IN MEMORIAM

Danny Kirwan

Den engelske gitarristen, sångaren och låtskrivaren Danny Kirwan (längst t.v. på bilden) har avlidit, till följd av lunginflammation. Han bodde den sista tiden på ett härbärge i London, utslagen och hemlös, efter långvarigt alkoholmissbruk. Hans storhetstid varade mellan åren 1968 – 1972, som medlem i Fleetwood Mac, och för det kommer han att gå till eftervärlden. Med hans inhopp i Fleetwood Mac breddades bandets sound på ett intressant sätt från att tidigare ha dominerats av ganska formbunden, klassisk blues, inspirerad bl.a. av BB King – Peter Greens favorit – och Elmore James, som var Jeremy Spencers specielle husgud. Kirwan hade en friare, mer melodiös stil och är särskilt känd för sina vibraton.

Danny, som bara var 18 år när han kom med i megabandet, klarade turnerandet och sin snabba stjärnstatus dåligt. Han utvecklades till en mycket skicklig gitarrist och komponerade en rad fina sånger, men var en känslig och instabil person, och fick en allt mer uttalad scenskräck. Till slut vägrade han att stå på scen. Slitningar i bandet till följd av hans humör och omåttliga drickande - och även drogmissbruk – gjorde också sitt till att han till slut sparkades från bandet, efter 4 år. 

Tiden därefter blev vacklande. Han gjorde 3 soloplattor som inte slog särskilt bra, och hoppade även in som ganska obemärkt gästartist på en del andra artister album. Redan i slutet av 70-talet drog han sig helt tillbaka från musikvärlden, och återvände aldrig till den igen. Danny Kirwan blev 68 år.

Text: Birgitta Larsson

Jabo Starks, mest känd som trummis i James Browns band från 1965 och drygt tio år framåt, avled i slutet av april 2018 i leukemi . Sitt sista scenframträdande bakom trummorna gjorde han i mars 2018. 

Jabo, vars riktiga förnamn var John Henry, föddes i Jackson, Alabama. Smeknamnet fick han redan i unga år. Han växte upp i ett hem där den musikaliska brygden som gällde var gospel och blues. De årliga gästspelen med marscherande Mardi Gras-band var det som väckte intresset för trummor hos honom. Han brukade fascinerad paradera med banden i flera kilometer och supa in trummisarnas fantastiska teknik. Sitt första trumset byggde han ihop helt själv. Han är helt självlärd.

Redan som sjuttonåring  var han trummis i husbandet  på ”The Harlem Duke Social Club”, en av de populäraste klubbarna  i Alabama på ”the chitlin´ circuit”.  Där kom han att kompa exempelvis John Lee Hooker, Smiley Lewis, Howlin´ Wolf och Big Mama Thornton.

Ryktet om hans kapacitet spreds och 1959 engagerades han av Bobby Bland. Han kom också att vara med och spela in flera av Blands större hits, ”Turn on your love light”, ”I pity the fool” och ”That´s the way love is”. 

Han gjorde entré i James Browns band, ”The JB´s”, 1965 och var då en av två trummisar i bandet. Den andre var Clyde Stubblefield. Brown ville ha en trummis med en stil grundad i bluesen (Starks) och en med grunden i soul och funk (Stubblefield). Tanken från Brown var att de skulle komplettera varandra på scenen, inte duellera med varandra. På plattorna finns de båda med på hits som ”Sex machine”, ”I got the feelin´”, ”Say it loud, I´m black and I´m proud” och ”Cold sweat”.  På exempelvis ”Super bad” och ”The payback” är Starks ensam trummis.   

Starks och Stubblefield kom att bli vänner och musikaliska partners livet ut. De bildade en trumduo, The Funkmasters, som bland annat spelade in filmmusik och producerade instruktionsvideos för trummor. Starks och Stubblefield är sannolikt också några av de mest samplade trummisarna någonsin. Speciellt inom hip-hopen där de samplade finns med i hits med LL Cool J, Kendrick Lamar, A Tribe Called Quest, The Roots, Black Eyed Peas och Kool Moe Dee. 

Brown hade en förmåga att skälla ut och kicka sina musiker efter minsta lilla miss, för att sedan oftast ta dem till nåder igen. Enligt Starks egen utsago fick han aldrig ett ont öga från Brown under sina år i bandet. Snarare blev det Starks som påpekade för Brown när denne missat en takt eller ton. Det utvecklades till en intern gimmick på scen. Då Brown märkte att han missat något, vände han sig leende till Starks med ett; ”You got me, Jabo”. Efter dryga tio år så lämnade Starks Brown för att ansluta sig till BB King. 

Starks var känd som en renlevnadsman under hela sin karriär, något han kommenterade i en intervju 2015. ”When I´m playin´ music, man, let me tell you one thing: There ain´t nobody in the world higher than I am”, he said. ”I get so high playin´ music, it scares me”.

Han hade också ett eget motto vad gällde sitt trumlir: ”If you can´t pat your feet and clap your hand to what I´m doing, then I´m not doing anything wortwhile”.

Bo Majling

Dennis Edwards värvades 1968 från Motownkonkurrenterna The Contours till The Temptations som ersättare för David Ruffin. Han kom denna första period att stanna i Temptations till 1977 då Temptations inofficiella kapellmästare Otis Williams sparkade honom. Hans raspiga gospelrotade säregna vokal hördes som lead på några av gruppens största hits under den perioden – ”Cloud nine”, ”Papa was a rollin´ stone”, ”Psychedelic schack”, ”Ball of confusion”, ”Run away child, runnin´ wild” och ”I can´t get next to you”. Han togs till nåder av Otis Williams 1980 för att sedan sparkas av densamme 1984, då soloåtaganden gjort att han missat några rep och konserter. Han hade då varit med på storsäljande albumet ”Reunion” och den följande turnén med samma namn, då även tidigare ursprungsmedlemmarna David Ruffin och Eddie Kendricks fanns med.

Åren 1984 till 1987 hade han en ganska framgångsrik solokarriär med en stor hit i ”Don´t look any further” och några mindre hits med ”Coolin´ out”, ”Aphrodisiac” och ”Amanda”. 1987 var han tillbaka i Temptations för att redan 1989 återigen sparkas av Otis Williams. Det var den tredje och sista gången han fick sparken.

Edwards inledde 1990-talet med att turnera med David Ruffin och Eddie Kendricks. Efter deras död, 1991 respektive 1992 fortsatte han under namnet Dennis Edwards & The Temptations. Efter en rättstvist med Motown/Otis Williams fick namnet ändras till The Temptation Review featuring Dennis Edwards. Repertoaren bestod av hans sololåtar och de Temptationslåtar som han sjungit lead på. Det var under det namnet eller solo under sitt eget namn som återstoden av hans artistliv gestaltade sig. Den sista soloplattan han gav ut var 1993 års ”Talk To Me”.

Dennis Edwards invaldes som medlem i Temptations i ”Rock and Roll Hall of Fame” 1989, i ”Rhythm and Blues Hall of Fame 2013” och 2015 fick han ”The Living Legend Award” i ”Rhythm And Blues Hall of Fame”. 

Hans sista levnadsår präglades av en vacklande hälsa och han avled på sjukhus i Chicago den 1 februari 2018. Dödsorsaken var en form av bakteriell hjärnhinneinflammation.

Eddie Shaw med sonen Vaan på trehalsad gitarr vid en spelning 2011 i Greenville, MS, sedan en Blues Trail Marker till Eddie Shaw hade avtäckts. Foto: straight outta Löfgren.

Many thanks to Steve Krakow/Plastic Crimewave, who have written and designed above text.

'"Queen of the Blues' Denise LaSalle dies at 78" Så löd rubriken I USA Today den 9 januari I år. Hon föddes Denise Allen i Leflore County, Mississippi, den 16 juli 1941 och avled den 8 januari på Vanderbilt Hospital I Nashville.

Hon hade en lång karriär, upptäckt av Billy “The Kid” Emerson i Chicago 1963, och det var han som gav henne artistnamnet Denise LaSalle och producerade hennes skivdebut 1967 för Emersons Tarpon Records. Därefter har hon haft skivor utgivna på Crajon (Denise´ egen skivlabel), Westbound, ABC, MCA, Malaco och Ecko m fl bolag. Sin största hit hade hon redan 1971 med ”Trapped by a thing called love”, en låt hon själv skrivit. 1982 började hon en 15 år lång era hos Malaco Records i Jackson, MS, som skivartist och låtskrivare. Bland elva album kan nämnas ”A Lady In The Street” och ”Hittin´ Where It Hurts”. Under senare år har låten ”Mississippi woman” (Ecko Records) varit en ”landsplåga” på söderns soul/blues-radiostationer. LaSalle skrev största delen av sina låtar själv.

LaSalle besökte Sverige en gång; Stockholm Jazz & Blues Festival 1993, där hon ingick i ”Mississippi Blues Revue” tillsammans med Little Milton, Latimore och Muscle Shoals Rhythm Section. En utförlig intervju med Denise LaSalle finns i Jefferson nr 135 (2003).

Text: Tommy Löfgren
Bild: Hans Ekestang

Redan i slutet på 1950-talet startade Hall en studio ihop med två kompisar. En av dem, Billy Sherrill, skulle senare bli en ”monsterproducent” och tjäna storkovan i Nashville.

I början på 1960-talet hade Hall själv dragit igång Fame-studion i småstaden Muscle Shoals i Alabama. Han var både ägare och allsmäktig producent. Starten blev flygande, en av de allra första inspelningarna 1961 slog stort, ”You better move on” med Arthur Alexander. Låten kom att bli en av de verkliga klassikerna, inspelad av ett otal andra artister genom åren, bland andra Rolling Stones och Mink DeVille. Arthur Alexanders lycka blev startpunkten för en lång rad med hits inom souleran, som kom att sträcka sig en lång bit in på 1970-talet. Candi Staton, Arthur Conley, Percy Sledge, Jimmy Hughes, James & Bobby Purify, Joe Tex, Clarence Carter, Etta James, Wilson Pickett, Staple Singers och Aretha Franklin levererade alla hits efter att ha besökt Hall i Fame-studion.

En av framgångsformlerna för studion var det suveräna kompbandet Muscle Shoals Rhythm Section (ibland omnämnda som The Swampers), med stadiga kontinuerliga musiker som gitarristerna Jimmy Johnson, Pete Carr och Eddie Hinton (till slutet av 1960-talet även Duane Allman), basisten David Hood, trummisen Roger Hawkins och keyboardisterna Barry Beckett, Clayton Ivey eller Spooner Oldham. Gruppen har medverkat på över 500 plattor och av dem har 75 stycken blivit miljonsäljare och till guldplattor som pryder väggarna i studion.

När den värsta souleran tonat ut öppnades studion i större skala upp för rock-, pop- och countryartister. Till och med tidiga sötsliskiga brödrapojkbandet Osmonds spelade in hos Hall och fick givetvis sin största hit då, ”One bad apple”. Men det är en annan historia. Även Bobbie Gentry och Bob Seger fick till bra plattor.

På senare år spelade bland andra Dixie Chicks, Bettye Lavette, Jason Isbell och Drive By Truckers in i studion i Muscle Shoals. Notabelt är att Gregg Allmans platta, ”Southern Blood”, som gavs ut omedelbart efter hans död spelades in i mars 2016 i Fame-studion.

Får jag själv välja ett knippe favoritlåtar som spelades in av Hall så blir det Candi Statons inspelningar åren 1969-1973. Bättre soul går nästan inte att hitta. Damon Albarns bolag Honest Jon´s gav 2004 ut en samling med 26 låtar från dessa år. En samling som verkligen kan rekommenderas. En liten rörande detalj är hur Candi i konvolutet berättar om Halls omtanke att hon verkligen skulle ha ett bra band när hon gav sig ut på turné. Skulle hon framföra låtar som spelats in i Fame fick det inte vara ett skitband i kompet, utan kvalitet.

Rick Hall avled den 2 januari 2018 efter att under lång tid ha kämpat mot prostatacancer.

Den största stjärnan på skivbolaget Daptone i Brooklyn, New York, Sharon Jones gick sent 2016 bort efter en kamp i flera år mot cancer. Innan hon strax innan sekelskiftet blev heltidsmusiker hade hon jobbat som bland annat fängelsevakt, chaufför, körsångerska och varvat detta med uppdrag som ”wedding singer”.

Sharon fick sitt genombrott redan 2002 med debutplattan på bolaget, funkfesten ”Dap Dippin´ With Sharon Jones & The Dap Kings”. Hon kom sedan att kontinuerligt släppa plattor med högklassig soul. Störst framgångar fick hon med tredje plattan, 2007 års ”100 Days, 100 Nights”, 2010 års ”I Learned The Hard Way” och 2014 års ”Give The People What They Want”. Den senare nominerades till en Grammy. Alla dessa tre plattor har något mer omfattande arrangemang än den funkiga debuten.

Innan sin död den 18 november 2016 hann hon lägga färdigt sången på sitt avslutande alster ”Soul Of A Woman”. Bortgången påskyndades genom två strokes. Sin första stroke ansåg hon att Donald Trump var ansvarig för, då hon fick den när hon följde valvakan för presidentvalet i USA.

Sandlin var under 1960-talet en av FAME-studion i Muscle Shoals mest anlitade musiker. Han var multiinstrumentalist och användbar på det mesta som spelades in. Tillsammans med Eddie Hinton hade han också bandet The Five Men-Its (dialekt för minutes). Efter att de upplöstes startade han mer kända Hourglass tillsammans med Duane och Gregg Allman. Bandet släppte två plattor med Sandlin bakom trummorna. När det bandet upplöstes koncentrerade sig Sandlin på studiojobb i Miami. 1969 fick han kontrakt med bolaget Capricorn. Detta resulterade bland annat i att han producerade Allman Brothers-plattorna ”Eat A Peach”, ”Brothers And Sisters och ”Win, Loose Or Draw”. Den senare under stor irritation mot tidigare bandkumpanen Gregg som inte fanns med i studion under inspelningen. Ett giftemål med Cher gjorde att Gregg befann sig i Kalifornien och jobbade helt allena med de taper som Sandlin fick skicka till honom. Han producerade även Johnny Jenkins ”Ton Ton Macoute´”, en platta som numera kvalat in i klassikerkategorien.

Johnny Sandlin avled den 19 september 2017 av cancer i hemstaden Decatur i Alabama.

En man med många skepnader, han föddes som Lee Baker Jr i Louisiana. Flyttade som 12 åring till Texas och kom som mycket ung med i Clifton Cheniers band som gitarrist. Nu hade han etablerat sig som soloartist under namnet Guitar Jr och spelade in några väldigt inflytelserika låtar för Goldband i Lake Charles, La – Family rules och The crawl. 1960 flyttade han till Chicago och spelade in en del singlar för Chess, Mercury och USA nu under namnet Lonnie Brooks. Han backade Jimmy Reed några år i början av 1960-talet. LP debuten skedde 1969 på Capitol Records under ledning av Wayne Shuler, son till Eddie Shuler som hade Goldband Records i Lake Charles, La.

En turné i Europa 1974 gjorde att Bruce Iglauer på Alligator Records i Chicago fick upp ögonen för Lonnie som bjöds in för att bidra med några spår på serien Living Chicago blues, ett samprojekt med Sonet i Sverige. Bruce blev imponerad och skrev kontrakt med Lonnie. Första plattan var Bayou Lightnin´ som fick stor uppmärksamhet och följdes av flera genom åren. Lonnies söner Ronnie och Wayne började i pappans band och utvecklade sedan egna karriärer och räknas nu till de tongivande i den moderna Chicagobluesen.

Countrybluesgitarristen och sångaren Larry Johnson avled i augusti förra året i Harlem, New York. Han var en av få i New York som utövade den lantliga bluesen. 21 år gammal kom han i kontakt med Brownie McGhee och dennes broder ”Sticks” som var verksamma i NY. På den tiden spelade Larry mest munspel. Han kom snart i kontakt med Rev Gary Davis som hjälpte Larry att byta till gitarr. Skivdebuten skedde 1962 som kompmusiker till Big Joe Williams på Bluesville. Fyra år senare fick han tillfälle att tillsammans med Hank Adkins släppa en LP på Prestige. Sedan följde skivor på Blue Horizon, Blue Goose och Biograph. Larry kom aldrig riktigt att nå nivåer som t ex Taj Mahal eller Eric Bibb. Han genomförde en del spelningar i Sverige och ledde en workshop vid Åmåls bluesfestival.