THE INK SPOTS
If I didn´t care – Their 53 finest 1935 – 1951
Retrospective RTS 4412 (159 min)
Först lite spaning på den tid som flytt. Veckan före midsommar 1937 gjorde Robert Johnson sina sista sessions i Dallas. Drygt ett år senare dog han under grumliga omständigheter. En annan av deltabluesens legender, Bukka White, spelade in dussinet låtar i Chicago, mars 1940.
Under tiden, i en annan del av universum… The Ink Spots bildades 1934 av fyra dörrvakter på the New York Paramount Theater. Förebilden var The Mills Brothers, som haft stor framgång med sin ”Tiger rag” från 1931. Ink Spots gjorde omgående succé som support till Tiny Bradshaw på the Apollo Theater. De togs över till England redan 1934, vilket i sin tur ledde till skivkontrakt med Victor Records 1935. Året därpå bytte de till Decca, där de skulle stanna resten av sin produktiva karriär.
Denna välmatade dubbel-cd med 53 låtar har ett spår från Victor, ”You´re feets too big”, som Fats Waller skulle göra känd några år senare. Från första sessionen för Decca i juni 1936 kommer ”Stompin´at the Savoy”. 1937 ger oss ”Oh Red”, en låt skriven av Joe McCoy, en gång gift med Memphis Minnie. Först inspelad av McCoy med The Harlem Hamfats och med repriser som ”New oh Red!” och ”Oh Reds twin brother”. Åter till Ink Spots. Deras stil hade varit lättare jive, men den tiden var nu förbi. Dags för omtag.
Årsskiftet 1938/39 lanserade de sin nya unika stil. Sentimentala ballader med Bill Kenny sjungandes falsett, en talad vers av Orville Jones, och sen sång igen. Och ett gitarrintro som går igenom låt efter låt. Smörigt… ja, men oerhört populärt. ”If I didn´t care” från februari 1938 blev en miljonsäljare, och konceptet blev en inspiration för många artister, som Slim Harpos ”Raining in my heart”. Med åren har Ink Spots skrivit in sig som nummer nio på listan över bäst säljande fysiska singlar. Bing Crosby toppar med ”White Christmas”, Mungo Jerry är femma med “In the summertime”. Hur manga då totalt? 19 miljoner!
Även Vera Lynns ”We’ll meet again” från 1939 ges denna behandling. Noterbart är att Ink Spots gjorde den två år innan filmen med samma namn. Men så var de också flitigt anlitade för att underhålla trupperna under andra världskriget. Att de hade öra för vad som hände inom musiken visar deras inspelning av låtar som ”Cow cow boogie” tillsammans med Ella Fitzgerald, och ”When the swallows come back to Capistrano”, en låt skriven av Leon René. Leon startade senare bolaget Exclusive med honkers som Big Jay McNeely och Jack McVea. Ink Spots popularitet kanske inspirerade John Lee Hooker att spela in ”I cover the waterfront” som gruppen gjorde 1946.
Ink Spots musik är långt från juke joints och barer. Skulle tro att man mer samlades i vardagsrummet och lugnt och stilla insöp deras välartikulerade ljuvliga stämmor, påminnande lite om Feldreichs hymn på julafton, även om de här pojkarna kunde sjunga. Men ni fattar…? Och när man samlades gjorde man det i både vita och afro-amerikanska hem. Gränsöverskridande behöver inte betyda acceptans, men ur högtalaren kunde alla uppskatta dem. Ett intressant och viktigt historiskt dokument.
