King, Freddie 1934-76 #36

Freddie King

Freddie King, tillsammans med Albert King och B.B. King, tillhörde utan tvekan den moderna bluesens kändaste och inflytelserikaste exponenter. Mellan dessa tre rådde inget släktskap men de var alla mycket goda vänner. Trots att han var den yngste av dessa tre har han redan gått ur tiden, endast 42 år gammal. Lyckligtvis hann han uppleva framgången medan han var ung nog att ha glädje av den. Jag hoppas att den här artikeln skall ge en god uppfattning om hans karriär från "plain old country boy" till internationell bluesgigant.

Freddie King föddes den 30 september 1934 på en farm utanför Gilmer, Texas. Både hans mor och hans farbröder spelade gitarr så det var kanske inte så konstigt att Freddie redan vid 6 års ålder började spela gitarr. Hans första egna gitarr var en akustisk Silvertone. Under skoltiden var han med i några olika band, han brukade spela i både skolan och Kyrkan. Freddie var 16 år gammal då han avslutade sin skolgång. På hösten 1950 bestämde sig familjen King för att flytta till Chicago. Där hade Freddie varit ett par gånger tidigare och hälsat på sin mormor och några andra släktingar som redan bodde där.

"Chicago Bound"

När de lämnade Texas för gott och kom till Chicago en kall decemberdag 1950 kände sig Freddie illa till mods och längtade tillbaka till Gilmer. Några större problem att anpassa sig till storstadslivet hade han dock inte. Familjen King bosatte sig i hörnet av Bishop Street och Adams Street. Sedan gällde de för alla att skaffa sig ett jobb. För Freddie, som var stor och kraftig för sin ålder, var det dock inga problem. Han sa att han var 18 år gammal fastän han bara var 16 och fick omedelbart jobb vid ett stålverk. Det jobbet behöll han i sju år.

Freddie blev snabbt förtjust i den musik som spelades på klubbarna i Chicago. Han tillbringade både kvällar och nätter på klubbarna trots att han egentligen inte var tillräckligt gammal för att få komma in. Släppte de emellertid inte in honom frivilligt så hotade han med stryk och eftersom de inte gärna ville bråka med den kraftige ynglingen, så lät de honom komma in. väl inne på klubben så avhöll han sig ifrån både dans och drinkar och satt istället vid scenkanten och studerade musikerna. Freddie spelade i ungefär samma stil som Lightnin' Hopkins när han kom till Chicago men när han fick höra Eddie Taylor och Jimmy Rogers ändrade han spelstil. Han skaffade sig ett tumplektrum av plast och ett fingerplektrum av metall som han placerade på pekfingret.

Freddie kopierade Taylors och Rogers spelstil och spelade i tonarter där man kunde använda sig mycket av öppna strängar. E och A var ett tag de enda tonarter han spelade i. Sedan skaffade sig Taylor ett capotasto för att kunna använda sig av samma grepp och ändå spela i andra tonarter. Freddie gjorde likadant, för övrigt kopierade han det mesta som Eddie gjorde. På en klubb frågade han Eddie var han bodde och Eddie var "dum nog" att tala om det. Det resulterade i att Freddie var där så ofta att man kunde tro att han flyttat dit. Han följde också Jimmy Rogers på samma sätt för att inhämta kunskaper. När han tyckte att han lärt sig allt han hade att lära av Taylor och Rogers gick han vidare till Robert Jr. Lockwood. Det bekymrade inte Lockwood som verkligen tyckte om att hjälpa andra och det var genom Lockwood han började intressera sig för T-Bone Walker och BB King. Det var också Lockwood som lärde Freddie att ta barrackord så att han kunde spela i samtliga tonarter utan att behöva använda capotasto.

Den förste som Freddie började spela ihop med i Chicago var Sunnyland Charles som spelade tillsammans med munspelaren Johnny Dee. Sunnyland Charles gitarr var den första elgitarr som Freddie spelade på. Några av Charles släktingar bodde i samma hus som Freddie och när Charles kom dit med sin gitarr bad Freddie att få se på den. Charles sa åt honom att följa med och de begav sig till en klubb som hette The Spot. Där spelade Johnnie Temple och Baby Face Leroy. Charles sa åt Freddie att han kunde låna hans gitarr och spela ihop med dem.

