1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Keith RichardsTACK VARE BLUESEN

Den brittiska bluesvågens fantastiska utveckling i sjuttiotalets USA.

Bluesvågen
Det började med Chris Barber, vilken inom New Orleans-jazzens breda spektrum, spelar blues för uppskattande publik utan att bredare lyssnargrupper vet eller bryr sig om vad blues är. Kanske vi även bör ge Humprey Lyttleton en liten eloge i det sammanhanget.

Precis som när Elvis Presley gör allmängods av svart rhythm ’n’ blues ser Alexis Korner, John Mayall och Graham Bond bluesmusiken som den mest tilltalande genren . Parallellt med Beatles särart, lägger de grunden till den brittiska bluesvågen vilken blir en musikalisk nytändning och utvecklas mot välförtjänade kommersiella framgångar.

Sedan kommer John Lee Hooker, Sonny Boy Williamson, Howlin’ Wolf och Champion Jack Dupree med flera till England på spelningar. Ofta utan egna band anlitar de entusiastiska brittiska ungdomar som kompmusiker. Ungdomarna var en aning osäkra på om de dög men bluesproffsen var uppmuntrande och uppskattade spelglädjen hos de unga förmågorna.

 Den svenska revolterande ungdomen satsade alla kort på den progressiva musikrörelsen vilken kämpade mot borgarklassen och gjorde tappra försök att identifiera sig med arbetarklassen.  De engelska arbetargrabbarna tänkte däremot inte fortsätta familjetraditionen i fabriker och kolgruvor. De skrev, i stora skaror, in sig på konstskolor och riktade in sig på att kränga av sig klassoket. Med Korner, Mayall och Bond som avstamp kan man säga att alla, vilka tog till sig bluesvågen, spelade med alla under den här tiden. De bleka britterna ger den afro-amerikanska kulturen en sällan skådad kick. De flesta turnerar i USA och får, på bred front, den amerikanska rockpubliken att inse att man i landet har en musikskatt man så länge varit ointresserad av. Men den kreativitet som präglar britternas skapande låter sig inte stängas in i snäva genretraditioner. Effekterna av upptäckten av bluesen hade slagit rot men man lät den inte bli en tvångströja utan den utvecklades mot ett, av stjärnor upplyst, musikliv. Så låt oss titta på vad engelsmännen gav tillbaka till publiken i bluesens hemland, USA, i form av topplaceringar på de amerikanska listorna, när den ”rena” bluesen blev för begränsande.

 Vidgade vyer
Men innan jag sjunger dessa artisters lov tror jag att det är på sin plats att säga några ord om de anklagelser vilka kan uppstå när artister spränger ramarna. Motståndarna till utveckling kallar det att ”sälja sig”.

Vänsterintellektuellas dominerande av kulturdebatten, gärna i ohelig allians med genrepuritaner, kritiserar populärmusiken, inte sällan utifrån egna smakpreferenser, såsom avsteg från kulturell renhet. Kommersiella framgångar var, per definition, aldrig äkta.  Artister vilka vidgar sin horisont och spelplan i kombination med kommersiella ambitioner misstänkliggörs. Louis Armstrong, Miles Davis, Herbie Hancock, Bob Dylan och Lionel Richie har alla betraktats som svikare. Sanningen är väl snarare den att när kommersiellt kunniga producenter får samarbeta med artister vilka fastnat i en viss stil får artisterna mer resurser till sitt förfogande och ofrivilliga defekter reduceras till musikens fördel. I sin bok The Accidental Evolution of Rock ’n’ Roll (Da Capo Press Inc. 1997) gör författaren Chuck Eddy reflektionen

 ”Basically, selling out means changing your music, usually by opening it up to previously unpermitted sounds, to reach a new, larger audience and perhaps to challange the cult that used to love you. You do it knowing full well that your new fans might not be as devoted as your old ones, but it has no necessary connection to your music’s quality. To assume evil corporations water down music with fiddling with artist’s intentions is to fall prey to the fallacy that artists have any idea what makes their music good in the first place.” (sidan 62).

 Vidare, i ovan nämnda bok, citerar Chuck Eddy skribenten Greil Marcus ur San Francisco Chronicle 1987 i en artikel om The Summer of Love

“Commercialism was condemned and selling out was a horror, but every San Francisco rock ‘n’ roller had to decide whether to sell out or change the world, and most decided they could do both at once.” 

Eddy exemplifierar med Jefferson Airplane vilka gjorde Levisreklam och en sorts psykedelika med samhällsengagemang och blev Jefferson Starship. Det var ju Jefferson Starship som påminde oss om hur San Fransiscos musiker ökade omvärldens intresse för staden, till gagn för affärslivet. We built this city with rock ’n’ roll!

 Så om man i detta sammanhang ser den amerikanska bluesen som förrätten, den brittiska bluesvågens korståg i USA som varmrätten så är den fortsatta karriären, i USA, för de brittiska bluesvågsartisterna den söta, förföriska desserten. Så låt oss ta oss an denna hovdessert.

Mick JaggerRolling Stones
Efter att ha tagit musten ur The Summer of Love, via Hells Angels, på Altamont kastar sig Stones, utan att skämmas in i sjuttiotalet. Det gör det med en råhet och nakenhet med låtar för hjärtat och genitalierna. Desperation och party. Och vad kan vara ett bättre anslag än ett omslag av Andy Warhol. Konstens och kommersialismens främste cocktailblandare. Ett skivomslag med riktig gylf och titeln kladdiga fingrar. Man lämnar det psykedeliska bakom sig och fortsätter sin resa i den amerikanska rootsmusikens huvudfåra.

Men det som växer är inte bara matnyttigt. Det är lika mycket tistlar, vallmo och ostyriga grässorter precis som i bluesens traditionella undergångstexter. Det är rock ’n’ roll a la Chuck Berry, blues, country, soul och  discofunk  med Stones oefterlikneliga originalitet. En originalitet som leds av Mick Jaggers självsäkra stämma och Richard/Taylor/Woods jam med kända musikaliska genregrepp utan att någonsin bli klichéartade. Med bluesen som urkälla når samtliga sjuttiotalsalbum Billboards förstaplats (Sticky Fingers, Exile On Main Street, Goats Head Soup, It’s Only Rock ’n’ Roll, Black And Blue, Some Girls och Emotional Rescue). Some Girls och Emotional Rescue hamnar även på Black Music -listan.

En enastående marknadsföring i media håller också sex and drugs and rock ’n’ roll-myten levande. Tillsammans med texternas plågsamt tydliga beskrivningar av förfall och förnedring blir mystik till musikalisk excellens.  Stones fortsätter således den brittiska bluesvågens mission in i sjuttiotalet och mot framtiden. De blev garanter för att bluesen blev en bestående del i den breda massans musikmedvetande.

Eric Clapton

Clapton har levt gott på sitt tidiga rykte som ett gitarrens underbarn. Men utan uppmuntrande och kreativa medmusiker som John Mayall, Jack Bruce och Ginger Baker vill jag påstå att en röstsvag och idéfattig Clapton, som soloartist, inte riktigt klarar av att leva upp till sitt rykte.  Med amerikansk uppbackning når emellertid Clapton sina största framgångar. Med Atlantics ljudtekniker och producent Tom Dowd, med en bred erfarenhet från såväl avantgardejazz som MOR, vid rodret och bland annat King Crimson-saxonisten och flöjtisten Mel Collins i bandet blir 461 Ocean Boulevard etta på Billboardlistan 1974. Den följs 1978 av en andraplatsplacering med Slowhand, då med Hi och Stax –virtuosen Al Jackson Jr bakom trummorna. På dessa album försöker inte Clapton vara något han inte är, d.v.s. originell utan fokuserar på evigt gångbara hits som I Shot The Sheriff, Mean Ol’ Frisco och Cocaine. När Clapton slipper ikläda sig bluesmusikerrollen blir han som mest avkopplad och en cool blueskänsla infinner sig. Med dessa två album når Clapton en artistisk kulmen han hittills inte överträffat.

Fleetwood Mac cdFleetwood Mac
Kanske Fleetwood Mac var en av den brittiska bluesvågens främsta ambassadörer. När Peter Green går in dimmorna och Jeremy Spencer låter sig kedjas fast hos God’s Children var det dags att byta spår. Makarna McVie och bluesvågens främste trumslagare Mike Fleetwood stannar kvar i California, och med på tåget tar de det vackra paret Lindsey Buckingham och Stevie Nicks. Skivorna Fleetwood Mac och Rumors når förstaplatserna hos Billboard och Tusk blir fyra. Rumors är fortfarande ett av de mest sålda albumen i skivhistorien. Med genialisk enkelhet låter Mac oss känna på kärleksvåndornas plåga och förtärande eld. Detta tack vare den öppna exponeringen av bandmedlemmarnas interna förhållanden. När jag lyssnar på dessa skivor kan jag ändå inte låta bli att dra paralleller till svart musiktradition.

Många av musikerna inom svarta genrer är betydligt mer öppna för utveckling och kommersiella framgångar än vad deras vita ursprungsfans tolererar. Man kan jämföra Fleetwood Mac med Clarence ”Gatemouth” Brown. Liksom Mac är Brown, från början, en relativt traditionell bluesmusiker. Med åren tar han sig emellertid an såväl jazz, westernswing och populärmusik. För att inte tala om country där han i ett flertal musikpublikationer beskrivs som den främste svarte countryartisten.  Av recensenter har däremot ”sell-out”-stämpeln tagits fram vad gäller Gatemouths sista skivor.  Flera melodier på Macs sjuttiotalsproduktion ligger också mycket nära songstertraditionen i sitt berättande och avskalade framförande utan att bli sentimentalt, och visst skulle Suger Daddy kunna göras av Denise LaSalle. OK! Det är inte traditionell blues mer för Fleetwood Mac men det är tre av den brittiska bluesvågens veteraner som;

”..wrote the blueprint for Californian soft rock of the late `70s and was the standard the rest were judged by” (Stephen Thomas Erlewine – Allmusicguide).

Traffic
Innan Stevie Winwood ens var 18 år hade han, som frontman i bluesvågens pojkband Spencer Davies Group, fyra singlar och tre lp på Top 10. Hur en tonårsgrabb från England kunde besitta rhythm ’n’ blues-kunskaper som en infödd sydstatare är svårt att förstå. Väl 18 bildar han Traffic med skiftande medlemmar men med, de några år äldre, Jim Capaldi, trummor och sång samt Chris Woods, saxofon och flöjt som följeslagare under hela bandets karriär. Under åren 1970–74 presenterar Traffic fyra album vilka alla nådde plats fem–nio på Billboardlistan (John Barleycorn Must Die – 1970, The Low Spark Of High Heeled Boys – 1972, Shoot Out At The Fantasy Factory – 1973 och When The Eagle Flies – 1974).

Traffic cd

Från rå, mogen blues med Spencer Davis Group blir Traffic ett progressivt jazzband där rockmusiken hela tiden finns närvarande. Eller är dom ett rockband där jazzen hela tiden integreras i musiken?!

Traffic kunde skickligt blanda stilar från musikhistorien och av detta skapa en modern mix. En soulröst, en bluesgitarr, en folkrockflöjt eller en avantgardesax. Hos Winwood/Capaldi/Woods blir bluesen en del av nutiden och en given ingrediens i inspirationskällan för framtida musicerande. Betänk att hela detta genomprofessionella sound genomfördes före grabbarnas 25-årsdag.

Jeff Beck och Manfred Mann

Discomusiken blev soulmusikens stora nytändning för såväl nya talanger som för äldre artister vilka fallit i glömska. För jazzmusiken hette motsvarigheten fusion eller jazzrock/jazzfunk. En musikform som lät jazzens frihet blomstra inom kommersiellt gångbara ramar. Det är i denna genre Jeff Beck når sin största framgång med instrumentalskivan Blow By Blow, fyra på Billboard 1975. Becks jazzsolon låter oss ändå ana hans bluesbakgrund också med en stor portion av soul. Speciellt på två spår komponerade av Stevie Wonder.

Manfred Mann tråcklade sig fram på hitlistorna under sextiotalet med r ’n ’b, jazz, covers och lättillgänglig pop. Efter en period inom fusiongenren bildar han under tidigt sjuttiotal Manfred Manns Earth Band och når högsta status bland såväl kritiker som publik. MMEB är ett påfallande tight kollektiv musiker vad gäller låtskrivande och lyhördhet. Albumet Roaring Silence blir deras bäst säljande med en tionde plats på Billboardlistan 1977. Vem minns inte covern av Bruce Springsteens Blinded By The Light, vilken fortfarande återfinns på varenda sjuttiotalssamling värd namnet. Av bluesen var inte mycket kvar utan Manfred Mann utvecklade ett band som låg helt rätt i tiden med en fruktsam blandning av jazz, rock och progressiv rock. Bandets gitarrist och sångare Chris Thompson, vilken senare skrivit musik åt till exempel Isaac Hayes och Doobie Brothers, var en centralfigur i bandet med en känsla helt i klass med tidens allra bästa rocksångare/gitarrister.

Foghat
När skörden av Savoy Browns framgångar i USA skulle bärgas hem till England stannade Dave Peverett, Tony Stevens och Roger Earl kvar och bildade Foghat. Detta betydde fullsatta stadion och flera guldskivor. Den mest sålda var också den mest representativa, Foghat Live, 1977, med en elfteplacering. Ett av syftena med denna artikel är att peka på de brittiska bandens kreativitet, framåtskridande och utvecklingsvilja. Foghat är emellertid det enda band som inte står för något av detta. De spelar förutsägbar boogierock och upprepar hårdrocksklichéer med svag sång och musikalisk fantasilöshet. Foghat representerar samma sorts musiksammanhang som de svenska dansbanden. En sorts bruksmusik det finns stort sug efter på dansbanor och pubaftnar. Detta bör inte föraktas men är heller inget att gräva i eftersom man inte lär komma särskilt djupt.

Robin Trower
Den som höll bluesfanan högst av alla engelsmännen under sjuttiotalet var Robin Trower, vilken egentligen inte hade några rötter i bluesvågen. Trower hade varit en del av Procol Harums poetiska succéer. Som solomusiker visade Trower fram en blueskälla vilken renade bluesen från unkenhet och slentrianmässigt dunka-dunka. (Något som även Peter Green skall ha en stor eloge för med sin hypnotiska In The Skies – 1979).  Albumen Bridge Of Sighs (1974) och For Earth Below (1975) placerar sig Top 5 på Billboard medan Live, från Stockholms Konserthus, 1976 når tiondeplatsen. Den blues Trower framför placerar sig inom den psykedeliska stil som så fulländat utvecklats av Jimi Hendrix’ olika trios. Men där Hendrix är mer meditativ och avantgardistisk i sin tolkning av r ’n’ b –genren är Trower smärtsamt känslosam. Där Hendrix var en tuff och ”dirty” musiker smeker sig Trower in i själ och hjärta. Trowers storhet bygger också på hans basist och sångare James Dewar. Det är  sällan en sångare så smidigt kan glida mellan, och framhäva,  nyanserna i soul, blues och rocksångarkonst. I tidskriften Classical Rock nr 131, listar läsare och kritiker de femtio största rocksångarna i historien. Dewar kommer inte med på listan men tillägnas en egen artikel där han hyllas reservationslöst. Trower själv beskriver sin bortgångne medmusikant så här:

 ”I just love the atmosphere he was able to get around the vocal. It had a lovely mood about it. There’s an aura around his singing. You’d had to put it down to soul power. (Classical Rock 131, sidan 47).

 Någon musikpublikation, jag nu glömt, har också utnämnt Dewar till världens bästa blue-eyed-soulsångare. För mig är han en Hall of Fame-kandidat, alla kategorier, och Trowers band ett föredöme inom bluesgenren. (Eftersom jag refererar till Classical Rocks sångarlista vill jag i sammanhanget ge det glädjande beskedet att på fjärde och femte plats på denna lista återfinns två britter med samma genreöverskridande  kvalitete, inom blues, soul och rock, som James Dewar,  nämligen Rod Stewart och Steve Marriot.) 

De sista revolterna
Bluesvågen och dess fortsättning i sjuttiotalets stjärnparad får till sist kliva åt sidan. Nästa revolt, i slutet av sjuttiotalet, bestod av punk, rap och syntar. Gör-det-själv-rörelser där alla kunde delta. Kombinationen av ilska och kravlöshet vad gällde ekvilibrism fick mängder av ungdomar att pröva lyckan på punk- och New Wavescenen. Detsamma gällde rapen där man friskt lånade de bästa grooven från redan producerad musik och man behövde inte ens kunna sjunga. Syntens genomslag ledde bland annat till att mången soulartist i sydstaterna självständigt kunde producera sina egna skivor utan att behöva tänka på att betala ett helt band. Syntheziserns egen genre var syntpopen vilken hade en elegant image men melodislingorna var inte alltför svåra att spela för någon ihärdig hemmafixare eller med grundkurs i musikskolan.

Detta betydde inte att musiken ovan var medioker. Tvärtom kunde/kan den, i sina bästa stunder, te sig både livlig och omtumlande. När sjuttiotalet är slut är också allt gjort. Musiken, oavsett genre, allt från Bachs passioner genom Howlin’ Wolfs blues, John Cages tysta verk och Bruce Springsteens rock ’n’ roll till Abbas musikaldisco är utforskat. Allt är skrivet. Efter 1980 gäller det  att verka inom existerande genrer eller försöka använda givna ingredienser på ett intressant sätt för att skapa någon form av subgenre eller collage som kan slå ned som en bomb bland ungdomen.  Det nya består i att försöka sätta sitt speciella sound, sitt sigill, på det man skapar vare sig man arbetar som bevarare av historisk musik eller stuvar om i givna ackordslingor. 

De artister inom bluesvågen det gick bäst för fick även dom, efter 1980, se sig besegrade, undantaget Rolling Stones. Men den utveckling, bredd och de framgångar ovanstående artister uppvisat, under närmare 20 år, utgör enastående exempel på musikalitet som sjuder av liv och som vägrade bli gubbig, eller för den delen kärringaktig, eller stelna i återhållande principer.  Stones, Clapton, Fleetwood Mac, Traffic, Jeff Beck, Manfred Mann, och Robin Trower visade under sjuttiotalet att bluesen kan vara det musikaliska palatsets grundsten men också den skinande salongen, i tornet, högt ovanför grunden. 

Peter Nyström / Jefferson #161 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut