Diverse artister - Hidden Gems Volume Three The Aristocrat Of Records

Aristocrat RecordsHidden Gems Volume Three
The Aristocrat Of Records
Official CD 401
(69 min)

Bolaget Aristocrat Records grundades i april 1947 av Charles och Evelyn Aron, tillsammans med deras partners Fred och Mildred Brount samt Art Spiegel. I september samma år investerade en ung Leonard Chess i bolaget. Tidigt 1950 blev Leonard och broder Phil ägare och i juni samma år ändrades namnet till Chess Records. Varumärket Aristocrat avslutades i januari 1951. Under sina tre år släpptes 183 låtar. De i blueskretsar mest kända artisterna på etiketten var Muddy Waters, Sunnyland Slim, Robert Nighthawk, Forest City Joe och Leroy Foster.

Just nu finns det flera samlingar med musik från Aristocrat Records. Och samtliga dubblerar ganska duktigt. Tro inte att detta är volym tre bara för att den heter så. De två första volymerna handlar om Atlantic och Peacock. Men volym fyra är faktiskt mer Aristocrat. Bolaget Official seglar inte i samma vatten som Ace eller Bear Family, utan kryssar mer i piratbukten. Diskografiska upplysningar finns, men adress saknas.

På denna CD är det inte de legendariska namnen som är i fokus, här finns mer okända namn. 24 spår inspelade mellan april 1947 och mars 1950, vilket täcker bolagets verksamhetstid ganska bra. Fyra låtar med Blues Rockers har Willie Mabon och Eddie El som frontmän bakom James Watts på sång. Bäst är When Times Get Better med pålagt ångtåg, fin gitarr och bra piano. Gruppen fick en utgåva för Chess 1950 och fem år senare ytterligare en för Excello. Men då var det bara Earl Dranes kvar. Dozier Boys hänger sig åt Nat King Cole-stilen på sina två spår, medan Floyd Smith jazzar en långsam Blue Moods med en pianoledd Saturday Nite Boogie. Duke Jenkins har två innerliga ballader från sommaren 1949, mer King Cole-inspirerat. Clarence Samuels som skulle sjunga på vassa Chicken Hearted Woman för Excello nio år senare backas på piano av Rudy Martin, en excellent musiker. Baksidan till Boogie Woogie Blues har en annan artist, trummisen Jump Jackson, som senare skulle göra ett antal 45or på CJ Records. Men Jumps tvenne bidrag här är hämtade från en annan dubbelsidig platta, The Greatest Mistake och Hey Pretty Mama, nummer 402.

Mest blues är Charlie Bradix två bidrag som är leasade från Blue Bonnet. Numbered Days och Wee Wee Hours hör till Texasbluesens absolut finaste tillfällen. Gospel får sin beskärda del med Seven Melody Mens I'm On My Way och Nobody Knows – Nobody Cares. Två härliga låtar.

Sammantaget är detta inte en samling med vass gammal blues. Det mesta är lite jazzigt, lite balladigt och är väl på det hela taget ganska nördigt. Charlie Bradix står ut, men annars är det hela en samling mest för den historiskt intresserade. Vilket på intet vis betyder att musiken är mindre värd. Dock, kolla upp hur tidig aristokratisk musik lät, innan du placerar dina pjäser på schackbrädet.

Skriv ut