Vid en annan spelning än i Göteborg är här Felicia Nielsen och Bill Öhrström. Foto: Bengt Nyman.

BROR GUNNAR JANSSON, Liseberg, 23 augusti

Överfullt framför Lisebergs lilla scen där Bror Gunnar Jansson hade laddat upp med tre gitarrer och fullt trumset. Jansson har många supporters, både lokalt och internationellt, men flera hade säkert kommit för att lyssna på Rolf Wikström, se nedan. Jansson medverkar även framgångsrikt i olika grupper. Man kan inte påstå att det ”svänger” om Janssons enmansband. Det blir ofta entonigt och tungt med hög volym. Gitarrspelet blir mest ackordriff som kryddas med distortion, svaj och slide. Bror Gunnar är en allvarlig man med en tuff framtoning som sjunger egna låtar, intensivt med lite ansträngd röstklang. Orden blir svåra att uppfatta. Men Jansson har en mycket personlig stil och kan uppenbarligen trollbinda sin publik. Bara en sån sak!

ROLF WIKSTRÖM, Liseberg, 23 augusti

_{Fr v Emma Isberg, Sara Englund, Malin Dymén. I bakgrunden Roffe Isaksson, gitarr.}

Jag har för mig att DWSO firade 20-årsjubileum 2017, men 26/10 1996 såg jag dem på lokal i Vallentuna. Kanske räknar de spelningen på legendariska Tre Backar den 1 februari 1997, som sin egentliga debut? Gig i Sveriges huvudstad, bara det. I år spelade de förresten i Finlands dito, på Storyville (Helsinkis Stampen).

Show him love! Show me love! Ja, det var mycket show, mindre med skönsång, när Lady A från Seattle ledde styrkorna (Top Dogs) och dompterade ett välbesökt Big Ben. Roligt också med en amerikansk vokalist på turné med svenskt komp som gör sin egen originalrepertoar och mindre kända covers. Damen sjöng inte ens ”I´d rather go blind”, kors i taket! Att dra igång ”the soul clap” är inte så ofta förekommande heller.

Hela bandet, inklusive Trout själv, kliver upp på scenen samtidigt. Glatt vinkande till oss på golvet. Ingen speciell stjärnpresentation för huvudpersonen här inte. Efter att ha dragit över strängarna som en test att volym och reverb är rätt så drar första låten igång.

Johanneshovs isstadion en måndagskväll. På scenen en sedvanligt solglasögonprydd Joe Bonamassa klädd i banktjänstemannakostym. Komp av två blåsare, två körsångerskor, trummis, basist och forne Stevie Ray Vaughan kumpanen och Double Trouble-medlemmen Reese Wynans på keyboard.

Premiär för Kvarnholmens dag inkl musikfest i en ny stadsdel under uppförande. Vi får se om Bill Öhrströms profetia slår in, att om 10 år arrangeras Stockholms Jazzfestival här. Ska man vara krass krävs då att området för publiken utökas. Men varför inte en Nacka Blues- & Jazzfestival? Platsen är vackert belägen vid Mälaren och man tar sig hit kommunalt med båt från Nybrokajen eller buss. 

Varje tisdag under sommaren arrangeras tisdagsträffar i Säterdalen under ledning av Thomas Jansson. De inkluderar bilar, loppis, musik, mat, öl, lekplats för barnen… en veritabel oas för en bred publik. Och allt till gratis inträde. Förra året såg jag San Antonios egen Augie Myers (bokad även i år). Men denna soliga och varma augustikväll var det en annan Texas-artist som ingav förväntningar. 

Under denna rubrik kommer lite konsertnoteringar m m från Sveriges västra blåshål (Göteborg).

BARRELHOUSE - CAFE HÄNGMATTAN, 23 MAJ 2018

Boråsbandet Barrelhouse spelar 20-30-talsblues från de tuffa ladies som verkade då – Bessie, Cox, Minnie m fl. Maria Hallin sjunger med kraft och skön attityd kompad av Jan-Ola Mazetti sax, Martin Henriksson gitarr och Sven Karlsson bas och trumma.