CONNOR SELBY
The Truth Comes Out Eventually
Provogue/Artone Label Group (47 min)

Ett välproducerat album med 26-årige engelsmannen Connor Selby. Han spelar gitarr, skriver låtar och sjunger och har tidigare kompat Robert Cray, Beth Hart, Mark Knopfler och Kenny Wayne Shepherd. Han ger sig själv epitetet trubadur. Själv skulle jag säga lite av singer-songwriter med inslag av såväl jazz, blues och soul.

I inledande souljazziga ”Someone” agerar han storbandsledare backad av maffiga blåsarr och kvinnlig kör med feeling i rösterna. Mer souljazz blir det i ”All out of luck” med blås, framträdande hammond av Dave Limina och bra gitarr från Selby. Titelspåret är en soulballad med tassande följsamt komp och ett riktigt vasst bluesig solo på gitarren från Selby.

Albumet innehåller en cover, ”It hurts to be in love”, som gjordes i original av Annie Laurie 1957 (ej att förväxla med Gene Pitneys senare hit). Det är också den mest bluesiga låten på albumet med BB King-inspirerad gitarr och återigen fin hammond. I ”(I am) Who I am” har han fått till en bra R&B-låt.

Selbys tidigaste stora förebild var Nick Drake och det kan anas i de mer lågmälda och avskalade låtarna; ”I want to be hard to find” med fin pedal steel, helt akustiska ”Amelia” och avslutningen ”Songbird” med Selby på sång och akustisk gitarr uppbackad av Georgia van Ettens röst.

Connor Selby har åstadkommit ett riktigt starkt album. Sammanhållet, med lite olika arr på låtarna som gör det varierat och det är bara ett plus.