1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Ulf Sandström

Sanningen om Piano, Blues och Boogie

Jag har fått förtroendet att utforska sanningen om piano blues och boogie-woogie. Till min hjälp har jag musiker, musikälskare och Zen-buddhismen. Lek för ett ögonblick med tanken att slaveriet aldrig hände. Att Robert Johnson aldrig mötte djävulen. Eller att djävulen gav honom Holländska Kyrkokoraler i utbyte mot hans själ, vilket hade varit oerhört mycket mera djävulskt. Hur hade världen sett ut idag och framförallt, vad hade Rock-Ragge sysslat med?

PIANOT - ETT TEKNISKT UNDERVERK

Låt oss för ett ögonblick titta närmare på pianot. På 1700-talet försökte instrumentmakare Bartolomeo Cristofori förbättra ett kyrkoinstrument som i princip bestod av en harpa med klubbor, för att få ett instrument med större dynamik: piano et forte. Resultatet blev ett percussivt instrument tänkt att spelas sittande, indelat i ca 88 toner i halva tonsteg. Det finns två konstruktioner: stående "upright" och liggande flygel. Skillnaden är stor i mekaniken och ljudets riktning. Pianot låter framåt/bakåt och flygeln orkar skjuta ljudet horisontellt över en hel lokal. I bägge fall slår filtklädda hammare an strängar i grupper om 1-3 från bas till diskant. Just när hammaren slår till dras en dämpare undan och en ton bildas i strängen som sedan förstärks i klangbotten - ungefär på samma sätt som en gitarr eller kontrabas. I och med att klangbotten är av trä påverkas den enormt av exempelvis luftfuktighet. Om du lyssnar på inspelningar från södern eller karibien (Buena Vista Social Club) kan du höra detta. Slår du hårdare kan du få rikare övertoner vilket kan skilja sig rätt mycket mellan instrument, och utgör lite av deras personliga karaktär. Även om pianot var tänkt som kyrkoinstrument var det också en symbol för teknikrevolutionen eftersom en person kan frambringa basgångar, komp och solostämmor. Enmansorkestern – varje krögares dröm!

PIANOMUSIK

Med piano som huvudinstrument och spirande tonårshormoner upptäckte jag blues, boogiewoogie, rhythm'n blues och rock'n roll. En härva av musik med sitt ursprung i mötet mellan afrikanska work chants och spirituals. Musik som rymmer ett brett känsloregister från glädje, vemod, sorg och kärlek till tro och hopp. Första låten jag lärde mig var Good Golly Miss Molly, jag visste ju vem Little Richard var. Långt senare fick jag veta att hans tidiga inspelningar ofta speedades upp vid mastring till skivor för att ge pianospel och sång en närapå omänsklig intensitet. Första gången jag kände att jag kunde göra hans arv någorlunda rättvisa var när jag hade läst hans biografi  I Hear You Knocking, som gjorde denne märkligt energiska artist mänsklig med sin pompadour och female-impersonatorbakgrund. Föga anade jag att jag 12 år senare skulle stå med Frogman Henry på Grand Hotel och knacka på hans dörr.

Kring Little Richard hittade jag artister som Fats Domino, Huey Piano Smith och Frogman Henry, vars gemensamma nämnare är New Orleans, piano och den i mitt tycke väsentlig förmågan att underhålla sin publik. När jag sedan hörde Professor Longhair och James Booker spetsa alla sköna grooves på ett ännu galnare, sexigt sätt påbörjades en upptäcksresa som pågår ännu. Jag har försökt gå till botten med den här musikens ursprung, vilket innebar att jag är utelämnad till de som skrivit historien - vilket ju inte alltid är sanningen. Pete Johnson anses vara en förgrundsfigur inom boogie-woogie. Inte för att han var först, eller bäst, utan för att han hamnade i det publika blickfånget först tillsammans med Albert Ammonds och Meade Lux Lewis i samband med ett par uppmärksammade konserter iscensatta av en demonpromotor som hette John Hammond. Enligt andra var en snubbe som hette Joe Dudlow först i blickfånget, och den första inspelningen enligt vissa var Pinetops Boogie. Alla har skön, funktionell stil. Detta ledde till jag upptäckte tågens betydelse för boogiewoogie. Stora delar av södra USA ägnades åt terpentin. Att skörda detta var mödosamt, hälsovådligt och underbetalt. Tågen fraktade pianon och pianister mellan terpentinläger och bordeller - tillfälliga hus för dessa möten konstruerades av tomma provianttunnor, så kallade Barrellhouses.

