Carlos Guitarlos #151

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Carlos Guitarlos

 

Carlos Guitarlos Photo: Lars-Erik Örthlund
Carlos Guitarlos Photo: Lars-Erik Örthlund

 

 

 

En sann kultfigur

Vart tog de vägen? Frågeställningen dyker upp när man börjar tänka på band man hört i sin ungdom och vilka inte nådde Rolling Stones eller Beatles’ status. I Götgatsbacken där jag bor, rör sig mycket ”gitarrfordral” eftersom finns många gitarrbutiker i grannskapet. Och hur kommer det att gå för dem då, blir sedan följdtanken.

Den 11 december 2006 på Stampen kunde man få några riktlinjer för svaren när Hooter’s Blues uppträdde med sin gäst Carlos Guitarlos. Det är ingen uppbygglig berättelse man får och man bör nog rekommendera sina telningar att omedelbart sluta med gitarrspelande samt alla rock- och bluesdrömmar om de händelsevis skulle ha sådana.

Carlos föddes som Carlos Daniel Ayala 1950 i ett tufft område i Los Angeles. När han var tio år fick han en gitarr i födelsedagspresent av sin mamma, som hon köpt för pengar hon fått ihop på att stryka tvätt för grannskapet. Hans äldre bror lärde honom omedelbart en Jimmy Reedlåt och hans farbror en spansk låt. Det visade sig att Carlos var något av ett musikaliskt under. Vid 13 års ålder kunde han spela vad som helst på gehör:

”Varje ton var rätt även om jag spelade långsamt”

Han säger att han lyssnade på en station i Los Angeles, KBLA, som sände allt i skön blandning: Odetta, Muddy Waters, Mantovani, the Rolling Stones, the Kingston Trio, Count Basie o.s.v. Allt som var bra fick man höra.

Carlos beklagar att alla stationer idag är så smala i sin profil; en oldies rockstation är annorlunda än en metalstation som är annorlunda än en heavy metalstation som är annorlunda än en speed metalstation. Det är mycket svårt för en ungdom av idag att få grepp om olika musikstilar då allt är så begränsat. Carlos tog till sig av allt han hörde och tillämpade det i sitt gitarrspel, bland annat pianotekniken. Han demonstrerar med knackningar i bordet hur han spelar pianodelen till Shake Rattle & Roll på gitarr. Förutom Jimmy Reed nämner han Django Reinhardt, (Antonio Carlos) Jobims sambamusik, Tony Bennett (”jag försökte spela alla hans låtar”), Johnny Mathis och massor av folkmusik som inspirationskällor. Idag kan han t.ex. alla Robert Johnsons låtar.

”Jag började skriva låtar runt 1967, alla typer av låtar. Jag har nog skrivit 4 000 stycken vid det här laget. Mycket är blues. Blues gillade jag. Den betyder mer för mig än något annat av någon outgrundlig anledning. Om jag var intresserad av arrangemang skulle jag skriva för rockartister, med det vill jag inte”

Carlos satt för det mesta hemma och tränade på gitarren tills han var 30. Då fick han jobb som dörrvakt på en sylta. Gitarren hade han med ifall något skulle dyka upp. Då, 1980, ramlar det in en asfull person runt stängningsdags, som sedan går runt och dricker upp det folk lämnat kvar i glasen. Det var Top Jimmy (James Koneck), en sångare som börjat få kultstatus på gräsrotsnivå. Carlos presenteras som Carlos Guitarlos, vilket väcker Top Jimmys intresse. Carlos Guitarlos blir så artistnamnet. De två sätter sedan ihop ett bluesband, Top Jimmy and the Rhythm Pigs, vilket nådde legendariskt rykte runt Los Angeles som en samling kvalificerade fyll- och slagsbultar, men väldigt duktiga musiker. Top Jimmy ansågs som den bästa bluesshoutern i södra Kalifornien. Den mest stökiga och dessutom osympatiska var Carlos Guitarlos. Han säger själv att det finns 1000-tals historier om honom och att han åstadkom massor av problem. Här tar den romantiska rock-/bluesmyten slut. Levernet håller inte i längden. Bandet började säcka ihop i mitten av 80-talet, men fick innan dess ut en lp med det betecknande namnet Pigus, Drunkus, Maximus.

Av andra band och artister som då startade upp i Los Angeles och som han mötte, nämner Carlos James Harman och Hollywood Fats samt Bill Campbell som han anser vara den bästa Texasgitarristen som funnits. Bill var sedan bandledare på klubben Antone’s i många år. När Bill var i Los Angeles fanns även han ett tag i Top Jimmys band. Redan 1972 stötte Carlos på Fabulous Thunderbirds. Pianisten Gene Taylor, med ett förflutet och en position i det bandet, hade stor betydelse för Carlos när han utvecklande sitt gitarrspel.

”När jag spelade i Los Angeles har jag en förstärkare, en kabel och en gitarr, inget annat. Jag hade ingen wah-wahpedal. Jag åstadkom samma effekt med gitarrens omkopplare mellan hög- mellan- och bastonlägen. Jag hade även två högtalarlådor. På den andra skar jag revor i högtalarelementet. Jag växlade med en fotknapp till den och fick fram fuzzljud. Jag behövde ingen fuzzpedal”.

