Gitarristen, tillika producenten och teknikern, Jimmy Johnson avled den 5 september 2019. Johnson började sin musikaliska bana redan i tonåren genom att turnera runt om i Alabama, som gitarrist i diverse rhythm´n´blues- och bluesband. I början av 1960-talet fick han jobb som studiogitarrist i Rick Halls Fame Studios. Han kom på Fame att medverka på många banbrytande inspelningar, bland annat Aretha Franklins Atlanticdebut ”I Never Loved A Man The Way I Love You”.

1969 lämnade Johnson, tillsammans med trummisen Roger Hawkins, keyboardisten Barry Beckett och basisten David Hood Fame studios och startade Muscle Shoals Sound Studio. Förutom att vara studioägare så var de fyra stommen i studions band Muscle Shoals Rhythm Section, eller som de också kallades The Swampers. De kom genom åren att backa flera hundra olika artister och finnas med på hundratals hitlåtar, varav en stor mängd räknas bland klassikerna idag. Några som tidigt kom att använda studion var Rolling Stones, som med Johnson som tekniker spelade in tre låtar till sitt album ”Sticky Fingers” där; ”Brown sugar”, ”Wild horses” och ”You gotta move”. 1977 spelade både Ola Magnell och Pugh Rogefeldt in delar av sina plattor i Muscle Shoals. Johnson fanns på gitarr i två låtar på Magnells platta ”Höstkänning” och på fyra på Pughs rhythm´n´bluesorienterade ”Bamalama”.

Några fler namn ur högen som haft Jimmy Johnson på gitarr är:
Wilson Pickett, Clarence Carter, Rod Stewart, Etta James, Arthur Conley, Percy Sledge, Candi Staton, Staple Singers, Bob Dylan, Otis Rush, Bobby Bland, Johnnie Taylor, ZZ Hill, Eric Clapton, Margie Joseph, Mille Jackson, Levon Helm, James Brown, Little Milton, Lynyrd Skynyrd, Dorothy Moore, Denise LaSalle och Latimore – och dessa utgör bara ett fåtal.
I en intervju med Guitar World 2014 berättade Johnson att ungefär 50 album per år spelades in i Muscle Shoals Studion under de mest produktiva åren. Han använde då 8-10 olika gitarrer, men att två olika sorters Telecaster blev favoriterna och har så varit under hela hans musikbana.

Jimmy Johnson var i full aktion på musikscenen till 2015. Han led de sista levnadsåren av kronisk njursvikt och det var också njurarna som till slut slogs ut helt och blev dödsorsaken.

Andre föddes i Bessemer, Alabama men flyttade i tonåren till Detroit där han snart kom i kontakt med Jack och Devore Brown på Fortune Records. Han blev solosångare i doo wop-gruppen The Five Dollars 1955. När man spelade in för Fortune så ändrades namnet till Andre Williams & The Don Juans. Men det var under eget namn som han slog igenom med ”Bacon fat” som rusade upp på Billboards R&B-lista och nådde som högst en nionde plats 1956. Lilla Fortune Records kunde inte hantera en hit av den digniteten utan sålde den vidare till Epic. Uppföljaren ”Jail bait” blev även den framgångsrik. Sedan följde inspelningar för en mängd olika bolag som Miracle och Chess där ”Cadillac Jack” nådde plats 46 på R&B-listan. Andre började skriva låtar själv och tillsammans med andra (”Shake a tailfeather”, ”Twine time” bl a). Han skrev även låtar för Parliament och Funkadelics.

Livet var hårt och Andre hamnade i drogmissbruk och levde ett tag mer eller mindre som hemlös i Chicago. Så småningom fick han en pånyttfödelse genom samarbete med olika obskyra rockgrupper. Han turnérade i Europa med banden Green Hornet eller The Marshall Brothers och spelade in med bl

Munspelaren Tony Glover var en av pionjärerna i början på 1960-talet, då han tillsammans med ”Spider” John Koerner och Dave ”Snaker” Ray spelade blues på de olika folkklubbarna i New York. Även Tony lade sig till med ett artistepitet – ”Little Sun”. Trion upptäcktes snart av det alerta skivbolaget Elektra som spelade in dem. De blev inspirationskälla för bl a Bob Dylan och Patti Smith. Det sägs att Tony gav Mick Jagger lektioner i bluesmunspel. Han skrev även en lärobok i ämnet. Han var även medförfattare till en bok om Little Walter och skrev artiklar och kritik för tidningen Rolling Stone samt baksidestexter till skivor.

Morris Dollison Jr, som hans dopnamn var, avled den 20 april av cancer, bara några veckor efter att hans och Benny Turners gemensamma CD ”Going Back Home” (Nola Blue Records) släpptes. McCall, född i Missouri men det mesta av sin musikerbana verksam i Chicago, fick sitt artistnamn av producenten Monk Higgins. Dollison, som fick höra sin senaste låt (19:e plats som bäst på den nationella R&B-listan) spelas på radion: ”…was flabbergasted when to discover that his name had been changed”, berättar han i en intervju i Living Blues.
McCall var mest känd som låtskrivare och studiomusiker för Chess Records, men turnerade även med Willie Dixon´s Chicago Blues All Stars, Minnie Ripperton och besökte Europa med Etta James. Han började sin bana i gospelgrupper, bland annat med Otis Clay, för att från 1963 inkorporera soul och blues. 1985 turnerade han med American Folk Blues Festival i Europa. I början av 1990-talet flyttade McCall till Memphis och drog ner på spelandet. Han var dock en stadig gäst på den årliga Juke Joint Festival i Clarksdale.

Text: Tommy Löfgren
Foto på Cash McCall och Shy Perry: Leif Gäverth

Israel Goodman Young, mer känd som Izzy Young avled i Stockholm den 4 februari, på sitt 91år. För de flesta kanske han är mest känd för att ha bokat en ung Bob Dylan för sin första konsert i New York, 1961. Det var på Carnegie Chapter Hall och det kom 53 betalande!

När Izzy var ganska ung så tog hans flickvän med honom på en kurs i squaredance. Där introducerade läraren, Margot Mayo, honom i andra traditionella folkdanser och musik av Lead Belly och andra folk- och bluessångare. Detta ledde så småningom till att Izzy öppnade sitt Folklore Center i New York år 1957. Det blev snabbt en plats dit musiker och intresserade samlades, Bland dem hörde Dave van Ronk, Rev. Gary Davis, Tim Buckley och Bob Dylan. Han ordnade också poesiuppläsningar med Allen Ginsberg och The Fugs.

Tidigt 1966 så började Izzy arrangera konserter på olika ställen i New Yorks Greenwich Village. Bland andra uppträdde bluesartister som Son House, Skip James, Bukka White och Big Joe Williams.

Izzy engerade sig om musikernas situation och blev något av en talesperson för dem. Man protesterade för rätten att fritt kunna framföra sin musik på gator och torg. Han hade under lång tid framöver en egen kolumn i tidskriften Sing Out!

När Izzy besökte the Newport Folk Festival så blev han helt betagen av de svenska folkmusikerna Ole Hjort och Björn Ståbi.

Han beslöt sig för att stänga sitt Folklore Center och flytta till Sverige. 1973 öppnade han Folklore Centrum i Stockholm. Här arbetade han ihärdigt med att lära oss mer om vår egen folkmusik. I Folket i Bild skrev han 1977: ”Bojkotta den amerikanska musiken!”, det var hans recept för att rädda den svenska musiken. Han publicerade ett nyhetsblad där hans ambitioner var att täcka in hela landets olika evenemang. Izzy ordnade ofta små konserter, poesiaftnar och filmförevisningar i sin lokal.

Han fanns på plats i sin lokal på Wollmar Yxkullsgatan sex dagar i veckan och var alltid redo att diskutera olika ämnen. Vi i SBA/Jefferson hade möjlighet att hålla styrelsemöten och till och med ett årsmöte i hans lokal. Han lade alltid ut senaste Jefferson i sitt stora skyltfönster.
I slutet av 2018 så började åldern ta ut sin rätt och Izzy blev tvungen att stänga sin lokal och avslutade sina dagar på ett gruppboende i närheten. Hans stora bibliotek finns nu förvarat hos Mannaminne upp i höga kusten (www.mannaminne.se).

Rekommenderad läsning: Scott Barrettas bok ”The Conscience of the Folk Revival – the Writings of Israel ’Izzy’ Young som kom ut 2013.
Filmen “Forever Young – a portrait of a man” (www.daysofyoung.com)

Bild Izzy Young och Per Oldaeus av Hans Schweitz

Markus Adler, med foton från Folklore Centrum i bakgrunden.

Allen Finney. Foton i bakgrunden är tagna av Magnus Kaplan och ej från Folklore Centrum.

I mars ställde fotografen Markus Adler ut foton på Galleri Movitz i Stockholm, som Adler tagit på Folklore Centrum under Izzy Youngs sista tid med butiken. ”The best thing that ever happened” hette utställningen. Vid vernissagen den 15 mars spelade Allen Finney. Allen spelade på Folklore Centrum många gånger genom åren. 

Foto: Tommy Löfgren

Jag vet inte hur många plattor jag köpt genom åren som angivit - backup vocals: Clydie King (ofta ihop med Vanetta Fields). Stilmässigt har det rört sig om allt från pop, rock, soul, gospel, blues, rhythm´n´blues och mer folkliga alster. Under Bob Dylans ”religiösa period” fanns hon också med som röststöd till Dylan, både på scen och skiva. Obekräftade uppgifter gör också gällande att de ett tag var gifta och att de har två barn tillsammans.

Hon föddes i Dallas, Texas och blev tidigt föräldralös. Hon uppfostrades av sin äldre syster och med henne flyttade hon som 10-11-åring till Los Angeles. I de tidiga tonåren upptäcktes hon av Richard Berry och kom att sjunga i hans grupp The Pharaohs. Det blev också tre år som backup till Ray Charles i The Raelettes. Inspelningar med Phil Spector hanns också med. Från 1956 och fram till 1977 spelade hon regelbundet in ett flertal solosinglar. De enda egentliga listklättrarna hon fick som soloartist var 1971 års ”Bout love” och 1973 års ”Brown sugar”. Åren 1972 – 1976 släppte hon tre solo-LPn. En samling kom 2007 på bolaget Stateside, singlarna från bolagen Imperial och Minit.

Tillsammans med Vanetta Fields och Sherlie Matthews utgjorde de trion Blackberries som bland annat körade på delar av Joe Cockers mastodontturné ”Mad Dogs And Englishmen”.

Som körsångerska, ensam eller ihop med Vanetta Fields, finns hon med på oräkneliga plattor. Att räkna upp dem är helt omöjligt, men en av de mer banbrytande är Rolling Stones ”Exile On Main Street”. Ska en odödlig klassikerlåt nämnas så kan Lynyrd Skynyrds ”Sweet home Alabama” var ett val.
I bluessammanhang finns BB Kings LP ”Indianola Mississippi Seeds” (1970), där hon verkligen fick kliva fram i rampljuset och sjunga den änglalika stämman i slutet på låten ”Hummingbird”. Låten plockades som singel, uppföljare till Kings hit ”The thrill is gone”, och sålde riktigt hyfsat om än inte i lika stora upplagor som ”The thrill is gone”.

Dickey Betts, Martha Reeves, Diana Ross, Dusty Springfield, Humble Pie, Steely Dan och Joe Walsh är andra som haft listklättrare med Clydie som backupsångerska.

Clydie King avled den 7 januari 2019.

Få artister förknippas så starkt med Louisiana och dess träskmarker som Tony Joe White. Han fick också under hela sin karriär dras med epitetet träskrockare här i Sverige och swamprocker i hemlandet. I hans fall mixades såväl rhythm´n´blues, soul, cajun, blues och country till en originell stilmässig smältdegel. Hans stil var helt hans egen. Han mejslade ut ett musikaliskt territorium där han dominerade och fanns med en egen identitet. Grov, lite rosslig ibland mumlande sång och ett vasst gitarrlir, i början av karriären med stor kärlek till wah-wah pedalen. Han var också bra på munspelet. Texterna var så gott som alla små berättelser och betraktelser av ett USA fjärran från storstadspulsen. Men han gjorde faktiskt en låt om vår huvudstad , ”Stockholm blues”.

Efter att ha haft två band, The Mojos och The Twilights, bestämde sig Tony Joe 1968 för att slå sig fram solo. Det stora genombrottet kom redan året efter, 1969, med ”Polk Salad Annie”. Tillsammans med ”Rainy night in Georgia”, två idag tidlösa evergreens (den senare en stor hit för Brook Benton). Flera framgångsrika låtar följde i kölvattnet efter dessa två; exempelvis soulfunkiga ”Save your sugar for me” och ” I want you” samt historierna om ”Willie and Laura Mae Jones” och ”Roosevelt and Ira Lee”. Alla låtar från de tre första LPna han släppte efter genombrottet.

Hans kommersiellt mest framgångsrika LP var ”Closer To The Truth” som kom 1991. Extra draghjälp fick den genom att Tina Turner fick en dunderhit med hans ”Steamy windows”, som plockades från den plattan. Annars är min personliga favorit den 20 år tidigare släppta egenbetitlade ”Tony Joe White”, som också innehåller ett av hans mästerverk både vad gäller låt och tuff titel, ”They Caught The Devil And Put Him In Jail In Eudora, Arkansas”. En bortglömd pärla är också Tom Dowd-producerade ” Homemade Ice Cream” som kom två år senare. Hans senaste platta kom för en dryg månad sedan, ”Bad Mouthin´”, riktigt bra. Annars håller jag väldigt lågmälda och tillbakalutade ”The Shine” från 2010 som hans bästa på 2000-talet.

Jeffersons Birgitta Larsson är en av dem som intervjuat Tony Joe (intervjun, utförd 2005, finns här). Hon berättar om en jordnära, tillbakalutad person, som rättframt och okonstlat besvarade hennes frågor. Sina stora framgångar som artist och låtskrivare var inget han skröt om, men han var stolt över att artister, som han beundrade – som Elvis Presley och Tina Turner – sjungit in hans låtar. Han anförtrodde henne också att han var en ensamvarg, som brukade uppträda inkognito under turnéerna, när han inte var på scen – då tog han långa promenader i omgivningen, iförd keps nerdragen över huvudet och mörka solglasögon.

En person med stor integritet har gått ur tiden. Hans musik som berört och berör många lever kvar.

”…The repeated rhythmic figure, a screamed riff, pushed in its insistance past music. It was hatred and frustration, secrecy and despair. It spurted out of the diphthong culture, and reinforced the black cults of emotion. There was no compromise, no dreary sophistication, only the elegance of something that is too ugly to be described, and is diluted at the agent´s peril. All the saxophonists of that world were honkers, Illinois, Gator, Big Jay, Jug, the great sound of the day. - - - McNeely, the first Dada coon of the age, jumped and stomped and yowled and finally sensed the only other space that form allowed. He fell first on his knees…” - från LeRoi Jones´ novell The Screamers.

91 år blev ”The Deacon”, hans smeknamn ända sedan låten ”The Deacon´s hop” 1948 – och han körde ända in i kaklet. Jag vill minnas uppgifter om spelningar i Europa för ett eller två år sedan. Vår nyligen avlidne kamrat Jörgen Sandin lobbade en svensk arrangör för att ta hit Big Jay 2018! 2017 kom CDn ”Blow Blow All Night Long” med Bloodest Saxophone feat. Big Jay McNeely; inspelat live i Japan (2015?). Jag såg uppgifter på nätet att en CD, där McNeely sjunger blues, planerats för utgivning hösten 2018. Ett fenomen till musiker och människa, kort sagt.

Han föddes som Cecil James McNeely i Los Angeles. En äldre broder spelade saxofon och James tog efter. Så småningom, i Big Jays band, blev det ombytta roller; brodern Bobs instrument blev barytonsax. Till en början spelade Jay jazz, och Illinois Jacquets 64-takter långa solo i Lionel Hamptons inspelning av ”Flying home” blev hans stora inspirationskälla. I slutet av 1940-talet blev Big Jay med i Johnny Otis Orchestra och medverkar på inspelningar med Little Esther, The Robins etc. Under 10 år turnerade Big Jay hårt med sina Blue Jays, och det kan inte nog betonas hans showmanship, bl a började han redan 1952 göra entré i nersläckta salonger med en illuminerad sax (glödlampor fästa på instrumentet). Han var en av de första ”honksaxofonisterna”. När rock´n´rollen började vattnas ur i slutet 1950-talet sjönk dock intresset för de hårdrockande och illtjutande herrarna och damerna.

Foto: Erik Lindahl

1959 slog det trots allt till igen och McNeely fick sin största hit, ”There´s something on your mind”, en ballad som passade in i den rådande trenden. Så här berättade Big Jay för oss fyra svenskar (bl a ovannämnde Jörgen Sandin), när vi besökte honom i bostaden i Los Angeles 1980. Då levde han ett lugnt liv, jobbade på posten sedan många år och spelade lokalt på helgerna, och blev mäkta förvånad när vi ringde honom. ”Det gick inte så bra längre. Uppe i Seattle spelade jag in en låt hemma i källaren hos en kille jag kände. Det var en låt jag trodde på, ´There´s something on your mind´. En ung grabb skrev den hemma hos min fru (vid den tiden sångerskan Jackie Day) och jag köpte låten av honom. Jag tog en tape runt till alla skivbolagen och alla sa: ´Oh yeah, but…´. Så jag visste att Hunter Hancock (en känd disc-jockey) skulle starta ett skivbolag (Swingin´), så jag tog den dit och han tog den.” (Intervju i Jefferson nr 64.) Bandets sångare Little Sonny Warner sköter det vokala. Många, många har spelat in den låten under årens lopp. Big Jays inspelning låg fantastiska 25 veckor på Billboards R&B-lista.

Efter den hitten fortsatte turnerandet några år till. 1963 kom den smått kultförklarade LPn ”Big Jay McNeely Recorded Live At Cisco´s” (Warner Bros.), men sedan lade han ned karriären som professionell musiker och började, som sagt, jobba på posten. 1983 gjorde dock Big Jay några spelningar som uppmärksammades stort av L.A. Weekly. Han inviterades till London och sedan var han tillbaks på scenen igen med en rad skivinspelningar i Europa och på sitt eget Big J Records. Long live Big Jay McNeely! Fast i Moreno Valley, Kalifornien, tog livet slut den 16 september 2018. Dödsorsaken var prostatacancer.

När beskedet kom att Lazy Lester avlidit av magcancer den 22 augusti i sitt hem i Paradise, Kalifornien betydde det också att den siste av den första generationens swampbluesartister gått ur tiden. Lazy Lester, eller Leslie Johnson som han egentligen hette, föddes den 20 juni 1933 i Torras, Louisiana. Han blev tidigt musikintresserad och började själv att spela gitarr vid nio års ålder för att sedan i tonåren också börja spela munspel, inspirerad av den tidens munspelsfantom Little Walter. Lazy Lester kom att bli en nyckelperson i den så kallade swampbluesmusiken som utvecklades i Louisiana under senare delen av 50-talet. Dels som en egen skivartist med en rad fina låtar som till exempel ”They call me lazy”, ”Sugar coated love”, ”I’m a lover not a fighter” och ”I hear you knockin’”, men också som studiomusiker och allt-i-allo i Jay Millers studio i Crowley, Louisiana. Jay Millers studio kom att bli swampbluesens epicentrum där de största och mest populära swampbluesartisterna som Slim Harpo, Lightnin’ Slim, Lonesome Sundown, Silas Hogan och Lazy Lester spelade in sina bästa låtar. De flesta av dessa låtar leasade sedan Jay Miller till skivbolaget Nashboro i Nashville som sedan gav ut skivorna på den så småningom klassiska skivetiketten Excello. När det gäller Lazy Lesters insatser som studiomusiker måste i första hand framhållas de inspelningar där han spelade munspel på Lightnin’ Slims låtar. På många av dessa låtar kan man höra Lightnin’ Slim hojta ”Blow your harmonica, son” till Lazy Lester.

Lazy Lester blev med tiden något av en kultartist som fick se sina låtar bli inspelade av band som The Kinks och The Fabulous Thunderbirds. Tyvärr gav inte musiken så stort ekonomiskt utbyte för Lester, vilket ledde till att han gjorde ett uppehåll med skivinspelningar under drygt 20 år från mitten av 60-talet till 1987. Visserligen spelade han live under denna period och gjorde till och med en Europaturné 1979, men efter Excelloperioden dröjde det ända tills 1987 innan Lester gick in i en skivstudio igen för att spela in en skiva. Comebackplattan ” Lazy Lester rides again” producerades av den legendariske Mike Vernon i England och skivan vann sedan en W.C. Handy Award i kategorin ”Best Contemporary Blues Album – Foreign Release”. Efter denna platta fick Lazy Lester fart på sin karriär igen och han spelade sedan in flera bra skivor.

Svenska bluesvänner fick möjligheten att se Lazy Lester live ett flertal gånger, inte minst på bluesfestivalen i Mönsterås där han medverkade på fem festivaler i början på 00-talet. Han blev där så hemtam att han under period närmast kom att betraktas som en ortsbo och han fick då också smeknamnet ”Fiskarn” på grund av sitt enorma fiskeintresse. Lita på att Lester har dragit upp en och annan fisk från vattnen runt Mönsterås och Ålem, där han periodvis bodde hos dåvarande festivalgeneralen Anders Erlandsson. Lazy Lester var förutom en förnämlig musiker också en oerhört social och skojfrisk person som gärna slog sig slang med sina fans.

Lazy Lester, som blev 85 år, sörjs närmast av sin sambo Pike och sin dotter Kay, men också av en hel bluesvärld.

 Stora fotot längst upp är taget av Jim O´Neal på University of Chicago Folk Festival januari 1971. De två mindra hör nedan är tagna av Mats Norin och är från spelningen i Delsbo bygdegård 21 sept 1990.

Jörgen Sandin – eller ”farfar” som han kallades av bluesvännerna eller ”gubben” som han ibland presenterade sig – växte upp i Norrköping i en familj där musikintresset var stort. I de unga tonåren kom han att tillsammans med sin bror Sune intressera sig för jazz och rhythm and blues. Efter andra världskrigets slut, när det ånyo gick att köpa skivor från USA, började bröderna att inhandla 78:or med bl.a. rhythm and blues-artister. När Charlie Norman slog igenom med boogie woogie väcktes ett livslångt intresse hos Jörgen för musikformen. Ganska snart gick han vidare och fann upphovsmännen, som t.ex. Pinetop Smith, Cecil Gant, Pete Johnson, Meade Lux Lewis m.fl. Genom livet var nog Charlie Spand och Albert Ammons Jörgens stora pianofavoriter.

Jörgen flyttade till Stockholm under andra halvan av 1950-talet och kom under slutet av årtiondet och början av 1960-talet att resa en del till bl.a. Paris och Barcelona för att lyssna på jazz. Av jazzmusiken var det bebop och till viss del swing som intresserade Jörgen mest. Han umgicks i jazzkretsar och blev vän med trumlegenden Elvin Jones och andra amerikaner på turné i Sverige. Jazzintresset ledde bl.a. till att Jörgen vann SM i jazzfrågesport och fick representera Sverige vid EM i Köpenhamn. Till yrket var Jörgen inköpare på Electrolux fram till sin pensionering.

När Jefferson startade 1968 blev Jörgen en av de första prenumeranterna och 1972 tog han plats som suppleant i SBA:s styrelse. Vid samma tid var han med och bildade Stockholms Bluesförening och gjorde föreningens logotyp samt började skriva i Jefferson. Snart blev han kassör i SBA och under åren 1978 - 1985 dess ordförande. Han vikarierade också vid behov som redaktör och medverkade stundtals i Jeffersons redaktion, där hans goda språkkänsla och kritiska granskande kom väl till pass. Jörgen skrev initierade recensioner om främst boogie woogie-pianister.

Under Jörgens ordförandeskap ordnade SBA flera turnéer med amerikanska bluesmusiker i samband med föreningens årsmöten. Jörgen medverkade också vid bildandet av Jefferson Records och var administrativt ansvarig för utgåvorna, de kritikerrosade lp-skivorna med Eddie Boyd respektive San Francisco Blues Festival. Jörgen var en stark ledare och kunde ta tag i problem, som t.ex. när en svensk skivimportfirma tog namnet Jefferson, och han såg till att årsmötes- och styrelsebeslut verkställdes på ett bra sätt. Jörgen var mycket mån om att tidskriften skulle hålla hög kvalitet och att ekonomin skulle vara god och utgivningstakten hållas.

Under åren lärde Jörgen känna många bluesmusiker och lärde sig också att hantera dem både hänsynsfullt och mycket handfast när så behövdes. Jörgen kunde vara mycket rak i sina omdömen om såväl musiker som alster som någon ville ha publicerat i Jefferson. Jörgen var pedant och ställde mycket höga krav på sig själv och ansåg att bl.a. uppträdande musiker också skulle ha höga krav på sig själva. Levde de inte upp till dessa krav så såg Jörgen inte mellan fingrarna utan sade vad han tyckte.

Jörgen gjorde genom åren ett flertal bluesresor till USA – bl.a. två längre 1976 och 1980 – och till festivaler på kontinenten, som Montreux och Antibes. Den sista större musikresan gick till New York 2016. Från flera av resorna, som Jörgen gjorde tillsammans med andra Jeffersonmedarbetare, bidrog han med intressanta reseberättelser och unika intervjuer i Jefferson.

Jörgen hade ett osvikligt minne, oavsett om det gällde skivinspelningar, konserter eller händelser av olika slag. Jag imponerades mycket av hans såväl djupa som breda kunskaper om stora delar av bluesen, men framför allt om pianoblues och boogie woogie, där han var en auktoritet. Trots att han inte själv spelade annat än till husbehov så hade han ett utmärkt musiköra och kunde som få andra direkt säga vem som var pianisten i en låt eller från vem vissa pianopassager var hämtade.

Jag lärde känna Jörgen under andra halvan av 1970-talet, när jag kom med i SBA:s styrelse och senare bildade Bluesföreningen Blue Monday i Västerås. Jörgen var alltid generös med sin tid och sina råd när man frågade honom. Jörgen hade humor och lätt till skratt och hans målande beskrivningar av olika händelser var uppskattade.

Jörgen hade en bred musiksmak, även om tonvikten låg på olika former av afro-amerikansk musik. Vid sidan av musikintresset hade han gedigen kunskap om skotsk whisky och amerikansk bourbon och var medlem i Swedish Whisky Society. Jörgen var även konstintresserad och målade lite till husbehov i Salvador Dalis anda.

Jörgen var aktiv in i det sista och besökte konserter och vänner, trots begynnande hälsoproblem. När han gick bort in i månadsskiftet juli/augusti 2018 förlorade vi en stor auktoritet inom bluesen och en sällskaplig och oss kär bluesvän. Närmast sörjande är brodern Sune med familj.

Bild i mitten från Åmål av Branko Madunic
Bild längst upp: Sandin, Tail Dragger och Pete "Onion Head" Williams (Tails trummis). Foto: Tommy Löfgren, 1976.