Sista Monica #153

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Sista Monica

SIsta Monica photo: Anders Erlandsson

Can’t keep a good woman down

Ibland påstås det att bluesartister inte längre kan ”slå igenom över en natt”. Det är måhända sant, men Sista Monica Parker satte med sitt snabba genombrott för dryga tio år sedan denna vedertagna sanning åtminstone lite i gungning. Denna nu 51-åriga kvinna gav sig in i bluesbranschen för ungefär 15 år sedan och inom loppet av några år var hon en etablerad stjärna som uppträdde på stora festivalscener både i USA och utomlands. I år var Sista Monica bokad till Bluesfestivalen Mönsterås och i samband med det fick jag möjlighet att för Jeffersons räkning göra en intervju med henne. Med på intervjun var också Anders Erlandsson, bl.a. tidigare artistbokare för festivalen.

Sista Monica Parker föddes i Gary, Indiana och växte upp i en familj där kyrkan spelade en mycket viktig roll:

– Min mamma var aktiv i kyrkan och jag fick tidigt följa med henne dit. Jag började sjunga i kyrkans gospelkör när jag var sju år och när jag var tolv fick jag följa med på ”church hopping”. Det innebär att man åker runt och sjunger i olika kyrkor under en och samma dag. Vi brukade hinna med en fyra–fem kyrkor på en dag. Kyrkorna låg alla i området runt Chicago. Mitt riktiga namn är Monica Parker, men genom mitt engagemang i kyrkan har jag fått namnet Sista – av Sister – och nu kallar jag mig alltså Sista Monica Parker.

Sista Monicas stora engagemang i kyrkan gjorde också att hennes musikaliska influenser till stor del kom från artister som var eller hade varit gospelsångare/sångerskor:

– Jag lyssnade mycket på artister som Al Green, Aretha Franklin, The Staple Singers, Jackie Wilson och Sam Cooke när jag växte upp. Jag gillade soul och pop, men jag lyssnade aldrig på blues på den tiden. Min familj gillade inte blues och dom hade nog inte tyckt om ifall jag rattat in en bluesstation på radion. Nu är det okej för dom att jag sjunger blues, men det är fortfarande lite känsligt och helst skulle dom nog vilja att jag helt och hållet ägnade mig åt gospel.

Sista Monica såg dock aldrig artistlivet som en karriärmöjlighet när hon var ung och hon satsade i stället på en militär utbildning. Efter några års studier på college tog Sista Monica värvning i Marinkåren och efter tre år hade hon avancerat till sergeants grad. Hon lämnade emellertid sedan militärlivet och flyttade till Chicago, där hon startade en egen rekryteringsfirma. 1992 flyttade hon till Santa Cruz, Kalifornien, där hon började arbeta som rekryterare åt olika dataföretag. Samma år hände en sak som fick en avgörande inverkan på Sista Monicas musikkarriär:

SIsta Monica photo: Anders Erlandsson– En kväll fick jag plötsligt se min före detta granne uppträda på Arsenio Hall Show på TV. Han hade bott på samma gata som jag men jag hade ingen aning om att han var artist. Det var verkligen lustigt. Han kallade sig M.C. Hammer och han var ju tydligen en superstjärna vid den här tiden! Det var märkligt att jag inte kände till att han var rappare. Jag såg honom som en helt vanlig kille när vi var grannar. När jag såg honom uppträda i den där TV-showen så tänkte jag: ”Äh, kan han vara med i Arsenio Hall Show, så skulle väl jag också kunna bli något inom musiken.” Hans framträdande inspirerade mig till att satsa på musiken. Jag byggde därför om mitt garage till replokal och satte ihop ett band. Det var inte så svårt för mig att komma igång eftersom jag hela mitt liv hade hållit på med musik i kyrkan och jag var van att fokusera hårt på det jag gör. Jag och mitt band började att spela blues och bara efter ett kort tag så spelade vi ute på olika klubbar. När vi hade spelat ute i ungefär ett år fick vi en inbjudan till att vara med på Monterey Blues Festival. Det var helt fantastiskt, efter ett års spelande delade vi scen med många stora namn inom bluesen! Även på klubbarna i Santa Cruz delade vi faktiskt scen med många kända artister, till exempel Bobby ”Blue” Bland, Little Milton, Etta James

Efter spelningen på Monterey Blues Festival började musikcirkusen snurra allt snabbare för Sista Monica och hon satsade nu fullt ut på musiken. Hennes första skiva, Get Out Of My Way! på egna skivbolaget Mo Muscle Records, släpptes 1995, men den var egentligen först menad som en promotionplatta för att få spelningar på företagsfester och liknande. Under inspelningen av skivan i studion ändrade Sista Monica planerna och beslutade sig för att försöka ge ut skivan som ett konventionellt album:

– Det var dyrt att hyra studion och jag tänkte att det var lika bra att löpa linan ut, alltså att göra ett riktigt album som skulle kunna nå många fler. Jag sa till mina musiker: ”Den här plattan ska ta oss runt hela världen.”

Plattan fick mycket bra recensioner och låten Windy City Burner blev en liten hit som spelades flitigt på olika radiostationer. Skivan ledde också till, precis som Sista Monica hade hoppats, att dörren ut mot världen öppnades. Året efter att plattan släppts fick Sista Monica en inbjudan till att medverka på Blues Estafette i Utrecht, Nederländerna, en av Europas största bluesfestivaler. Hennes medverkan där följdes av otaliga festivalspelningar runtom i världen. Ytterligare skivinspelningar följde också i rask takt: Sista Monica (1997), People Love The Blues (2000), gospel-cd:n Gimme That Old Time Religion (2001) och live-cd:n Live In Europe (2001). Samtliga dessa plattor utkom på Mo Muscle Records. År 1998 nominerades Sista Monica till en W.C. Handy Award i kategorin ”Best Contemporary Blues Female”. På bara några år hade hon blivit en etablerad bluesstjärna och ett stort affischnamn på de många festivaler där hon medverkade. Men den stigande karriärkurvan stannade av på ett bryskt sätt i januari 2003. På hösten 2002 hade Sista Monica varit på en längre Europaturné och vid hemkomsten upptäckte hon en knöl på undersidan av sin högra arm och hon uppsökte läkare för vidare undersökning:

– Jag fick svar på provtagningarna i januari 2003 och diagnosen var chockartad: jag hade drabbats av synovial sarkoma, en mycket allvarlig och sällsynt cancerform. Läkarna gav mig tre månader att leva om inte behandling sattes in. Jag blev självfallet chockad men bestämde mig för att kämpa och inte tappa gnistan. Det var långa och svåra behandlingar jag gick igenom – operation, strålbehandling och kemoterapi – under ett och ett halvt års tid. Musiken kom naturligtvis i bakgrunden under den här perioden men jag slutade inte att uppträda trots att jag var sjuk och genomgick svåra behandlingar. Jag tappade mitt hår men jag tappade inte rösten! Trots att många arrangörer visste om att jag var sjuk fick jag många förfrågningar om spelningar. Det peppade mig att arrangörerna fortfarande efterfrågade mig. Jag hade en hel del festivalspelningar under min sjukdomstid men klubbspelningarna slutade jag med. När man är så sjuk som jag var tror jag mycket hänger på det mentala om man ska klara sig eller inte. Ett sätt för mig att få ut min aggression och samtidigt hämta ny kraft var att köra runt i min bil och sjunga högt för mig själv. Min tro bidrog naturligtvis också till att ge mig hopp och kraft. Nu har jag blivit scannad sex gånger och läkarna har inte hittat några rester av cancer.

Sista Monicas sjukdom och tillfrisknande har lett till att hon alltmer har engagerat sig i olika välgörenhetsprojekt, och hon ger också vid vårt samtal intryck av att vara en politiskt och socialt medveten person:

SIsta Monica photo: Anders Erlandsson

 

– Min inspiration till att sätta igång och försöka göra något för människor i nöd fick jag när jag var sjuk och såg Oprah Winfreys show på TV. Hon uppmanade oss att bidra med hjälp till alla föräldralösa hiv/aidssmittade barn i Afrika. Sen dess har jag själv engagerat mig mer och mer i olika välgörenhetsprojekt. Jag gör numera många välgörenhetskonserter där intäkterna går till behövande. Pengarna har gått till hjälp efter Tsunamin, Katrina och så vidare.

Efter sitt tillfrisknande har Sista Monica fortsatt att spela in skivor. År 2004 släpptes Love, Soul & Spirit Vol. 1 och 2005 kom Can’t Keep A Good Woman Down. Även dessa plattor är utgivna på Mo Muscle Records. Sista Monicas återkomst till de stora scenerna har också lett till att hon 2006 blev nominerad till Blues Music Awards (f.d. W.C. Handy Awards) i kategorin ”Best Soul Blues Female Artist of the Year”, tillsammans med artister som Irma Thomas, Mavis Staples, Bettye LaVette och Denise LaSalle (vann gjorde Mavis Staples).

Med tanke på att Sista Monica musikaliskt rör sig obehindrat mellan blues, soul och gospel är det en naturlig fråga om hon aldrig känt sig lockad av att pröva lyckan på ”the Chitlin´ Circuit”:

– Nej, det är ingenting för mig. Jag gillar inte allt ”nasty stuff” som framförs där. Jag vill låta musiken tala för sig själv och inte behöva ta till snuskiga texter och porriga scenshower för att fånga publiken. Det finns många duktiga artister som är aktiva på ”the Chitlin´ Circuit”, men nej tack… det är helt enkelt inte min grej. Jag lyssnar annars på olika typer av blues, soul och gospel; bortsett från bluesrock – det anser jag vara ”fake blues”. Det finns en del bra yngre bluesartister som jag gillar. Chris Thomas King tycker jag gör väldigt intressant musik. En annan artist är Robertson… åh, jag har glömt hans namn… han spelar lap steel [jag vet faktiskt inte vem Sista Monica syftar på här]. Han spelar väl inte så mycket blues längre – han har gått åt rockhållet till – men han är också en bra artist.

Bland Sista Monicas närmaste framtidsplaner är bl.a. att ge ut en gospel-cd. I samband med intervjun överlämnade Sista Monica varsin promotion-cd till Anders och mig med fyra låtar från det kommande fullängdsalbumet Sweet Inpirations, som planeras att släppas på Mo Muscle Records nu i sommar:

– Det är en platta med musik som jag hoppas inspirerar och ger hopp till människor. Jag tror att både gospelfrälsta och bluesfrästa kan uppskatta skivan. Den kommer att ha gospellåtar, men med mycket bluesgitarr.

Sista Monica Parkers hemsida är www.sistamonica.com.

Text Kjell Wikström,  foto Anders Erlandsson / Jefferson #153

Taggar: Internationella artister

Skriv ut