Zetterberg, Sven #160

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 5.00 (1 Vote)

Sven Zetterberg

Sven Zetterberg är idag Sveriges klart vassaste blues- och soulartist. När det gäller soulsång har han inte någon överman i Europa. Lägg till att han är bra och stadigt blir bättre och bättre på gitarr och munspel. Han kallar sig traditionalist men inom den traditionen står han definitivt inte still utan utvecklas ständigt. Alla plattor han släppt sedan tiden med Chicago Express har överraskat och konserterna är befriade från karbonpapper, ingen är den andra lik.

Jag fick nöjet att prata med honom en tisdag i mars. Vi startade på soul- och bluesmusikens högborg i Stockholm när det gäller plattor, Tommy Löfgrens skivaffär Smokestack på Norrbackagatan. Vi avslutade vårt samtal efter fyra timmar över en lunch på Nisses på Vikingagatan.

Inriktningen på vårt prat var tiden efter Chicago Express men med en artist som varit med i snart 40 år är det oundvikligt att det inte blir lite tittar i backspegeln också.  

Chicago Express gjorde sin sista spelning på Fasching i september 1996. Det blev till en platta?
– Ja, det blev en liveplatta av det, Steppin´ Out Alive! Det var skivbolaget som bestämde att den skulle ges ut. Jag är personligen inte så förtjust i liveskivor. Jag gillar egentligen bara några äldre liveplattor med Albert King, den Buddy Guy gjorde på Vanguard och Hound Dog Taylors. Jag kommer faktiskt inte på så många mer. Men vår liveplatta sålde i alla fall bra. Jag säger inte att den är dålig men det är mycket av allt på den.

Din tid efter Chicago Express skulle väl kunna sammanfattas som en balansgång mellan blues och soul?
– Det har blivit så att det finns en kategori som vill höra blues. Ganska traditionell sådan, nära originalen om vi kör covers. Det blir mycket gitarr och mycket munspel för den publiken. Sedan finns det en kategori som vill ha soul. Då är det äldre soul, som jag har specialiserat mig på, som de vill höra. Men själv vill jag ju ha variation så jag försöker blanda båda stilarna och smyga in en och annan rock´n´rollåt också.

Det har blivit fem soloplattor också. Den första, Blues From Within, kom tre år efter att Chicago Express slutade. Varför dröjde det så länge?
– Jag är ingen vän av att ge ut en platta varje år, utan jag vill ge ut en när jag känner att jag har något att säga som jag kan stå för. Sedan vill jag att plattorna ska skilja sig åt när det gäller stil och sound, så inte alla låter lika. Dessutom tog jag en paus från spelandet efter Chicago Express, tog faktiskt en del sånglektioner. Det var basisten Mikael Fahleryd som ringde och undrade om jag inte hade lust att spela med honom och Bosse Skoglund. Så vi drog igång som en trio och efter ett tag så anslöt Pelle Piano. När Pelle fick för mycket att göra med sitt datajobb tog Matti Ollikainen över på piano. Det blev vi som gjorde plattan och med det bandet blev det ju rätt bluesigt. På plattan är det Pelle på piano.

På nästa, Let Me Get Over It som kom 2001, blev det mer soul.
– Den är frukten av ett samarbete med Blue Weather plus en del andra musiker. Hälften är inspelat för plattan och hälften inspelat tidigare, innan vi visste att det skulle bli en skiva av det. Vi samlade ihop alla som varit med och spelat när det blev klart att det skulle bli en fullängdare.

Det här är ju en platta som verkligen fick uppmärksamhet utanför blues- och soulsfären. Både dagstidningar, kvällstidningar och rocktidningar skrev om den och det var soulsångaren Sven Zetterberg som fick sitt genombrott. Det var ju bara bra recensioner. Jag påstår att du breddade din publik med den här plattan.
– Ja det är möjligt, både den här och föregångaren Blues From Within blev ju Grammisnominerade. Det blev ju ingen men man fick i alla fall vara på Grammisgalan och se hur det går till. Men soulsångare, jag vet inte det. Egentligen är det nog inte så, det är många som fortfarande ser mig som ”Blues-Svenne”.

De två första soloplattorna har ganska rena och avskalade arrangemang i jämförelse med 2004 års Moving In The Right Direction.
– På den försökte vi tänja lite på gränserna. Den är rätt popinfluerad. Det här är väl den platta jag gjort som kräver mest lyssning för att ta till sig. Jag har hört att många upplever den som mastig. Jag hörde på den häromdagen och jag kan hålla med till viss del. Song From A Worried Heart som Anders Lewén skrev testades faktiskt till Svensktoppen, men det är ju varken blues eller soul, utan mer en poplåt. En låt blev i alla fall en hit utomlands, Heartache Was All You Got. Den pressades på vinyl och spelades mycket på diskoteken i London. Den kom också med på en soulsamling, Golden Nuggets, på skivmärket Gold Soul, där bland andra Aretha Franklin har en låt med. Det var kul tycker jag.

2006 var det återigen dags för en renodlad soulplatta med en hel del arkivmaterial.
– Majoriteten av låtarna på Southern Soul Agenda hade några år på nacken. Några är lite färskare, till exempel den enda originallåten Above The Clouds, en gospelinfluerad låt som Anders har gjort. Merle Haggards Today I Started Loving You Again spelade jag in speciellt för plattan. Jag arrade den som en slow mollblues. Den brukar ofta arras som en vanlig shuffleblues. Jag ville göra mina versioner av soullåtar som betytt mycket för mig. Men det var ju bara en bråkdel av det som jag spelat in som fick plats. Got You On My Mind av Cookie & The Cupcakes vet jag att vi strök. Before I Grow Too Old fick inte plats men har kommit som titellåt på en Last Buzz-samling nyligen.

Sven var inte så imponerad då i början på 1980-talet när han först hörde Southern soul. Det var norske gitarristen Knut Reiersrud som spelade plattor med McKinley Mitchell, O.V. Wright, James Carr, Otis Clay och några till för honom.
– Jag var inne på betydligt råare artister inom bluesen på den tiden. Det var först under andra halvan av 1980-talet som jag började intressera mig för soulartister. Sedan när jag började ta sånglektioner fattade jag hur bra de var. Speciellt de med gospelbakgrund imponerade på mig. Det är nästan ofattbart att de aldrig spelas på radion, de är ju så fruktansvärt bra. Jag vet inte vad det beror på, det är märkligt. Det är någon sorts snäv lagommall i svenskt musikutbud i radion som styr. Skönt att det finns många lokala radiostationer som kör lite mer udda. Kalmar har ju till exempel en station som kör blues. Det är bättre i Norge, där får den här musikstilen utrymme i riksradion i olika specialprogram.

På den senaste, Hollerin´Up A Storm från 2007, har du bytt stil igen.
– Ja, jag går tillbaka och kör en stil som jag spelade långt tillbaka i tiden. Det är en ren munspelsplatta, min första fullängdsskiva som munspelare. Jag firar 45 år som munspelare i år, jag började när jag var tolv. Gitarr började jag inte med förrän jag var 24. Jag höll faktiskt mer eller mindre upp med munspelandet under flera år. Det var Knock Out Greg som övertalade mig att börja igen. Så jag hämtade ner munspelskofferten från vinden. Det ledde ju till att jag blev med på den där Big Walter Horton-tributen som Claes Parmland producerade, Horton´s Briefcase. Det är på det hela taget en bra platta. Det är intressant att höra olika svenska munspelare. Mina grejor på den blev faktiskt rätt uppmärksammade. Det var flera ganska kända killar från USA som hörde av sig och var imponerade av mina tolkningar. Så jag fick blodad tand så nu har jag alltid med några munspelslåtar på mina gig. Det funkar ju när man har så bra kompgitarrister som Anders Lewén eller Little Hank Jansson. Anders är ju förresten fantastiskt bra på soulgitarr också.

När vi pratar Horton´s Briefcase så är vi inne på sidoprojekten. Det har blivit några stycken, bland annat tributeplattorna till Fjellis och Totta.
– Att jag finns med på Till och från en blå man, tributen till Fjellis, har mer att göra med att Bosse Skoglund och Fjellis spelade mycket ihop. Det var Bosse som såg till att jag kom med och vi körde en gospelinfluerad låt på den plattan, Living On Borrowed Time. Jag hade precis haft en period då jag lyssnat mycket på gammal gospel och en av favoritgrupperna var Swanee Quintet som spelat in den låten. Så vi gjorde vår version av den på Fjellishyllningen.

Bra dagar är en hyllningsplatta till Totta Näslund. Jag kände ju inte Totta så där jätteväl men vi spelade ihop vid några tillfällen. Men folk i hans band och musiker i hans omgivning har jag ju spelat ganska ofta med, Bernt Andersson, Bengan Blomgren och Nikke Ström till exempel. Så jag var nere i Göteborg under en dag och spelade in Stranger Blues med hans bluesband. Just Stranger Blues var en låt som jag lirat ihop med Totta och det var ju meningen att det skulle vara låtar som Totta framfört.

Sven ZetterbergPå Soul Folks – The Sam Cooke Concerts kör du en låt live och en som är inspelad i studio.
– Ja, det stämmer. Jag känner ju Sulo sedan tidigare och det var ju han som höll i det och som också skrivit studiolåten Soul Folks [tillsammans med Daniel ”Papa Dee” Wahlgren, red anm]. Han ringde mig och berättade att de testat med flera olika vokalister men att det inte funkat. Så det var bara att bege sig till studion och spela in. Jag blev blixtinkallad. Det är en kille som heter Desmond Foster som spelar alla instrument, förutom munspel då för det spelar jag. Där hade jag väl lite tur som spelat munspel på lite popsessioner och countrygrejor, för det är ju inget bluesmunspel i den låten. Låten ligger ju nära skamusiken. Låten testades även för Svensktoppen.

På konserten körde jag Laughing And Clowning och Rome Wasn´t Built In A Day. Det var ju meningen att vi skulle göra våra egna tolkningar så när jag körde Laughing And Clowning är jag väldigt influerad av Phillip Walkers version. Rome Wasn´t Built In A Day hörde jag första gången med Mighty Joe Young, så det är hans version som gjort störst intryck på mig. Jag kompas av Diamond Dogs i de låtarna. Jag har spelat med dem vid några tillfällen och de är duktiga musiker som kan anpassa sig och även låta mycket blues. De är jäkligt duktiga på att spela den lite äldre engelska rocken, typ Faces.

Sven fanns redan 2005 med på Jakob Norgrens platta Wide Meadow Soul på två låtar, Sam Cookes That´s Where It´s At i duett med Marino Valle och ensam på sång i balladen Good Things Don´t Happen Every Day. Nyligen släpptes ytterligare ett Jakob Norgren- projekt under namnet The Emersons och med Sven på sång i ett spår.
– Det var väl helt enkelt så att Jakob hade skrivit den här Swings & Roundabouts och tyckte att jag skulle passa som sångare på den. Det är en kul låt, rolig text. Jag har förstått att en del tycker det låter dagens moderna Southern soul om den låten men jag måste erkänna att jag inte hört så mycket av den varan. Jag är ju som sagt traditionalist och lyssnar hellre på äldre soul. Willie Clayton gillar jag men han är ju en ”old timer” som varit med länge. Lee Shot Williams var jag faktiskt och såg på Mosebacke och han var väl okay. Av de nya som kommit fram gillar jag Eli ”Paperboy” Reed men han är ju traditionalist precis som jag.

Jag är tyvärr lite reaktionär när det gäller det här, på gott och ont. Anledningen är att den musik som vi som höll på i början på 1970-talet lyssnade på, den färgade vårt sätt att spela och sjunga mycket starkt. Det har säkert funnits perioder i mitt liv då jag har försökt utveckla det mot någon egen variant men det har inte känts rätt.

Du skriver ju mycket själv nu eller tillsammans med Anders Lewén. Hur har det påverkat liverepertoaren?
– Jo, Anders och jag jobbar mycket ihop. Ibland skriver jag texten och han musiken, ibland tvärtom och ibland gör vi lite av varje. Allen Finney är ett stort stöd också när jag skriver själv. Jag försöker plocka med några av mina eller våra låtar vid varje scenframträdande. Samtidigt är jag ju en traditionalist och lite av en ”upplysningsnisse” så jag tar gärna med en udda bra Silas Hogan för jag tycker att folk förtjänar att få höra hur bra låtar han gjorde. Min upplysningsiver sker nog på bekostnad av mina egna låtar. Men jag tycker det finns så många undanskuffade soul- och bluesartister som gjort så mycket bra som förtjänar att lyftas fram i rampljuset. Jag känner att jag har en ”mission” där. Jag upptäcker ju nya helt okända makalöst bra soulsångare från 1960- och 1970-talet nästan varje dag. Det finns tusentals av dem därute. Det kommer bra återutgivningar på cd hela tiden.

Du har ju skrivit svenska texter också, är de ett minne blott?
– Numera skriver jag bara på engelska. Jag har nog inte skrivit något på svenska sedan jag skrev några låtar till Göran Wiklunds platta Frostbiten Blues och det är ju många år sedan. Min största hit på svenska är annars Jägarn, Albert King och Ike & Tina Turner gjorde den som The Hunter. Jag skrev en svensk text till den och vi spelade in den med Blue Fire. Det är en ironisk text om en förlegad kvinnosyn. Problemet var bara att många inte fattade att det var ironi och inte mina åsikter. Men än idag får jag faktiskt request på Jägarn när jag är ute och spelar.

Sven har inte alltid turnerat som ”head-act” utan turnerat eller spelat som ”side-man” med flera av de stora giganterna. Det är en imponerande rad med namn han nämner. Johnnie Johnson, Chuck Berrys pianist, ser han som den senaste originalartisten han turnerade med. Andra han kommer på är Lazy Lester, Lonesome Sundown, Phillip Walker, Jimmy Rogers, Rosco Gordon, Jimmy McCracklin, Eddie Boyd, Johnny Shines, Left Hand Frank, Eddy Clearwater, Eddie C. Campbell, Carey Bell, Sunnyland Slim och nu senast Big Joe Louis. Det har också blivit jam med Lucky Lopez på Maxwell Street i Chicago och med Bobby Rush och Elmore James Jr på blueskryssningen till Åland 2007. Han nämner också att han spelat med Jill Johnson en gång, på Rhapsody In Rock och han stryker under att hon är ”jäkligt bra”.
– Den generation som jag tillhör nu kommer förmodligen vara den sista generationen som har lärt sig spela blues från källan så att säga. Från person till person och från de som skapade musiken, originalen. Jag har ju lärt mig många av mina gitarrgrejor från originalarna - Louisiana Red var väl den som lärde mig spela slide, Jimmy Rogers kompgitarrlir specialstuderade jag och Eddie Kirkland lärde mig en del soulkomp. Även folk i min generation som Ronnie Earl och Knut Reiersrud har lärt mig mycket.

Om du skulle nämna några av dina största influenser och förebilder, vilka skulle du lyfta fram?
– Min första stora vokala förebild var Ann Peebles. Sedan upptäckte jag James Carr. Efter det blev det lite hardcore gospel och sångarna i grupper som Swan Silvertones, Swanee Quintet, Supreme Angels och Pilgrim Travellers för att nämna några.

När det gäller mitt gitarrspel går det säkert att hitta lite Otis Rush, Albert King, B.B. King, Albert Collins och Little Milton i det. Min stil är nog en mix av mitt eget och intryck från alla gitarrister jag hört och spelat med. Sonny Boy Williamson, Big Walter Horton och Little Walter är de munspelare som gjort störst intryck på mig. Det finns fortfarande idag ingen som kommit upp i deras nivå. Originalen är fortfarande bäst och omöjliga att kopiera. Johnny Young som spelade både mandolin och gitarr och var en fantastisk låtskrivare är också en av mina absoluta favoritartister genom alla tider. En av bluesens verkligt underskattade artister.

Den första blues Sven hörde var med Josh White, på svensk TV någon gång i början på 1960-talet. Som för många andra i sin generation kom 1960-talets engelska bluesvåg att spela en roll för bluesintresset.
– Min första bluesplatta var med Sonny Boy Williamson & Yardbirds, en liveplatta utgiven på Fontana. Jag tror det var 1963. En riktigt lyckad platta, Sonny Boy spelar bra och den håller än idag. Det blev min introduktion till bluesen och munspelet. Sedan hörde man ju tidiga Stones och lyssnade in Mick Jaggers sätt att spela munspel. Plattan med John Mayall och Eric Clapton var också en bra platta. Den engelska bluesen tycker jag är lite förbisedd. Den hjälpte ju också till att bana väg för förebilderna. Allt som jag tyckte var bra då håller väl inte idag. Jag lyssnade på Blues Jam At Chess med Fleetwood Mac härom veckan och kunde väl konstatera att det runnit en del vatten under broarna. Idag tycker jag det finns tre stora inom den engelska bluesen – Big Joe Louis, Mike Sanchez och Little George Sueref.

Big Joe Louis och Sven Zetterberg

Genom åren har Sven fått en hel del priser och utmärkelser. Redan 1989 fick han Cornelistipendiet. Att Cornelis och Sven hade gemensamma bekanta i Git Magnusson, Silas Bäckström och Bosse Stenhammar tror Sven kan ha spelat in. Han tror att någon av dem satt i juryn och föreslog honom. De kände ju till att han hållit på länge och slitit sig fram
Jag spelade aldrig med Cornelis men jag träffade honom när vi spelade på samma festivaler och på någon fest också. Då jag fick priset stod det plötsligt om en i tidningen plus att det blev en massa intervjuer.

Notoddens bluespris som han fick 2002 beskriver han som väldigt hedrande eftersom det är den största festivalen och att det alltid är några av originalartisterna med. Ett annat pris, Janne Rosenqvists minnespris som han fick 1999 känner han lite extra för.
Jag har Janne att tacka för mycket. Han var så ambitiös, så snäll och en sådan musikvetare. En av de allra största musikvetarna vi har haft sedan Sten Broman, men i en annan kategori. Han kunde ju allt. Jag kunde fråga honom om vilken artist eller skiva som helst inom jazz, country, reggae, blues eller soul och han hade svaret. Han försåg mig med många tejper med udda material för han visste att jag uppskattade det. Det kunde vara urdåligt ljud och helt ostämt men han trodde att jag skulle gilla det och oftast stämde det. Han tipsade också om singlar som jag borde höra. Så ett tag köpte jag massor av 45-varvare. Men nu har jag sålt av stora delar av min vinylpark. Big Joe Louis som jag var ute och turnerade med nu i mars är nästan lika kunnig som Janne Rosenqvist. Han är också en skivsamlare av stora mått. Han hade med sig massor med udda cd:n på turnén. Låtar och artister som jag aldrig hört talas om men som han berättade om. Det var jäkligt kul att vara ute med honom.

Hur mycket är du ute och spelar nu?
- Ja, nu är det mer än någonsin. Dels kör jag med mitt eget band, då koncentrerar jag mig på spelningar med två akter, Sven Zetterberg Bluesband och Sven Zetterberg Trio. Sedan spelar jag mycket med Rockarounds. Det är ett band som en av killarna i Refreshments har satt ihop. De har specialiserat sig på att backa upp engelska och amerikanska artister, oftast gitarrister, som till exempel Dave Edmunds, Billy Bremner och Steve Gibbons. Då ingår jag som en av gästartisterna i det paketet, ”roster” som de kallar det i USA.

I november och december 2008 var jag också med på Refreshments julturné som gästartist. Det var en kul turné där jag nådde en helt ny publik. Louise Hoffsten var med och gästade också och vi körde en duettversion av Brook Bentons och Dinah Washingtons gamla hit Baby You Got What It Takes och det gick hem bra. Själv körde jag blueslåtar med jultema, bland annat Santa´s Messin´ With The Kid av Eddie C. Campbell, som jag faktiskt en gång turnerade med. På den här julturnén var vi ute en månad i sträck så jag slog mitt gamla rekord på 26 dagar. Annars försöker jag få långa lediga perioder numera och hålla mig till max 45–50 spelningar per år.

Sven berättar att han ser sig som lite udda då han gillar konserter med sittande och lyssnande publik. Eller också vill han ha den totala motsatsen, någon liten ”juke-jointaktig” klubb ute på landsbygden, då kan han få en otrolig feeling. Hans uppfattning är att det oftast är mer drag vid spelningar på landsorten. Folk kommer för att både hålla i gång och lyssna på musiken.
– Jag försöker alltid göra mitt bästa. Men visst, det har hänt någon enstaka kväll att jag inte fått till det. Jag kan ha varit tänd när jag gått upp på scen men känt efter ett tag att det inte funkar. Men det händer väldigt sällan för jag tycker det är så kul att spela.

Du som varit med så länge måste väl ha upplevt riktiga kanongig?
– Kanongigen är många, det är svårt att peka ut. Men det är klart när man fått gästspela på någon av klubbarna på Chicagos West Side så har det ju varit något väldigt speciellt. Skulle jag välja någon toppnotering blir det nog ändå när jag fick spela på Eli´s Mile High Club i Oakland. Jag fick hoppa in som ersättare för en kille. Jag hade min gitarr med mig men fick låna hans förstärkare. Bandet som kompade hade jag aldrig träffat förut men det bestod enbart av gamla svarta veteraner. Organisten hade spelat med James Brown, saxofonisten hade spelat med flera storheter och på gitarr var det Bobby Murray, halvjapanen. Jag drog igång Call My Job, körde Money Tree och en lång My Nerves Gone Bad och andra låtar i den stilen. Det var bara äldre svarta män i blåställ och deras kvinnor i publiken och de bara skrek. De tyckte det lät bra. Det var ett otroligt gensvar för de gillade låtarna och texterna som de kunde relatera till. Att de i bandet var så rutinerade och bara hängde på gjorde ju sitt till också.

Motsatsen då, rena katastrofer?
– Det var i början av karriären när jag spelade med Telge Blues och spelade på en pub i en närliggande stad till Södertälje. Då hade jag inte den här looken som jag har idag, det hade nog gått bättre, utan det var långt hår och runda brillor. Publiken bestod av raggare som inte alls gillade vår musik. Det hela slutade med att en av raggarna drog fram en machete och hotade med att använda den om vi inte slutade spela.

Jag blev hotad med stryk en gång när vi körde med ett ihopplockat band på ett disco på Körsbärsvägen i Stockholm. När vi skulle hämta gaget skulle vi få stryk istället för vi hade varit så dåliga tyckte dom. Vi var ju helt fel stil och sedan var vi nog inte så bra heller.

Sedan har vi ju haft helt spontana stripteaseframträdanden på scenen också. Det har hänt både i Södertälje och i Katrineholm att det har rusat upp damer på scenen mitt under låtar och börjat slita av sig kläderna. Det var väl ingen av dem som fick av sig allt innan vakterna satte stopp.

Du har väl fått se och höra en hel del riktigt bra också?
– Ja, jag har ju suttit i publiken också och sett fruktansvärt bra prylar. På en av klubbarna i Chicago såg jag Queen Sylvia Embry på bas och sång och Lefty Dizz på gitarr och sång och hans brorsa på trummor. Jag kommer speciellt ihåg en sanslös version av Frosty. På en annan klubb såg jag ett band med Fenton Robinson och Brewer Phillips på gitarrer – en något underlig kombination – och Jack Myers på bas. In kommer Big Voice Odom i taxiuniform och stegar upp och gästar på sång. Fasen så bra det var.

Vi som glor på burken ibland har sett dig göra reklam för knäckebröd.
– Ja reklamfilmen var för Wasabröd. Det kan man inte tro men det blev faktiskt en spark i häcken rent karriärmässigt. Men allra roligast var att vi hade 75 statister i sista scenen i filmen. De flesta var unga tjejer men några var äldre tanter. Det var inte en enda av dem som trodde att det var jag som sjöng. Det var nog looken som spelade in. Jag hade sådan här töntig Papphammarlook med mittbena, lång rock och portfölj. De var helt övertygade om att det var en svart snubbe som sjöng och förstod inte varför jag försökte övertyga dem om att det faktiskt var jag som sjöng. När jag var ute och spelade direkt efter att den började visas ville alla höra den låten men det är ju bara den där korta snutten som finns som är med i filmen. Det är ingen hel låt.

Sedan har du blivit filmstjärna också, jag tänker på dokumentären om Wentus Blues Band, Family Meeting. Det är en rätt kul scen när du får en munspelslektion av Kim Wilson.
Jag försöker alltid passa på att fråga de som är rutinerade om hur de gör vissa grejor eller få tips på hur jag ska göra. Kim Wilson har ju hållit på länge och kan i princip allt inom munspel så han visade lite olika tricks. Det slutade i alla fall med att vi spelade en gammal Little Walterlåt ihop på konserten. Då lirade han och jag munspel i olika positioner för att vi inte skulle låta lika. Det blev rätt lyckat. Family Meeting tycker jag är en riktigt trevlig film. Det är en ganska gripande scen när Lazy Lester kör en countrylåt av Merle Haggard.

Blues Harmonica Blowout är på gång! Vad är det för något?
– Det är Trick Bag som ska kompa mig, Janne Sjöström och Knock-Out Greg i ett munspelsbattle. Dels ska vi köra solo, gästa varandra och sedan avsluta med att munspelsduellera. Det kan bli jättekul, men om man inte gillar munspel ska man kanske inte gå på det här. Munspel i flera timmar! Vi har flera bokningar redan, men bara uppe i Norrland.

Avslutningsvis berättar Sven att det som ligger närmast framåt i tiden är spelningar med sitt eget band, spelningar med Rockarounds och munspelsbataljen Blues Harmonica Blowout. Men han har också börjat fundera på nästa platta.
Jag har lite idéer också kring inriktning och stil på en ny platta men avvaktar nog hur det går i Pirate Bay-rättegången innan jag kör igång på allvar. Vem vet, det kanske blir så att det blir min första platta som släpps på nätet.


Istället för ett blindtest på låtar så hade jag plockat med mig ett gäng plattor, både cd:n och vinyl som jag lät Sven kommentera. Så här lät det.

Samlingsplattan ”Sweet Home Chicago” (Delmark)
Det här är en klassiker, den har jag. Jag tror jag spelat in båda Magic Samlåtarna på den här plattan, That´s Why I´m Crying och Riding High. Sedan har jag gjort Big Mojo´s Slow Down Baby också. En jäkligt bra låt. Den ligger på Parmlands skivprojekt 10th Year Anniversary CeePeeVee Records.


Spencer Wiggins – ”The Goldwax Years” (Kent Soul)
Han tillhör ju de ”fyras gäng” tycker jag, toppvokalisterna: James Carr, Spencer Wiggins, Howard Tate och O.V. Wright. Geater Davis är däruppe också tycker jag; bland de främsta sångarna. Jag brukar köra Love Works That Way live och jag har spelat in hans He´s Too Old. Han är en fantastisk vokalist.

Howard Tate – ”Get It While You Can – The Legendary Sessions” (Mercury)
Det här är en sådan där skiva som jag övade sång efter. Den är ju halsbrytande hans sång. Get It While You Can var en låt man nötte. För ett par år sedan satt han i publiken precis framför mig, vi spelade på samma festival i Schweiz. Han hade gjort soundcheck precis innan vi gick på. Då spelade jag How Come My Bulldog Don´t Bark. Jag frågade efteråt vad han tyckte och han tyckte den var helt okay.

James Carr – ”The Essential James Carr” (Razor & Tie)
En av de stora. Jag tror jag kört You´re Pouring Water On A Drowning Man stadigt live ganska länge. Jag körde The Dark End Of The Street ett tag och Forgetting You brukar jag köra ibland. Det är kanske så att han är den störste. Folk som lyssnar på svensk radio kan ju få uppfattningen att det bara finns Otis Redding på den manliga soulsidan och Aretha Franklin på den kvinnliga. Men det finns tusentals fantastiska vokalister inom soulen, varav James Carr kanske är den största.

Ann Peebles – ”The Hi Singles A´s And B´s” & “This is Ann Peebles” (Hi)
Det var min första förebild. Ganska konstigt kanske att man har en kvinna som vokal förebild. Men jag älskar hennes insjungningar på Hi Records. Kompet och hennes sång är ju våldsamt bra. Jag hade hennes låtar inspelade på kassett och gick omkring med en Walkman med hörlurar och försökte sjunga med. Generation Gap Between Us och Beware är två låtar jag tycker är väldigt bra. Tyvärr missade jag henne när hon var i Sverige. Breaking Up Somebodys Home är en av hennes låtar jag kört live och The Handwriting Is On The Wall finns med på Southern Soul Agenda.

Wynonie Harris – ”Mr Blues Is Coming To Town” (Route 66)
Han kombinerade en enorm röst med texter som innehöll en stor portion humor. Quiet Whisky, There´s No Substitute For Love och Sittin´ On It All The Time är ju fantastiska låtar. I mina ögon är han överlägsen både Big Joe Turner och diverse andra. Jag gillar honom allra bäst från den perioden. Roy Brown är också bra men det här är tuffast.

Skivomslag Little MiltonLittle Milton – ”Walking The Back Streets” (Stax)
En lite mer slipad snubbe. En duktig businessman. Han kollade noga upp sina rättigheter. Fantastisk både sångare och gitarrist och hade alltid ett välrepeterat band. Tyvärr såg jag aldrig honom live. Jag hade spelning själv när han var på Skeppsholmen med Latimore. Jag tycker väldigt mycket om hans Chessinspelningar. En period körde jag We´re Gonna Make It, och That´s What Love Will Make You Do har jag spelat in.

William Bell – ”The Soul Of A Bell” (Stax)
You Don´t Miss Your Water tycker jag fantastiskt bra om. Min version finns på Moving In the Right Direction. Never like This Before spelade vi in med Chicago Express. Den blev reklamlåt också för någon Volvomodell och gick mycket på Sky Channel. Jag såg honom live för ett år sedan i New Orleans och det var väldigt bra.

Earl Gaines – ”Lovin´ Blues - The Starday King Years 1967-1973” (Westside)
Också en av de där som aldrig blev riktigt stor och känd för oss i Europa men en otroligt bra sångare. Jag har kört en av hans låtar live, The Best Of Luck To You. En mollblues som Geater Davis också spelade in.

Bobby Patterson – ”I Get My Groove From You” (Charly)
Jag tycker väldigt mycket om låten How Do You Spell Love. Jag har spelat in I´m In The Wrong som är en melodi som tar upp ett problem som många kan relatera till, vårdnadstvister och separationer. Jag har inga barn själv men kan ändå sätta mig in i det. Jag tycker det är en fin text.

Otis Redding – ”Sings Soul Ballads” (Volt)
En legendarisk sångare som skrivit många bra låtar. Men jag tycker inte att han som sångare är i paritet med till exempel O.V. Wright och Spencer Wiggins. Otis Redding lyckades ju med samma sak som Percy Sledge, att gå hem hos den vita publiken. Så visst fick han välförtjänta framgångar men tillsammans med några andra ligger han i nivån under ”de fyras gäng”. I´ve Got Dreams To Remember tycker jag är hans bästa låt och den finns ju med på Southern Soul Agenda.

Magic Sam ”West Side Soul” (Delmark)
Det här är klassisk Chicagoblues. Egentligen en vidareutveckling av 50-talets Chicagoblues. Den här skivan innehåller intryck från tidig Little Milton och tidig B.B. King. Från just den här skivan har jag faktiskt varit på alla låtar. Sweet Home Chicago till exempel var ju standard på 1970-talet. Den var man tvungen att köra. Magic Sam var både en skicklig gitarrist och en bra sångare.

Magic Sam ”Magic Rocker” (Flyright)
Av hans Cobragrejor har jag kört Love Me With A feeling, All Your Love och All My Whole Life. Annars är min favorit med Magic Sam hans version av Hideaway som är omdöpt till Do the Camel Walk och innehåller klockspel. Sam kör ju den där karaktäristiska frasen på gitarren och sedan är det en som svarar på klockspel med samma fras, troligen någon från Chicago Symfoniorkester som Eli Toscano letat upp. Jag låg bara och skrek när jag hörde det första gången.

Joe Tex – ”Skinny Legs And All – The Classic Early Dial Sides” (Kent Soul)
Den roligaste plattan med honom är hans countryskiva, hette den Stone Country eller var det Soul Country [Soul Country som LP och Stone Soul Country när den gavs ut på cd, red anm]. Den tycker jag är oerhört bra och den har jag hemma på vinyl. I´ll Never Do You Wrong spelade vi in med Chicago Express. Den valde jag på grund av den fina melodin och att det är en bra text.

The Meters – ”Look-Ka Py Py” (Rhino/Josie)
Det här är för funky för mig. Jag är mer för den äldre New Orleansmusiken innan Meters och Nevillebröderna – Professor Longhair, Ernie K-Doe, Guitar Slim och för att inte tala om Smiley Lewis som är en superfavorit. Jag tror mer att det är Torbjörn Eliasson och Berra Pettersson som ser till att vi kör någon instrumental Meterslåt ibland. Det kan nog vara innan jag kommer in på scenen också.

Geater Davis – ”Sad Shades Of Blue” (Charly/Sound Stage Seven)
Ja, det här är också en ”unsung hero”. En fantastisk sångare, en sorts råare variant av Bobby ”Blue” Bland. Han skrev många av sina låtar, ofta humoristiska. Som till exempel Your Heart Is So Cold, den innehåller ju rader som your heart is so cold I don´t believe Hitler would have a thang on you. Det är dessutom han själv som spelar leadguitar på den låten, ett intressant och riktigt bra gitarrspel.

Little Johnny Taylor – ”Open House At My House” (Contempo)
Ja det är en fin sångare som har en mer Southern soul-/chitlin’ circuitstil än sin namne Johnnie Taylor som är mer uptown. Jag brukar köra Part Time Love rätt var det är. Open House At My House har jag kört. Den var väldigt populär när vi körde den under Chicago Express-tiden. Även You´ll Need Another Favor kan dyka upp ibland.

Jimmy Dawkins – ”All For Business” (Delmark)
Låten All For Business har jag spelat in både live och i studio. Den finns med på både Permanently Blue och Steppin´ Out Alive, Chicago Express-liven. Dawkins skrev brev till mig och tackade mig för att jag hade spelat in den. Han var väldigt glad över det. Det här en bra platta men jag tycker hans första, Fast Fingers, är ännu bättre.

Tyrone Davis – ”The Tyrone Davis Story” (Kent)
Här har vi en lite mer lättviktig soulsnubbe som jag ser mer som pop än soul. Det är faktiskt så att jag fortfarande inkluderar Turning Point när jag kör live. Det är en fantastisk låt. Turn Back The Hands Of Time händer det fortfarande att jag kör. Däremot har jag spelat mig trött på Can I Change My Mind. A Woman Needs To Be Loved försökte jag mig på men jag tyckte den var för svår för mig.

Big Walter Horton – “Big Walter Horton with Carey Bell” (Alligator)
Det som är kul med den här skivan är att den också innehåller låtar med Carey Bell. Carey Bell har jag turnerat med och det var en otroligt juste och trevlig person. Han hade också mycket kul att berätta om artister han spelat med. Big Walter Horton fick jag tyvärr aldrig träffa men Stoffe Sundlöf spelade ju med Big Walter och Eddie Taylor. Den förste munspelare jag föll för var Sonny Boy ”Rice Miller” Williamson. Nästan i samma veva kördes ju ”I blueskvarter” på radion och då upptäckte jag Big Walter. Han är väl den som har format mycket av mitt munspelande. Little Walter upptäckte jag först när jag var mycket äldre.

Bosse Majling / Jefferson #160

 

 

Taggar: Nordisk blues

Skriv ut