Touissant, Allen

allentouissant

OM ALLEN TOUSSAINT (1938-2015)


Allen Richard Toussaint, pianist, kompositör, arrangör, producent och sångare, dog i en hjärtinfarkt i ambulansen på väg till sjukhuset i Spaniens huvudstad Madrid. Det var tisdagsmorgonen den 10 november 2015. Han hade precis genomfört en konsert på Teatro Lara med sin trio.

Toussaint var en av New Orleans viktigaste musikpersonligheter under 1960-och 70-talet och är så fortfarande. Hans pianospel kan ses som en del i en lokal pianotradition med musiker som: Jelly Roll Morton (1890–1941), Burnell Santiago (1915–1943), Henry R. ”Professor Longhair” Byrd (1918–1980), och James C. Booker III (1939–1983). Den här artikeln handlar huvudsakligen om Allens viktiga första trettio år och även om mina musikaliska möten med honom.  

New Orleans hösten 1966

Hösten 1966 kommer jag till New Orleans för första gången. På kvällarna äter mina vänner och jag ofta på Buster Holmes’ Restaurant & Bar (Buster’s). Det är ett oansenligt och billigt ställe i den svarta delen av ”the French Quarter”. Under det sena 1940-och det tidiga 50-talet är ”Buster’s” också en uppskattat av musiker som gör inspelningar i Cosimo Matassas berömda J&M Recording Studio. ”We always went right next door to Buster’s. Best red beans and rice in the city”, enligt trumslagaren Earl Palmer. För trumpetaren ”Kid Sheik” Colar är det mer än ett stamställe. På jukeboxen hörs ofta Lee Dorseys Working In The Coalmine (plats 8, Billboard, juli 1966), komponerad mm av Toussaint med hans eget pianospel. När skivan spelas låtsas ”Kid Sheik” småskrattande skyffla kol på golvet framför jukeboxen. Låtens karakteristiska bas och trumkomp kommer från stadens paradorkestrar (brass bands). En ärorik tradition som Allen var mycket förtjust i. Först 1987 får jag själv höra låtens kompositör Allen Toussaint spela med sitt eget band i New Orleans.

Åren 1938 t.o.m 1960

Allen föds den 14 januari 1938. Föräldrarna Naomi Neville Toussaint och Clarence M. Toussaint är katoliker. På franska betyder Toussaint: ”Allhelgonadagen”. Familjen bor i mer än tjugo år på adressen 3039 College Court, ett sk shot gun house i Gert Town och en del av stadsdelen Carrollton. Där kan man se höns och grisar på bakgårdarna. Fadern spelar trumpet i ett storband under veckosluten, men slutar när Allen föds. Under fyrtio år jobbar han vid järnvägen. Modern och dottern Joyce (född 1930) spelar klassisk musik på familjens piano och storebror Vincent lär sig gitarr. Vid sju års ålder börjar han själv spela piano. Storasyster Joyce lär Allen läsa noter. Han tar pianolektioner två månader i en skola. Snart förstår den unge musikutövaren att han har talang och vill börja skriva låtar. Han lyssnar mycket på radio härmar vissa musiker, däribland boogie-woogie-pianisterna Albert Ammons och Pete Johnson. Andra inspirationskällor är Ray Charles, jazz-och bluespianisten Lloyd Glenn, jazzpianisten Eddie Heywood Jr., och Nat ”King” Cole, som började som jazzmusiker. I början av 1950-talet spelar Ray Charles, då i 20-årsåldern, en hel del i New Orleans. Han bor tidvis på the Dew Drop Inn, och hyrs in till diverse skivinspelningar i Matassas legendariska J&M studio på North Rampart. Allen studerar bl.a. på Booker T. Washington High School, South Roman Street, som vänder sig till svarta. Här möter han Earl King (Earl Silas Johnson), de båda saxofonisterna James Rivers och Earl Turbinton och sångaren James ”Sugarboy” Crawford. Toussaint lär sig lite lite trumpet, trombon och trummor; men han är “gift med pianot”.

Multiinstrumentalisten Ernest Penn blev en viktig musiker för Allen, som vid 12-års ålder tog pianolektioner av Penn. Han var en jämnårig vän till pianisten Isidore ”Tuts” Washington (1907-1984). Han beskrev Penn som en fin blues-pianist, dessutom mycket skicklig på banjo, och gitarr. I början på 50-talet bor Penn bor hos sin mamma, mittemot Allen på College Court. Han nämner Penn som sin första och viktigaste influens. 
”He was an old-time, jitney musician, who never recorded. He was pretty much used up when I met him. He was old, raggedy – my parents hated him. But we used to go out riding in a car and he’d show me things. He’d have a bottle. Ernest Pinn [Penn] was a string player from the old school. He knew all the stringed instruments and he taught me voicing. He knew shadings. Some of the things I play today I still play the way he showed me. I can still hear what he thought me.”

Allen lyssnar mycket på radio, där han inspireras och kopierar pianospel och låtar från olika musikgenrer. Genom det lär han sig längre fram att arrangera musik. Professor Longhair (Fess) blir snart Allens favorit: 
”I didn't hear Tuts Washington until I was quite grown, but I came up playin' Professor Longhair, since I was a very young kid. As a boy coming up I played exactly as Fess did. Because there were little rules, even though it seemed wild and random, there were little rules that you don't go against, when you're really doin' it. I consider him havin' about five or six inventions, you might say. And simple as it might appear now, it was monumental at that time…” (Toussaint. 1988 interview for the BBC with Jim Gabour).

Toussaint lär sig t.o.m vissa musikaliska felaktigheter som förekommer ibland i Fess spel. Varje gång en ny Fess-skiva ges ut köper Allen den genast och plagierar pianospelet. Dessa Fess-influenser dyker upp längre fram på inspelningar med Allen. Men först 1954 får han ett tillfälle att höra idolen spela ”live” i New Orleans. Åtskilliga av stadens r&b-musiker har vittnat om ”Fess” betydelse för den lokala r&b-musiken efter andra världskriget. 
”Professor Longhair” (Henry Roeland Byrd) föds i Bogalusa La. Hans pappa, en musiker, förlorar tidigt kontakten med moder och son. Modern och den unge sonen flyttar till New Orleans. Som ung börjar Fess med steppdans och lär sig själv spela piano och sjunga. Dessutom lär han och den flera år äldre (Champion) Jack Dupree av varandra. En gatusmart livsattityd är ett måste. Fess blandar karibiska rytmer med åttatakters blues och boogie-woogie. Musiken framför han endast på små lokala hak för svarta och han drygar ut gaget med kortspel. 1949 gör Fess sin första skiva och han spelar även utanför New Orleans.    

I slutet på 60-talet är han bortglömd, fattig och i ett eländigt skick. New Orleans-festivalen i april 1970, blir en vändpunkt.  Första europabesöket görs i London i januari 1973 och det blir fyra europaresor till. Mellan åren 1953-och 64 vaxar Fess några odödliga spår: Tipitina; Go To The Mardi Gras; Cuttin’ Out; There’s Something On Your Mind; Misery och Big Chief.

Allen har berättat om sin kärlek till country and western (hillbilly music), bluegrass och sk klassisk musik. Han har även utryckt sin förtjusning i polkamusik. Tretton år gammal lär Allen känna Fird ”Snooks” Eaglin (1936–2008), som han har hört i ett radioprogram något år tidigare. Allen startar orkestern the Flamingos (ej att förväxla med Doo-Wop-gruppen från Chicago). På gitarr och sång anlitas ”underbarnet”  ”Lil’ Snooks” Eaglin. Någon basist behövs inte för ”Snooks” spelar basfigurerna på gitarr. Orkestern övar i familjen Toussaints hus och många bandmedlemmar bor i samma kvarter som Allen. Bandet framträder på skolfester, privata partyn och på lastbilsflak under Mardi Gras-karnevalen. När ”Snooks” blev känd i vidare kretsar i början av 60-talet uppfattade bluesfantaster honom enbart som en gatumusiker. Det protesterade Eaglin bestämt emot.

The Flamingos med Allen vid pianot och Fird ”Snooks” Eaglin på gitarr, cirka 1953. Fotografiet togs i familjen Toussaints vardagsrum. Tenorsaxofonisten Ralph Johnson, tredje från vänster, spelade på Preservation Hall när han dog 2009. Fotografi från: Frank Morton Collection, Hogan Jazz Archive, Tulane University (med tack till Lynn Abbott).

Som tonåring börjar Toussaint besöka det förnämliga stället Dew Drop Inn, på 2836-2840 La Salle Street, där alla stora svarta artisterna uppträder. Toussaint ställer upp på den veckovisa talangjakten, där segraren får fem dollar. Här uppmärksammar den fyra år äldre Earl King (Earl Silas Johnson) den unge pianisten. Earl anlitar Allen för en spelning 1954, hans första utanför hemstaden. Allen ersätter den några år äldre Huey ”Piano” Smith som fått förhinder. Bandmedlemmarna möts på ”the Drop”. Der tar sen ett par timmar att bila till Prichard, en liten håla norr om Mobile, Alabama. Toussaint gör allt för att härma Smiths fullödiga pianospel. Härmed överger Allen skolans värld och nu förstår han att det är musiken han ska ägna sig åt. 

Dew Drop Inn står under ständig uppsikt av stadens poliskår därför att ägaren Frank Painia,(1907–1972; efternamnet med franskt uttal) tillåter personer med för ljus hy att besöka lokalen, detta i strid mot rådande segregationslagar. Vita och svarta kunde bli arresterade om de spelade tillsammans etc. USA:s lagstadgade rasism upphör formellt i och med the Civil Rights Act of 1964. I New Orleans 1966 ser jag fortfarande vita i den främre delen i stadens allmänna transportmedel och svarta längst bak.

”Jag önskar att du kunde besöka the Dew Drop Inn under dess verkliga höjdpunkt”, förklarade Allen för musikskribenten Jeff Hannusch. ”The Drop” var hotell, nattklubb, dansställe, restaurang, bar och frisörsalong. Det var musikernas fristad. Stället blev en träffpunkt för band på väg till spelningar på Louisianas landsbygd. När man återkom sent på natten stannade man ofta kvar och jammade. Därför fanns det musiker här 24 timmar om dygnet. Ägaren Frank Painia var mannen som kunde svara på allt. Enligt Allen, putade Painias kavajbröstficka ut på grund av den tjocka plånboken, men han lurades aldrig utan höll alltid sina löften.

The Dew Drop Inn på LaSalle Street i september 2008. En byggnad i förfall. Under orkanen Katrina översvämmas området och täckts av ett vattenstånd på cirka en meter vatten. Dew Drop ägs idag av en sonson till familjen Pania. Byggnaden är idag restaurerat och band spelar här igen. Foto och copyright Per Oldaeus.

Fats Dominos bandledare mm Dave Bartholomew uppmärksammar Allens pianofärdigheter på ”the Drop”.  Följden blir att Allen anlitas som ersättare för Fats på en skivinspelning den 6 oktober 1957. Förmodligen är det Allens första skivinspelning, han har själv kallat det en milstolpe i sin karriär. Allen hörs även på några andra Domino-spår året efter. Snart börjar Allen tillbringa mycket tid i Matassas Cosimo Recording Studios på 525 Governor Nichols St. (the French Quarter). Här görs i stort sett alla inspelningar där Allen är inblandad i mellan åren 1957 och 1968 (huset är fortfarande intakt). 1968 flyttar Matassa-studion till adressen 748 Camp Street, Uptown och byter namn till Jazz City Recording Studio. Allen arrangerar, producerar, komponerar, sjunger och spelar piano. De förnäma saxofonisterna Lee Allen och Alvin ”Red” Tyler är några av musikerna som ofta hyrs in i studion.

Måndagen den 21 oktober 1957 landar ett flygplan i Jamaicas huvudstad Kingston. I planet sitter en 19-årig pianist på sin första utlandsturné; Toussaint ersätter än en gång Huey ”Piano” Smith, nu i the Shirley and Lee show från New Orleans. Innan dess har gruppen framträtt på the Apollo i Harlem, NYC och turnén fortsätter sen till Västindien och Jamaica. Bandledare är basisten och sångaren Roland ”Cookie” Cook, 1935-2000, en ungdomsvän till Earl King. Den extroverte sångaren och pianisten ”Screaming” Jay Hawkins är med på samma turné. Året innan hade han vaxat sin odödliga sång I Put A Spell On You, som sålt i mer än 500 000 ex.  Shirley Goodman och Leonard Lee är förstås välkända genom sin hit Let the Good Times Roll. De blir mycket uppskattade på Jamaica. Leonard Lee dyker av okänd anledning aldrig upp i Kingston, så ”Cookie” får ta över Lees sånginsats. I Kingston ordnas så småningom tävlingar i att imitera Shirley & Lee. När Toussaint spelar i Stockholm den 15 juli 2009 nämner jag Jamaica-besöket 1957 och han lyser genast upp och berättar lite om den minnesvärda turnén. Jag slänger ur mig nå’t om New Orleans-musikens inflytande på jamaicansk musik och Allen håller med. Louis Armstrong, Fats Domino, Smiley Lewis, Professor Longhair och Ernie K-Doe (Ernest Kador, 1936-2001) mfl, var väldigt populära på Jamaica. Fats gjorde succé på ön vintern 1961. Under cirka fyra år ligger K-Doe högt på Jamaicas försäljningstopplistor med Mother In Law, skriven och producerad av Allen. I december 1961 spelade K-Doe med av Joe Jones band, på Jamaica.
Lee Allen och Toussaint mfl spelade in för ACE Records 1958. Skivbolaget var stationerat i Jackson, Miss. och ägdes av den ökände Johnny Vincent (1925-2000). Han var beryktad för att lura artister på royalties. Lee Allen får storsäljare med de instrumentala spåren Walkin’ With Mr. Lee och Tic Toc, båda producerade av Toussaint, som också hörs på orgel. 

Allen slutar 1958 i the Flamingos, men bandet fortsätter utan honom. Strax efter får Allen ett erbjudande om att kompa på auditions för skivbolaget RCA/Victor. Man håller till i Matassas nya inspelningsstudio. I samma veva medverkar Allen på en inspelning med Roland ”Cookie” Cook, som resulterar i en 45-varvssingel på nämnda skivbolag. Cook-plattan börjar säljas i januari 1958 och den inkluderar Toussaint/Matassa kompositionen Long Lost Love. Allens piano hörs även på två låtar (Victor/RCA) med den fine Texas-sångaren och gitarristen Roy Gaines, född 1934. Han var en yngre bror till saxofonisten Grady Gaines, känd genom Little Richards band. Roy Gaines: Skippy Is A Sissy (If This Ain’t Love) är klart Little Richard influerad. 

Genom dessa auditions erbjuds Allen att spela in ett eget album. Inspelningarna görs den 29 januari, och 26-27 februari 1958. Utöver Toussaint medverkar Alvin Red Tyler & Nat Perrilliat saxofon; Justin Adams, alternativt Roy Montrell, gitarr; Frank Fields, kontrabas och Charles ”Hungry” Williams, trummor. LP:n får namnet: ”The Wild Sound of New Orleans by Tousan”. Det är en helt instrumental historia med titlar som Whirlaway, Tim Tam, Nashua, och Java. Den först nämnda är en upptempolåt med ett fantastiskt sväng frambringat av Allens Fess-influerade piano; Montrells effektiva banjo-liknande kompgitarr; Fields ståbas, och Williams exceptionella trumspel. Tyler, Toussaint och Matassa är angivna som kompositörer. Tim Tam är en annan ovanligt inspirerad fullträff (kolla Youtube). Låttitlarna anges först enbart som siffror, sen förser producenten Danny Kessler de med namn efter tävlingshästar. Med låten Java får Nashville-pianisten Floyd Cramer en mindre hit 1962. Nästa år blir den dock en ännu större försäljningsframgång för trumpetvirtuosen Al Hirt från New Orleans. 
1960-talet.

Vintern 1960 blir Allen kontrakterad och knuten till Minit / Instant Records som ägs av Joe Banashak och Larry McKinley. Den första låten som Allen producerar, arrangerar och spelar piano på blir Ooh Poo Pah Doo, Parts 1 & 2 (14 jan. 1960) med Jessie Hill, född 1932, som sångare. Allen är först skeptisk till Hills dänga, som Allen inte tycker är en riktig låt. Hill hade fått uppslaget till låten av en okänd pianist. I studion är Hill svår att samarbeta med och hans röstresurser är begränsade. Trots det får låten utmärkta försäljningssiffror under våren. Etta James är en av många som vaxar en cover-version av Ooh Poo Pah Doo, live 1963. Hon samarbetade Toussaint med 1980. 1961 spelade Hill in: Whip It On Me och Oogsey Moo, båda med uppenbara Longhair-influenser i Allens pianospel (den sist nämnda komponerad av Hill/Longhair). I låtar som Popcorn Pop, med sitt rock steady/reggae-liknande komp, hör man New Orleans-r&b-musikens släktskap med musiken på Jamaica. Fast 1962 var det Ska-musiken som gällde på ön. Storsäljarna Ooh Poo Pah Doo och i viss mån Whip It On Me gjorde att Hill började turnera. Saxofonisten Dave Lastie, som hörs på Ooh Poo Pah Doo, berättade att bandmedlemmarna tröttnade på Hills försök att lura dem på gager och sa upp sig. Under vissa perioder hade Jessie spelat trummor med eget band och med Longhair. Det gjorde Hill även vid något enstaka tillfälle under Fess 70-tals comeback. Allen karakteriserade Hill som en hängiven Fess-anhängare på alla sätt, t o m hans sätt att tala och tänka, Jessie gillade helt enkelt allt som hade med Professor Longhair att göra. Hills två hitlåtar gjorde att skivbolaget fick in pengar för nya inspelningsprojekt. Ooh Poo Pah Doo, Parts 1 & 2 är början till en mängd musikaliska triumfer för den 22-årige Allen.

Jag minns ett Jessie Hill-framträdande under New Orleans Jazz & Heritage Festival, i maj 1990. Han sjöng naturligtvis sina mest kända alster med pianisten Reggie Halls band. Det var uppenbart att Jessie inte hade sjungit på länge. Samtidigt som han sjöng trakterade han två tamburiner som han slog rytmiskt mot sina lår, bara de en upplevelse. Jessie hade kört sin egen ”Poo Cab” taxi en tid, hans sista år blev ett liv i misär. Jessie Hill dog i september 1996.
Det tidiga 60-talet ser Toussaint i efterhand som en inspirerande lärotid, där ingen brydde sig om hur mycket pengar som spenderades på inspelningar. Allens arrangemang och funkiga låtar uppdaterade stadens förnämliga r&b-tradition. 1961 flyttade han till 4326 Earhart Boulevard, en del av ett numera rivet kvarter. Alltför många gamla hus har skattat åt förgängelsen i New Orleans och ersatts av bedrövliga parkeringsplatser. 

Några favoritspår från Minit/Instant-åren är Fortune Teller med Bennie Spelman (inspelad den 15 januari 1962); Ruler Of My Heart med Irma Thomas (30 november 1962); Oogsey Moo med Jessie Hill (29 mars 1961); True Fine Mama med the Showmen (10 april, 1962); Land Of 1000 Dances med Chris Kenner (30 april 1962); och Undivided Love med Eskew ”Esquerita” Reeder (2 mars 1962). 

Den Gospel-influerade sångaren Chris Kenner skrev kontrakt för Minit/Instant Records 1961. 1957 hade han vaxat Sick and Tired (av C. Kenner & Dave Bartholomew), som blev en storsäljare när Fats tog sig an den ett år senare. Toussaint producerade och medverkade etc. på Kenners inspelningar från 1961 och framöver. Allen träffade endast Chris när han kom till studion, med låtarna i huvudet och ibland endast några nerklottrade textrader. Toussaint fick lista ut lämpliga ackord till Kenners kompositioner. Land of 1000 Dances, inspirerad av en gammal Gospel-låt, blev en en storsäljare sommaren 1963. Den frambringade mängder av nyinspelningar av andra artister och några hamnade högt på olika försäljningslistor med - med skönt kassaklirr för Chris och Allen. Kenners FUNKIGA ursprungsversion skiljer sig markant från efterföljarna. Han var ordinär som scenartist och glömde ofta sångtexten (beroende på alkoholhaltiga drycker?). Under en konsert på the Apollo Theatre i New York sjöng lyckligtvis publiken I Like It Like That (januari 1961), när Kenner hade glömt texten. Under 1975 års New Orleans Jazz and Heritage-festival, hans sista framträdande, kunde man se tonåringar dansa när Kenner sjöng sina mest populär låtar: I Like It Like That, Something You Got (Sep 12, 1961); och Land Of 1000 Dances. Det var ett tredagars evenemang som höll, och håller till, på the Fairgrounds, denna gamla hästkapplöpningsarena. Kenner dömdes 1968 för våldtäkt på en minderårig och tillbringade tre år i ökända Angola-fängelset i Louisiana. Han dog 1976 av en hjärtattack 47-år gammal.
Irma Thomas och Allen mfl körade också flera andra Minit/Instant-artisters inspelningar, tex Ernie K-Doe, Benny Spellman, Jessie Hill och Aaron Neville. Irma såg skivbolagets artister och musiker som en enda stor familj, där alla hjälpte alla. För henne kändes det inte som ett jobb att sjunga in skivor för detta skivbolag. Den fina I Done Got Over It (ej att förväxla med Guitar Slims: Well, I Done Got Over It) komponerad av Ernie K-doe, är en annan stark Allen produktion. Wendell Eugenes trombon ger låten en lätt Dixieland-touch. 

Ruler Of My Heart är ett magiskt balladalster med Irma Thomas, född Irma Lee, 1941. Toussaint skrev den direkt för henne. Han spelade, arrangerade, producerade och hörs i kören. Otis Redding hörde Thomas sjunga låten i New Orleans och tyckte om den. Sen omarbetades texten och den spelades in som Pain In My Heart (Atco, 1963). Rolling Stones vaxade låten med samma titel 1965. Otis blev rättsenligt stämd och man tvingades ange låtskrivaren som Naomi Neville, dvs Allens moders namn som ogift. Låten Cry On (Minit, 1961) är den första av Irmas plattor som spelas på New Orleans ”vita” radiostationer, med ökad skivförsäljning som följd för hon uppfattas som en ”vit” artist.
Thomas sjöng i en baptistkyrka och jobbade som servitris, när hon upptäcktes av bandledaren och sångaren Tommy Ridgley. Hans band spelade på hennes första inspelning (You Can Have My Husband, But Please) Don’t Mess With My Man (plats 22, Billboard, sommaren 1959). I januari 1960 var Thomas med på en audition för Banashak och McKinley, med AT som pianist, men hon hade då kontrakt med Joseph ”Joe” Ruffino för Ric/Ron records. 

1964 spelade skivbolaget Imperial/Liberty in Time Is On My Side, av Jerry Ragovoy, med en suverän vokalinsats av Thomas (första versionen med Kai Winding, trombon, 1963). Rolling Stones plagierade Thomas version 1964. Hon tvekade länge att framföra den för många trodde att hon hade hört ”Stones”-version. På Irmas album Take A Look (Imperial/Liberty, 1966) finns ett par låtar skrivna av Allen. Irma Thomas har beskrivits som hans Musa. ”Jag har fortfarande väldigt lätt att höra hennes röst i mitt huvud när jag, exempelvis, går nerför en gata. Irma var min första kvinnliga inspirationskälla”, sa Allen. Hon pekade ut Nancy Wilson och Ella Fitzgerald som favoritsångerskor 1964 
Toussaints karakteristiska arrangemang hörs på femton låtar som släpptes med the Showmen mellan åren 1961-och 62. Denna förträfflig sånggrupp hade bilat ner från Norfolk, Virginia till New Orleans. Melodierna skrevs huvudsakligen av lead-sångaren Norman Johnson, men även av gruppmedlemmarna. Deras största succé blev låten It Will Stand, texten handlar om att rock & roll-musiken kommer att fortleva.

En av Allens största triumfer som arrangör, kompositör (och sångare, om man lyssnar noga), är låten Fortune Teller. Benjamin ”Benny”Spellman (1931-2011) spelade in den i januari 1962, men den versionen hamnade aldrig på några hitlistor. Spellman var från Pensacola, Florida. Hans sonora barytonröst ljuder också på Ernie K-Does Mother In Law. Bennie hade anlänt till New Orleans cirka tio år tidigare. Då sjöng han ballader och standardlåtar kompad av veteranpianisten Joe Robichaux, känd genom George Lewis jazzband och delvis några r&b spår. Spellmans storsäljare blev Lipstick Traces (On A Cigarette) också den skriven, arrangerad av Toussaint och inspelad på samma datum som Fortune Teller (45-varvsskivans baksida). På båda låtarna hörs de lite äldre jazztrombonisterna Wendell Eugene och Waldren ”Frog” Joseph. Eugene spelar solo på Lipstick Traces. Där läser han noter, det var enda gången han gjorde så på en Toussaint-inspelning. Tidigare hade Eugen spelat med en svart Dixieland grupp och dessutom med Lucky Millinders storband. År 1962 hördes Eugene och Joseph ofta på Dixieland Hall på Bourbon Street. Fortune Teller kom att bli uppmärksammad av rockband på båda sidor om Atlanten. Det resulterade i nyinspelningar med Rolling Stones, the Who, the Namelosers i Malmö, samt 2007 av Allison Krauss och Robert Plant. Spellman hade vaxat Roll On (Big Wheels) 1961 för ACE records (Jackson, Miss.) med Ed Blackwells rytmiskt komplexa trumspel. Enligt Mac Rebennack är New Orleans funk-musikens ursprung och Roll On bekräftar hans tes.

De vanligaste musikerna som anlitades för Minit/Instant-inspelningar var: Melvin Lastie, kornett; Alvin ”Red” Tyler & Nat Perriliat, saxofon; Roy ”Nose” Montrell, gitarr; Peter ”Chuck” Badie, kontrabas; Walter Payton, el-bas och John Boudreaux, alternativt Albert ”June” Gardner, trummor. Ibland engagerades trombonisterna ”Frog” Joseph och Wendell Eugene. Stråksektionen som hörs på diverse spår, bla Undivided Love med ”Esquerita” Reeder, kom från the New Orleans Symphony Orchestra.

Toussaint lämnar Minit/Instant-records 1965 för att tillsammans med Marshall Sehorne starta Sansu Enterprises. Plattorna som spelas in ges ut på etiketterna Sansu, Dee-Su, Tou-Sea, och Kansu. Den snacksalige Sehorne, född i North Carolina, är fyra år äldre än Toussaint och har tidigare arbetat på skivbolag i New York. För Sansu Enterprises köps ett litet pittoreskt hus på 1211 St. Philip Street i Treme.

Warren Lee Taylor, ”I came direct from the ghetto”

1965 spelade 27-årige Warren Lee ”King Lee” Taylor in låtarna Star Revue / Waiting for a Bus’, (Dee-Su). Det är en New Soul-favorit för mig, med pianospel av Allen och ett kongenialt blåsarrangemang från hans penna. Taylor, en underskattade sångaren, anges tillsammans med Toussaint som upphovsmännen. Taylors sång backas up av Willie Harpers och Toussaints röster. På det åttonde taktslaget hörs markeringar på virveltrumma, som ger låten en karakteristisk New Orleans karaktär. New Orleans-skribenten Jeff Hannusch berättade att Taylor kontaktades av Toussaint på the Dew Drop Inn. Det var när Taylor sjöng och spelade gitarr där med sitt band.
”Vissa nätter gick han [Allen] upp och jammade med mitt band och en gång sa’ han, ’Hej Lee, du är funky.’  Så en kväll efter en show satte vi oss ner och han frågade mig [Taylor] om läget? Det var ett tag sen jag hade gjort nå’n inspelning och jag sa till honom att jag ville få ut en ny skiva. Toussaint sa’: ’Har du någonsin tänkt på att försöka med mig?’ Jag visste att han hade gjort några skivor med Lee Dorsey, men inte att han höll på med andra artister. Allen sa’, ’Om du kommer på nå’t bra, ta med det till mig så hjälper jag dej.’”

”Tre månader senare höll jag [Taylor] på med bandspelaren hemma och hittade på Star Revue. Jag tog med bandet till Allen och vi övade på låten i hans hus vid [4326] Earhart Boulevard. Han sade, ’Lee, det är precis vad jag letar efter.’ Allen gjorde ett ungefärligt piano-arr och i texten nämnde jag: James Brown, Solomon Burke, Wilson Pickett, Otis Redding, Irma Thomas, och jag var ’the Mighty King Lee’ (skratt).”
”När skivan kom ut och så snart nålen träffade vinylen - BAM - blev den glödhet. Jag har aldrig förstått - och kan fortfarande inte förstå varför den inte blev en stor hit! De svarta radiostationerna här spelade den, men den blev aldrig populär utanför New Orleans. Varje gång jag sjöng Star Revue blev alla vilda. Även Allen sade: ’Lee, jag kan inte begripa. Denna låt har allt. Ett strålande arrangemang och text, och du sjöng bra.’”  (Talkin’ ’Bout New Orleans: Tracking Down Warren Lee, Offbeat, 1 nov. 2000).

Tyvärr förblir musikerna på Star Revue-skivan anonyma. Mellan åren 1965 och 1974 spelade Taylor in sex Toussaint-producerade mm singelskivor. Taylors låt Direct from the Ghetto, där Allen inte är inblandad, har förmodligen en självbiografisk text. Den gavs ut 1970 på Cosimo Matassas svåröverkomliga Choctaw-etikett. 

”Oh, I’d rather had been born a rich man, with a life that was so filled with joy - I would have liked  to be educated [...] But you see my mother died and my father, Lord, he never cared - They had ten of us children - I was the oldest and had the load to bear - Let me tell about it now - I came direct from the ghetto...”   

Vid sidan om musiken försörjde Taylor sig som underhållstekniker. Han hamnade i rullstol efter en stroke 1977. Warren Lee Taylor dog i bostaden i Marrero, La. den 18 april 2014, make till Orenda Sims Taylor och förälder till sex barn.
Sommaren 1968 hör Toussaint det nystartade bandet Art Neville and the Neville Sounds på the Ivanhoe Piano Bar, i hörnet av Bourbon och Toulouse Street. De spelar huvudsakligen instrumentalt och enligt Leo Nocentelli från klockan sex på kvällen till tre, fyra, eller fem på morgonen sex dar i veckan! Förutom Art (Arthur), född 1937, på keyboards & sång, består bandet av http://dippermouth.blogspot.se/2016/02/come-back-sweet-papa.html?m=0Nocentelli, gitarr & sång, född 1946; George Porter, elbas & sång, född 1948 och Joseph ”Zigaboo” Modeliste, trummor & sång, född 1947. Genom Allen knyts gruppen till Sansu Enterprise och kvartettens första vax blir Bo Diddley Part 1 & 2, en lyckad  bearbetning av Ellas McDaniels legendariska 50-talslåt. Från 1969 och framöver ger man ut skivor under orkesternamnet the Meters och gör succé. De spelar in en uppdaterad version 1972 av Fess Longhairs Hey Now Baby, Hey Now Honey Child, producerad av Toussaint (Cabbage Alley, Reprise Records). En låt Fess hade spelat in 1959 under titeln "Cuttin' Out" (sic) och ett av hans mest minnesvärda spår. The Meters är förband till Stones på en USA-turné 1975 och i Europa året efter, men inte i Sverige.

1970-och 80-talet

Sångaren Lee Dorsey, född i New Orleans 1926 - död 1987, jobbar också som bilmekaniker och innan dess som boxare. Han var en nära ungdomsvän till Fats Domino. Dorsey och Toussaint samarbetar första gången 1960 och det blir otaliga gånger till. Dorsey spelar 1970 in Allens fina låt: Yes We Can, Parts 1 & 2 (Polydor) med the Meters som kompband. Varken 45-varvsskiva eller album röner någon större försäljningsframgång. Tre år senare blir den dock en stor hit (plats 20, Billboard Hot 100) med Pointer Sisters  med titeln Yes We Can, Can (sic). Det är troligen den versionen av låten som uppmärksammas och används som slogan under Barrack Obamas presidentvalskampanj 2007. För mig är Dorseys original överlägset. Yes We Can innehåller textrader som exempelvis:

Now is the time for all good men to get together with one another - Iron out the problems and iron out their quarrels and try to live as brothers - Try to find the peace within - Without stepping on one another - Do respect the women of the world just remember we all had mothers


Toussaint och Marshall Sehorn öppnar 1973 sin Sea-Saint Recording Studio Inc. på 3809 Clematis Street. Flera minnesvärda album vaxas i här, bland dessa några med Dr. John, the Meters och Toussaint själv, det första 1975. Byggnaden råkar väldigt illa ut under Katrina-orkanen 2005 och Toussaint liknar stället vid en krigszon. Hans son lyckas rädda några få masterband med inspelningar, men många förstörs. Verksamheten upphör. Idag håller en frisörfirma till i huset. 

Under hösten 1976 ger Island Records ut dubbelalbumet New Orleans Jazz & Heritage 1976 Festival (ICD 9). Det består av live-upptagningar, men även studioupptagningar som gjordes under samma tid. Artisterna är Toussaint med kör och band; Professor Longhair; Irma Thomas; Lightning Hopkins; Earl King; Lee Dorsey och Robert Parker. Det är speciellt de fem Toussaint-spåren som är mästerliga och några av mina absoluta favoriter. I albumstexten påstås att de skapades den 9 april 1976 på den gamla flodbåten SS President, producerade av Toussaint & Sehorn. Toussaints band är synnerligen välrepeterat. Kompositionerna, alla från Allens penna, är: High Life; Sweet Touch Of Love; Play Something Sweet (Brickyard Blues); Shoorah, Shoorah och Freedom For The Stallion. Senare uppgifter visar att upptagningen gjordes den 26 april 1975 på the Irvine Auditorium i Philadelphia, Pa. Los Angeles rockbandet Little Feat, med vissa New Orleans-influenser, framträdde på samma konsert. År 2004 gav Warner Brothers ut Toussaint-CD:n the Complete Warner Recordings med alla spåren från Philadelphia-konserten, plus några dittills outgivna spår, även de av hög klass. 

När Professor Longhair dör i januari 1980, håller Stevenson J. Palfi på att göra klar dokumentärfilmen Piano Players Rarely Ever Play Together. Denna fascinerande dokumentär handlar om ett möte mellan Toussaint, Isidore ”Tuts” Washington och Fess, där de även spelade ihop. Man filmar i the Sea-Saint Studio och de sista scenerna tas utan Fess. Premiär i oktober 1982.      Efter mer än femton års arbete år 2005, är Palfi i slutfasen på filmdokumentären "Songwriter, Unknown” om Allen Toussaint. Orkanen Katrina förstör samma år hans arkiv med fotografier och filmer mm och Palfi drabbas av en djup depression. Den 14 december 2005 skjuter han sig själv i huvudet, 53 år gammal. Filmen skulle ha blivit Palfis fjärde alster om en New Orleans-musiker.

Åren 2009 och 2010

Efter att ha varit med om flera av Toussaints framträdanden i New Orleans och upplevt hur omtyckt och respekterad han var där, ser jag fram emot hans första konsert i Stockholm. Vid sextiden den 15 juli 2009, äntrar han leende stora scenen på Stockholm Jazz Fest. Kvällen är varm och solen försvinner sakta bakom Moderna Museet på Skeppsholmen. Allen slår sig ned vid flygeln, med sitt femmannaband. De är sonen Clarence på slagverk; Brian ”Breeze” Cayolle, rörblås; Renard Poché, gitarr; Roland Guerin, sexsträngad elbas; och Herman LeBeaux Jr., trummor, och gift med Allens dotter Alison. Innan dess har Mac ”Dr. John” Rebennack, lite rutinmässigt, framfört några av sina mest kända låtar. Han påpekar att Toussaint producerat hans bästa LP-album (förmodligen Dr. John In The Right Place, ATCO, 1973). Även Toussaint spelar sina mest kända alster. Han gör reklam för sitt senaste album: The Bright Mississippi, Nonesuch (2009) genom att framföra några av dess låtar. Ett av dess spår är Egyptian Fantasy från 1911, med tango avsnitt och Cayolle på klarinett. Jelly Roll Morton kallade det för the Spanish tinge. Efter konserten får jag oväntat ett tillfälle att byta några ord med Allen. Jag nämner Professor Longhairs första besök i Stockholm 1975, och även Allens turné till Jamaica 1957. Något som får Toussaint att skina upp i ett stort leende och trycka min hand. Jag upplevde inte Allen som reserverad, som många har påstått. Var det min kommentar angående Jamaica-turnén som gjorde att han bemötte mig så vänligt? 

Hösten 2010 hör jag Toussaint en sista gång, i New Orleans. Scenen är gamla Lafayette Square och stämningen är fantastisk! En av mina favoritmusiker trollbinder sin publik, som i sin tur älskar Toussaint och jag njuter! (De flesta av låtarna som nämns i artikeln finns på Youtube)

 

Text: Per Oldaeus, med tack till Karina Engman.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut