Foley, Sue #154

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Sue Foley

Sue Foley Phto: Branko Madunic

Kvinnlig gitarrist i världsklass

Sue Foley var den utan tvekan främsta bluesartisten på Linköping Jazz- och Blues Festival 2007. Hon imponerade stort med virtuost och varierat gitarrspel. Ganska svårförståeligt har denna kanadensiska ibland blivit avfärdad som enkelspårig ”bluesrockare”. Ett epitet som inte alls gör henne rättvisa. Hon har en välutvecklad stil med många bottnar och balanserade suveränt mjuka inslag med lite tuffare, allt utfört med briljant teknik. Hennes sång var också av god kvalitet, men det är förstås hennes gitarrspel som gjort henne känd.

Det var andra gången hon var i Sverige. Första gången var för två år sen, på Fasching i Stockolm. Den gången kom hon, i sällskap med Ana Popovic och Candye Cane, i ett turnépaket som hette ”Blues Caravan – Blues Guitar Women”. Ruf Records i Tyskland hade arrangerat. Samma koncept dammades av nu igen, denna gång med två andra kvinnliga gitarrister vid Sues sida: Deborah Coleman och Roxanne Potvin. Sue Foley ställer gärna upp på sådana samarbeten. Hon har ett genuint intresse för sina gitarrspelande medsystrar världen över, och har bland annat sammanställt en dubbel-cd – Blues Guitar Women (2005) – med drygt två dussin kvinnliga gitarrister. Den ena cd:n visar upp traditionella/historiska artister, den andra nutida. Just nu arbetar hon engagerat med sitt livs kanske största projekt: en bok om kvinnliga gitarrister. Den heter Guitar Woman och är ett pionjärarbete, som det ska bli mycket intressant att ta del av så småningom.

Sue Foley föddes 29 mars 1968 i Ottawa, Kanada, som det yngsta av fem barn. Hennes föräldrar kom båda från Irland. Som liten hörde hon ofta pappan sjunga keltiska sånger, och hon älskade att sjunga ihop med honom. Musik var ett stort inslag i familjens liv. Hennes tre äldre bröder lärde sig alla spela gitarr och gick in för hårdrock. Själv fastnade hon i tidiga tonåren för Led Zeppelin, Rolling Stones och all möjlig rock’n’roll hon hörde på radio.13 år gammal tjatade hon sig till en gitarr; hon ville inte vara sämre än sina bröder. Att hon började spela gitarr blev av avgörande betydelse för henne. Hon tränade oerhört flitigt och upptäckte under tiden bluesen. När hon var 16 började hon spela professionellt på bluesklubbar i Ottawa.

Sue var dock en orolig själ, och vid 18 års ålder bröt hon upp från hemmet och flyttade så långt därifrån hon kunde. Hon kände sig missanpassad i Ottawa och ville lämna allt. Vancouver blev första anhalten. Dit anlände hon med bara en resväska och sin gitarr. Väl där bildade hon sitt första band: The Sue Foley Band. Efter åtskilliga framträdanden på småsyltor i staden arbetade bandet sig sakteliga upp till att kunna börja turnera i Kanada. Sue spelade sologitarr, sjöng, skrev låtar, var bandledare, manager/bokare och roadie. Med andra ord en allt-i-allo, en roll hon fortfarande gärna ikläder sig.

Ett lyft kom när munspelaren Mark Hummel från Kalifornien engagerade bandet till att backa honom. Nu följde ett års turnerande med honom i USA. Han och Sue släppte också en platta ihop: Up & Jumpin’, innan deras vägar skildes åt. Ett ännu större lyft kom när Antone’s Records i Austin erbjöd Sue ett skivkontrakt. Hon flyttade omedelbart dit, och stannade kvar där i närmare sju år. Att komma till Austin hade länge varit hennes stora dröm och hon stortrivdes i detta musikens Mecka. Hon sög vetgirigt upp det mesta av det bästa hon kom över i musikväg och hennes gitarrspel utvecklades enormt. Detta blev hennes musikaliska skola. Debutplattan hette Young Girl Blues. Den kom 1991, när hon var 23 år gammal. Hon spelade in ytterligare tre album för Antone’s. Dessemellan turnerade hon intensivt med sitt band, och var inledande akt till kända artister som Buddy Guy, Albert Collins, Jimmy Rogers, Koko Taylor, Johnny Winter, Earl King för att nämna några.

1997 lämnade Sue dock Austin, motvilligt. Hon var gravid, och kände att hon behövde en tryggare miljö att föda sitt barn i, så hon återvände till Kanada och Ottawa. Där var hälso- och sjukvården samt stöd till föräldrar mycket bättre utbyggd. En anledning var också att hon ville komma tillbaka till sin familj. Hon födde en son, Joe, som nu är nio år, och hon har delat sin tid mellan att ta hand om honom, göra turnéer i Kanada, USA och Europa, spela in fler skivor och att jobba på sin bok Guitar Woman. Även om hon saknar Austin och det sjudande, inspirerande musiklivet där, trivs hon nu med att ha Ottawa som sin bas, och med att ha återvänt till sina rötter.

 

Av de plattor hon spelat in efter återkomsten har tre varit för Shanachie Records utanför New York, ytterligare en för Antone’s Records och på senare tid två stycken för tyska Ruf Records (Change 2004 och New Used Car 2006). För en tid sen tecknade hon även kontrakt med Justin Time Records i Kanada. Utöver egna album medverkar hon på flera samlingsplattor, bl.a. den tidigare nämnda Blues Guitar Women, och den nyligen släppta Time Bomb, ihop med Deborah Coleman och Roxanne Potvin (båda utgivna på Ruf). Det finns även en dvd med henne: Sue Foley – Live In Europe (2006, på Ruf).

 

Sue har blivit en flitigt anlitad artist världen över. Hon har också hunnit få många utmärkelser. År 2000 fick hon sin första ”Juno”, en kanadensisk motsvarighet till den amerikanska ”Grammy”. Det var för ”Best Blues Album” och plattan hette Love Comin’ Down (år 2000, för Shanachie Records). Sedan 1999 har hon fått 17 kanadensiska ”Maple Blues Awards” och tre ”Trophee de Blues” i Frankrike. Hon blev också W. C. Handy-nominerad som ”Best Contempory Blues Female Artist” år 2002.

 

En storstilad karriär alltså trots att hon inte är så gammal. När jag träffade henne på Linköpings Jazz- och Bluesfestival hade hon två dagar tidigare fyllt 39 år. Hon hade då genomfört en mycket lång Europaturné.

Gratulerar i efterskott på födelsedagen. Hann du fira den?
Nej, egentligen inte. Alla var snälla mot mig den dagen, men vi har en hektisk turné, så det blev ingen tid till firande. Vi är på en ny plats varje dag. Man hinner inte varva ner någonstans.

Du kan inte träffa din son så ofta när du är på lång Europaturné.
Nej, det är tufft. Jag är ensamstående mamma, och det frestar på. Men jag har bara gjort två riktigt långa Europaturnéer. Tidigare har jag ibland kunnat ha honom med mig, när jag inte varit ute så länge i stöten.

När var din första Europaturné?
Det var när jag var 20 år. Jag spelade i Danmark ihop med munspelaren Mark Hummel från Los Angeles.

Du har skrivit på din hemsida angående din uppväxt att det var din smala lycka att du fick en gitarr när du var 13. Kan du förklara det lite närmare?
Jag hade en ganska besvärlig uppväxt. Det gick ofta vilt till hemma. Mina föräldrar är från Irland och hade hett temperament. Det förekom slagsmål och det dracks mycket. De skilde sig när jag var åtta. Då blev det lugnare. Slagsmålen upphörde åtminstone. Men när jag närmade mig tonåren började jag känna mig vilsen och missanpassad, typiska tonårsproblem. Jag kände mig utanför. Men jag var mycket musikalisk och visste att jag älskade musik, samt att jag ville bli musiker. Det kände jag starkt redan som liten flicka, och jag drömde om att få en gitarr. När jag till slut fick en och greppade om den med mina händer fick jag något att fokusera på, i stället för att känna mig olycklig. Du förstår, jag passade inte in i skolan. Hela skolmiljön var mig främmande. Jag var en duktig elev, men smälte inte in i den sociala strukturen och kunde inte hantera begränsningarna i den. Du vet, sådant som till exempel varför somliga blir populära och varför andra inte blir det. Nej, jag passade inte in. Jag tyckte inte jag passade in någonstans. Men när jag började spela på gitarren kände jag att detta var något jag kunde göra. Här passade jag in, och plötsligt kändes det som om jag kommit hem. Det blev av livsavgörande betydelse för mig och var min smala lycka, för i den åldern hamnar man lätt på villovägar. Man kan börja hänga ute i gäng, med fel människor och/eller på fel ställen, och det kan sluta väldigt illa. Men med mitt gitarrspel kunde jag komma in på en positiv färdriktning. Det kunde bana väg för mig, ta mig till olika ställen, göra mig till någon. Så det öppnade en ny värld för mig och blev min räddning kan man säga.

Du hade en period när du spelade rock’n’roll.
Ja, mellan 13 och 15 års ålder, och jag har alltid gillat rock’n’roll.

Berätta hur du kom in på bluesen.
Jag tror att det band som förde mig dit var Rolling Stones. En vän till mig och jag började lyssna på de väldigt tidiga Stones, när de gjorde covers på Slim Harpo, Jimmy Reed och Muddy Waters. Då upptäckte jag kopplingen till dessa ursprungliga artister och började köpa deras plattor, för att höra hur originalen lät. Det blev bron över till dessa tidigare plattor för mig. Och när jag väl hade börjat lyssna på den äkta, ursprungliga varan var jag fast. Från denna stund var min väg utstakad. Mitt öde var avgjort: nu var det riktig blues som gällde. Jag var 15 år då, och jag lyssnade på alla Chess-skivor jag kom över: Little Walter, Jimmy Rogers, Muddy Waters, Willie Dixon … hela Chess Records kollektion. Även den tidiga Etta James. Framför allt fann jag Memphis Minnie, som fortfarande än idag är min favoritartist.

Jag vet att du ofta sjunger Memphis Minnies sånger. Ska du sjunga några idag?
Jag älskar att göra covers på hennes sånger, och har gjort det ända sedan jag började spela blues. Men det blir inte några idag, tyvärr. Denna show ihop med Deborah och Roxanne är hårt strukturerad och jag har inte så väldigt lång tid på mig att spela. Jag får koncentrera mig på mitt eget material. Men när jag kör min egen show – jag har i vanliga fall en lång show – så spelar jag alltid några av hennes sånger.

När du började spela gitarr var det inte särskilt vanligt med kvinnliga gitarrister, som spelade lika ”tufft” som manliga. Blev du inspirerad till att lära dig spela lika drivet som en man?
Ja, det kan man verkligen säga. Så snart jag fick mina händer runt gitarren sa jag till mig själv att jag skulle lära mig spela lika bra som en man. Jag gick stenhårt in för det. Mina bröder spelade gitarr och vi var alla uppväxta med Led Zeppelin, Rolling Stones, Eric Clapton, Deep Purple … All den tunga rocken från 1970-talet, riktig gitarrdrivande rock’n’roll. Jimi Page, Jimi Hendrix … du vet. Dessa gitarrister insöp jag, och när jag plockade upp gitarren bestämde jag mig: ”Okey, jag ska lära mig spela som dom, jag tänker inte vara någon mesig tjej.” Jag ville spela som mina bröder spelade. Tufft. Så man kan säga att jag blev influerad av mina bröder och rock’n’roll.

Hur är det att vara en kvinnlig bluesgitarrist?
Jag trivs väldigt bra med att vara en kvinnlig bluesgitarrist. Det är ett kanonjobb och en stor och spännande utmaning. Jag tror att många blir inspirerade av att se en kvinna göra något som är så pass ovanligt och så riskfyllt. Det känns fantastiskt att vara en inspiration för andra på så vis. Dessutom får jag komma till platser runt hela världen. Jag vet inte om det är så mycket annorlunda för mig jämfört med en manlig artist, frånsett att folk kanske uppfattar en kvinnlig gitarrist på annat vis än en manlig. Jobbet är detsamma. Jag måste göra samma jobb. Det är min uppgift att underhålla människor.

Du har tillbringat över 18 år ”på vägarna”; på turnéer, då du fungerat som sologitarrist och sångerska, bandledare och manager för bandet, roadie … Hur klarar man ett så hårt liv?
Jag klarar det för att det är ett inre kall. Jag blev ”kallad” att göra det. Annars hade jag aldrig klarat det.

Sue Foley Photo: Birgitta LarssonSå du kände att detta måste du göra, no matter what?
Definitivt. Definitivt. Ja, definitivt [Sue säger detta med stark emfas]. Jag hörsammade denna inre röst. Man kan inte göra sådana uppoffringar om man inte blir kallad till det. Det är alltför svårt. Det är mycket, mycket påfrestande, ett extremt svårt jobb. Det är inte många, som kan ägna sitt liv åt det. Man måste känna det som ett livsnödvändigt behov, ett kall. Jag menar: jag måste uttrycka mitt väsen på detta vis, och jag måste leva på detta vis. Detta är mitt liv, och kan inte vara annat. Men få klarar ett sådant liv. Det är alldeles för hårt. Och det ges inte många belöningar. Utmärkelserna är ofta minimala. Man måste bevara sin själsliga styrka och komma ihåg varför man började denna bana. Komma ihåg varför man gör det. Komma ihåg de artister, som valde denna bana före dig och komma ihåg musikens betydelse. Dess rena budskap, dess känsla, och vad du försöker göra av den, och att försöka bli ännu bättre. Det är inte lätt. Du är ute på vägarna hela tiden, och du kan inte vara tillsammans med dina nära och kära. Det är både fysiskt och psykiskt ansträngande, särskilt för en kvinna, för vi är känsliga och sårbara på ett annat sätt än män. Men jag har en tuff sida också, och jag har hållit på med detta en lång tid nu och är van.

Du håller dig fortfarande till bluesen.
Ja, ganska mycket. Jag kör en del i traditionell bluesstil. Men jag skriver mycket eget material också, och jag går inte in för någon standardbluesmodell. Det kan bli rock’n’roll, jazz, rootsmusik, americana, till och med country. Jag skriver ofta sångorienterat och inte strikt efter någon bluesmall. Men vad gäller den blues jag spelar blev jag väldigt influerad till den av min tid i Texas. Jag hörde så många stora Texasgitarrister och lärde mig så mycket av dem. Denna tid har format mig i hög grad.

På din hemsida står: ”My main gig demographic is a 55 year old man (the Sue-heads)”.
Ja, det är oftast medelåders män i min publik, och många av dem uppträder som fans. Jag kallar dem för ”Sue-heads” – ett smeknamn jag hittat på åt dem. Men en hel del kvinnor kommer också till mina konserter.

Jag antar att du har en huvudsakligen vit publik.
Ja.

Din sång har förändrats och utvecklats en hel del sen du började din karriär. Är det
något du medvetet har jobbat med?

Jag tror att det mest hänt av sig själv. Jag har inte jobbat så väldigt mycket med det. Det är nog så att tar sin tid att komma in i sin egen röst så att säga, särskilt inom bluesen. Jag tror jag börjat nå dit nu. Men, du vet, jag har aldrig brytt mig så mycket om sången. Jag var en sådan, som bara ville bli en gitarrist – och en så duktig gitarrist som möjligt. Men nu uppskattar jag sången mer.

Hur är det att vara på scen?
Man känner en väldig energi; det är massor av adrenalin som far genom kroppen. Man kanske blir nervös eller upphetsad. Det är också … jag vet inte … svårt. Ibland för att man koncentrerar sig så oerhört mycket. Ibland är det … just svårt. Men det är min livsluft. Det är mitt sätt att leva.

Nu till sist måste du berätta om din bok, Guitar Woman.
Jag fick idén till boken när jag blev intervjuad av Don Wilcock, en journalist som även skriver böcker. Vi kom till att tala om kvinnliga gitarrister och jag föreslog att han skulle skriva en bok om dem och började räkna upp namn, men han nappade inte riktigt på det. Senare samma dag tänkte jag att det redan måste finnas en sådan bok och kollade på Internet, men hittade ingen. Jag tittade hos bokhandlare också, men ingenstans fanns en bok om kvinnliga gitarrister, om deras liv ur olika aspekter. Till exempel hur det är att ha barn och samtidigt en karriär att sköta, som innebär att man är ute på vägarna mycket. Jag hittade böcker om gitarrister, men det var väldigt lite dokumenterat om kvinnor i dem. Och jag känner till väldigt många duktiga, kvinnliga gitarrister. Jag tyckte att det borde finnas en sådan bok, så jag tänkte att då fick jag väl skriva den själv.

Jag började på projektet 2001 men är inte klar ännu. Det tar nog ett år till, eller två. Jag har inte så mycket tid över att jobba med det, som jag skulle vilja. Men jag kämpar på.

Hur går du tillväga?
Jag gör intervjuer med dem, mestadels via mail. Jag vill basera det på kvinnor som är nu levande. Hittills har jag fått ihop över 70 intervjuer. Det blir väl omkring 100 stycken allt som allt, när jag är klar. Ibland händer det att någon kvinna jag intervjuat i sin tur intervjuar någon annan och sen skickar mig materialet, men jag gör det allra mesta själv.

Det är så lärorikt och inspirerande att hålla på med detta arbete. Jag gör inte denna bok för att jag hatar män eller nånting sådant. Det är ingen feministgrej, utan bara för att det behövs en sådan här bok. Guitar Woman-projektet har svällt ut och blivit en stor del av mitt liv. Det blir väldigt roligt när boken är klar, men för mig är den stora behållningen egentligen att hålla på med den. Själva målet är resan i sig.

Sue Foleys hemsida är: www.suefoley.com

 

Text Birgitta Larsson / Jefferson #154

Taggar: Internationella artister

Skriv ut