1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

EUGENE HIDEAWAY BRIDGES

THE FLYING BLUESMAN
Mycket överraskande dök Eugene Bridges, gitarrist och sångare, upp på Stampen för en spelning under hösten 2003. Man kan inte påstå att Eugene trots två skivor utgivna i Europa är direkt välkänd på våra breddgrader även om skivorna fått mycket bra kritik och hans uppträdanden i England smått lyriska recensioner. Eugene visade sig vara en mycket välartikulerad herre, med en grundläggande känsla för bluesens kulturarv. Det blev ett riktigt intressant samtal, där Eugene inte drog sig för att leverera några skarpa uppfattningar om dagens bluesscen. Vi passerade Tina Turner, B.B. King, blomrabatter och galoppbanor innan vi hamnade i Australien av alla ställen.Eugene Bridges föddes 1963.

Hans far var bluesgitarristen Hideaway Slim (Bridges). Eugene växte in i musiken redan i mycket unga år. År 1995 kom han för första gången till Europa, där Big Joe Turner i Paris erbjöd honom platsen som sologitarrist och sångare i Big Joe Turner's Memphis Blues Caravan. Big Joe Turner har en bakgrund som bassist i B.B. Kings band. Eugene stannade i ett år innan han satte ihop sitt eget band. Eugene Bridges är på konstant resande fot varför första frågan kom helt automatiskt.

Var bor du egentligen?
Jag har bostäder på fyra olika ställen; en i Houston, Texas, en i England, vilken jag använder när jag turnerar i England och Europa, en i Slovenien och så en i Australien.

 

Varför Slovenien?
Jag skriver en del låtar där samt turnerar. Det är en region som utvecklas och som inte vet något om blues. Jag tycker om att undervisa, att öppna dörren från folkmusik till blues. Det finns ett intresse där, men man lär sig inte över en natt. Jag älskar också landet, maten och folket.

 

Är det svårt att få dem att förstå?
Faktiskt inte, men de måste komma ihåg att se längre än till sin egen ytterdörr. Det är som på alla andra ställen i världen. Folk har för vana att bara se till vad de är vana vid. Min musik täcker inte bara in vad jag upplever i Texas, eller vad man upplever i Tokyo eller ni upplever här i Sverige, eller i Slovenien. Den är ett universellt fenomen som inte bara en hör ihop med en person

 

Men hur kom det sig att du hamnade i Slovenien?
Min pianist är från Slovenien. Han producerade ett album med en av främsta sångarna i Slovenien. Han ville också tränga in i bluesen och lära sig. När någon har ambitionen att lära sig, har jag förmågan att lära ut. En del av min verksamhet är att hålla seminarier i musik. Då lär man sig förstå mig och min musik och inte bara tänka på bluesen som inskränkt till en tolvtakters formula. Jag turnerar i Australien, där har jag mött samma sak, en öppen dörr för att lära ut musiken samt influera andra musiker i Australien, hjälpa dem att utveckla något de har förmågan att göra: Att spela musiken på deras sätt.

 

I England uppskattar de musiken. Jag åker dit där musiken uppskattas. Houston är "hemma".

 

Vilka är dina tidiga inspirationer?
Faktiskt har jag inga. Allt kom inifrån. När jag var fyra år gammal hade jag en plastspade som jag spände gummiband på. Jag hade ett sound i mitt huvud och det måste jag bara få ut. Spaden med gummibanden var början på mitt gitarrspelande. Min far är en gitarrist, hans far var en gitarrist, hela vägen har Bridges varit gitarrister. På min mammas sida har alla varit sångare/sångerskor. Den mest berömda av dem är Annie Mae Bullock, alltså Tina Turner. Jag är en kombination av dessa tre bakgrunder: min egen ambition samt att sjunga och spela gitarr. Det fanns ingen speciell förebild.

 

Du hakade inte upp dig på B.B. King eller någon annan berömd gitarrist?
Jag visste inte vilka dessa var, jag var bara fyra år gammal. Jag visste inte vilka de var förrän jag blev 17 år. Min far är influerad av B.B King. Min far spelade T-Bone Walker, Jimmy Reed, Lightnin' Hopkins, alla de stora. För mig var de bara namn.

 

Hur var det när du blev äldre?
När jag var 17 år hade jag tre olika band; ett R&B band, ett gospelband och mitt bluesband. När jag var sju år började min pappa som präst och han introducerade oss för gospelmusiken. Med mina bröder blev jag då The Bridges Brothers. När jag var tretton var jag med i grupp som hette The Five Stars. Jag hade tre karriärer utan att veta vem B.B. King eller T-Bone Walker var.

 

Hur ser det ut idag då?
Jag uppskattar B.B. King för det han gjort för oss alla. Jag uppskattar Sam Cooke för den betydelse han haft för musiken utan att få erkänsla för det. Många band skulle inte existera om det inte vore för Sam Cooke. Jag uppskattar T-Bone Walker och Jimmy Reed för att de representerar grunden för bluesen samt det ursprungliga uttrycket från södern, egentligen deras förmåga att behålla musiken äkta utan att ändra för mycket och ändå komma upp med något nytt som det bara är för dig att fortsätta på.

 

Hur reflekteras din egen bakgrund i R&B, gospel och blues i din egen musik av idag?
Min musik har alla varit dessa tre element. När jag kom till Europa 1995, hade jag redan gett ut fem eller sex skivor. Några var blues, några var gospel och några av R&B. Allt detta fanns inom mig. Jag startade som musiker i kyrkan när jag var sju år.

 

Finns det ingen gospel i musiken, saknar den budskap är det som att äta en soppa utan kryddor. Det är bara kokat vatten. Gospel ger en bakgrund till vad som pågår i sången. R&B är en själfull musik. Den är bara ett annat sätt att spela blues med en själfull känsla. Gospel är limmet som håller ihop allt. Allt detta finns inom mig. Jag kombinerar allt detta med innehållet i min text, med något folk kan relatera till. Om du nämner blues för en ung person, tänker de på en gammal man med gitarr som sjunger "Woke up this morning, didn't have no shoes". Bara namnet blues får dem att vända sig bort. Lägger du till litet soul eller R&B, stannar de upp och lyssnar. Du måste introducera för dem en musik som existerat under en lång tid, men som de inte kunnat bekanta sig med för att de är i en viss ålder.

 

Då kommer vi in på southern soul och den "vita" bluesen…
Om du vill lära dig allt, då måste du lära dig allt. Vad man gör inom den "vita bluesen" är att man tar några T-Bone Walkerackord och lägger på litet rock, man lägger på Stevie Ray Vauhgan. Med automatik gör de något av bluesen som den inte är. Vi vet allt om bluesen, allt om de umbäranden den representerar. Ett enkelt hummande innehåller en bön, ett budskap, en signal att allt inte är som det borde. Det är grunden till allt låten handlar om. Om du förbiser denna mest betydelsefulla ingrediens när du spelar blues, du bara stiger upp och slår fram de vanliga tolv takterna, blir musiken något annat. Den representerar inte alls grunden varifrån den ytterst kommer. Den representerar bara "idag". Den är som en snittblomma. Den är bara vacker just nu. Den utvecklas inte eller ger upphov till en annan vacker blomma som nästa generation kan njuta av.

 

Om du håller dig till rötterna, kan du få fram en annan ros som i sin tur ger upphov till ny blomma osv, vilken skänker tillfredsställelse för kommande generationer.

 

Det är samma sak med musiken. När du kommer ned till vad musiken faktiskt ger uttryck för, när den faktiskt berättar något för dig, får dig att tänka, får dig att känna samt förstå vad den handlar om, då kan du själv ta till dig musikens väsen för att föra fram ett nytt budskap.

 

Vad som händer idag är att många unga artister, men även många äldre, inte tar rötterna med sig när de börjar. De har ingenting med sig som kan bevaras. Därför står T-Bone Walker, Jimmy Reed och B.B. King än idag kvar som traditionsbärare. Vad de lämnade efter sig så långt tillbaka som till 50-talet är än idag relevant. Det har rötter. Och de rötterna ger upphov än idag till vackra blommor.

 

Menar du att den internationella beteckningen och formen blues är en snittblomma?
Det hänger inte så mycket ihop med internationell musik. Alla kan drabbas av "blues" oavsett vilken nationalitet du är. Det handlar om att du måste ha ett budskap, en berättelse du själv kan relatera till, som andra kan relatera till. Det handlar om bra person som har det taskigt.

 

Vad jag försöker lära europeiska musiker är hur de skall göra sin berättelse. Det i sin tur baseras på det jag lärt mig av en sådan som B.B. King eller Sam Cooke, fast jag aldrig mött honom. Det finns ett arv som efterlämnats av musiker redan före min tid och som jag nu i min tur försöker föra vidare. Många artister hoppar över detta arv. Jag försöker få dem att lugna ner sig, att inse att det finns ett arv här.

 

Hur är det med definitionen southern soul/blues, vad är det?
Blues i Amerika innehåller lika många dimensioner och stilar/smaker som allt öl i England. Vet du hur många olika ölsorter det finns i England? Åker du till Chicago, möter du bara en stil. Men Chicago representerar inte bluesen. Det är bara stället som gjorde den berömd. Chicago gjorde bluesen till business. Tänk på McDonald's och hamburgarna, Chicago är bluesens McDonald's. Du måste åka till södern, till Mississippi, Alabama, Louisiana och Texas. Där praktiserar man inte vad man predikar. Där man predikar vad man praktiserar, alltså hur man lever och vad man går igenom. Där är det inte en fråga om pengar och lyxliv. Sådana som Jimmy Reed och B.B. King höll söderns känsla levande var än i världen de begav sig, den sanna känslan.

 

Musiken inom det svarta samhället förändras på så många olika sätt hela tiden. Den står inte still på samma tolvtakts ställe och återupprepar sig själv. Det svarta samhället gillar tolvtakts blues tillsammans med andra former. Med hur många olika tillbehör kan du inte äta biff? Tänk på dig själv. Gjorde du förra året exakt samma saker som detta år? Därför förändras musiken inom det svarta samhället i Amerika.

 

Är det inte konstigt att dagens svarta blues inte kommer över rasbarriären?
De har inte pengarna. Se på ett bolag ägt av vita och ett ägt av svarta. Om du har pengar och inte jag, hjälper det inte hur bra jag sjunger. Du kan sälja miljoner (för du kan satsa på marknadsföring), medan jag säljer några få. Om du säljer till en publik som håller sig mer till en enkel rockstil än till blues, ja då går musiken åt det hållet. Chicago är mer en fråga om business än talang. Det hänger inte så mycket på musikern. Många artister både från Chicago och södern skulle älska att komma hit (Europa) och göra sin egen musik, t.ex. Latimore eller Denise LaSalle. Men det stupar på de förhärskande stereotyperna.

 

Bruce Iglauer från Alligator ville förändra mig innan han ville spela in mig. Men jag kan inte bli den du vill att jag skall vara, bara för att du skall kunna sätta min röst på en inspelning. Jag måste vara ärlig mot mig själv och den jag är. Därför tycker jag Armadillo representerar en av de bästa uppgörelser jag gjort. De trodde på mig och vad jag ville göra innan de spelade in mig.

 

Hur ser du på Denise LaSalle och Latimore och det de representerar?
Jag har upplevt en hel del missförstånd sedan jag kom till Europa om vad man här kallar soul och vad man kallar soul i Amerika. Jag förstår inte varför man skall så snävt kategorisera allting här. Man är väldigt snabb här att sätt in folk i bluesens tolvtakts fack. Min musik täcker in alla sinnestämningar du kan befinna dig i, inte bara en. Du går inte omkring i bara en sinnesstämning. Det krävs något för att bryta upp den stereotyp som finns i Europa, att varje bluesman skall ha ett munspel i handen och vara gammal som gatan eller spelar gitarr och sjunga "woke up this morning…". Om jag gick med samma kostym dag ut och dag in skulle jag bli tämligen uttråkad. Ni måste vidga er kunskap om Amerika och om musiken för att kunna skriva om något annat än tolvtakts blues typ "Woke up this morning". Om ni vidgar er har ni lättare för att uttrycka er själva.

 

I tjugo års tid hade jag gått runt bland alla skivbolag i USA: Malaco, Alligator, folkmusikbolag, vad som helst och bett dem om 20 minuter för att lyssna på vad jag ville göra. De avstod, varenda en. Därför kommer jag ut på ett engelskt bolag. De uppskattade vad jag ville göra. Vi gör inga pengar på detta. Vi är ganska panka, både skivbolaget och jag, men det vi gör, gör vi med hjärtat.

 

Hur ser du på bluesmusikens framtid, i ett brett perspektiv?
Bluesen kommer att hållas som den är. Om du har massor av människor som rör sig i rockgenren, men kallar det blues, måste du be dem lugna ner sig och gå tillbaka till musikens rötter. Det beror på individerna. Nöjer du dig att acceptera vad som helst, eller står du upp och slåss för det som är äkta och bra? Jag försöker lära musiker inte bara i Europa utan även i USA, att framföra den musik jag lärde mig som barn, att förebereda musiken för en framtid, att berätta sin egen historia. Blues är ett budskap. Du skall berätta din historia på mest ärliga sätt. Du skall vara villig att observera och skriva om det på ett sådant sätt att du själv och din publik kan relatera till vad du säger. Du skall inte gräva ned dig i ett tolvtakters hål och tro att det räcker.

 

Kan jag som en europé någonsin berätta en historia som egentligen hör hemma i en annan kultur och ett annat kulturarv eller vidareutveckla en yttring från denna kultur?
Du kan observera och iaktta din egen omgivning, men du kan inte lägga in det i ett annat sammanhang. Det svarta amerikanska samhället täcker ett mycket brett spektrum. Du har det svarta samhället i norr och du har det svarta samhället i södern. Det är olika, men ändå detsamma. Men olikheterna är gigantiska. Du måste vara där för att man skall kunna förklara det för dig.

 

Gospel är din musik, liksom blues och R&B, kulturarvet i musiken är enormt, hur skall jag som boende i Sverige någonsin kunna förstå?
Det har ingen betydelse. Du är intresserad och vill lära dig genom att vara delaktig, det har betydelse. Om du däremot säger att du bara vill lyssna på svensk musik, då kan du aldrig lära dig uppskatta musiken. Det finns ingenting som skulle skilja dig från stora delar av den amerikanska befolkningen. Det finns annat än blues de dras till. Vad som däremot skiljer dig från dem är att du tar del, du vill lära dig mer. Det är som med allt annat. T.ex hästkapplöpning. Genom att bege dig till banan, visar du ditt intresse, fastän du i början inte begriper ett skvatt.

 

Men är det möjligt för mig som musiker att utveckla bluesen, med den bara teoretiska kulturella bakgrund jag som bäst kan skaffa mig, jag har ju ingen praktisk erfarenhet av en svart kultur?
Det beror helt på dig själv och hur dedicerad du är, hur långt du tar dig. Men du kommer i alla fall lära dig mer, att bli mer upplyst, därmed inte sagt att du kommer att bli som jag eller någon annan.

 

B.B. King säger inte att du skall spela blues och bli precis som han. T-Bone Walker sade inte heller att det fanns bara ett sätt att spela blues på, nämligen hans. När du skall lära dig en musikstil, skall du lära dig formatet, men hela idén är att du skall vara dig själv och berätta din story på ditt sätt. Du skall inte sjunga om "Mississippi hills", du skall sjunga om "Swedish hills". Sjung om att gå på Stockholms bakgator. Du är inte i Mississippi, du är i Stockholm.

 

Det är det B.B. King säger, att du skall sjunga om dina egna upplevelser på ditt eget sätt, inte kopiera honom.

 

Vart åker du härifrån?
Jag är fyra dagar i England, sedan åker jag till Madrid och Bilbao i Spanien. Därifrån åker jag till Portugal och stannar i fem dagar innan jag åker tillbaka till England för att flyga Slovenien för en vecka. Sedan blir det Italien innan jag åker till Malaysia. Därifrån åker jag till Singapore, Tokyo och Filippinerna, innan jag börjar på en turné under ett halvår i Australien inklusive Nya Zeeland. När jag kommer tillbaka hit har jag spelningar i England, Frankrike och Tyskland. Jag är hemma i Houston vart tredje år och då under någon vecka bara.

 

Anders Lillsunde / Jefferson #140

This page and all contents are © 1996-2004 by Jefferson, Sweden.

 

www.jeffersonbluesmag.com

 

Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut