Utsålt på en tisdag, det hör inte till vanligheterna. Något som arrangörerna påpekade ett par gånger. Hoppas det här är starten på en tradition där det är utsålt på Söderhamns Teater oavsett veckodag.

Larry´s Corner: Tommy Galento har vernissage
Polar Prize Museum: ”Rätten till frihet”
Stallet: Ahmad Al-Khatib & Lena Nowak
St Pauls Papper: Christer Magnusson & Christer Lyssarides
Stampen: Knockout Greg & The Jukes

Förutom Lisa Lystam så består bandet av Mattias Gustafsson gitarr, Patrik Thelin trummor, Fredrik ”Skanky Fred” Karlsson gitarr och Johan Sund bas. Gävle JazzClub stod för arrangemanget och trots att det var blues på programmet så var lokalen välfylld. Lisa tyckte att det var riktigt kul att så många kunde komma en onsdag.

Gretchen berättar att hon varit i Stockholm en gång förut, för 18 år sedan och att hon då spelade inför ungefär 25 personer. Nu är det ett fullspikat Brooklyn Bar som jublande tar emot henne. Precis som då har hon med sig Barry Walsh på piano, dragspel och stämssång. Då var de gifta på varsitt håll, nu är de gifta med varandra.

Gunnar har ett brett utbud stilmässigt på sina tisdagar; blues, jazz, soul, afro… Trickbag var i stan för att spela in CD (ett jubileumsalbum faktiskt), så Gunnar hade plockat in Leino och Näsman i sällskap med tenoristen Martin Berger (Sam Rocket & His Blues Prisoners) och Marcus Andersson på trummor (Knockout Greg & The Jukes).

Eric Hansson skivdebuterade 2001 och nu var dags att presentera hans åttonde album. Många vänner och fans hade samlats i den här trivsamma puben (Scalas ”bakficka”). Vi fick låtarna (samtliga skrivna av Eric) från ”I Feel Like Crying” ”avtäckta” på rad, men inte riktigt i albumordning. Som sista låt valde han ”She is gone” (låt nr 6 på CDn), en stillsam soulballad i ett raffinerat arrangemang. En väldigt stark låt i ett väldigt starkt framförande som ingen av oss på plats kunde undgå att beröras av. ”She is gone” accentuerade den svärta som präglar många av skivans övriga nio låtar som föregick denna.

Darkest White Soul Orchestra var tillbaks på Teater Pero efter förra årets succéspelning. Med sin utmärkta akustik och bekväma stolar önskar man att fler konserter hölls i den rymliga salongen. Den här kvällen hade DWSO på trombon Claes Ericsson, inlånad från Big Band Splash. Hans solo i ”Breaking up somebody´s home” drog långa applåder. Ett av bandets främsta egenskaper är den utsökta stämsången av de fyra vokalisterna (Malin, Emma, Sara, Christer). En annan fin egenskap är den avspända, nästan lössläppta stämning de skapar med anekdoter, skämtsamma kommentarer och information om låtarna och soulmusiken de älskar.

Stockholms Bluesförening byter då och då lokal för sina spelningar. Den 9 mars hölls deras första spelning på Scalateaterns bakficka. En lagom stor, trevlig och centralt belägen lokal, synes det mig. Först ut, hela vägen från Arvika, var alltså T-Bear, på ett av sina sällsynta gig på Sveriges östsida. Läs om bandet i Jefferson nr 194.