Freddie som då aldrig hade spelat på en elgitarr blev lite betänksam och sa: "I' m not good enough to p.tay with those cats man". De fick i alla fall upp honom på scenen och han spelade på Charles elgitarr. Ett par månader senare träffade han Charles igen som sa: "Hey man, I'm playing down on Madison there. Why don't you come by?" Freddie, som då var 17 år, började spela ihop med honom och skaffade sig en egen elgitarr av fabrikat Kay. Denna blev senare stulen och ersatt med en ny av samma fabrikat. Ungefär ett kvarter från där han spelade med Charles på klubben Red's Playhall låg en annan klubb, the Kitty Kat. Där träffade han Sonny Cooper. Det fanns många klubbar med bluesmusik i trakten och Freddie, som inte hade någon bil då, brukade gå omkring mellan klubbarna. Området kallades för "skidrow" , men jag var aldrig rädd berättade Freddie.

Eget band

Sedan han slutat att spela med Sunnyland Charles bildade han ett band ihop med Sonny Scott (dms) och Jimmy Lee Robinson (bs). Det var 1952 och de brukade spela på Red's Playhall. Efter det spelade han i munspelaren Sonny Coopers band på the Kitty Kat tills den klubben stängdes, då de flyttade över till the Be Bop Club som hade samma ägare. Han blev inte långvarig i Coopers band heller, utan sökte sig tillbaka till Sonny Scott och Jimmy Lee som han trivdes bättre ihop med. Det var i det bandet som han på egen hand började utveckla sitt solospel.

Eftersom bandet inte hade någon solist förutom Freddie så fick han ta alla solon. Det var då han började att tänja på strängarna och grundlade den spelstil han sedan kom att behålla.

Earl Payton & His Blues Cats

Freddie spelade fortfarande med Scott och Jimmy Lee när han träffade Earl Payton. Han kom i kontakt med Payton när de spelade på the Stadium Sports Club, där banden avlöste varandra under cocktail-partyna. Dagen efter de träffats började Freddie spela i Paytons band på klubben the Heatwave som låg på State Street. Ett tag spelade han med både Sonny Scott och Earl Payton innan han började som ordinarie i Earl Payton & His Blues Cats. Smokey Smothers hade börjat strax före King i Payton's band som också innehöll basisten Robert 'Big Mojo' Elem och Thomas J. McNulty på trummor.

Strax efter Freddie hade börjat i Earl Payton's band 1956, blev hans andra Kay-gitarr stulen och han skaffade sig en Gibson Les Paul. Sedan dess har Freddie enbart använt sig av Gibson-gitarrer.

Margaret Whitfield , som ägde klubben the Ricky Show Lounge, spelade 1956 in Freddie King tillsammans med Payton's band. Skivan skulle egentligen ha utgivits på Chess, men av någon anledning blev det inte så, utan en man vid namn John Burton tog hand om inspelningen och gav ut den på sitt eget skivmärke El-Bee.

I den ena låten, "Country Boy", sjöng både Freddie och Margaret Whitfield. Den andra låten, där Freddie var ensam vokalist heter "That's What You Think" och innehåller ett munspelssolo av Payton. Låtarna, som egentligen inte är särskilt lyckade, finns endast på 78: an El-Bee 157 och har mig veterligt aldrig återutgivits. Enligt Blues Records 1943-1966 så är det Freddie själv som spelar gitarr. Han sade dock att det är Robert Jr. Lockwood som spelar gitarr och att han själv endast sjöng. Freddie var själv inte nöjd med den plattan men den hade dock det goda med sig att skivbolaget King fick upp ögonen för honom.

Freddie spelade i Payton's band över ett år - så länge hade han inte stannat i något annat band - och när han lämnade Payton tog han med sig Robert Elem och T.J. McNulty. De tre spelade ihop under Freddie's ledning ungefär ett år (1958). Sedan bildade han ett större band med bl.a. saxofonisten Al Locke (ej att förväxla med Abe Locke) och Harold Burrage på piano. Några vokalister, bl . a. Dee Clarke var också med i bandet under kortare perioder. bet bandet hade Freddie kvar till 1960 då han började spela in för Federal. 1958 slutade han vid stålverket och började spela i stort sett varje kväll, vilket gav honom en inkomst på 300-500 dollar i veckan efter det att han hade betalat alla omkostnader. När Freddie's band blev populärt tog han 500 per kväll vid spelningar på de större
klubbarna.

freddiekingbild2King till King

Innan Freddie skrev kontrakt med Federal 1960 hade han under ett par år försökt få kontrakt med Chess. Dessa var dock inte intresserade då de tyckte att han lät alltför mycket som B.B. King. Som studiogitarrist anlitades han dock ibland av Chess . Syl Johnson, som hade spelat in för Federal tidigare och som Freddie hade känt sedan 1956, introducerade honom för Sonny Thompson som arbetade åt Federal. Federal var ett dotterbolag till King Records Inc. som höll till i Cincinnati, Ohio.

I augusti 1960 begav sig Freddie till King-studion i Cincinnati för att göra sin första session. När
han kom in i studion fann han Smokey Smothers kämpande med kompet. Studiogitarristen Fred Jordan förstod inte vad Smokey ville att han skulle spela och till slut sade Freddie: "Oh, man, I know what he want". De lät Freddie spela bakom Smokey Smothers och resultatet finns på albumet "Smokey Smothers Sings The Backporch Blues" (King 779) . När Smother's session var ayslutad var det dags för Freddie att börja med sin egen. Freddie kompades av Sonny Thompson (pno), Bill Willis (bs), Phillip Paul (dms) samt blåsarna Gene Redd och Clifford Scott. Sessionen blev mycket lyckad och tre av de inspelade låtarna blev hits : "Have You Ever Loved A Woman", "See See Baby" och instrumentalen ”Hideaway".

Den 17 och 18 januari 1961 gjorde han ytterligare inspelningar, dessa resulterade i bl . a.: "I'm Tore Down" och "Lonesom Whistle Blues", som båda blev storsäljare. Vid dessa inspelningar medverkade också Fred Jordan på rytmgitarr.

I april samma år spelade han in knappt ett dussin instrumentaler, bl.a. "San-Ho-Zay" och "The Stumble', och i juli 1961 spelade han in "Christmas Tears".

1961 blev Freddie's framgångsrikaste år vad listplaceringar beträffar, inte mindre än sex låtar tog sig upp på R&B-listans 10 första platser under det året. Skivframgångarna resulterade i en massa konsertbokningar. Efter succén med "Hideway" blev Freddie skickad ut på en turné till New Orleans och Texas. Han spelade tre veckor i New Orleans innan han begav sig till Texas. Där spelade han bl . a. i städerna Dallas, Waco, Houston och San Antonio. Sedan blev det för mycket för Freddie - han tröttnade och åkte hem till Chicago.

När han var hemma i Chicago deltog han gärna i jam och "guitar battles" som hölls på West Sides många klubbar. Han tillhörde de absolut skickligaste gitarristerna, vilket han var väl medveten om, och han var nog den kraftfullaste. Mindre skickliga gitarrister lämnade oftast scenen när de såg att Freddie var på väg. När han och Earl Hooker kom in på en klubb tillsammans för att jamma så föredrog även de verkligt duktiga gitarristerna att hålla sig undan.

Snart blev han dock skickad ut på en ny turné. Turnén gick under namnet Dee Clark Show och innehöll bl. a. Jimmy Reed, Gladys Knight & the Pips, Smokey Robinson & the Miracles och Chuck Jackson. Samtliga hade "hot records" ute och varje artist åkte i en egen bil. Freddie hade med sig Tyrone Davis som chaufför. Varje artist gjorde två låtar per kväll (mer hann man inte eftersom det var så många artister) och gaget var $ 250 per kväll.

Freddie fortsatte att göra inspelningar för Federal och även om dessa håller ganska hög klass så gör sig en viss monotoni påmind. Det gäller särskilt många instrumentaler som ofta följer i stort sett samma schema. Många undrar säkert vad de underliga namnen ("The Bossa Nova Watusi Twist", "Surf Monkey", ”King-A-Ling", ...) på instrumentalerna kommer ifrån. Freddie har själv namngivit två, "Hideaway" och "Just Pickin´ " . De andra instrumentalerna har skivbolaget lyckats- hitta på namn till. Några av Freddies instrumentaler har blivit klassiker och att kunna riva av "Hideaway" har blivit något av ett examensprov för Chicagos bluesgitarrister. Än idag tillhör låtar som "Hideaway" och "The Stumble" de instrumentaler som flitigast spelas av bluesband.

Tillbaka till Texas

1963 hade Freddie tröttnat på storstadslivet och turnerandet. Han köpte sig ett hus i Dallas, Texas och bosatte sig där tillsammans med sin familj. I augusti 1964 gjorde han sin sista session för Federal. Freddie gjorde sedan inga inspelningar förrän han hade skrivit kontrakt med Federals moderbolag King i september 1966. Han gjorde då en session tillsammans med Lonnie Mack's band, vilket skulle bli hans sista för King. Freddie spelade sammanlagt in ett åttiotal låtar för King/Federal, några av dessa var duetter med Lulu Reed (Sonny Thompson's fru). Så gott som samtliga inspelningar gavs ut på Federal-singlar och/ eller King-LP'n.

Freddie har själv sagt att orsaken till att han hade alla hits i början av King/Federal-perioden berodde på att han då själv fick bestämma vad han skulle spela in. Senare ville skivbolaget ha allt mer att säga till om. Huvudorsaken till att listframgångarna senare uteblev var dock säkerligen att Syd Nathan (ägare till skivbolaget King) av någon anledning gjorde sig till ovän med några disc-jockeys och dessa vägrade sedan spela plattor från hans bolag. Denna vägran att spela Nathans plattor spred sig och han gick miste om mycket värdefull reklam i radio.

Turné till England

Oktober 1967 kom Freddie till England för första gången och gjorde en mycket framgångsrik turné. Trots liten publicitet och att han inte hade några skivor ute var det fullsatta hus överallt. Han hade inte sitt eget band med sig utan kompades under turnén av Stan Webb's band, the Chicken Shack.

1968 skrev Freddie kontrakt med Atlantics dotterbolag Cotillion Records. Det samarbetet resulterade i två album och några singlar. Det andra albumet, "My Feeling For The Blues", som kom ut 1970 är utan tvivel det bättre av de två. Där får vi höra Freddie i en rad kända blueslåtar som "Stormy Monday", "Woke Up This Morning" och "The Things I Used To Do". "Freddie King is a Blues Master", som kom ut 1969, är nog ett av hans svagaste album vilket till stor del beror på att gitarren är för lågt inmixad. Låtvalet är också väldigt tråkigt. Båda albumen spelades in i New York med King Curtis som producent. Inget av albumen sålde särskilt bra och Freddie lämnade Cotillion 1970. Dessa båda album har senare återutgivits i Europa i Atlantics Blues Power serie.

Det stora genombrottet

Vid den här tiden hade en allt större vit publik börjat intressera sig för Freddie King och han började regelbundet få spelningar både på Fillmore West i San Francisco och Fillmore East i New York. Det stora genombrottet för honom kom efter det att han hade träffat Leon Russell. Freddie berättade att han inte längre hade något kontrakt med Cotillion och Leon Russell, som just hade startat ett eget skivbolag, frågade om han ville skriva kontrakt med honom. De kom överens och Freddie skrev 1971 kontrakt med Shelter. Med Leon Russell och Don Nix som producenter spelade man samma år in albumet "Getting Ready...".

Inspelningen gjordes i Chess-studion i Chicago och för kompet svarade Leon Russell's band, the Shelter People, förstärkta med Charles Myers på trummor och basisten Donald "Duck" Dunn. Plattan visar en lite annorlunda Freddie King än tidigare. På två låtar ("Dust My Broom" och "Walking By Myself) spelar han akustisk gitarr. Det var första gången han spelade akustisk, gitarr på skiva (enligt baksidestexten spelar han bara elgitarr, vilket alltså är fel) . Till det albumets höjdpunkter hör låtar som "Living On The Highway" , "Palace Of The King" och "Going Down". På "Getting Ready..." finns också den av Don Nix komponerade "Same Old Blues" som Peps Persson senare översatte och sjöng in på svenska.

Albumet backades upp med ordentlig promotion och sålde mycket bra. Freddie turnerade sedan med eget band tillsammans med Leon Russell och blev på så sätt känd för en bredare publik både i och utanför USA. På hösten 1971 turnerade de i Europa och man gästade även Sverige. Den 21 november spelade de i Göteborg.

Freddie var själv mycket nöjd med samarbetet med Russell och 1972 kom nästa album på Shelter. Materialet till det albumet, "Texas Cannonball " , hade hämtats från två sessioner. En session gjordes i Memphis med komp av the Shelter People. Den andra sessionen gjordes i Hollywood och för kompet där svarade Leon Russell och hans gitarrist Don Preston samt Donald Dunn och Al Jackson, Jr. Några spår värda att nämna på det albumet är "Big Legged Woman", "Me And My Guitar" och "You Was Wrong". På albumet finns också en utsökt version av Lowell Fulsons "Reconsider Baby”.

I september 1972 medverkade Freddie vid Ann Arbor Blues & Jazz Festival. Från festivalen finns en dubbel-LP utgiven på Atlantic (SD 2-502) och på den finns ett spår ("Going Down") med Freddie tillsammans med sitt eget band. I bandet ingick Freddies's halvbror Bennie Turner som spelar bas.

Sommaren 1973 kom albumet "Woman Across The River” med låtar som "Danger Zone", "I'm Ready", "Hoochie Coochie Man" och "Trouble In Mind".
Gemensamt för hans tre Shelter-album är, att de inte har innehållit några instrumentaler och ytterst få (totalt två) låtar skrivna av Freddie själv. Likaså har han använt sig av studiomusiker (the Shelter People) istället för sitt eget band på alla tre albumen. Det är inte något man tvingat på honom och Freddie förklarade i en intervju i Melody Maker som gjordes i samband med en Europa-turne 1973:"I 'm much happier now with Leon and Shelter. There´s so much different not to the early days, for once I´m allowed to record what I wanna. Then I couldn´t do a lot of songs I liked because they wanted me to record my own songsso they+d be able to rob me.”

För många var Freddie känd enbart som gitarrist, tack vare alla de legendariska instrumentalerna från början av 60-talet, och blev därför förvånade över att han sjöng i så stor utsträckning. Som sångare hör han stilmässigt hemma i B.B. King/Bobby Blandfacket, dock utan att kopiera dem i någon större utsträckning.

Genom Freddie's försorg fick också Jimmy Rogers göra ett album på Shelter. På det albumet, som fick titeln "Gold Tailed Bird" (Shelter SW-8921) , medverkade Freddie både som gitarrist och producent. Det var meningen att han skulle producera flera album för Shelter men av någon oklar anledning upphörde samarbetet. Freddie själv spelade heller inte in något mer för dem och det enda som kommit ut på Shelter med Freddie sedan dess är en samlings-LP.

Samma skivbolag som Clapton

Eric Clapton har sedan 1973 spelat in för RSO Records och när Freddie hade lämnat' Shelter såg Eric till att han fick ett förmånligt kontrakt med RSO Records 1974. Tyvärr är de båda albumen på RS inte särskilt lyckade. 1974 kom LPn "Burglar" som till största delen var inspelad i England med komp av studiomusiker och med Mike Vernon som producent. En del låtar på albumet är katastrofalt dåliga, men där finns också några skapliga låtar some "Come On" och "Sugar Sweet". Den sistnämnda är inspelad i Miami, Florida med komp av Clapton och hans band. Albumet skulle säkert ha blivit mycket bättre om man hade låtit Freddie och Eric Clapton producera istället för Mike Vernon.

Det andra albumet på RSO kom 1975 och hade titeln "Larger Than Life". Som helhet är "Larger Than Life" bättre än "Burglar", det kan dock inte mäta sig med någon av Shelter-plattorna.

Ekonomiskt sett fick samarbetet med Shelter och RSO en enorm betydelse för Freddie. I mars 1975 turnerade han i Australien och han berättade då för Crazy Musics Keith Macphail: Things have got a lot better for me personally. Last year I made 1/4 million dollars, this year I´ll make 1/2 million ; for the last three years I´ve been making pretty close to 1/4 million. That´s just for personal appeaerances. For the average bluesman that´s outa-site, after you have paid everything off and you come out with that man, but what I´m saying is that if it wasn´t for Claptob and a lot of those guys I might still be making 200 dollars a night.

"Me And My Guitar"

Freddie har inspirerat en rad fina bluesgitarrister och under mitten av 60-talet var han nog den största inspirationskällan för England's ledande gitarrister. John Mayalls tre första LPn med the B1ues Breakers innehöll vardera en Freddie King-instrumental: "Hideaway" med Eric Clapton ("Blues Breakers", Decca SKL 4804) , "The Stumble" med Peter Green ("A Hard Road", Decca SKL 4853) och "Driving Sideways" med Mick Taylor ("Crusade", Decca SKL 4890). Stan Webb är ytterligare en gitarrist i England som inspirerats av Freddie och som han gärna nämner själv: Stan´s a friend of mine. I met him back in ´67 when was here and I taught him a lot. He went and got a stereo Gibson guitar like mine and the same amplifier too.”

I Chicago har gitarrister som Magic Sam och Luther Allison inspirerats av Freddie. 

Freddie beskriver sin egen gitarrstil som: ”a cross between a Muddy and a T-Bone and B-B style… between country and modern blues.” Speciellt utmärkande för hans gitarrteknik är det kraftiga anslaget med högerhanden och att han trots sin moderna inriktning spelar med tum- och fingerplektrum. På senare år övergav han ibland fingerplektrumet och spelade enbart med tumplektrum och fingertoppar - "I get more soul like that, man.” Till skillnad från Albert King och B.B. King (som båda företrädesvis spelar i det övre registret) utnyttjade han gitarrens hela greppbräda. Hans hårda stil, som också var hans gimmick, uteslöt spel med slide som kräver en lätt vänsterhand.

Freddie som sade sig vara inspirerad av alla bluesmusiker, såväl svarta som vita, lyssnade också gärna på andra stilar. Gitarristerna Steve Cropper, Kenny Burrell och Chet Atkins tillhörde också hans favoriter.

Freddies utrustning bestod vanligen av en halvakustisk Gibson ES-355 gitarr och en Fendeförstärkare (som regel en Twin Reverb eller Quad Reverb) . De som är särskilt intresserade av Freddie som gitarrist och hans utrustning rekommenderas att läsa Dan Fortes utmärkta artikel "Fingerpicking The Blues" i Guitar Player (January 1977).

Det tragiska slutet

Sin sista spelning gjorde Freddie på New York Ballroom i Dallas på julafton 1976. Dagen efter började Freddie att känna sig dålig och han lades in på Presbyterian Hospital. Tisdagen den 28 december dog han av serie olyckliga orsaker: Blodpropp i ena benet, blödande magsår och hjärtsvikt.

Begravningen ägde rum den 31 december i Sparkman-Hilllcrest Memorial Park och kistan bars av Tyrone Davis, Muddy Waters, B.B. King, Albert King, Johnnie Taylor och Carl Radle .

Eric Clapton, som blev djupt upprörd över Freddie's död, förklarade sig omedelbart villig att spela en välgörenhetskonsert för Freddie Kings änka och deras sju barn.

Skivtips
Från King/Federal-perioden rekommenderas något av albumen "Hideaway" (King KLP 1059) eller "His Early Years" (Polydor 2343 047) . Det bör vara möjligt att få tag i något av dessa album som båda innehåller de väsentligaste låtarna ("Have You Ever Loved A Woman", " I ' m Tore Down", "Hideaway" och "The Stumble") från den perioden.

Nedan har jag gjort en förteckning över Freddie King-album efter King/Federal-perioden. Samtliga dessa album bör fortfarande vara tillgängliga i någon form.
"Freddie King Is A Blues Master" Cotillion SD 9004
"My Feeling For The Blues" Cotillion SD 9016
"Getting Ready…" Philips 6369 102
"Texas Cannonball” Philips 6369 108
"Woman Across The River” Philips 6369 115
"The Best Of Freddie King” Shelter 6317 900
”Burglar” RSO Records 4803
"Larger Than Life” RSO Records 4811

Cotillion-albumen kanske lättare går att få tag på som Atlantic 40496 resp. Atlantic 40497. Philips distribuerar Shelter i Sverige och jag har därför angett deras skivnummer i stället för den amerikanska originalutgåvans. Av dessa album vill jag rekommendera samlings-LP' n "The Best Of Freddie King", s om innehåller ett representativt urval från de tre Shelter/Philips-albumen, till de som nöjer sig med en LP. Själv tycker jag att alla Shelter/Phillips-albumen är värda att skaffa.

Källor:
Blues Records (Mike Leadbitter - Neil Slaven)
Blues Unlimited, 110: Madison Ni te Owl (Mike Leadbitter)
Crazy Music, 7: The Freddie King Story (Keith Macphail)
Guitar Player, Vol. 11, No. 1: Fingerpicking The Blues (Dan Forte)
Living Blues, 31: Freddie King 1934-1976 (Mit Schuller & Bruce Iglauer)
Melody Maker, August 4, 1973: Freddie, willing and able (Mark Plummer)
Melody Maker, January 15, 1977: King of rhythm 'n' blues (Max Jones)
Rolling Stone, February 10, 1977: Freddie King, Blues guitarist, dead at 42 (Chet Flippo)

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut