Johnny Jones - Doin' The Best I Can

Johnny JonesJOHNNY JONES
Doin´The Best I Can: Tampa Red/Big Maceo/Junior Wells/JT Brown/Elmore James/Joe Turner
JSP 4245
(72 + 77 min)

Johnny Jones, eller Little Johnny Jones som han kom att kallas, är ett kanske bortglömt namn som ackompanjerat bland annat sådana musiker som Tampa Red och Elmore James. Han har lite hamnat i skuggan av sin påstådde kusin Otis Spann. Samarbetet med två giganter som Tampa Red och Elmore James träder fram som två viktiga hörnstenar i Johnnys liv. Denna samlingsbox från JSP Records domineras främst av samarbetet med dessa två. CD 1 koncentreras mest på Tampa Red inspelningarna och CD 2 av Elmore James dito. Hela samlingen inleds dock av inspelningar i eget namn, Little Johnny Jones & the Chicago Hound Dogs som gruppen kallade sig, där Elmore James ingår och fine saxofonisten JT Brown. Dessa spår ger definitivt mersmak. Little Johnny har en bra sångröst och det är bra variation på låtarna med ren blues, R&B och boogie. En session från 1949 med Big Maceo som var en stor inspirationskälla för Johnny Jones följer. Här sjunger enbart Big Maceo, och det känns vemodigt för att det var i slutet av dennes karriär, då han tyvärr hade fått en stroke några år före detta, och det lyser igenom han inte är i sin krafts dagar. Johnny J kompar honom mycket förtjänstfullt med fina pianofills inspirerad av ögonblicket med sin idol. J Jones tog ju över som pianist i Tampas Reds band efter Big Maceos död 1953.

Inspelningarna med Tampa Red och Little Johnny från femtiotalet är fina trots att det ska sägas att det var i slutskedet av Tampas långa karriär. Tampas stora influens och betydelse för efterkommande bluesmusiker lyser dock igenom. Det är omöjligt att inte ryckas med av till exempel upptemponumret Since My Baby´s Gone. Johnny kompar följsamt takten med handen samtidigt som han lägger in fina fraser med den andra. De kompletterar varandra utmärkt. Tampa hade genom sin karriär samarbeten med fina pianister som nämnde Big Maceo och Georgia Tom Dorsey. CD 1 avslutas med en inspelning med Big Joe Turner med komp av Johnny J och Elmore J. Ett rart tillfälle då Big Joe inte samarbetade med Chicagomusiker alltför ofta. Här lägger Jones till fina pianoslingor till den store (i dubbel bemärkelse) sångaren Joe Turner. Kända showstoppers som Oke-She-Moke-She-Pop samt TV Mama (med Dust My Broom-riffet av Elmore James) avhandlas.


CD 2 domineras av inspelningar med Johnny Jones i Elmores James Band. Han trivdes med den briljante Elmore som levererar den ena höjdpunkten efter den andra. Här tycker jag att Johnny J passar bäst då han ideligen lägger in snillrika fraser emellan Elmores gitarr och sång. Han kompar speciellt bra på de lite mer rockiga numren. De klingar lätt och bekymmerslöst som vattendropparna i en porlande bäck. I sällskap med JT Brown på saxofon och en rytmsektion bestående av Ransom Knowling på bas och Odie Payne på trummor. För trogna Jeffersonläsare är säkert dessa inspelningar välkända. Men i detta sammanhang faller dessa alster i ny dager då dessa belyser en underskattad pianist som har fått stå i skuggan av samtida pianolegender. Därför är det extra kul att JSP Records gör denna samling på två CD. Johnny Jones har ju samarbetat med två av de största inom bluesen. Tampa Red och Elmore James. Vem skulle inte falla i skuggan vid sidan av dem?

JT Brown finns med i boxen som ledare på fina nummer med honkande medryckande sax. I de lugnare numren påminner han faktiskt om jazzklarinettisten Sidney Bechet. Hör spåret Dumb Woman som exempel på detta, där han för övrigt sjunger också!

En session med Junior Wells från 1953 följer som jag tycker JSP Records kunde slopat att ha med på denna samling. Johnny ligger långt bak i ljudbilden och hörs knappt. Junior Wells spelar bra munspel men är kraftigt influerad av den fyra år äldre Little Walter Jacobs.

Samlingen avslutas med en session med Elmore James från 1957 som är kusligt bra. Detta är klassisk Chicagoblues när den är som bäst. Elmores inspelning av Tampa Reds It Hurts Me Too är blueshistoria.

Jag tycker denna box är värd att införskaffa då den visar hur underskattad Johnny Jones var som pianist. Man får följa hur han som fisken i vattnet smälter in i olika sammanhang. Han lider av att han spelade med så stora personligheter, att man på något sätt glömmer bort hur fint han kompletterar dem. En mycket fin stilist och hantverkare inom pianobluesen. Han gick också bort i alltför unga år då cancern tog hans liv 1964 endast 40 år gammal.

För nytillkomna bluesälskare är det en guldgruva med fina inspelningar där Little Johnny Jones kompletterar Tampa Red och Elmore James. För intresserade av Johnny Jones, kolla även in samarbetet med Billy Boy Arnold utgiven på Alligator Records.

Fredrik Ottomers

Skriv ut