Franklin, Aretha #75 (4/1986)

Aretha Franklin

'retha, rap and revolution

Året är 1967. I USA börjar protesterna mot Vietnamkriget ta sig alltmera svällande former. Mohammad Ali döms till 5 års fängelse för värnpliktsvägran. Che Guevara skjuts till döds i Bolivias djungler. Och USA upplever en svettig och våldsam sommar, som skördar hundratals döda och sårade i rasupploppens Detroit, Newark och Milwaukee. Det vilar en tät stämning av uppror och revolt över landet. Stokley Carmichael kommer ut med en bok med titeln Black power och Rap Brown, ledare för SNNC, manar till kamp mot "the white pigs". Det knakar från San Francisco i väst till Boston i öst när 20 miljoner svarta rätar på sina ryggar. Blickarna höjs, fyllda av en nyvunnen optimism och självsäkerhet. "Black is beautiful" och "Be proud to be black" är de stolta slagorden för dagen. Jukeboxarnas mest slitna skiva den sommaren är Aretha Franklins aggressiva inspelning av Otis Reddings "Respect", som så påträngande och enkelt formulerar vad allt egentligen handlar om. "It was the summer of "Retha, Rap and Revolution", som David Llorens så träffande i efterhand uttryckte det i tidskriften Ebony.

"Respect" var Arethas andra storsäljare det året. Den finns som öppningsspår på hennes första album för Atlantic, som hon skrev kontrakt med i slutet av 1966. LP:n heter "I never loved a man the way I love you", vilket också är titeln på hennes första hit för bolaget. "Respect" renderade henne f ö två Grammies 67 för "Best R&B-record” och "Best R&B solo female vocal performance". Men Aretha var ingen dununge inom branschen utan en garvad veteran med ett förflutet som barnstjärna och sedemera nattklubbssångerska och skivartist hos Columbia med nästan ett dussin LP-album bakom sig.

Aretha FranklinDet stora genombrottet kom dock inte förrän hon hamnade i Atlanticproducenten Jerry Wexlers demoniska händer. Han förvandlade henne från en relativt okänd barsångerska till det hetaste namnet i amerikansk nöjesindustri. Musiktidningen Billboard utsåg henne till "Top vocalist of 1967" och allt hon vaxade blev till guld. Under 1967 och 1968 härjade låtar som "Baby I love you", "Chain of fools" och "A natural woman" på försäljningslistorna. De stora TV-showerna tävlade om att få ha henne som gäst och hon blev hedrad med en utmärkelse av Martin Luther Kings Southern Christian Leadership Conference. Den ansedda tidskriften Times hade henne på omslaget till juninumret 1968. Aretha var stor, nästan ofattbar stor.

New Bethel Baptist Church

Aretha föddes in i musiken den 25 mars 1942 som dotter till pastor Clarence L. Franklin. Hon växte upp i Detroit, där familjen hamnade när Reverend Franklin blev herde för New Bethel Baptist Church, en av de största kyrkorna i det svarta Detroit. C.L. Franklin, sprungen ur Mississippis bomullsdistrikt, skaffade snart rykte om sig som en predikant av Guds nåde. Gudstjänsterna i hans regi var extatiska massmöten med vitklädda sjuksköterskor utposterade för att kunna rycka in när dyrkan blev för intensiv. En krets av mer eller mindre kända gospelmänniskor bildades runt Franklins. Redan i början av 50talet var C.L. ute på frälsningsturnéer tillsammans med Clara Ward och Ward Singers. Både i kyrkan och i hemmet var Mahalia Jackson, Sam Cooke, Clara Ward och James Cleveland ofta sedda gäster. Nätterna igenom hölls religiösa jamsessions i familjens stora tegelvilla. Pappa Clarence blev med tiden en religiös superstar med manschettknappar med diamanter, krokodilskinnsskor och Cadillac med privatchaufför. Hans missionsresor över landet blev allt vanligare och allt längre. I takt härmed blev familjelivet utsatt för allt svårare påfrestningar. När Aretha var sex år gav modern upp och lämnade make och fem barn, för att aldrig återvända. Under faderns långa bortvaroperioder blev nu Aretha och hennes fyra syskon hänvisade till barnsköterskor, hushållerskor och vänner till familjen. Frances Stealman och Marion Williams, båda medlemmar i Ward Singers, hörde till dem som ställde upp så ofta de hade en chans, men även Mahalia Jackson var en fast punkt i tillvaron för barnen Franklin.

James Cleveland

Aretha satt ofta vid pianot och klinkade fram små melodier. Pappa Clarence noterade stolt hennes intresse och anställde snart en pianolärarinna. Aretha hatade lektionerna. Hon hatade de töntiga barnvisor och de ändlösa skalövningar som lärarinnan tvingade henne att ägna sig åt. Hon ville gå direkt på den "riktiga" musiken. Den chansen fick hon när James Cleveland, en av gospelmusikens allra största, bodde hos familjen under en period i början av 50-talet. Han kom att betyda mycket för Aretha, både som sångare och pianist och inte minst som inspiratör. Han uppmuntrade henne och systern Erna samt två kamrater att bilda en sånggrupp, som så småningom fick sjunga i kyrkorna runt om i Detroit. Redan innan Aretha hunnit upp i tonåren var hon medlem och ofta solist i ungdomskören i faderns kyrka. Hon fick börja följa med fadern på hans ändlösa turneer runt om i landet. Dessa långa resor var en hård skola för en blyg, känslig och omogen flicka i de lägsta tonåren. "Driving eight or ten hours trying to make a gig, and being hungry and passing restaurants along the road, and having to go off the highway into some little city to finel a place to eat because you're black, that had its effect", berättar Cecil Franklin, storebror och numera pastor i sin faders kyrka.

Skivdebut

1956 debuterade Aretha som skivartist, blott 14-årig, i spetsen för New Bethels kyrkokör med bl a titlarna "The day is past and gone" och "The fountain", båda hämtade från Clara Wards repertoar. Det blev snart flera liveinspelningar av samma slag. "Never grow old" etablerade henne definitivt som gospelmusikens underbarn. Plattorna gavs ursprungligen ut av det lilla Detroitbolaget JVP, men finns numera samlade på ChessLP:n "Songs of faith". Att det är en 14åring, som sjunger med så 4 brännande intensitet på dessa inspelningar, förefaller nästan otroligt. Under den här perioden framträdde Clara Ward alltmera som hennes trognaste supporter och även moderssubstitut får man anta. Trots sina framgångar och den lysande framtid hon förutspåddes, var Aretha enligt sin omgivnings yttranden inget lyckligt barn. Hon var hämmad och skygg, vilket inte blev bättre av beskedet om mammans död. Mahalia Jackson kommenterade: "After Arethas mama died, the whole family wanted for love", Trots sina stora framgångar inom kyrkomusiken drogs Aretha paradoxalt nog alltmer till den profana musiken. Hon lyssnade mycket på skivor och Art Tatum, legendarisk jazzpianist, var hennes stora förebild som musiker. Dinah Washington, som liksom B.B. King och Arthur Prysock, var vän i familjen, satte hon mycket högt som sångerska, vilket också skulle komma att höras på många av hennes kommande inspelningar.

Columbia

En annan vän till familjen, jazzbasisten Major "Mule" Holly, uppmuntrade hennes showbizdrömmar. Han ordnade, med hjälp av sina många kontakter i musikvärlden, en manager i New York vid namn Jo King. Tillsammans med henne fick han John Hammond på Columbia, som haft hand om både Bessie Smith och Billie Holiday, att ge henne en chans. En för d 1960 eskorterades sommar a den18-åriga Aretha till New York av den orolige fadern själv. Hammond, rätt trött på tonårsflickor med artistdrömmar, blev tagen på sängen. Full av entusiasm bubblade superlativen ur munnen på honom. Aretha var "the best natural singer I'd heard since Billie Holiday" och hon hade "the best voice I've come across in twenty years". Naturligtvis fick hon ett kontrakt med Columbia. I mars året därpå fanns den första LP-skivan på diskarna. Den var producerad av Hammond själv och hette kort och gott "Aretha". Det var en rätt soft Aretha som presenterades. Plattan innehåller ett hopkok av standardlåtar, jazz och R&B-betonat material, men som helhet har skivan en jazzig prägel. Det verkar som om Hammond hade tänkt sig sitt nya fynd i samma fack som t ex Nancy Wilson. Men "Won't be long" är en höjdare med frän sång och dramatiskt pianospel. "Today I sing the blues" visar med all .tydlighet hur fint blues ligger till för en gospelsångerska som Aretha. Hammond producerade även hennes nästa album, "Electrifying Aretha Franklin", enligt samma formel. Det släpptes i början av 1962 och innehöll bl a en rivig rockversion av Al Johnsons "Rock a bye your baby with a dixie melody", som nådde plats 36 på USA:s top 100.

Trots denna moderata framgång motsvarade de två första skivorna inte de kommersiella förväntningarna. Hammond drog sig tillbaka och Bob Mersey tog hand om produktionen av Arethas följande album. Men varken "Tender, moving, swingin", "Laughing on the outside" eller "Unforgettable" blev några succéer, vare sig musikaliskt eller försäljningsmässigt, även om det givetvis fanns enstaka starka låtar. Aretha var även en sväng ner till Nashville på våren 1963 och spelade in "Country's best". Ray Charles hade ju nyligen haft stora framgångar med sina tolkningar av kända country & westernsånger. Tyvärr blev inte Arethas versioner lika framgångsrika. "Unforgettable" albumet är en hyllning till idolen Dinah Washington och innehåller bl a en kompetent inspelning av hennes stora hit "What a difference a day made" samt en svängig gospelinfluerad "Soulville", som direkt pekar framåt mot hennes Atlanticmaterial.

Ted White

1963 väckte Aretha stort uppseende i Philadelphia, då hon uppträdde på scen gravid i åttonde månaden. Hon var dock utan pressens vetskap redan gift med sin nye manager. Denne hette Ted White och var en f d fastighetsskojare från Detroit. Samma år uppträdde hon också på jazzfestivalen i Newport. 1964 kom "Running out of fools" och året därpå släpptes en liveinspelning gjord i februari i New York. Bakom den stod Clyde Otis, som tidigare framgångsrikt producerat Dinah Washington och Brook Benton. Vi möter jazzsångerskan och pianisten Aretha i intim klubbmiljö med ett försiktigt tassande komp i vilket bl a gitarristen Kenny Burrell ingår. Plattan bär titeln "Yeah" och innehåller rent instrumentala "Without the one you love", musikalmelodier som "More" och "Once in a lifetime" men också jazzklassiker som Errol Garners "Misty". Trots fina vokala insatser och habilt pianospel känns Aretha ganska anonym i detta sammanhang. Clyde Otis lyckades bättre med nästa försök, som bär namnet "Soul sister" och kom våren 1966. Den innehåller Van McCoys enastående vackra ballad "Sweet bitter love" med överjordiskt skön sång. Men framgångarna uteblev även denna gång. Ytterligare ett försök gjordes med "Take it like you give it" med bl a en hyfsad gospelliknande sak kallad "Lee cross", som är skriven av Ted White, men som helhet var plattan en flop. För Aretha och inte mindre för Columbia måste en förändring av något slag känts angelägen. Kontraktstiden med bolaget närmade sig sitt slut. "We waited out those years", kommenterade Ted White.

Atlantic

I november 1966 löpte kontraktet med Columbia ut. Ted White kände en discjockey från Philadelphia vid namn Jimmy Bishop, som i sin tur hade kontakter med Jerry Wexler på Atlantic. Det var ett skivbolag som satt inne med en god portion erfarenhet när det gällde att producera svart musik med artister som LaVern Baker, Coasters, Wilson Pickett, Otis Redding och inte minst Ray Charles. Wexler, som hade ett väl utvecklat sinne för talang, såg genast Arethas kvaliteer och möjligheter. Vad Wexler tog fasta på, som Hammond totalt förbisett, var att utnyttja Arethas rötter. Det var i gospelmusiken som hennes själ och hjärta fanns. Att de inspelningar som står sig bäst från åren hos Columbia bär en klar gospelprägel talar för att resonemanget är riktigt. Eller som Wexler själv har uttryckt det: "I took her to church and let her be herself". I mångt och mycket lanserades hon som en kvinnlig Ray Charles, som f ö lämnat Atlantic redan 1960.

Aretha Franklin

Muscle Shoals

Aretha flögs ner till Alabama och Muscle Shoalsstudion för sin första session för sitt nya bolag. Det hela verkade mycket lovande. Wexler hade skrapat ihop några av soulmusikens bästa musiker, som redan fanns på plats i studion ivrigt fingrande på instrumenten. Det var i stort samma gäng som hörs på plattor med Wilson Pickett och Percy Sledge med Chips Moman på gitarr och Roger Hawkins bakom trummorna. Vid Arethas sida fanns givetvis äkta maken tillika managern Ted White. Aretha hade tagit med en låt av Ronny Shannon som hon gärna ville spela in. Det var "I never loved a man the way I love you" och den föll tydligen alla i smaken eftersom man strax tog itu med bandningen. Resultatet blev en av de bästa soulvaxningar som genomförts. En komprimerad explosion av uppdämd gospelfeeling alltifrån Spooner Oldhams introduktion på elpianot till Arethas acapellabreaks, där hennes dubblerade röst fullkomligt skälver av nerv och hjärta. Det var en otroligt stark öppning av sessionen och Wexler gnuggade säkerligen händerna av förtjusning. Studion var bokad för en vecka och man kastade sig raskt över nästa låt, "Do right woman, do right man", som snabbskrivits i studion av Dan Penn och Chips Moman. När i stort sett bara sångpålägget fattades tog det hus i helsicke. Den koleriske Ted White löpte amok i studion av någon orsak som ingen riktigt minns eller vill minnas. Tillsammans med Aretha lämnade han Muscle Shoals och Wexler och alla musiker och tog första bästa plan hem. Det som börjat så storartat resulterade i en och en halv bandad låt. Efter någon vecka hade dock känslorna svalnat och "Do right woman" fullbordades i New York. Som doaflickor ställde f ö Arethas båda systrar Erma och Carolyn upp. Nu var singelskivan klar och den rusade med expressfart uppför listorna efter en intensiv matchning av Wexler. Plattan blev Arethas första verkligt stora framgång och skänkte henne också den första i raden av många guldskivor.

"Everything Aretha does is Gospel"

Singelskivan följdes snart upp av den lika framgångsrika LP:n "I never loved a man the way I love you". Den innehåller flera låtar av Aretha själv, bl a den sugande "Dr. Feelgood", skivans kanske starkaste spår och skriven tillsammans med maken Ted. De skulle med tiden släppa från sig sådana soulklassiker som "Think" och "Since you"ve been gone". Sam Cooke hyllas med versioner av två av hans hits, "Good times" samt "A change is gonna come". Ett av Ray Charles paradnummer från 50talet "Drown in my own tears" finns också med. Men oavsett låtvalet sjunger Aretha med en intensitet som nästan smälter vinylen. Därtill kompar hon sig på , ett stötigt och rullande gospelpiano som måste svajat av anslagen i studion. "Everything Aretha does is gospel", kommenterade James Cleveland.

Hennes första Atlanticalbum låg fortfarande högt upp på listorna när "Aretha arrives" kom. Den spelades in under några heta junidagar i New York 1967. Från den hämtades hennes nästa stora hit "Baby I love you", liksom "I never loved" skriven av Ronnie Shannon, vilket också hörs. LP:n etablerade Aretha definitivt som soulmusikens drottning. Den innehåller material som spänner från gamla bluesstandards som "Goin" down slow", som f ö innehåller en svindlande skön duett mellan King Curtis" tenorsax och Aretha, över Cecil Gants "I wonder" till en då rätt färsk "Satisfaction". Men frågan är väl om inte skivans höjdpunkt är "You are my sunshine", modellerad på Ray Charles version och med en naken, skälvande inledning som varar nästan halva låtens speltid. Med på skivan finns också en laddad "That"s life", mest känd genom Frank Sinatras blekare version. Aretha kompas av i stort Sett samma duktiga gäng som på "I never loved". Joe South har tillkommit som gitarrist. Gruppen Sweet Inspirations och Carolyn och Erma Franklin hjälps åt med bakgrundssången. Lillasyster Erma hade f ö stora framgångar 1967 med originalversionen av "Piece of my heart", för alltid förknippad med Janis Joplin genom hennes senare cover.

"26 goin" on 65"

Vid det här laget kom Aretha i svarta limousiner till sina konserter. Hon var omgiven av drösar av jasägare och rövslickare som alla ville sola sig i glansen från den uppburna stjärnan. Hennes konserter drog fulla hus och när hon sjöng i sin hemstad Detroit en februaridag 1968, proklamerade borgmästaren dagen som "Aretha Franklin Day", och självaste Martin Luther King flög upp från Atlanta för att överlämna The Southern Christian Council Award en ofattbar ära för den blygsamma Aretha. Men framgången har sitt pris. Aretha var en skygg och tillbakadragen tjej som snart började känna sig pressad av all uppmärksamhet. Maken Ted, som hade föga förståelse för Arethas reaktioner, drev henne hårt. Att äktenskapet inte stod för någon tomtebolycka hade framskymtat tidigare men nu tog sig brutaliteten öppna uttryck. På gatan utanför Regency Hyatt House Hotel i Atlanta misshandlade Ted sin hustru offentligt inför massor av åskådare. Detta var en händelse som givetvis skandalpressen gottade sig åt. Massmedia fortsatte att slå mynt av Arethas olyckor när hon dessutom greps för rattfylleri. Mitt i framgången hade hon uppenbarligen ett privat helvete. Med galghumor kommenterade hon detta i en intervju med "...I"m an old woman in disguise 26 goin" 65 I"ve been hurt hurt bad".

Lady Soul

Trots allt elände, eller tack vare detta musikhistorien har ju visat på ett visst samband gjorde hon många av sina starkaste inspelningar i den här vevan. Strax före jul 1967 var hon i New Yorkstudion igen med King Curtis och grabbarna. Ytterligare några namn hade kommit till i studion denna gång; på trumpet gamle Basieveteranen Joe Newman och gitarristen i bluesen "Good to me as I am to you" heter Eric Clapton. Åtta av de sammanlagt 13 låtar som vaxades vid detta tillfälle kom, tillsammans med singelhiten "Chain of fools" samt "A natural woman", som båda är från tidigare sessioner, ut som albumet "Lady Soul" våren 1968. Klassiker är ett minst sagt missbrukat epitet i skivsammanhang, men i detta fall är det en rimlig beteckning. Det är en mästerlig produktion signerad Jerry Wexler med tajta arrangemang av Arif Mardin och Tom Dowd. Aretha sjunger med en brännande självsäker stolthet utan motstycke och att låtvalet är genomtänkt och starkt gör inte helhetsintrycket sämre. Albumet öppnas av en mästerlig version av Don Covays "Chain of fools". Andra toppar på detta toppalbum är en fräsig uptempo inspelning av Ray Charleslåten "Come back baby" samt den fräna "Money won't change you" av James Brown.

Europaturné

I maj 1968 genomförde Aretha en Europaturng och gjorde under denna även ett framträdande på Berns i Stockholm. Detta blev dock förvånansvärt ouppmärksammat. Desto större succé blev det i London, där pressen utnämnde Aretha till den nya Bessie Smith. Konserten på Olympia i Paris den 7 maj bandades och gavs ut på skiva under titeln "Aretha in Paris". Den visar upp en vital och pigg Lady Soul. Låtvalet består av hennes greatest hits från Atlantictiden med "Dr. Feelgood" som starkaste spår i en inspelning som faktiskt slår studioversionen med ett par poäng. Strax före den framgångsrika resan över Atlanten hade Aretha spelat in ett knippe låtar som kom ut i slutet av året som albumet "Aretha now". Utan att riktigt nå upp till "Lady Soul" var det en värdig uppföljare. Burt Bacharachlåten "I say a little prayer" var en av låtarna som släpptes som singel och den hamnade t o m på Tioitopp här hemma. Arethas version har betydligt mera klös än Dionne Warwicks original som härjat på listorna året innan. Skivans stora låt är dock "Think". Den är skriven av äkta paret FranklinWhite och visar att de trots misshälligheter kunde ge oss en modern frihetshymn, en ny "Respect", med det heta budskapet övertygande utropat av agitatorn Aretha. Trots att omslaget till "Aretha now" visar upp en söt och glad tjej, blev Arethas privata situation under 1969 alltmer desperat. Under långa depressionsperioder isolerade hon sig i familjens stora tegelvilla i Detroit där hon huvudsakligen ägnade sig åt att äta. Med sina anlag för fetma svällde hon snart upp till oformlighet. I juni, då hon hade engagemang på Caesars Palace i Las Vegas, var hennes psykiska tillstånd akut och första kvällen klarade hon inte av att gå upp på scen. Efter en övermänsklig kraftansträngning genomförde hon en miserabel show kvällen efter. Frank Sinatra blixtinkallades och tog över resten av veckan. Äktenskapsrelationerna var dessutom de sämsta tänkbara och skilsmässan från Ted White blev i slutet av året oundviklig.

arethabild3Nya vägar

Trots sitt miserabla tillstånd tog sig Aretha till skivstudion i september, där hon spelade in material till en mycket stark och mycket underskattad skiva som döptes till "Soul '69". På denna sökte hon sig delvis nya vägar med en jazzig inramning bestående av ett namnkunnigt storband lett av Arif Mardin. På tenorsax hörs Ray Charlesveteranen David Newman. Urbie Green, känd för sina insatser hos Benny Goodman, spelade trombone. Pepper Adams, en gång med i Stan Kentons band, blåste barytonsax och på Sam Cookes gamla goding "Bring it on home to me" fanns självaste Joe Zavinul, numera motor i Weather Report, bakom elpianot. Givetvis var också King Curtis med, vilket han visar med ett lysande solo i "Pitiful" hämtad från Big Maybelles repertoar. På skivan lyser de vanliga soulmönstren med riffande blåsare och körande gospelflickor med sin frånvaro. Istället framträder en mogen bluessångerska i en genre som hon av och till tangerat tidigare, inte minst under tiden hos Columbia. Vi bjuds på fina tolkningar av Big Maybelles "Ramblin"" och Percy Mayfields "River's invitation". Helhetsintrycket dras dock ner av ett par lättviktiga dagsländor som "Gentle on my mind" och "Elusive butterfly". Under samma år sålde hon bra av sina versioner av Bandslåten "The weight", på vilken Duane Allman spelar gitarr, och "Eleonor Rigby" av LennonMcCartney. Även om låtarna var utmärkt popmusik var det inte riktigt Arethas material. Tyvärr fortsatte hon flera år framåt på den inslagna vi'agen med mer eller mindre lyckade 'covers av andra artisters hits. Det var t ex Beatles "Let it be", Elton Johns "Border song" (båda 1970) och "Bridge over troubled water" av Paul Simon (1971). Bäst i det här sammanhanget är "Son of a preacher man", tidigare en hit med Dusty Springfield, och Ben E. Kings "Don't play that song". Trots kommersiella framgångar med dessa "oldies" var det trots allt en musikalisk återvändsgränd. LP:n "This girl's in love with you", som till större delen är inspelad i Miami och kom 1970, är en ganska trist historia jämfört med den fina föregångaren "Soul '69". Jerry Wexler försvarade Aretha mot de bistra skivkritikerna med att "she was just coming out of her divorce with Ted White. It was a miserable time for her".

"Aretha returns to life"

Under de sista månaderna av 1970 tycks tillvaron ha börjat stabilisera sig för henne. Hon vågade sig längre och längre ut ur sitt skal och genomförde till och med en kortare Europaturnd. Hon medverkade i komikern Flip Wilsons TV-show och i december gjorde hon succé i New Yorks Philharmonic Hall. "Aretha returns to life" kunde man läsa på löpsedlarna dagen efter. Skivledes tog hon revansch med den prisade "Spirit in the dark". Liksom föregångaren var den inspelad i Florida. Hon kompades under inspelningen av The Dixie Flyers från Memphis och albumet innehåller bl a "Don't play that song" och "Why I sing the blues". "Her painful, heartripping executions of even the most banal material capture the essence of the black blues and gospel roots that belong to her people", skrev Down Beat i sin recension och gav skivan fem stjärnor. 1971 släpptes "Young, gifted and black" som delvis var inspelad redan hösten året innan. Den förnyade styrka som Aretha mobiliserat i och med föregående album består. Skivan är kraftfull och innehåller bl a "Rock steady" med Dr. John bakom pianot förstärkt av Memphis Horns. Under vintern och våren samma år gav Aretha flera bejublade konserter på Fillmore West i San Francisco. Dessa finns delvis dokumenterade på en skiva med titeln "Live at Fillmore West". Kompgänget under dessa föreställningar bestod bl a av gamle kompisen King Curtis samt Billy Preston på orgel. Som en slutgiltig bekräftelse på en lång vänskap hoppade Ray Charles in en kväll och sjöng och spelade med Aretha i en oförglömlig version av "Spirit in the dark". I sin självbiografi "Brother Ray" prisar Ray Aretha med följande vackra ord: "Soul is just the way black folks sing when they leave themselves alone. One musician towered above the rest. That was Aretha. She's terrible, man... She's my one and only sister."

Aretha Franklin

Tillbaka i kyrkan

I januari 1972 knöt Aretha ihop trådarna med sitt förflutna. Den 14:e samma månad bandades hennes besök i New Temple Missionary Baptist Church
i Los Angeles. Detta oförglömliga tillfälle då Aretha omgiven av sin far, pastor Franklin, sin gamle läromästare Reverend James Cleveland samt den jättelika Southern California Community Choir, med himmelsk röst sjöng igenom ett dussin hymner, finns förevigat på dubbelalbumet "Amazing grace". Detta är den definitiva bekräftelsen på Arethas storhet. I kraft av sin enorma popularitet hade hon råd att gå tillbaka till sina rötter och göra den absoluta gospelskivan. En skiva som ger Aretha plats på samma sida som Mahalia Jackson, Clara Ward och Sister Rosetta Tharpe i gospelhistorien. Om Gud finns, så är det så här Han vill hyllas.

Quincy Jones

Efter manifestationen med "Amazing grace" var förväntningarna högt uppskruvade. Demonproducenten Quincy Jones, som dessförinnan jobbat med bl a Ray Charles, kallades 'in, och samarbetet resulterade i "Hey now hey", som kom ut på skivdiskarna på sommaren 1973. Tyvärr är det inget lyckat album, därtill är det alltför splittrat. Men syster Carolyns smeksamma "Angel" gav Aretha en 20:e placering på Billboards försäljningslista i september samma år. Vid juletid hade hon vissa framgångar med "Until you come back to me", en rätt trist ballad av inte helt okände Stevie Wondår. Det dröjde ända till sommaren 1975 innan hennes nästa LP kom. Den heter "Let me in your life" och är trots habila kompmusiker lika upphetsande som en kopp Sempers frukostvälling.

Detta var inledningen till en lång svit av likartade plattor varav inga sålde särskilt bra, vilket inte var förvånande. De var med undantag för några enstaka låtar hopplöst tråkiga och profillösa. Det hjälpte inte att Curtis Mayfield hjälpte till med både "Sparkle" och "Almighty fire". Utspelet, den totala hängivenheten och t o m den unika rösten, allt som gjort Aretha till en stor artist, mattades för varje skiva. Varje LP-album bekräftade en motvillig känsla att Aretha var en "föredetting" med sina stora stunder bakom sig.

Arista

1980 lämnade hon Atlantic och skrev kontrakt med Arista. Där producerade gamle bekantingen Arif Mardin "Aretha", som presenterar en väsentligt piggare Aretha med en fräck version av Otis Reddings "Can't turn you loose". Bolagsbytet med allt vad det innebar i skifte av rådgivare, producenter och studiomusiker fungerade som en vitamininjektion för Aretha. Även nästa LP-skiva kändes fräsch och alert. Titelspåret "Love all the hurt away" är en duett med sångaren och gitarristen George Benson och hennes tolkning av gamla Sam & Dave-hiten "Hold on I'm comin'" belönades med en Grammy. Gamle vännen från Atlantic, Jerry Wexler, gladdes åt hennes comeback utan ett spår av bitterhet: "Aretha is as good now as she's ever been. She's probably even better." Men det var inte förrän året därpå, 1982, som hon fick sin stora kommersiella revansch med Luther Vandross-producerade albumet "Jump to it". Liksom på uppföljaren "Get it right" är det nu disco-soul av modernaste snitt som gäller. Det är uppenbart att Aretha trivs igen, även om musiken känns väl mekanisk. Men med sina röstresurser och sin gospelfeeling får hon den enformigaste funklåt att bli hörvärd.

Arethas senaste framgångar är med albumet "Who's zooming who", producerat av Narada Michael Walden, från vilket singeln "Freeway of love" nyligen legat högt på topplistorna i USA. Trots alla syntar har hela skivan ett betydligt mera jordnära sound än de anonymare föregångarna. Hon medverkar också i en låt på Eurythmics-plattan "Be yourself tonight" där hon sjunger blusen av Annie Lennox.

Still boss

Även om Arethas betydelse som stilbildare försvunnit och hennes verkligt stora inspelningar, som henne epitetet "Queen of soul", ligger åtskilliga år tillbaka i tiden, är det roligt att hon fortfarande är med i svängen med bravur. Efter nästan trettio år som skivartist sopar hon fortfarande ledigt golvet med senare års stjärnskott. Eller för att ännu en gång citera Ray Charles: "... take Brother Ray"s word for it: Aretha"s still boss."

Källor:
Bruyninckx: 60 years of recorded jazz; Charles Rftz: Brother Ray; Ewan: All those years of American popular music; Garland: The sound of sou'; Gillet: Making tracks; Gillet: The sound of the city; Gillet - Frith: Rock file; Haralambos: Right on: From blues to soul in black America; Hardy - Laing: Encyclopedia of rock; Heilbut: The gospel sound; Hoare - Anderson m fl: The soul book; Hounsome - Chambre: New rock record; Illustrated encyclopedia of black music; Roxon: Rock encyclopedia; Shaw: Rock revolution; Shaw:
The world of soul; Stambler: Encyclopedia of pop, rock and soul; samt följande tidskrifter: Blues & soul nr 1, okt -67; Blues & soul nr 8, maj -68; Blues & soul nr 10, juli -68; Down Beat, mars -71; Time, 28 juni -68; samt skivomslagstexter.

Skivtips:
Nedanstående skivor bör gå relativt lätt att få tag.
Songs of faith (Chess 51 5007); Sweet bitter love (CBS 85784); Yeah (CBS 21066), (finns i lågprisserien "I love jazz"); I never loved a man (Atlantic SD 8139), (dyr men fin japansk pressning); Lady Soul (Atlantic SD 8176), även här japansk pressning); Amazing grace (Atlantic SD 2-906); Aretha"s jazz (Atlantic 781 230-1), (material från "Soul -69" och "Hey now hey"); Aretha-s gold (Atlantic SD 8227); Aretha's greatest hits (Atlantic ATL 40 279), (i stort samma material som föregående skiva); Jump to it (Arista ARI 900 31); Who "s zoomin" who (Arista 207 202).

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut