Slawek Wierzcholski
Hösten 2001 såg jag att det var en konsert med ett polskt bluesband The Nightshift of the Blues, på Norrköpings kulturnatt. Jag gick dit och blev glatt överraskad. Ett helt akustiskt band, förutom en ilsken slidegitarr ibland, med en blixtrande snabb munspelare som med hård röst sjöng på polska. Bandet gjorde succé och de blev två år senare inbjudna till kulturnatten igen. Jag passade då på att prata med munspelaren Slawek Wierzcholski och han visade sig förutom att vara en trevlig man, också vara en av de främsta polska bluesmännen. Han har spelat in 15 egna album och spelat munspel på ett otal andra polska skivor. Han har också spelat in med Junior Wells, Charlie Musselwhite och Louisiana Red
Du har spelat in många skivor och spelat länge, men du är fortfarande ung! Född 1958. Hur började du?
Jag började spela blues ganska sent, jag var runt 21 år gammal. Men jag hade sedan länge varit fascinerad av amerikansk kultur, delvis beroende på den politiska situationen i Polen vid den tiden. Vi var bakom järnridån. Amerikansk musik, inte bara blues, men även jazz var något mystiskt, någonting från den fria världen. Det fanns en del duktiga jazzmusiker i Polen redan på 1950-talet, men det fanns inga bluesmusiker förrän på 1970-talet. Ingen spelade blues i Polen, människor kände helt enkelt inte till musikformen. Det fanns inga skivor, ingen blues på radion. Ordet "blues" användes, jazzmusiker t ex sa: "Do you feel the blues?". Det lät nästan mytiskt, men jag hade ingen aning om vad det betydde! Jag tror det var på 1970-talet som jag hörde blues på radion för första gången. Det var från en lp med Sonny Terry och Brownie McGhee, Live at the Second Fret . Den gjorde ett sådant starkt intryck på mig! De här två som sjöng unisont, bara två instrument. Det låt som musik från himlen! Jag var chockad! Det här var början till min fascination av bluesen. Det här radioprogrammet sändes varje vecka, så jag brukade spela in på min bandspelare. Det var en helig stund när programmet sändes! Det var på Polens Radio 3, där jag själv senare skulle komma att arbeta som dj. Det var en fantastisk dam som ledde programmet, Majka Jurkowska. Hon är borta nu. Jag brukade gå till henne och prata och diskutera och när hon dog tog jag över programmet. Jag arbetade med det i tolv år.
Så Majka var en av de första som introducerade bluesen i Polen?
Ja, hon var en av de första, en väldigt trevlig dam. Hon var inte bara en fantastisk dj, hon hade också många bra bluesskivor. Amerikanska lp-skivor var väldigt dyra och svåra att få tag i. På 1970-talet fanns det inte så många amerikanska bluesbolag, det fanns Rooster, Delmark och några till. Förresten, det kom en bra blues-lp producerad i Polen 1976. Det året spelade Muddy Waters bluesband en konsert i Warszawa och den spelades in! Utan tillstånd egentligen. Jag köpte ett par hundra exemplar av skivan och jag brukade byta dem i Sverige mot amerikanska skivor. Jag läste på universitet då och hade inte mycket pengar. Byteshandel var det enda sättet att få tag i bluesen. Muddyskivan hade samlarvärde i de nordiska länderna. Det var så svårt att få tag i bluesskivor i Polen då, på 1980-talet. Det var inte pengarna, du kunde inte få tag i skivorna även om du hade pengar. Det var hårt arbete att få tag i blues, men jag lyckades ändå! Den första gången som blues spelades i Polen var nog 1957 när Big Bill Ramsey kom till Polen och spelade Caldonia. Men de första polska bluesbanden… Det är svårt att säga eftersom de inte var ren blues, de spelade vad som kallades "Big Beat", det var ungefär som poplåtar med trummor och gitarr. Det här var på sextiotalet, sedan kom det kanske första polska bluesbandet, Breakout. De började 1968. De spelade som John Mayall & the Blues Breakers, som de lät under Hard Road-tiden. Jag är inte den första polska bluesartisten! Breakout var väldigt populära under 1970-talet, de spelades på radio och så vidare. När jag började 1982, var det en bra tid för bluesen i Polen. Några som spelade var Taduesz Nalepa från Breakout, Elzbieta Mielczarek, banden Easy Rider och Krzak. Det fanns några till. Sedan kollapsade frihetsrörelsen Solidaritet och den kommunistiska regeringen satte landet i krigstillstånd. Men det var tillåtet att spela blues, kommunisterna ville att ungdomarna skulle ha något att göra så att de inte engagerade sig politiskt, och bluesen var ny i Polen. Det spelades blues på de stora festivalerna, bluesen spelades på radion.
Blev det en kollaps för bluesen under slutet av 1980-talet? Kom det ett generationsskifte?
Elzbieta bor i Tyskland, men de andra spelar fortfarande. Irek Dudek leder Rawa Blues Festival Polens största bluesfestival, som funnits sedan 1970. Han är mer en organisatör än musiker nu. Men så klart, ungdomarna är inte intresserade av bluesen alls, eftersom de inte vet något om den. De hör den inte på radion. Problemet är att bluesen börjar bli gammal, publiken börjar bli gammal. De som lyssnade på mig på 1980-talet, de lyssnar fortfarande på mig. Men jag skulle gärna även vilja få yngre att lyssna på min musik. Ibland tar mina gamla fans med sig sina barn, men bluesen är inte hipp. Dansmusik, hiphop, pop och techno är hippt.
När började du spela munspel?
Jag var runt 20. Sonny Terry var min stora förebild. Hans stil är både komplicerad och enkel på samma gång. Han använder bara några toner på munspelet, men så mycket han kan spela med dem! Jag har alltid varit fascinerad av akustisk blues. Chicagobluesen kom senare. I slutet av 1970-talet var jag intresserad av amerikansk kultur rent allmänt. Jag lärde mig engelska, vilket inte var populärt i Polen på den tiden. Jag läste juridik och under ett sommarlov fick jag jobb som guide för en amerikansk grupp. Jag mötte en fantastisk kvinna då, blev förälskad och vi skulle gifta oss. Jag åkte till Staterna 1980 och var där i ett år. Det var då jag lärde mig spela munspel, främst genom att höra andra spela på klubbarna. Då blev jag också fascinerad av Chicagosoundet. Efter Sonny Terry blev det Sonny Boy Williamson. Sonny Boy är fortfarande en av mina stora förebilder. Inte så många toner, men en massa känsla. Och vilket ljud på munspelet. Underbar röst också! När jag blev bättre på munspelet upptäckte jag Charlie Musselwhite. Jag köpte alla hans skivor och kopierade hans fraser. Jag studerade hans spel i timmar vecka efter vecka. Flera år senare, 1993, fick jag den stora äran av att få honom att medverka på en av mina cd, Chory na bluesa. Han spelar solon på fyra sånger. Det var väldigt viktigt för mig! Den stora Musselwhite spelar på en av mina låtar! Jag tappade till och med intresset att spela munspel i ett par år för det var som att spela med Gud. Senare har jag mött andra stora bluesmän, men Musselwhite är viktigast för mig. Vi har fortfarande kontakt, skickar e-post, skämtar och så. Charlie Musselwhite fick mig att börja spela mer tekniskt avancerat.
Jag såg dig i Norrköping 2001. Du hade din egen stil, tycker jag. Du spelade snabba löpningar i det höga registret. En teknisk stil eller?
Jag hade en period då jag hade en teknisk utgångspunkt. Jag har skrivit två böcker om att spela munspel. De är de första munspelsinstruktionsböckerna i Polen. Jag har också workshops. Men just nu är jag inte så inne på det rent tekniska. Känslan är viktigare. Ton är allt! Det är vad jag lär ut i mina workshops. Försök inte spela snabbt, kom ihåg tonen! Men jag tycker fortfarande om att då och då spela snabbt, att göra komplicerade löpningar i det högre registret - vilket inte är lätt. Jag spelar också en del jazziga låtar på kromatiskt munspel.
Tillbaka till Chicago… Vad hände där?
Jag arbetade samtidigt som jag spelade. Jag arbetade hårt. Jag målade väggar och städade bakgårdar och sånt. Jag var inte bra nog att spela på klubbarna, så jag spelade på en del jam och lyssnade. Jag brukade spela på Blue Mondays. Jag gick till Checkerboard Lounge, Kingston Mines eller andra klubbar och jammade med sådana som Junior Wells och Detroit Junior. Jag var i Chicago ett halvår, det andra halvåret var jag i Bloomington, Indiana. Jag läste musik på Indiana University och lärde mig en del. Så jag hade tur som kom till staterna. Även om jag inte gifte mig med min dam. När jag kom tillbaka till Polen bestämde jag mig för att starta ett band. Jag gick ut juristutbildningen, men visste att det inte var något för mig. Jag har aldrig arbetat med det.
Startade du Nocna Zmiana Bluesa (the Nightshift of the Blues) då?
Det var kanske mitt andra eller tredje band. Mitt första band hette något som Mixer Blues, det är inget att tala om. Det var amatörmässigt. När jag kom tillbaka från staterna hade jag med mig en Gibson Les Paul, några munspel och så försökte jag sjunga. Jag gick med i ett band som redan fanns. De tog mig för att jag kunde engelska och försökte sjunga, något som var väldigt ovanligt på den tiden. Det var ett band med saxofoner, tung Chicagostil, vilket inte passade mig. Sedan startade jag Nocna Zmiana Bluesa. Det var Tampa Red, Sonny Terry och Brownie McGhee som var förebilderna. Jag tycker inte om musik med hög volym, så vi hade akustisk gitarr som rytminstrument, ståbas och fiol. Vi var ovanliga, vilket hjälpte oss. Vi var inte så tekniskt skickliga, men hade en massa energi och vi älskade musiken. Och publiken älskade oss.
Spelade ni mest covers?
Ja, bara covers. Jag var inte intresserad av att skriva egna låtar. Jag ville också sjunga på engelska. Även om jag var fascinerad av det akustiska soundet, ville jag sjunga som Howling Wolf! Vilket var löjligt. När jag lyssnar på mina tidiga skivor skäms jag. Det var så onaturligt. Jag är ingen stor sångare, men nu försöker jag sjunga naturligt. Dessutom skriver jag mina egna saker. Om jag sjunger mitt eget material så är det Ok, även om jag inte är världens bästa sångare.
Hur ser ditt band ut idag?
Akustisk bas, trummor, akustisk gitarr, slide, fiol och så jag på munspel och sång.
Vad skulle du kalla din typ av blues?
Den är väldigt personlig och det är inte ren blues. Jag var en bluespurist förr i tiden, nu är det lite folkmusik och jazz i mitt spel. Jag tycker att jag har min egen stil som en singer-songwriter. Låtskrivandet är väldigt viktigt för mig. I december 2003 kom det en cd, Chorzy na bluesa. Nitton polska band spelar mina sånger. Jag är stolt över dem och skivan. Några av spelarna är mina före detta munspelsstudenter. Och en del av kvinnorna sjunger väldigt vackert!
Så du tror att det fortfarande finns möjligheter att utveckla bluesen?
Ja! Absolut! Bluesen lever och förändras. Stevie Ray Vaughan, till exempel, han var något nytt och fräscht inom bluesen för 20 år sedan. Han var revolutionerande och uppfriskande. Han hittade ett nytt sätt att spela gitarr och ingen annan kunde spela blues som han. Nu är det många som spelar så och det är inget speciellt längre. Men han var väldigt kreativ. Även om han mest spelade Albert King licks lyckades han få dem att låta personligt. Att vara kreativ är väldigt viktigt. Jag är inte intresserad av att sjunga Sweet Home Chicago precis som Magic Sam. En del tycker att hans version är den bästa. Den enda vägen till perfektion är då att spela så likt honom som möjligt. Ju mer du kopierar Magic Sam, desto bättre är du. Det är helt fel inställning. Blues är också en konstform! Om du vill vara en artist måste du vara kreativ. Jag försöker vara trogen bluesrötterna och vara kreativ samtidigt. Som många andra bluesbesatta ungdomar, försökte jag på mina första inspelningar sjunga på engelska och vara väldigt väldigt svart. Nu sjunger jag bara på polska. Jag tycker att det är mer naturligt och kreativt och jag hade också behov att sjunga mitt mina egna sånger. Det finns dem som tycker att det är konstigt att sjunga blues på polska, men jag tycker att blues är internationell musik. På femtiotalet var det amerikansk musik, men nu är den internationell. Jag samlar på blues från olika länder, där det finns spår av landets egen musik. Jag har skivor från runt 20 länder. I Skandinavien känner jag till Knut Reiersrud. Jag har hans senaste cd. Jag är inte så förtjust i hans inställning. Den blickar framåt, det är nu-blues, men jag tror inte att mixa blues med hiphop, scratcha och sampla, är det rätta sättet. Men vem vet?
Så det blir inget "Slawek Goes Hip-hop…."
Nej, aldrig! Knut Reiersrud är bra, men det är inget för mig. Det finns ingen själ i elektronisk producerad musik. "Soul" är det viktigaste. Kanske visar det sig att Knut har rätt om tio år. Men jag tror att jag väver in saker från olika stilar. Som Robert Cray. Det är lite pop och lite soul, men det är fortfarande blues, eller hur? Jag låter inte som Cray. Det är attityden jag menar. Mina favoriter är sådana som Guy Davis, Billy Branch, Chris Smither, Eric Bibb, tidiga Anders Osborne och tidiga Carlos del Junco.
Jag hörde att det skulle komma ut en bok om dig?
Ja, den är färdig. Förra året firade mitt band 20-årsjubiluem. Boken heter som min mest kända sång, Chory na bluesa. Det är svårt att översätta det, det betyder Jag är tokig i bluesen, men det kan också betyda Jag har en sjukdom som kallas blues. Det är många bilder med kända bluesartister jag haft äran att träffa, Musselwhite, BB King, Louisiana Red, Junior Wells, The Blues Brothers Band och många andra.
Och så skriver du i en bluestidning och har en radioshow?
Ja, tidningen Twoj Blues, Din blues. Min radioshow sänds numera bara lokalt. Det är inte längre så mycket blues på radion eller tv. Men bluesen är populär i Polen. Det finns t ex 18 bluesfestivaler! Jag är ledare för en av dem, THT - Torun Harmonica Top. Torun är min hemstad. Festivalen är 1-3 maj. Det kommer bluesartister från sex olika länder. De mest kända är nog the Nighthawks. Det är också en munspelstävling på festivalen. Första priset är ungefär 1000 Euro! Kanske vill några svenska munspelare eller bluesvänner komma?
För de som vill veta mer om munspelstävlingen eller vill få tag i Slaweks skivor är ni välkomna att skriva till honom på e-postadressen Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Polska blueslänkar:
Slawek Wierzcholski
Twoj Blues
Polsk bluesportal
Tommy Jansson / Jefferson # 140
This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.
Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.