Det som är väsentligt i boogie-woogie utvecklades under influens av denna miljö, med målet att skapa tillräcklig energi för att locka upp köksan på bordet, och gärna lyfta på kjolen. Resultatet är monomagiska tåg-grooves, enkla harmonier och färgstarka, tvetydiga texter. Långt senare hamnade musiken i finsalonger, på konsertscener och i Storband. Rent tekniskt brukar boogie definieras som "åtta slag i takten" i vänsterhanden, bluesharmonik och motdrillar i högerhanden" vilket är lika sant som att ägg och mjöl ingår i sockerkaka. Ägg och mjöl ingår i mycket annat också....

SÅ HÄR SA SAMTIDEN

Här är några citat från den tidpunkt när boogie-woogie hamnade i det publika blickfånget. "It is primitive and unsophisticated music - music for the rough, uncultured, uneducated and frequencrtly illiterate working man, for the violent and undisciplined law-breaker and wrongdoer, and for the pimp, pander and prostitute." Ur den fantastiska boken A Left Hand Like God (Peter Silvester) "Boogie-woogie piano playing - it relies heavily on what the art calls "the big bass" - had some rousing innings. It needs to be seen as well as heard. Especially as Albert Ammons, Meade "Lux " Lewis and Pete Johnson, all from the west, live their music. They were stirring to the audience individually and collectively. They could barely contain themselves, whenthe music was under way. And what endurance!"

Amos Milburn

New York Times Dec 24 - 1938

Tidiga inspelningar är intressanta på så sätt att jag "anar historiens vingslag" samtidigt som dom gör gemensam sak med foton från samtiden. När bilden skall tas tar alla på sig ett allvarligt leende som håller lika länge som slutartiden - det är inte riktigt som på riktigt om du förstår vad jag menar? Jag föredrar senare inspelningar som Big Three Trio-plattan där legendariske basisten och sångaren Willie Dixon spelar och sjunger blues och boogie-woogie vadderat med stämsång. Andra blues och boogie-woogie pianister som berör mig är Amos Milburn, med sin humor, självdistans, höga produktivitet och spritindränkta leverne som lyser igenom i alla inspelningar - hans låtar är små filmpraliner.

Ivory Joe HunterRoosevelt Sykes kärva sång och pianospel är stundtals övergubbmagiskt som i Tee Na. Sykes skrev som många andra dessutom mängder av ohyggligt snuskiga texter. Bland bluespianister brukar sparsmakade Otis Spann höjas till skyarna i många sammanhang med sitt smakfulla kompande. Jag gillar Memphis Slim - hans live version av Everyday I Have The Blues från Frankrike ger mig gåshud varje gång basen kommer in ihop med sången. Champion Jack Dupree var en skön snubbe med parallell-karriär som boxare liksom många andra pianister. Jag hade förmånen att spendera några nätter medhonom, Frogman Henry och Charles Brown i lobbyn på Castle Hotel under Skeppsholmsfestivalens stinna tidevarv. Charles Brown var en tvättäkta supersstar – en magiskt charmig och tekniskt briljant pianist med en röst som kunde få både tanter och unga pojkar att smälta. Med all rätt. So Goes Love...

Många av mina absolut största inspirationsplattor har sammanställts av en svensk: Jonas Bernholm. På bolaget Route 66 samlade han mödosamt många av dessa artisters i särklass bästa inspelningar med historiskt genomarbetade liner notes som räckte flera år för mig som skola. Ivory Joe Hunter, Floyd Dixon, Champion Jack Dupree - listan är oändlig. Han har fått omnämnanden i USA för denna kulturgärning. Hell dig Jonas! Det slår mig alltid att varje inspelning jag hittar bara speglar det som lyckades fastna där och då. Tusen och åter tusen artister, låtar och stämningar spelades aldrig in. Det vi hör idag är en ritning på grottväggen där vi som bäst kan gissa hur det var när den här musiken var som störst. Helt klart är att det är en levande tradition som inte följde konventioner. Dessa artister provade för tiden moderna instrument och musikstilar som ansågs både oförfinade och okonventionella. Annars hade denna musik aldrig hänt.

"When you listen to what I'm playing, you got to see in your mind all them gals out thereswinging their butts and getting them mens excited. That's what this music is for" (Robert "Fud" Shaw)

NUTIDA UTÖVARE

I förra numret av Jefferson nämndes bland andra Daniel Karlsson, Toni Palmroth, Örjan Hill, Slim Notini och Arvid Hill - det finns fler som pryder denna magiska stig i vårt rike.Jag har hört Anders Larsson spela både piano och dragspel så stenar kan para sig. Har du hört Janne Pettersson? Kingen Karlsson? Bernt Andersson? Olle Nyberg? Ironhand Mike? Freguz Von Werder? Vem har jag glömt? Lyfter du blicken mot Europa hittar du tågfantasten Axel Zwingenberger, Luganomannen Silvan Zing, Berlinvilden Vince Weber, charmtrollet Anke Angel och energiknippet Julien Brunetaud med flera.

Freguz von Werder

VAD KITTLAR PUBLIKEN?

På kul kontaktar jag ett par hängivna representanter för lyssnare av den här musiken. Först på banan är Lars "Frasse" Fransson.

U: Kan du sammanfatta ditt förhållande till den här musiken i ett stycke?
L: Jag har lyssnat på musik sedan barnsben, redan som mycket liten riggade farsan upp en gammal rörradio i mitt å syrrans sovrum, förinställd på Radio Luxemburg och Radio Nord. Vem i min ålder minns inte Charlie Norman's boogie woogie på en svajande frekvens, sänd nånstans därute på Östersjön? Jag spelar inte själv, men går gärna och kollar live så ofta som jag hinner samt engagerar mig i vår lokala jazz & bluesförening. Jag vill gärna ha "hårdvaran" i hand , klämma lite på konvolutet och veta att jag dragit mitt strå till stacken för att få våra artister att överleva. Som gammal "raggare" har jag upplevt många fina musikminnen med "de stora" som t.ex. Fats Domino, Jerry Lee Lewis, Emilie Ford samt givetvis Elvis. Närbesläkta där även Rockabilly, som ligger mig varmt om hjärtat. Jag åker fortfarande jänkejärn och lyssnar med illa dold förtjusning på Fats Domino, men nu även med modernare inslag som Interstate 40, Katie Webster och Jump4Joy. Att glida fram i sin Cheva 55:a med Fats i högtalarna en varm sommarkväll, är bättre än ...allt.

Se där. För Lasse är musiken kopplad till en viktig period i hans liv, en typ av bil och sommarkvällar. En musikaliskt betingad koppling till ett välmående. Lyssnar alla på samma sätt? Jag bollar denna hypotes med en av Jeffersons skribenter, Birgitta Larsson, en boogie woogie älskare av vidsynta mått.

U: Jag tror att vissa lyssnar på musik för att det återkopplar till minnen, och andra för att musiken i sig skapar en skön känsla "här och nu". Detta torde i sin tur innebära att alla artister som öppnar öronen på sin publik för nya stilar har en förtjänst i spridning av kultur. Vad tror du om det?

B: Jag förstår vad du menar. Själv kom jag in på "blues-spåret" genom Peps, som framträdde i
den s.k. "Ladan" utanför Hässleholm under 1965-66. Han blandade upp sin bluesrepertoar med
häftig pop och r&b. Traktens ungdomar - i synnerhet pop-intresserade "Mods" - vallfärdade dit,
och många av dem började då, liksom jag, gilla blues också. En lite bred "inkörsport" behövs
ofta för att fånga upp intresset. Och många blues-diggare har ju börjat med den engelska
bluesen, varpå man sedan - tack vare denna mellanstation! - fick upp ögonen för den
ursprungliga, amerikanska varan. Och, som du påpekar, var hade boogien varit i Sverige utan namn som Charlie Norman och
Robert Wells? Du själv har också betytt en hel del för boogiens spridning :-) En del av dem,
som på så sätt fastnat för boogie woogie, har så småningom även fått upp ögonen för gamla
"klassiska" artister.
U: Hur kom du i kontakt med just boogie-woogie?
Jag hörde boogie-woogie första gången just av Charlie Norman. Det var i början av 50-talet,
och både min bror Sven och jag blev genast intresserade av boogie. Sven lärde sig spela lite
boogie, och senare även jag. Min första skiva jag skaffade var en singel med Memphis Slim, ca
1966. Han var min förste boogie woogie-"idol" kan man säga.

VAD SÄGER ZEN-BUDDHISMEN?

För att gå till botten med hur du kan förhålla dig till piano blues, boogie-woogie och all
annan musik i allmänhet tycker jag du skall fundera på Zen-buddhism. Så här säger
folkets Wikipedia:

"Zen är den personliga erfarenheten, det långsamma avvänjandet av präglade, förutfattade
meningar och det enträgna arbetet med att ta emot ögonblicket som det är. Zen lär att vi är fria
och samtidigt begränsar oss genom de handlingar vi väljer att utföra och att dessa handlingar
förstärker de mönster vi redan är fångade i"

Får musiken dig att må fantastiskt bra? Får musiken dig att le? Vilja dansa? Glömma dina
bekymmer? Fortplanta dig? Då är den bra.

VAD SÄGER BOSSE?

Jag frågar även min musikaliske kollega sedan ett kvartsekel, saxofonisten Bo Gustafsson.
U: Hur skulle du definiera din syn på piano blues och boogie?
B: Blues är inte lätt att förstå som musikform. Som samhällsföreteelse, visst. Boogie-woogie
är på något sätt tvärtom. Båda inriktningar har förmodligen haft målsättningen att lindra,
skona, försköna och inkomstbringa. Jag kan intyga att detta fungerar då jag under lång tid
har haft, och fortfarande har, förmånen att förgylla tillvaron för ett antal medborgare
tillsammans med en självlärd autodidakt. Vilket osökt får mig att tänka på traditioner...

VAD SÄGER EN PIANIST?

För att få ett bredare perspektiv följer en ordväxling med Gene Taylor, en dedikerad
pianist med musik i huvudet från morgon till kväll som har spelat med såväl The Fabulous
Thunderbirds
som Trick Bag. Om boogie-woogie har krigarmunkar är han en. Så här
svarar han på ett par lösaktiga frågor:
U: Hi Gene. What is your main inspiration: to preserve and pay homage to early traditions,
to bring in new flavours - or both?
G: Neither one. The sound of the music is my inspiration.
U: What do you find is the common denominator of great piano players of this tradition?
G: A solid left hand, a good, overall sense of rhythm, in addition to creative phrasing in the
right hand.
U: If somebody just discovered piano blues and boogie and wanted to get a BIG map - thennow-
tomorrow - what are your listening and reading recommendation?
G: Listen to as many of the more experienced players as you can. And, other than to learn
the names of more of those players, why read about music when you can listen to it? You
don't really need to read about music because music describes itself.
U: Anything else you'd like to add in this context?
G: Practice the left hand as much as you can. When you make a mistake with the right hand,
it can often be excused as "artistic choice". When you make a mistake with the left hand,
everything sounds wrong and there are no excuses. I have lines of music going through my
head every minute that I'm awake. I only "practice" with my left hand. I have one simple
exercise that I play in every key -- 12 3 4 5 4 3 2 1 (up and down) of a major scale, using
one finger per note in sequence. You have to change how you hold your fingers in the
different keys because of the black notes and it really helps with strength and endurance.
Jag håller med Gene fullständigt: Musik är här och nu. Vänsterhanden är grunden.
Resultatet talar för sig själv.

SLUTSATSER?

Jag hoppas att situationen är fullständigt glasklar. Det finns traditioner. Hedra dem med
tillbakablickar, och håll dem levande genom utveckling. Om du småler och det rycker i
baguetter och orkideer vare sig du spelar eller lyssnar är du på rätt väg. Musik är en
magisk totalupplevelse och blues och boogie-woogie är i min värld två utmärkta farkoster
för denna resa. Hur många artister och varianter har du kvar att upptäcka?

Med ödmjukhet och glädje!
Ulf Sandström

Taggar: Internationella artister

Skriv ut