestämde sig Victor för att släppa inspelningarna från 1928 med Robert, Rolling Stone pt 1 & 2 fick viss uppmärksamhet och sålde relativt bra. Så pass bra att Robert blev den kanske allra första svarta bluessångare att framträda i direktsändning på radio.

Depressionen satte sina spår, vilket även skivindustrin märkte av, det resulterade i att man först av allt begränsade inspelningarna till en tagning om inte den blev helt misslyckad. Under åren 1932-33 bestod utgivningarna till 75% av inspelningar gjorda 2-3 år tidigare. Det kom att dröja över fem år innan Robert på nytt spelade in någon skiva. Under tiden spelade han sporadiskt runt Memphis och jobbade inom boskapshandeln. 1934 gifte han sig med Ida Mae som var mycket religiös och ogillade att Robert spelade blues, som var djävulens musik. Hon hade dock inte lyckats övertyga Robert om detta ännu, så den 10 oktober 1935 befann han sig i Jackson, Mississippi, där Vocalion satt upp en temporär studio. Med sig hade han Ernest ”Little Son Joe” Lawler på gitarr och ”Kid Spoons” på just spoons.

Han gick nu under namnet Tim Wilkins och bl.a. spelade man in New Stock Yard Blues som handlade om kreatursauktionen och dess ägare Mr. Owen samt auktionsförrättaren Mr. Kelly. Varför den heter New… vet jag inte, men här har troligtvis Robert relaterat till sitt eget arbete för Mr. Owen. Två dagar senare var det dags igen, dock utan Little Son Joe. Nu spelade man in den fina Old Jim Canan´s som Tim/Robert lärt sig av Aaron Buddy Taylor. Den handlar om Jim Kinnane, en av Memphis undre världs bossar som drev flera skumma krogar och spelhålor i stan, bl.a. The Monarch, Hole-In-The Wall och Red Light & Blue Light. Två dagar senare befann sig Robert återigen i studion hos Vocalion för att ackompanjera sångerskan Minnie Wallace. Tillsammans med sina Night Hawks, Will Shade - hca, Kid Stormy Weather eller Harry Chatman – pno, Kid Spoons samt Robert och eventuellt Little Son Joe spelade man in sex låtar och två dagar senare ytterligare sex.

Det som kom att känneteckna Roberts blues var främst det flyhänta gitarrspelet som både var lyriskt och hypnotiskt och texterna som ofta var episka och personliga. 1936 övergav Robert bluesen för the Church of God in Christ och ett liv som predikant. Hans fru hade blivit allvarligt sjuk och man fruktade att hennes liv var i fara. Robert sökte sig då till Gud och då Ida Mae till slut övervann sjukdomen, fann Robert att hans nyvunna gudstro och böner givit resultat. Själv påstod han senare att det var en plötslig inlevelse som gjorde att han ”bytte sida”, men här tror jag att hans strikt religiösa hustru och hennes sjukdomsförlopp hade en stor påverkan på hans beslut. Med sina egna ord förklarade han det som att bluesen ledde människan in på destruktiva vägar, medan religionen påverkade spirituellt och löste upp negativa tankar. Under äktenskapet fick de fem söner och två döttrar.

De närmaste 25 åren var Robert helt borta från musikscenen, förutom engagemanget i kyrkan där han fortsatte att spela gitarr och framföra religiösa sånger. Ackompanjemanget var detsamma som under hans karriär som bluesgitarrist på 20-30-talet, texterna hade han dock förändrat. Förutom att jobba inom kyrkan, återgick han vid tillfälle till sina tidigare jobb inom järnvägen och kreatursauktionen. Han etablerade sig även inom örtmedicinen, där han blev specialist på att framställa olika drycker och salvor med helande effekt – han blev en s.k. root doctor. I början av 1960-talet började små skivbolag som OJL (Origin Jazz Library), Herwin, Historical, Roots och Blues Classics att återutge blues från 1920-30-talet. Bill Givens på OJL hade hört rykten om att Robert fortfarande var vid liv och bodde i Memphis. Han kontaktade Dick Spotswood, som hade Piedmont Records, och bad honom undersöka vidare. Dick var emellertid sjuk så hans fru, Louisa, spårade upp Roberts adress och skrev till Robert.

Hon fick snabbt svar och man ordnade så att Robert kom till Washington D.C. i mitten av februari 1964. Under ledning av Peter Kuykendall gick man in i Wynwood Recording Studio och spelade in LP´n Memphis Gospel Singer som gavs ut på Piedmont PLP 13162 samt några spår som kom ut på OJL och Biograph. Plattan var något av en sensation. Hur hade denna musikaliska gigant kunnat vara bortglömd under så lång tid? Robert hade ju nu lämnat bluesen bakom sig, men där fanns fortfarande samma flyhänta gitarrspel med mycket blues i sig och även om lyriken förändrats så hade budskapet förstärkts i en religiös inriktning. En av hans allra finaste blueslåtar, That´s No Way To Get Along, hade omarbetats utifrån biblisk utgångspunkt i Lukasevangeliet till The Prodigal Son – med sitt hypnotiskt, melodiska gitarrspel och långa textutläggning kom den att bli något av en milstolpe inom amerikansk musik. Några månader tidigare hade Norman Dayron lyckats spela in några låtar med Robert i Chicago som inte släpptes förrän långt senare på LP´n Rare Blues, Takoma LP 7081. Senare under året fanns Robert med på Newport Folk Festival där Vanguard spelade in bl.a. en nästan tio minuter lång version av Prodigal Son.

Därefter följde spelningar på bl.a. University of Chicago och olika folkmusikklubbar. Gordon Simon i Milwaukee brukade boka Robert på sitt Coffee House och beskriver honom som en lågmäld gentleman med stor värdighet och generös attityd mot sin publik. Norman Dayron fortsatte att spela in Robert vid olika tillfällen som senare gavs ut på Takoma eller TK. I juli 1968 passade den engelska producenten Mike Vernon på att spela in the Memphis Country Blues Festival där bl.a. Robert framträdde ackompanjerad av sina söner på sång, tamburin och basgitarr. 1969 och 1971 gjorde han en del inspelningar för Gene Rosenthal som mer än 20 år senare såg dagens ljus på Genes GCD 9902.

Bengt Olsson hade tillsammans med Bill Barth hittat gitarristen och sångaren Lum Guffin som var verksam i trakterna runt Memphis på 20-30-talet men aldrig kom i kontakt med de olika skivbolagen som letade talanger i området. Lum var lokalt känd som ”the Walking Victrola”. De inspelningar Bengt och Bill gjorde med honom 1971 visar på en fantastisk gitarrist som helt klart påverkats av Robert. Detta märks inte minst på hans instrumentala Railroad Blues med klara influenser av That´s No Way To Get Along/Prodigal Son. Dessa inspelningar finns på Flyright CD 58. I slutet av 1970-talet gjorde vi i Stockholm Blues Society ett försök att få över Robert för några spelningar och eventuellt en turné. Jag hade lite kontakt med Harry Goodwin i Memphis som låg bakom the Cotton Carnival som senare blev the Memphis Jazz & Blues Festival. Robert var smickrad över vårt engageman men kände sig för gammal att våga sig på en resa till Europa – tyvärr. För att visa vår uppskattning och försöka hjälpa honom lite på ålderns höst så erhöll Robert USD 200 ur SBA´s fond 1986. Året därpå avled Robert den 26:e maj i Memphis. Roberts son John Wilkins för traditionen vidare och kom nyligen ut med den mycket fina plattan You Can´t Hurry God (Big Legal Mess Records BLM 0259). John hade dessförinnan ett förflutet som gitarrist bakom James Carr och O.V. Wright.

 

Skivtips:

Document DOCD 5014 ”Memphis Blues 1928-35” (17 spår med Robert)

Vanguard VCD 115/16 ”Blues at Newport” (2 spår)

Blue Horizon 82876851232 ”The 1968 Memphis Country Blues Festival” (2 spår)

Genes GCD 9902 ”…Remember Me” (13 spår)

BLM 0259 ”You Can´t Hurry God” med John Wilkins

Text: Hans Schweitz / Jefferson #171

Taggar: Internationella artister

Skriv ut