Jörgen Sandin – eller ”farfar” som han kallades av bluesvännerna eller ”gubben” som han ibland presenterade sig – växte upp i Norrköping i en familj där musikintresset var stort. I de unga tonåren kom han att tillsammans med sin bror Sune intressera sig för jazz och rhythm and blues. Efter andra världskrigets slut, när det ånyo gick att köpa skivor från USA, började bröderna att inhandla 78:or med bl.a. rhythm and blues-artister. När Charlie Norman slog igenom med boogie woogie väcktes ett livslångt intresse hos Jörgen för musikformen. Ganska snart gick han vidare och fann upphovsmännen, som t.ex. Pinetop Smith, Cecil Gant, Pete Johnson, Meade Lux Lewis m.fl. Genom livet var nog Charlie Spand och Albert Ammons Jörgens stora pianofavoriter.

Jörgen flyttade till Stockholm under andra halvan av 1950-talet och kom under slutet av årtiondet och början av 1960-talet att resa en del till bl.a. Paris och Barcelona för att lyssna på jazz. Av jazzmusiken var det bebop och till viss del swing som intresserade Jörgen mest. Han umgicks i jazzkretsar och blev vän med trumlegenden Elvin Jones och andra amerikaner på turné i Sverige. Jazzintresset ledde bl.a. till att Jörgen vann SM i jazzfrågesport och fick representera Sverige vid EM i Köpenhamn. Till yrket var Jörgen inköpare på Electrolux fram till sin pensionering.

När Jefferson startade 1968 blev Jörgen en av de första prenumeranterna och 1972 tog han plats som suppleant i SBA:s styrelse. Vid samma tid var han med och bildade Stockholms Bluesförening och gjorde föreningens logotyp samt började skriva i Jefferson. Snart blev han kassör i SBA och under åren 1978 - 1985 dess ordförande. Han vikarierade också vid behov som redaktör och medverkade stundtals i Jeffersons redaktion, där hans goda språkkänsla och kritiska granskande kom väl till pass. Jörgen skrev initierade recensioner om främst boogie woogie-pianister.

Under Jörgens ordförandeskap ordnade SBA flera turnéer med amerikanska bluesmusiker i samband med föreningens årsmöten. Jörgen medverkade också vid bildandet av Jefferson Records och var administrativt ansvarig för utgåvorna, de kritikerrosade lp-skivorna med Eddie Boyd respektive San Francisco Blues Festival. Jörgen var en stark ledare och kunde ta tag i problem, som t.ex. när en svensk skivimportfirma tog namnet Jefferson, och han såg till att årsmötes- och styrelsebeslut verkställdes på ett bra sätt. Jörgen var mycket mån om att tidskriften skulle hålla hög kvalitet och att ekonomin skulle vara god och utgivningstakten hållas.

Under åren lärde Jörgen känna många bluesmusiker och lärde sig också att hantera dem både hänsynsfullt och mycket handfast när så behövdes. Jörgen kunde vara mycket rak i sina omdömen om såväl musiker som alster som någon ville ha publicerat i Jefferson. Jörgen var pedant och ställde mycket höga krav på sig själv och ansåg att bl.a. uppträdande musiker också skulle ha höga krav på sig själva. Levde de inte upp till dessa krav så såg Jörgen inte mellan fingrarna utan sade vad han tyckte.

Jörgen gjorde genom åren ett flertal bluesresor till USA – bl.a. två längre 1976 och 1980 – och till festivaler på kontinenten, som Montreux och Antibes. Den sista större musikresan gick till New York 2016. Från flera av resorna, som Jörgen gjorde tillsammans med andra Jeffersonmedarbetare, bidrog han med intressanta reseberättelser och unika intervjuer i Jefferson.

Jörgen hade ett osvikligt minne, oavsett om det gällde skivinspelningar, konserter eller händelser av olika slag. Jag imponerades mycket av hans såväl djupa som breda kunskaper om stora delar av bluesen, men framför allt om pianoblues och boogie woogie, där han var en auktoritet. Trots att han inte själv spelade annat än till husbehov så hade han ett utmärkt musiköra och kunde som få andra direkt säga vem som var pianisten i en låt eller från vem vissa pianopassager var hämtade.

Jag lärde känna Jörgen under andra halvan av 1970-talet, när jag kom med i SBA:s styrelse och senare bildade Bluesföreningen Blue Monday i Västerås. Jörgen var alltid generös med sin tid och sina råd när man frågade honom. Jörgen hade humor och lätt till skratt och hans målande beskrivningar av olika händelser var uppskattade.

Jörgen hade en bred musiksmak, även om tonvikten låg på olika former av afro-amerikansk musik. Vid sidan av musikintresset hade han gedigen kunskap om skotsk whisky och amerikansk bourbon och var medlem i Swedish Whisky Society. Jörgen var även konstintresserad och målade lite till husbehov i Salvador Dalis anda.

Jörgen var aktiv in i det sista och besökte konserter och vänner, trots begynnande hälsoproblem. När han gick bort in i månadsskiftet juli/augusti 2018 förlorade vi en stor auktoritet inom bluesen och en sällskaplig och oss kär bluesvän. Närmast sörjande är brodern Sune med familj.

Bild i mitten från Åmål av Branko Madunic
Bild längst upp: Sandin, Tail Dragger och Pete "Onion Head" Williams (Tails trummis). Foto: Tommy Löfgren, 1976.

Den 8 maj avled C.V. Veal, en kusin till Ike Turner och trumslagare i Ikes tidigaste upplaga av The Kings of Rhythm. Veal var dock inte lagd åt ”one for the road” utan förblev ”Clarksdale bound” hela sitt liv. 1974 hjälpte han oss fyra svenskar på besök i Clarksdale att komma i kontakt med musiker och han kallade på sina Jumping Jacks och spelade en ledig kväll enkom för oss på The Red Top Lounge! 1980 var svenskar i stan igen och vi fick tillfälle att på juldagskvällen följa C.V. Veal & The Funk Thumpers (James Johnson [pre Super Chikan] och ”Shine” Turner, gitarrer, Big Jack Johnson, bgtr/gtr, Veal, dr; vad sägs om det bandet!) till en juke joint i Glendora. Kanske den häftigaste kvällen i mitt liv. 1990 var Erik Lindahl och jag i Clarksdale och på Red´s juke såg vi C.V. sjunga med Wesley Jefferson Band. Det var ännu en vild kväll. Bl a räddade C.V. Erik från att hamna i en situation som kunnat bli prekär. 

Så blir man en blueslegend med mina ögon sett. Veal gjorde bara några enstaka skivinspelningar, bl a spelade Jim O´Neal in ett par låtar för ett samlingsalbum på Rooster Blues. 1981 spelade han på en bluesfestival i Nederländerna med The Jelly Roll Kings. Under ett antal år var C.V. konferencier på Sunflower River Blues & Gospel Festival. Han var under många år medlem av Chapel Hill Baptist Churchs kör.

Foto: Erik Lindahl

Den näst äldste av bröderna Neville, saxofonisten Charles Neville, avled i sitt hem i Huntington, Massachusetts i april 2018. Charles blev 79 år. Dödsorsaken var cancer.

Redan i början på 1950-talet hade han tillsammans med brodern Art startat bandet Turquoise. Yrkesmusiker blev han sedan vid 15 års ålder, då han fick jobb i en minstrelshow. Efter det följde många år i turnéband bakom till exempel Larry Williams, Johnny Ace, Big Maybelle, Jimmy Reed, Little Walter, BB King och Bobby Bland. Under många år var han också permanent i husbandet på Dew Drop Inn i New Orleans och kompade bland andra Allen Toussaint, Irma Thomas, Betty Harris, Ernie K Doe och Huey ”Piano” Smith.

Redan på 1950-talet var Charles heroinist. Ett missbruk han fajtades med och blev helt fri från 1986. Det var dock för ett narkotikabrott som rörde marijuana som han 1963 dömdes till 3,5 års fängelse. Tillsammans med bland andra fängslade New Orleans-pianisten James Booker höll han musiken vid liv genom att leda olika fängelseorkestrar.

Efter frigivningen flyttade han till New York, där han mest kom att finnas på jazzscenen. Han tog dock parallellt försörjningsjobb i turnéband bakom soulsångare som Johnnie Taylor, Clarence Carter och OV Wright. 

1976 flyttade han tillbaka till hemstaden New Orleans. Där vidtog ett skivprojekt med sin farbror Big Chief Jolly, där även hans tre bröder var involverade. Detta ledde fram till bildandet av Neville Brothers 1977. 

Gruppen fick snabbt epitetet ”supergrupp”, då både Art och Aaron haft soloframgångar. Dessutom var det Art som startat och varit ledare för framgångsrika funkgruppen The Meters. Neville Brothers kom att vara en av tungviktarna på världens musikscener fram till den officiella upplösningen 2012. Deras plattor blev också storsäljare och plockade hem ett antal Grammys. Charles fick själv en Grammy för ”Healing chant” från LP:n ”Yellow Moon” 1989, detta i kategorien bästa instrumentallåt. Vid sidan av Neville Brothers så var bröderna tillsammans också aktiva i olika konstellationer och projekt som dokumenterade New Orleans tidiga traditionella musikrötter.

Parallellt med gruppen hade alla fyra bröderna även diverse egna musikprojekt. För Charles del innebar det plattor med gruppen Diversity som mixade jazz och klassisk musik. Han hade även gruppen Songcatchers, där de övriga medlemmarna alla var ättlingar till indianer. Han kom att utveckla ett allt större intresse för buddhismen och det ledde bland annat till att han 2008 gav ut plattan ”Safe In Buddha´s Palm”. Då med Massachusetts som bas, dit han flyttade 1990. Han kom även att utveckla ett intresse för Tai Chi, där han verkade som ledare. 

De sista åren kom han främst, att vid sidan av bröderna, musicera med sina två söner och sin dotter. Cancern tog dock ett starkare grepp om honom och vid Neville Brothers återföreningskonsert 2017 var han så dålig att han inte kunde medverka. I april 2018 tog det alltså slut.

Bo Majling

IN MEMORIAM

Danny Kirwan

Den engelske gitarristen, sångaren och låtskrivaren Danny Kirwan (längst t.v. på bilden) har avlidit, till följd av lunginflammation. Han bodde den sista tiden på ett härbärge i London, utslagen och hemlös, efter långvarigt alkoholmissbruk. Hans storhetstid varade mellan åren 1968 – 1972, som medlem i Fleetwood Mac, och för det kommer han att gå till eftervärlden. Med hans inhopp i Fleetwood Mac breddades bandets sound på ett intressant sätt från att tidigare ha dominerats av ganska formbunden, klassisk blues, inspirerad bl.a. av BB King – Peter Greens favorit – och Elmore James, som var Jeremy Spencers specielle husgud. Kirwan hade en friare, mer melodiös stil och är särskilt känd för sina vibraton.

Danny, som bara var 18 år när han kom med i megabandet, klarade turnerandet och sin snabba stjärnstatus dåligt. Han utvecklades till en mycket skicklig gitarrist och komponerade en rad fina sånger, men var en känslig och instabil person, och fick en allt mer uttalad scenskräck. Till slut vägrade han att stå på scen. Slitningar i bandet till följd av hans humör och omåttliga drickande - och även drogmissbruk – gjorde också sitt till att han till slut sparkades från bandet, efter 4 år. 

Tiden därefter blev vacklande. Han gjorde 3 soloplattor som inte slog särskilt bra, och hoppade även in som ganska obemärkt gästartist på en del andra artister album. Redan i slutet av 70-talet drog han sig helt tillbaka från musikvärlden, och återvände aldrig till den igen. Danny Kirwan blev 68 år.

Text: Birgitta Larsson

Jabo Starks, mest känd som trummis i James Browns band från 1965 och drygt tio år framåt, avled i slutet av april 2018 i leukemi . Sitt sista scenframträdande bakom trummorna gjorde han i mars 2018. 

Jabo, vars riktiga förnamn var John Henry, föddes i Jackson, Alabama. Smeknamnet fick han redan i unga år. Han växte upp i ett hem där den musikaliska brygden som gällde var gospel och blues. De årliga gästspelen med marscherande Mardi Gras-band var det som väckte intresset för trummor hos honom. Han brukade fascinerad paradera med banden i flera kilometer och supa in trummisarnas fantastiska teknik. Sitt första trumset byggde han ihop helt själv. Han är helt självlärd.

Redan som sjuttonåring  var han trummis i husbandet  på ”The Harlem Duke Social Club”, en av de populäraste klubbarna  i Alabama på ”the chitlin´ circuit”.  Där kom han att kompa exempelvis John Lee Hooker, Smiley Lewis, Howlin´ Wolf och Big Mama Thornton.

Ryktet om hans kapacitet spreds och 1959 engagerades han av Bobby Bland. Han kom också att vara med och spela in flera av Blands större hits, ”Turn on your love light”, ”I pity the fool” och ”That´s the way love is”. 

Han gjorde entré i James Browns band, ”The JB´s”, 1965 och var då en av två trummisar i bandet. Den andre var Clyde Stubblefield. Brown ville ha en trummis med en stil grundad i bluesen (Starks) och en med grunden i soul och funk (Stubblefield). Tanken från Brown var att de skulle komplettera varandra på scenen, inte duellera med varandra. På plattorna finns de båda med på hits som ”Sex machine”, ”I got the feelin´”, ”Say it loud, I´m black and I´m proud” och ”Cold sweat”.  På exempelvis ”Super bad” och ”The payback” är Starks ensam trummis.   

Starks och Stubblefield kom att bli vänner och musikaliska partners livet ut. De bildade en trumduo, The Funkmasters, som bland annat spelade in filmmusik och producerade instruktionsvideos för trummor. Starks och Stubblefield är sannolikt också några av de mest samplade trummisarna någonsin. Speciellt inom hip-hopen där de samplade finns med i hits med LL Cool J, Kendrick Lamar, A Tribe Called Quest, The Roots, Black Eyed Peas och Kool Moe Dee. 

Brown hade en förmåga att skälla ut och kicka sina musiker efter minsta lilla miss, för att sedan oftast ta dem till nåder igen. Enligt Starks egen utsago fick han aldrig ett ont öga från Brown under sina år i bandet. Snarare blev det Starks som påpekade för Brown när denne missat en takt eller ton. Det utvecklades till en intern gimmick på scen. Då Brown märkte att han missat något, vände han sig leende till Starks med ett; ”You got me, Jabo”. Efter dryga tio år så lämnade Starks Brown för att ansluta sig till BB King. 

Starks var känd som en renlevnadsman under hela sin karriär, något han kommenterade i en intervju 2015. ”When I´m playin´ music, man, let me tell you one thing: There ain´t nobody in the world higher than I am”, he said. ”I get so high playin´ music, it scares me”.

Han hade också ett eget motto vad gällde sitt trumlir: ”If you can´t pat your feet and clap your hand to what I´m doing, then I´m not doing anything wortwhile”.

Bo Majling

Dennis Edwards värvades 1968 från Motownkonkurrenterna The Contours till The Temptations som ersättare för David Ruffin. Han kom denna första period att stanna i Temptations till 1977 då Temptations inofficiella kapellmästare Otis Williams sparkade honom. Hans raspiga gospelrotade säregna vokal hördes som lead på några av gruppens största hits under den perioden – ”Cloud nine”, ”Papa was a rollin´ stone”, ”Psychedelic schack”, ”Ball of confusion”, ”Run away child, runnin´ wild” och ”I can´t get next to you”. Han togs till nåder av Otis Williams 1980 för att sedan sparkas av densamme 1984, då soloåtaganden gjort att han missat några rep och konserter. Han hade då varit med på storsäljande albumet ”Reunion” och den följande turnén med samma namn, då även tidigare ursprungsmedlemmarna David Ruffin och Eddie Kendricks fanns med.

Åren 1984 till 1987 hade han en ganska framgångsrik solokarriär med en stor hit i ”Don´t look any further” och några mindre hits med ”Coolin´ out”, ”Aphrodisiac” och ”Amanda”. 1987 var han tillbaka i Temptations för att redan 1989 återigen sparkas av Otis Williams. Det var den tredje och sista gången han fick sparken.

Edwards inledde 1990-talet med att turnera med David Ruffin och Eddie Kendricks. Efter deras död, 1991 respektive 1992 fortsatte han under namnet Dennis Edwards & The Temptations. Efter en rättstvist med Motown/Otis Williams fick namnet ändras till The Temptation Review featuring Dennis Edwards. Repertoaren bestod av hans sololåtar och de Temptationslåtar som han sjungit lead på. Det var under det namnet eller solo under sitt eget namn som återstoden av hans artistliv gestaltade sig. Den sista soloplattan han gav ut var 1993 års ”Talk To Me”.

Dennis Edwards invaldes som medlem i Temptations i ”Rock and Roll Hall of Fame” 1989, i ”Rhythm and Blues Hall of Fame 2013” och 2015 fick han ”The Living Legend Award” i ”Rhythm And Blues Hall of Fame”. 

Hans sista levnadsår präglades av en vacklande hälsa och han avled på sjukhus i Chicago den 1 februari 2018. Dödsorsaken var en form av bakteriell hjärnhinneinflammation.

Eddie Shaw med sonen Vaan på trehalsad gitarr vid en spelning 2011 i Greenville, MS, sedan en Blues Trail Marker till Eddie Shaw hade avtäckts. Foto: straight outta Löfgren.

Many thanks to Steve Krakow/Plastic Crimewave, who have written and designed above text.

'"Queen of the Blues' Denise LaSalle dies at 78" Så löd rubriken I USA Today den 9 januari I år. Hon föddes Denise Allen i Leflore County, Mississippi, den 16 juli 1941 och avled den 8 januari på Vanderbilt Hospital I Nashville.

Hon hade en lång karriär, upptäckt av Billy “The Kid” Emerson i Chicago 1963, och det var han som gav henne artistnamnet Denise LaSalle och producerade hennes skivdebut 1967 för Emersons Tarpon Records. Därefter har hon haft skivor utgivna på Crajon (Denise´ egen skivlabel), Westbound, ABC, MCA, Malaco och Ecko m fl bolag. Sin största hit hade hon redan 1971 med ”Trapped by a thing called love”, en låt hon själv skrivit. 1982 började hon en 15 år lång era hos Malaco Records i Jackson, MS, som skivartist och låtskrivare. Bland elva album kan nämnas ”A Lady In The Street” och ”Hittin´ Where It Hurts”. Under senare år har låten ”Mississippi woman” (Ecko Records) varit en ”landsplåga” på söderns soul/blues-radiostationer. LaSalle skrev största delen av sina låtar själv.

LaSalle besökte Sverige en gång; Stockholm Jazz & Blues Festival 1993, där hon ingick i ”Mississippi Blues Revue” tillsammans med Little Milton, Latimore och Muscle Shoals Rhythm Section. En utförlig intervju med Denise LaSalle finns i Jefferson nr 135 (2003).

Text: Tommy Löfgren
Bild: Hans Ekestang

Redan i slutet på 1950-talet startade Hall en studio ihop med två kompisar. En av dem, Billy Sherrill, skulle senare bli en ”monsterproducent” och tjäna storkovan i Nashville.

I början på 1960-talet hade Hall själv dragit igång Fame-studion i småstaden Muscle Shoals i Alabama. Han var både ägare och allsmäktig producent. Starten blev flygande, en av de allra första inspelningarna 1961 slog stort, ”You better move on” med Arthur Alexander. Låten kom att bli en av de verkliga klassikerna, inspelad av ett otal andra artister genom åren, bland andra Rolling Stones och Mink DeVille. Arthur Alexanders lycka blev startpunkten för en lång rad med hits inom souleran, som kom att sträcka sig en lång bit in på 1970-talet. Candi Staton, Arthur Conley, Percy Sledge, Jimmy Hughes, James & Bobby Purify, Joe Tex, Clarence Carter, Etta James, Wilson Pickett, Staple Singers och Aretha Franklin levererade alla hits efter att ha besökt Hall i Fame-studion.

En av framgångsformlerna för studion var det suveräna kompbandet Muscle Shoals Rhythm Section (ibland omnämnda som The Swampers), med stadiga kontinuerliga musiker som gitarristerna Jimmy Johnson, Pete Carr och Eddie Hinton (till slutet av 1960-talet även Duane Allman), basisten David Hood, trummisen Roger Hawkins och keyboardisterna Barry Beckett, Clayton Ivey eller Spooner Oldham. Gruppen har medverkat på över 500 plattor och av dem har 75 stycken blivit miljonsäljare och till guldplattor som pryder väggarna i studion.

När den värsta souleran tonat ut öppnades studion i större skala upp för rock-, pop- och countryartister. Till och med tidiga sötsliskiga brödrapojkbandet Osmonds spelade in hos Hall och fick givetvis sin största hit då, ”One bad apple”. Men det är en annan historia. Även Bobbie Gentry och Bob Seger fick till bra plattor.

På senare år spelade bland andra Dixie Chicks, Bettye Lavette, Jason Isbell och Drive By Truckers in i studion i Muscle Shoals. Notabelt är att Gregg Allmans platta, ”Southern Blood”, som gavs ut omedelbart efter hans död spelades in i mars 2016 i Fame-studion.

Får jag själv välja ett knippe favoritlåtar som spelades in av Hall så blir det Candi Statons inspelningar åren 1969-1973. Bättre soul går nästan inte att hitta. Damon Albarns bolag Honest Jon´s gav 2004 ut en samling med 26 låtar från dessa år. En samling som verkligen kan rekommenderas. En liten rörande detalj är hur Candi i konvolutet berättar om Halls omtanke att hon verkligen skulle ha ett bra band när hon gav sig ut på turné. Skulle hon framföra låtar som spelats in i Fame fick det inte vara ett skitband i kompet, utan kvalitet.

Rick Hall avled den 2 januari 2018 efter att under lång tid ha kämpat mot prostatacancer.

Den största stjärnan på skivbolaget Daptone i Brooklyn, New York, Sharon Jones gick sent 2016 bort efter en kamp i flera år mot cancer. Innan hon strax innan sekelskiftet blev heltidsmusiker hade hon jobbat som bland annat fängelsevakt, chaufför, körsångerska och varvat detta med uppdrag som ”wedding singer”.

Sharon fick sitt genombrott redan 2002 med debutplattan på bolaget, funkfesten ”Dap Dippin´ With Sharon Jones & The Dap Kings”. Hon kom sedan att kontinuerligt släppa plattor med högklassig soul. Störst framgångar fick hon med tredje plattan, 2007 års ”100 Days, 100 Nights”, 2010 års ”I Learned The Hard Way” och 2014 års ”Give The People What They Want”. Den senare nominerades till en Grammy. Alla dessa tre plattor har något mer omfattande arrangemang än den funkiga debuten.

Innan sin död den 18 november 2016 hann hon lägga färdigt sången på sitt avslutande alster ”Soul Of A Woman”. Bortgången påskyndades genom två strokes. Sin första stroke ansåg hon att Donald Trump var ansvarig för, då hon fick den när hon följde valvakan för presidentvalet i USA.