Carlos gifte sig och fick en dotter. Äktenskapet gick snart i kras och fru med dottern flyttade till San Fransisco. Carlos flyttade efter för att vara nära sin dotter och han kom till San Fransisco i slutet av 80-talet. Han bodde på ett billigt hotell och levde på att uppträda som gatumusikant. Han är för nedsupen och nerknarkad för att kunna spela i något band eller komma in på någon klubb. Han hade dessutom fått diabetes och höll på att dö i diabeteskoma 1990. Men han ändrade inte livsstil utan fortsatte som förut. 1994 blir han utnämnd till årets gatumusikant i San Francisco. Till åtskillnad från många andra där, är Carlos en riktig musiker och sångare. År 2001 dog Top Jimmy som 46-åring i Las Vegas av alkoholism och Carlos själv åkte in på sjukhus med allvarligt hjärtproblem. Han är 51 år, men ser ut som 70.  Nu är ett tragiskt slut nära som bortglömd av allt och alla, fjärran från all hypad rock- och bluesglamour. Inte ens en fotnot skulle han ha kunnat räkna med. Hans brorson Damon Ayala dök då upp som en räddande ängel, tar hand om honom och ser till att han ger upp sin destruktiva livsstil samt slutar supa. Damon ordnade även med Carlos första riktiga skivinspelning, som kommer på cd:n, Straight From The Heart, 2003. Skivan får in Carlos i rampljuset och den ges ut i Europa 2004 och blir även recenserad i Jefferson nr 142.

Carlos kom rejält på fötter och började turnera. Han når verklig kultstatus och blir omskriven i många tidningar och magasin. Hans skiva fick mycket beröm. Han var i Belgien samt England där han blev inbjudan till middag med Elton John. I slutet av 2005 kom så hans tredje skiva ut, Hell Can Wait. Senhösten 2006 turnerar han med Hooter i Finland, Sverige, Norge och Danmark. De gör upp till tio spelningar i veckan inklusive skolor på dagarna. Carlos låter sig inte störas av tempot;

”Jag skulle i alla fall ändå spela.  Titta på min händer. Min vänstra hand (spelhanden) är mycket större än den högra. Den har blivit så av allt spelande”

Under intervjutillfället i Stampens bakutrymme öppnas plötsligt dörren och en kille kommer in med en skiva i handen. ”Var har du fått den ifrån” utbrister Carlos med äkta förvåning. Det visar sig att killen är polis. Han var den 4 oktober 2001 i San Fransisco på besök hos FBI. Han spelar bluesmunspel själv och bad att få sitta in när han träffade Carlos spelandes på en gata. Han köpte då Carlos egenutgivna soloskiva Mission Blues, Carlos första utgivning, och fick den signerad med ”Kurt Has Blues”. På skivans omslag sitter Carlos med en stor, kantig, stickad mössa på huvudet:

”Titta på mössan, den är nog full av gömd crack – då var jag riktigt dålig”

Intervjun var inte så lätt att göra. Mitt i sina svar försjönk Carlos in i resonemang hur han spelar gitarr och illustrerar det med att knacka i bordet eller så kom han med helt oväntade inpass som:

”Vad betyder Stampen, är det en fågel?”. Nej det betyder ’pawnshop’. ”Vad säger du” hojtar Carlos med hög röst ”pornshop”. Nej – pawn shop, där du kan låna pengar mot gitarren. ”Jaha, pawn shop, jag tyckte du sade porn. Jag började redan undra var flickorna var någonstans och om jag skulle få rabatt genom att visa upp Jefferson, hö-hö-host-host”.

Carlos är nu 56 år men ser ut som en 75-årig uteliggare med glest, långt, grått hår och mycket härjat ansikte. Hooter berättar att Carlos är den mest excentriska artist han åkt runt med. Men så fort han kommer in på scen skärper han sig och lever upp: ”Han finns bara för musiken”.

Trots det slitna yttre var det en artist med en tordönsstämma och en egen fin gitarrstil som steg fram. Repertoaren bestod med något undantag av original i amerikansk roots-stil, mestadels blues eller bluesbaserad. Då låtarna satt var det faktiskt magi i luften, när Carlos med lätt hysteri i den bärande rösten även fyrade av glödande gitarrsolon. En direkt jämförelse kan göras med Augie Meyers med ett förflutet från Doug Sham och Texas Tornados, som besökte Stockholm tidigare i höst.  Carlos är på alla plan en mer spännande artist. De som då trängdes på Akkurat borde absolut ha varit på Stampen för att få höra hur det skall låta. Carlos skulle aldrig ha accepterat att bli utmanövrerad av Jerry Williams. Jerry gjorde nämligen i början av Augies spelning ett gästframträdande med Long Tall Sally. Sen var liksom kvällen slut.

Carlos var en upplevelse, men det verkar ändå som om möjligheterna för ett återbesök är små. Hooter vet inte om han en gång till förmår ta hand om den excentriske kultmusikern.

Text Anders Lillsunde / Jeffersom #151

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut