I min artikel ”Bumper to bumper in Chicagoland” i nummer 199 redogör jag för två veckors livemusik på barer och nattklubbar i de afro-amerikanska stadsdelarna i en av USA:s mest segregerade städer. Som framgick där var anledningen till att jag drog till the Windy City att programmet för årets festival var särdeles lockande. Det som egentligen triggade mig var att öppningsdagen var dedikerad till en legend och en institution, Bob Koester (85 år) respektive Delmark Records (65 år). Några veckor innan festivalen hade Koester sålt skivbolaget, men hade – och har fortfarande – kvar sin skivaffär, Bob´s Blues & Jazz Mart, 3419 W. Irving Park Road. Tel. 773-539-5002.

En lektion i blueskunskap 

En blaskig lördagseftermiddag i februari, med en vinter i sönderfall, väcker grå känslor av tristess. Då kändes det alldeles utmärkt att få kliva in i ett fullsmockat Katalin, där en förväntansfull publik fick en fin lektion i blueskunskap. Ämnet var Howlin´ Wolf och ”lärarna” var Pelle Nelanders Blues Friends.

Trevligt med trevliga överraskningar. Jag anländer till GMC för att se Blues Transfusion. Där sitter Kiralina (Salandy; cover story i nr 186) vid ett bord. Jo, hon ska sjunga med bandet. Senare ser jag på Håkan Broströms hemsida att Kiralina ska göra konserter med BT. De har helt enkelt tagit tillfället i akt för en offentlig repetition inför kommande turné. 

Efter att ha avnjutit ett promotionex av Allen Finneys nya CD tog jag tillfället i akt att höra och se honom på releasespelningen ett par veckor senare. Skivan hade lämnat mersmak. Och Allen är en cool cat, som kommunicerar väl med sin stillsamma humor.

Eric Gadd med fullt band i soulsättning, nio personer. Sveriges okrönte soulkung har det sagts. Under hösten har Eric Gadd presenterat sin egen konsertshow OMG, Oh My Gadd, med föreställningar torsdag/fredag/lördag till och med 15 december.

Vid en annan spelning än i Göteborg är här Felicia Nielsen och Bill Öhrström. Foto: Bengt Nyman.

BROR GUNNAR JANSSON, Liseberg, 23 augusti

Överfullt framför Lisebergs lilla scen där Bror Gunnar Jansson hade laddat upp med tre gitarrer och fullt trumset. Jansson har många supporters, både lokalt och internationellt, men flera hade säkert kommit för att lyssna på Rolf Wikström, se nedan. Jansson medverkar även framgångsrikt i olika grupper. Man kan inte påstå att det ”svänger” om Janssons enmansband. Det blir ofta entonigt och tungt med hög volym. Gitarrspelet blir mest ackordriff som kryddas med distortion, svaj och slide. Bror Gunnar är en allvarlig man med en tuff framtoning som sjunger egna låtar, intensivt med lite ansträngd röstklang. Orden blir svåra att uppfatta. Men Jansson har en mycket personlig stil och kan uppenbarligen trollbinda sin publik. Bara en sån sak!

ROLF WIKSTRÖM, Liseberg, 23 augusti

_{Fr v Emma Isberg, Sara Englund, Malin Dymén. I bakgrunden Roffe Isaksson, gitarr.}

Jag har för mig att DWSO firade 20-årsjubileum 2017, men 26/10 1996 såg jag dem på lokal i Vallentuna. Kanske räknar de spelningen på legendariska Tre Backar den 1 februari 1997, som sin egentliga debut? Gig i Sveriges huvudstad, bara det. I år spelade de förresten i Finlands dito, på Storyville (Helsinkis Stampen).

Show him love! Show me love! Ja, det var mycket show, mindre med skönsång, när Lady A från Seattle ledde styrkorna (Top Dogs) och dompterade ett välbesökt Big Ben. Roligt också med en amerikansk vokalist på turné med svenskt komp som gör sin egen originalrepertoar och mindre kända covers. Damen sjöng inte ens ”I´d rather go blind”, kors i taket! Att dra igång ”the soul clap” är inte så ofta förekommande heller.