Ur Jeffersons gömmor 11 / LaVern Baker

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

ImageLaVern Baker
-
a soul on fire again
av Per Anderö

16 Oktober 1992: en sann legend på 051 Club, Liverpool
Detta var faktiskt LaVern Bakers första besök någonsin i England, och det här var den enda spelningen förutom the Hemsby Rock & Roll weekender nästa dag. Veteranpromotorn och R&B-diggaren Roger Eagle ska ha full förtjänst för att han ordnade evenemanget. Efter ett livligt uppvärmningsset av Flo& the Jive Cats, kom hon upp på scenen nästan vid midnatt med sitt band som bestod av drummor och kontrabas från the Jive Cats, en engelsk blåssektion på fyra pers och hennes resp gitarrist och keyboardspelare från USA.

I nästan en timme underhöll LaVern oss med många av sina klassiker som Jim Dandy, Tweedle dee, C C Rider, en superb själfull Soul on fire, en gospeldränkt Saved osv. Hon gick sedan av scenen för 15 minuter för klädbyte för att sedan komma tillbaka för ett till, åtminstone 1 timme, långt set — jag kommer inte ihåg den exakta tiden! En storartad Tomorrow night var en av höjdpunkterna, men hon inkluderade Rock me baby från hennes nya CD (två gånger!), St Louis blues, Bumblebee, Shake a hand och I cried a tear. Den enda missräkningen var att en del av "rockabilly"publiken saknade Hey Memphis; hon visste inte om dess popularitet och hade inte repat in den med bandet. LaVern Baker kan fortfarande "röja" och bevisade att hon är en verklig R&B-legend.
John Marriott

Den första rhythm & blues-artist som lyckades ta sig upp på Billboards poplista i USA var faktiskt inte Fats Domino. Det var inte heller Little Richard eller Chuck Berry. Pionjären var LaVern Baker, låten hette Tweedle dee och året var 1954. LaVern tillhörde den kärntrupp av den första generationen R&B-artistersom lyckades bryta sig in på den vita marknaden med en musik som plötsligt varudeklarerades som rock'n'roll. Den stora publiken fick på så sätt möjlighet att stifta bekantskap med rötterna till den nya flugan, som annars dominerades av betydligt blekare epigoner. Trots detta fick inte LaVern sin välförtjänta plats i Rock'n'roll Hall of Fame förrän 1991!

LaVern Baker fick också något av en nyckelroll i vårt eget land. Det var en svensk version av Tweedle dee som blev den första skivinspelningen i Sverige som med en rejäl portion god vilja kunde betecknas som rock'n'roll. Det var Siw Malmkvist, som vunnit Vecko-revyns talangjakt, som på våren 1955 gjorde sin version av låten. Enligt uppgift hade dock inga av de inblandade vid inspelningen hört talas om LaVern. Uppenbarligen var det den vita schlagersångerskan Georgia Gibbs bleka cover som var förlagan.

Efter genombrottet hade LaVern en lång svit av hits som Bop-ting-a-ling, Jim Dandy och I cried a tear. Hon gjorde otaliga turnéer och scenframträdanden och var en av de artister som lanserades hårdast av den legendariske discjockeyn Alan Freed. Hon medverkade också i filmerna Mr. Rock'n'roll och Rock, rock, rock.

När intresset för den ursprungliga rhythm & blues-baserade rocken minskade till förmån för en mera harmlös generation artister under slutet av 50-talet, fick LaVern dela samma öde som många av hennes kolleger. Hennes popularitet bland skivköparna minskade alltmera under 60-talet. 1966 hade hon sin sista placering på Top 100 med Think twice. I slutet av decenniet gick hon under jorden och det var under många år en öppen fråga var hon fanns och vad som hänt henne.

1988 firade Atlantic sitt 40-årsjubileum med en gigantisk konsert i Madison Square Garden. Endast ihågkommen som en fotnot i rocknroll-musikens historiebok, dök plötsligt LaVern upp och gjorde en strålande comeback. Därefter har hon bl.a. medverkat på soundtracket till filmen Dick Tracy och gjort succé på Broadway. Vid drygt sextioårsålder har LaVern inlett sin andra karriär.


Dolores LaVern föddes i Chicago den 11 november 1929. Som otaliga andra svarta artister gjorde hon sina första erfarenheter av musik i kyrkan, vars spår fortfarande kan höras i hennes musik: "I still sing gospel in my work. The feeling is the same." I slutet av 1946 började LaVern som blott sjuttonårig att uppträda på Club DeLisa i hemstaden. Inspirerad av en annan ung sångerska, som haft vissa framgångar och bar artistnamnet Little Miss Cornshucks, kallade hon sig Little Miss Sharecropper. På scen hade hon, som namnet antyder, en lantlig framtoning i både klädsel och maner, vilket väckte stor munterhet hos den urbana publiken. Under tiden på Club DeLisa framträdde hon med bl.a. Fletcher Hendersons band. Den berömde storbandsledaren blev mäkta imponerad av den lilla flickan med den stora rösten. En annan namnkunnig musiker som uppmärksammade fröken Sharecropper var Nat King Cole, som tog med henne på en av sina turnéer.

1947 fick LaVern engagemang på Flame Show Bar i Detroit. Där hette ledaren för husbandet Maurice King, som sedermera blev studiomusiker på Tamla Motown. På klubben samarbetade hon också med sångaren Johnnie Ray, som vid upprepade tillfällen poängterade LaVerns betydelse för hans egen dramatiska och känsloladdade sångstil. Al Green, som drev klubben, blev också hennes manager. Han ordnade omgående med en provinspelning för Columbia. Denna imponerade dock inte på bolaget, som förhöll sig kallsinnigt till den unga LaVern. Skivdebuten dröjde till 1949, då hon spelade in Easy baby och I wonder baby på märket RCA tillsammans med Eddie "Sugarman" Penigars band. Resultatet av sessionen är två ganska konventionella och tidstypiska blues i jazzarrangemang med en ung och anonym LaVern vid mikrofonen. Men det var tydligen tillräckligt bra för att Columbia skulle ångra sig. Aret efter spelade hon in Sharecropper's boogie tillsammans med Hot Lips Page, men skivan gavs aldrig ut.

1951 fick hon göra ett nytt försök med Good daddy, som gavs ut under namnet Bea Baker. Inte heller denna utgåva har lämnat några spår i musikhistorien. Däremot växte hennes ryktbarhet som estradartist och hon var välkänd på klubbarna i staden. Hon hade en bred repertoar vid den här tiden och hoppade friskt mellan stilar och genrer: "I did comedy, blues, pop, everything. At the time Dinah Washington was really big with blues. All the kids coming up copied either Dinah or Ella Fitzgerald. I was greedy, so I copied both or them."

Efter ytterligare några tämligen profillösa inspelningar i den jazzigare bluesgenren, denna gång för National-etiketten, gjorde hon i april 1951 ett par sidor för märket Okeh i New York tillsammans med Maurice King and his Wolverines. Året därpå arbetade hon som vokalist i pianisten Todd Rhodes orkester och var som sådan med på en turné i de norra staterna. Med Rhodes band gjorde hon också åtta skivsidor för King, som trots ett proffsigt sound inte väckte någon större uppmärksamhet.

Genombrottet
Men 1953 kom vändpunkten! Efter en Europaturné på egen hand spelade hon för första gången in för New York-baserade Atlantic Records, ett bolag som koncentrerat sig på R&B och jazz under ledning av framförallt producentteamet Jerry Wexler och Ahmet Ertegun. Denna session resulterade i bl.a. bluesballaden Soul on fire. För första gången hade LaVerns gospelbakgrund utnyttjats till fullo i inspelningsstudion, vilket gav låten ett betydligt personligare och intressantare sound. Skivan väckte också en viss uppmärksamhet och spelades en hel del på radiostationerna.

LaVern insåg snart att hennes framtid fanns i New York och 1954 flyttade hon med sitt pick och pack till "The Big Apple". Under året var hon i Atlantics studio vid två tillfällen tillsammans med bl.a. saxofonisten Sam "The Man" Tavlor, som hörde till bolaget stall av stjärnmusiker vid den här tiden. Den andra av dessa båda sessioner, vilken ägde rum den 20 oktober, resulterade bl.a. i en version av Tomorrow night, som Lonnie Johnson hade haft en hit med redan 1948. Vid samma tillfälle gjordes också den latininfluerade nonsensbagatellen Tweedle dee av Winfield Scott, som egentligen hette Robie Kirkland och var medlem i vokalgruppen The Cues. Backad av denna grupp, som vid detta tillfälle kallade sig The Gliders, lyckades LaVern omvandla den tramsiga barnkammarramsan till ångande sensualism.

Låten, som enligt uppgift är inspelad på bolagets kontor, blev också mycket riktigt LaVerns genombrott och den nådde en 14:e plats på försäljningslistan. Hade inte Georgia Gibbs gjort sin famösa kopia, som nådde en andraplats, vet ingen hur högt LaVerns original hade klättrat. Man har full förståelse för den uttalade vrede som tilltaget väckte hos LaVern, inte minst eftersom miss Gibbs hade den enastående fräckheten att upprepa tilltaget ytterligare ett par gånger: "She copied my straight arrangement, which I paid for... Anybody can sing the song, sure, but at least do your version."

I samma veva kom discjockeyn Alan Freed till New York från Cleveland, där han sedan ett par år fört ett veritabelt korståg till förmån för rhythm & bluesen. Ett led i detta var hans lika välkända som genialiska drag att döpa om musiken till rock'n'roll och lansera den som den nya dansflugan. För vita ungdomar öppnade sig plötsligt en ny värld av svettig, sinnlig och svängig musik!

Alan Freeds gunstling
På våren 1955 bokade Freed Paramount Theatre för sin första Rock'n'roll Jubilee Show. En av huvudattraktionerna var LaVern, som just då hade framgångar med Bop-ting-a-ling, ännu en noveltylåt av Robie Kirkland alias Winfield Scott. Framträdandet i Freeds show blev inledningen till ett flerårigt samarbete, som resulterade i både turnéer, filmer och medverkan i en rad spektakulära scenshower.

Den 20 november lanserades den "nya" musiken för en bred allmänhet i Ed Sullivans populära TV-show. De för tillfället utvalda artisterna var förutom LaVern, Bo Diddley, The Five Keys och Willis "Gator Tail" Jackson. Månaden efter figurerade också LaVern i Alan Freeds julshow, som gick av stapeln på New Yorks musikakademi, så nog fanns LaVern Baker med i första ledet av representanter för den "nya" musiken.
Under 1955 hade hon också framgångar med den fina rockballaden Play it fair, som var kopplad med en personlig tolkning av That lucky old sun. Ett par dagar före jul spelade hon in Jim Dandy, som fick en bra placering på Top 20 året efter. Den skrevs av Lincoln Chase, som inspirerades av en gammal minstrelsång från medicinshowernas tid. På B-sidan låg Tra-la-la, som hon också framförde i Alan Freed-filmen Rock, rock, rock. Den blev i likhet med både Tweedle dee och Bop-ting-a-ling utsatt för en framgångsrik plankning av LaVerns egen vampyr Georgia Gibbs.

Under de närmast följande åren var LaVern ute på både många och långa turnéer, som ofta leddes av Irvin Feld. Hon reste tillsammans med de flesta av den tidens heta namn som Bill Haley, Fats Domino, The Drifters och The Platters. "It was tiresome of course, but when you're young, you're full of energy and vigor... I think I did more one-nighters than any singer, any female singer anyway."

1957 gjorde hon ett uppmärksammat besök i Australien tillsammans med Big Joe Turner och Bill Haley. Till skillnad från många andra artister som var verksamma inom branschen vid samma tid och som vittnat om hur de utnyttjades av smarta promotors och managers har LaVern inga klagomål att framföra: "Those shows paid us a lot of money, more money than we'd ever seen... Now people are paid a lot more because it's 30 years later. But we made big bucks then."

Under 1956 hamnade också I can't love you enough på listorna, även om den inte nådde högre än en 22:a-plats. I Tack vare Emile Fords 60-talsinspelning är nog B-sidan Still mera känd för oss.

Genialt strunt
I filmen Mr. Rock'n'roll lanserade LaVern Humpty Dumpty heart, som hon spelat in på skiva i februari 1957 ackompanjerad av Howard Biggs orkester. Melodin låter misstänkt lik den gamla hootenanny-favoriten Frog went a-courtin och den framförs med glatt humör till ackompanjemang av bl.a. Al Caiolas banjo. Månaden efter samarbetade hon vid en inspelning med Basie-trumpetaren Harry
"Sweets" Edison och pianisten Ernie Freeman, vilken haft en hit med Jivin' around året innan. Detta resulterade i en fortsättning på berättelsen om Jim Dandy kallad Jim Dandy got married.

LaVern hade hittat sin nisch inom den svarta rock'n'rollen. En stor del av hennes material var små bagateller av schlagerkaraktär, som hon framförde med kraftfull gospelpondus. I Billboard beskrevs hennes röst som "full-throated, vibrant belting with a sexy tease". Troligen låg en stor del av LaVerns framgångar i just denna brytning mellan hennes uttrycksfulla röst och sångernas barnsliga karaktär. Om dessa inspelningar har LaVern i en intervju sagt att "...They were cute. It seems like every hit I made was a novelty song. Bumble bee, Tra-la-la, Bop-ting-a-ling... Maybe my voice was good for novelty songs."

...och mästerliga Bessietolkningar
I augusti gjorde LaVern en kraftfull uptempoversion av gamla St. Louis blues, som antydde att LaVern hade högre ambitioner. I januari 1958 gick hon in i studion tillsammans med en stor del av jazzeliten. Det handlade om musiker som trumpetaren Buck Clayton, trombonisten Urbie Green och tenorsaxofonisten Paul Quinichette. Under tre dagar bandades materialet till kraftprovet LaVern Baker sings Bessie Smith. Resultatet blev mästerligt. Albumet placerar LaVern med eftertryck vid sidan av de verkligt stora bluessångerskorna. Bessie Smith-repertoaren känns fräsch och modern, samtidigt som all aktning visas de odödliga originalen. Säkerligen tar sig Bessie ett glas extra, när hon hör LaVerns version av Empty bed blues i himlens lokalradio!

1958 fick också LaVern sin största försäljningsframgång med Al Julias ballad I cried a tear. Även den utgjorde en orientering bort från hennes väl inkörda formel för nonsensrock. Den var kopplad med den pigga doo-woop-pastischen Dix-a-billy och skivan nådde så högt som till 6:e plats! I kompet kan höras saxofonisten King Curtis, som i fortsättningen medverkade vid flera av LaVerns Atlanticinspelningar.
LaVern hade vid det här laget hunnit bli en veteran inom branschen. Det var väl endast bolagskamraten Ruth Brown som kunde konkurrera inom samma genre. Enligt mångas uppgifter blev hon lite av en morsa för sina yngre kolleger. Beverley Lee i The Shirelles har berättat: "She was always very friendly and helpful to us. I can remember her doing our hair, and she helped us with our outfits. We were just crazy about her."

Den 12 mars 1959 spelade hon in balladen I waited too long, som är skriven av den då mycket populäre Neil Sedaka, som faktiskt också medverkade på gitarr vid inspelningen. Samma år gjorde hon också ett återbesök i noveltygenren, vilket resulterade i berättelsen om den perfekte älskaren Tiny Tim. Trots att låten väl är i klass med hennes tidigare i samma fack blev den inte någon större försäljningsframgång.
På väg bort från rollen som popsångerska med en tonårig målgrupp, spelade LaVern under sommaren in gospelalbumet Precious memories tillsammans med Alex Bradford Singers, vilket är en tribut till hennes musikaliska rötter. Med samma säkerhet som hon tolkat bluesmaterialet på Bessie-plattan, visade hon sig ha förvaltat sitt religiösa arv minst lika väl. Skivan bjuder på mäktiga versioner av bl.a. Mahalia Jackson-klassiker som Didn't it rain och Everytime I feel the spirit. De flesta av de inspelningar LaVern gjorde för Atlantic under 50-talets sista hälft gavs ut i LP-form under titlarna LaVern, LaVern Baker och Blues ballads.

Under 60-talets första år fortsatte LaVern att göra täta besök i skivstudion med inspelningar av en jämn och hög kvalitet som resultat. T.ex. är Bumble bee från 1960 genialt strunt i all sin enkelhet. Lägg märke till hur LaVern höjer temperaturen för varje vers genom sitt uttal av ordet "evil"! Samma låt gjorde f.ö. The Searchers en blodfattig version av ett par år senare.

Liksom många andra artister i Atlantics stall erbjöds LaVern material av Jerry Leiber och Mike Stoller. 1957 hade hon spelat in Whipper snapper, som är mycket snarlik det material låtskrivarduon gjorde åt The Coasters. I december 1960 bandades Saved, vilket är helt outstanding popgospel, som LaVern kör på överväxel. Intressant är att gitarristen vid sessionen hette Phil Spector! LaVern gjorde f.ö. en nyinspelning av låten till filmen Shag 1989. Dessutom plockades den upp av irländska filmbandet The Committments, som har den med
på sitt andra album. Andra 60-talsutgåvor värda att nämna är Doc Pomus' Hey Memphis, som är ett svar på Elvis-hiten Little sister, samt en kryddad tolkning av Ma Raineys gamla See see rider. Den senare har ett noga genomarbetat arrangemang av Ray Ellis, en vit arrangör, som var kontrakterad av Columbia men ofta lånades av Atlantic. Han var bl.a. inblandad i produktionen av flera av Clyde McPhatters och Solomon Burkes skivframgångar.

I början av 1965 hade LaVern en mycket blygsam framgång med Fly me to the moon, som hon spelat in året innan tillsammans med nämnde Ray Ellis orkester.

Till fjärran östern
Det stod tämligen klart att LaVerns dagar som hit-maskin var slut. På inrådan av sin manager hade hon lämnat Atlantic redan året innan för att skriva kontrakt med Brunswick i ett försök att ge karriären en skjuts. Det visade sig vara en felsatsning, om man inte räknar en 93:e-placering på Top 100 1966 med Think twice som en framgång. Det är en duett med Jackie Wilson och skivan blev LaVerns sista listplacering.
LaVern gjorde rätt sparsamt med grammofoninspelningar under de fem år hon arbetade för Brunswick. Däremot fortsatte hon flitigt att uppträda och turnera. I november 1966 framträdde hon på Apollo med bl.a. Jackie Wilson. Hon dök också upp på jazzfestivaler lite här och var och hon var ute och reste tillsammans med Louis Armstrong.

1969 följde hon med en artistgrupp över till Vietnam för att försöka hålla humöret uppe på de amerikanska soldaterna med något annat än knark. Efter att uppdraget var slutfört återvände hon inte hem till USA igen! Eftersom ingen visste något blev det fritt fram för rykten och spekulationer. Norm N. Nite skrev t.ex. i sitt rocklexikon att hon befann sig i Japan och hade lagt sången på hyllan. I själva verket bodde hon på Filippinerna, där hon stod på scenen nästan varje kväll. Efter en tids sjukdom hade LaVern tagit anställning vid NATO-basen, där hon så småningom avancerat till någon form av chef för underhållningsdetaljen.

På Filippinerna mötte hon kärleken, gifte sig, födde två barn och adopterade ytterligare två. På en nyligen ställd fråga hur hon trivts med den nya rollen svarade hon: "I wasn't making that big money, but I was making an honest decent living. And I was doing what I wanted to do... It isn't a question of always being a star. That's why I don't particularly care to be a star. I prefer to be a performer, because stars fade away."

Comebacken
Medan LaVern underhöll marinsoldater på andra sidan jordklotet och ägnade sig åt familjen, lyckades flera av hennes generationskamrater inom branschen ta sigtillbaka in i rampljuset igen hemma i USA. Trots tuffa personliga motgångar lyckades både Ruth Brown och Etta James komma tillbaka. LaVern däremot höll obevekligt på att förpassas till historien, trots att återutgivningar och samlingar av gammalt material dök upp på skivdiskarna med jämna mellanrum.

Men så kom då konserten i Madison Square Garden 1988. Efter nästan 20 års bortvaro stod åter LaVern på scen i hemlandet och hon var bättre än någonsin! Aren på Filippinerna hade gett henne en enorm scenrutin.

Plötsligt var LaVern ånyo ett hett namn och anbuden haglade över henne. 1989 gjorde hon som nämnts en nyinspelning av Saved för ljudbandet till filmen Shag. I den kan man också höra Ben E. King-duetten Fm leaving it all up to you. Båda låtarna, som är hennes första inspelningar sedan 1968, finns utgivna på märket Sire.

Aret därpå var hon tillbaka i studion igen för att spela in mer filmmusik. Då var det Slow rollin' marna, som gjordes för Dick Tracy, till ackompanjemang av White Heat Swing Orchestra. Det är en frän blues i den klassiska skolan med tidsriktiga trumpetobligaton och bompande bastuba. Låten skrevs av den legendariske Doc Pomus och är troligen dennes sista verk, innan han gick bort strax efter. Den kom av någon anledning aldrig med på filmens ljudband men finns trots det med på Sire-albumet Dick Tracy.

Även till filmen A rage in Harlem anlitades den återuppväckta LaVern. Till det ljudbandet valdes hennes egen Sugar daddy blues. LaVern fick också en officiell bekräftelse på uppskattning av hennes konst. Det var the Rhythm & Blues Foundation i Washington D.C., som under högtidliga former under en gala på Kennedy Center, överlämnade en check på $15000.

I maj 1990 blev LaVern erbjuden att ersätta Ruth Brown i Broadwaymusikalen Black and blue. Det var inte någon lätt uppgift att ersätta väninnan från Atlantic-tiden, som blivit mycket rosad för sin rolltolkning, men LaVern lät inte chansen gå sig ur händerna. Hon fick några tuffa veckor att plugga in rollen, innan hon slutligen stod på den jättelika Minskoffteaterns scen i juni. Hon lyckades utomordentligt väl. Rollen passade henne perfekt och hon fick tillfälle att framföra en rad svarta evergreens som St. Louis blues och Body and soul. Föreställningens höjdpunkt lär emellertid ha varit när LaVern tillsammans med Linda Hopkins fyrade av en sanslös version av T'ain't nobody's bizness if I do.

LaVern njöt uppenbarligen av sin nya roll: "That was my first time trying Broadway and I enjoyed it quite well. It gets a little tiring after eight shows a week, but I liked it very much because it gets better every time you do it."

Efter att Black and blue plockats ner från repertoaren på våren 1991, gjorde  LaVern  en  rad  bejublade scenframträdanden. Under tre helger uppträdde hon på Village Gate i New York, där hon bl.a. hade sångerna från Broadwayföreställningen på repertoaren. Hon framträdde också på Lone Star på 52:a gatan i samma stad. Kul att notera är att Ali Lundbohm, den svenske trumslagaren, var med och slog takten.

I april gjorde hon succé i Los Angeles på Hollywood Roosevelt Cinegrill. Hennes show bandades av Rhino Records och släpptes hösten 1991 under namnet Live in Hollywood. Det är en upplevelse att höra hur pigg och fräsch och samtidigt rutinerad hon låter. Det framgår tydligt att hon njuter av situationen lika mycket som publiken. När den här artikeln publiceras har hon också gjort flera succéartade framträdanden i Europa. Hon har fortfarande familjen kvar på Filippinerna och slits mellan de två länderna. Militärbasen, där hon varit anställd, ska avvecklas 1994, och en framtid på Filippinerna ter sig därför högst oviss. "But I don't even know where I want to live for, God's sake. I just can't make up my mind."

I januari 1991 fick LaVern det slutgiltiga beviset på uppskattning av hennes livsgärning. Vid en högtidlig ceremoni på Waldorf Astoria fick hon äntligen inta sin rättmätiga plats i den hedervärda Rock and Roll Hall of Fame.

LaVern Baker har fått full swing på sin andra karriär och jag är övertygad om att vi kommer att få höra mycket av henne i framtiden. "The Tweedle-dee girl is back!", som Dennis Garvey skrev i sin utmärkta artikel i Goldmine förra året.

Källor:
Dennis Garvey: LaVern Baker (Goldmine 1991 -07-12)
Neal Umphread: LaVern Baker discography (Goldmine 1991-07-12)
Alan Eichler: LaVern Baker update (Goldmine 1991-09-20)
Arnold Shaw: Honkers and shouters (Collier Books)
Charlie Gillet: The sound of the city (Sphere Books)
Charlie Gillet: Making tracks (Panther Books)
Irwin Stambler: Encyclopedia of pop, rock and soul (St. Martin Press)
Mike Leadbitter & Neil Slaven: Blues records 1943-70 (Record Inf. Services)
Hank Davis: Konvoluttext till Real gone gal (Charly)
Barry Hansen: Konvoluttext till Her greatest recordings (Atco)
Harold L. Keith: Konvoluttext till Blues ballads (Atlantic)
Jonny Whiteside: Konvoluttext till LiveinHolly-wood '91 (Rhino)
Per-Erik Brolinson & Holger Larsen: När rocken slog i Sverige (Sweden Music)

Skivtips:
Nedanstående skivor bör vara relativt lätta att hitta:
LP: Ladies sings the blues vol. 2 (Savoy SJL- 2-3 inspelningar gjorda för National 1950.
Hits and rarities (Official 6042) - 16 Atlantic-inspelningar.
Real Gone Gal (Charly CRB1072) - 18 Atlanticinspelnlngar. Innehåller hennes hits.

CD: Rock'n'roll party vol. 1 (RCA 9773-2-R) - Hennes första 2 inspelningar från 1949.
Best of LaVern Baker (JCI JCD-352) - 10 av Atlantic-hltsen.
LaVern Baker sings Bessie Smith (Atlantic 90980-2)
Live in Hollywood '91 (Rhino R2 70565)

Tillägg 2007:
[LaVern Baker dog 1997, se t ex http://www.rockhall.com/inductee/lavern-baker]

Per Anderö Jefferson#100 (2/1993)

Taggar: Internationella artister

Skriv ut