1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

JIMMY REED - HIGH AND LONESOME

Jimmy Reed är ett fenomen inom bluesmusiken. Han var en medelmåttig sångare och gitarrist. Hans munspelsstil hämmades av att han hade munspelet i en hållare runt halsen, en teknik som senare anammades av Bob Dylan till mångas förtvivlan. Musikerna som kompade var, i alla fall på 50-talet, inte några större virtuoser. Jimmy Reed var inte heller någon särskilt bra textförfattare. Han var dessutom svårt alkoholiserad och hade ofta svårt att komma ihåg texterna. Jimmy Reeds fru , Mary "Mama" Reed, eller någon annan i studion fick ofta viska texten till Jimmy under inspelningarna. Jimmy Reeds taktsinne var inte heller det allra bästa Han höll i och för sig takten, men hans känsla för takträkning var bristfällig. Mer om detta senare.

Denne man, Jimmy Reed, är en av de mest sålda bluesartisterna någonsin! Hans skivor sålde bättre än alla andra bluesartister med undantag för BB King och Bobby Bland. Mellan 1955 och 1962 hade han fler skivor på Billboards Hot 100 poplista än någon annan bluesartist. Dock inte lika många som R&B artisterna Fats, Chuck, Sam och Ray. Jimmy hade sammanlagt 12 låtar på poplistan under denna tid. Bobby Bland hade 10, Freddy King och Bo Diddley 4, B. B. 2 och John Lee Hooker 1. Albert King, Muddy Waters, Howlin' Wolf och Elmore James hade ingen pophit under samma period. Reed hade 14 låtar på den speciella R&B-listan under samma period. Tio låtar var med på den ena listan, men inte på den andra. Hur kunde detta vara möjligt? Hur kunde denne till synes medelmåttige man få så enorma framgångar? Det skall vi försöka reda ut i den här artikeln.

Jimmy Reeds historia är dock lite suddig och diffus. Själv var han så påverkad av alkohol under sin storhetstid, att han vid senare intervjuer inte kom ihåg så mycket om t.ex. vilka han spelat med eller var han bott. Dessutom ger de närmaste personerna runt Jimmy Reed lite olika versioner om olika händelser i Jimmys karriär.

Mathis James Reed föddes den 6 september 1925 i Meltonia, Mississippi, ca 3 mil väster om Shaw. Det påstod han själv i alla fall. Nu var det så att familjen flyttade omkring lite och Jimmys minne har vi redan talat om. Det finns andra uppgifter som säger att han föddes i Dunleith, i närheten av Leland i Mississippi. Jimmy var Joseph och Virginia Reeds (född Ross) 10:e och yngsta barn. Familjen bodde på en plantage där Jimmy fick börja jobba i unga år. En av Jimmys barndomsvänner hette Eddie Taylor. Efter dagens arbete brukade de sitta i skuggan under ett träd och spela på varsin gitarr. Jimmy hade ingen egen, men fick låna en gitarr av sin bror som var präst. Eddie var skickligare än Jimmy på gitarr, så han lärde Jimmy lite licks och riff. Jimmy var ungefär tio år när han lärde sig spela gitarr. Redan vid den här tiden ägde Jimmy ett M. Hohner munspel, men det skulle dröja ytterligare en tid innan han behärskade instrumentet. Han var också med i en vokalgrupp tillsammans med tre andra grabbar och de brukade sjunga spirituals i kyrkan.

Bluesmusiken kom Jimmy i kontakt med via radion. Både Sonny Boy (Rice Miller) Williamson och Sonny Boy (John Lee) Williamson gjorde ett starkt intryck på Jimmy. När Jimmy var 15 år gick han och såg Rice Miller live. Det är en av de få artister som Jimmy själv sa att han influerats av. När Jimmy var ca 15 år flyttade han till Duncan, Mississippi, där han tog jobb på en annan farm. Efter ett år flyttade han till Leland, till en av sina bröder. Men Jimmy trivdes inte och stack till Chicago. Aret var 1942 eller -43. Jimmy kunde varken läsa eller skriva, men jobb fick han. Först blev han städare på YMCA, sen kolskyfflare på Hefta Coal Company i södra delen av stan. I början av 1944 blev Jimmy inkallad till flottan. Det var krig, och meningen var att Jimmy skulle skickas till strid i Europa. Ödet ville dock annorlunda. Just när Jimmys kompani skulle skickas iväg fick Jimmy mässlingen. Han blev kvar på flottbasen i Kalifornien och lärde sig i alla fall en sak. Att dricka sprit. Detta skulle få ödesdigra konsekvenser långt senare. Efter ett år och 23 dagar i det militära blev Jimmy hemskickad.

Found Love

Jimmy åkte hem till mamma och pappa i Mississippi och tog jobb på en farm. Han stannade i ungefär två år och träffade en flicka vid namn Mary Lee Davis. De gifte sig, men det skar sig sa småningom och Mary stack hem till sin morsa. Jimmy försökte förgäves få henne att komma tillbaka. Hon följde så småningom efter, då han senare flyttade till Gary, Indiana, ca 6 mil sydost om Chicago. I Gary bodde Jimmy till att börja med hos två av sina bröder och en syster. Han fick jobb i Wisconsin Steel Mill, där han stannade i ungefär två år. Vid den här tiden (1949-50) kom Jimmy på en smart idé: varför inte försöka att spela gitarr och munspel samtidigt? Sagt och gjort. Jimmy böjde ihop en munspelshållare av ståltråd och idén var ett faktum. Han hade aldrig sett någon spela på detta sätt förut och blev ganska förvånad då han senare såg en munspelshållare i en musikaffär. Jimmy var i alla fall en av pionjärerna på att spela munspel och gitarr samtidigt. Han började nu också att utveckla sin speciella munspelsstil. Enligt experter på området (den utmärkta miniläroboken Så här spelas munspel av David Harp, utgiven 1993) demolerades tungorna i munspelet av att Jimmy blåste så hårt!

Jimmy tog nya jobb. Först hos Valley Mould Iron Foundry, och 1952, efter han flyttat till södra Chicago, hos en husvagnstillverkare. Där jobbade en man vid namn Willie "Jody" Joe Duncan. Jody var en fena på att spela ensträngad gitarr, en så kallad unitar. Jody och Jimmy blev kompisar och gick ofta ut tillsammans efter arbetet för att dricka öl. Jimmy hade köpt sin första elgitarr med förstärkare och snart började han att jamma ihop med Jody. Så småningom började man spela på gatan och på fester. Första speljobbet var att spela utanför en speceriaffär. Det gav lite pengar och mycket mersmak. Samarbetet bröts dock när Jody flyttade till Kalifornien. Där spelade han senare in några skivor på Specialty som 'Willie Joe and his Unitar" utan större framgång. Efter denna misslyckade skivkarriär sadlade han om och blev präst i stället!

Jimmy spelade därefter ihop med John och Grace Brim, ett par som spelade in några riktiga blueshöjdare under 50-talet. John och Grace var goda vänner till Jimmy och Mary, men Jimmy var aldrig fast medlem i deras band. Det var med deras band han hade den första riktiga klubbspelningen på klubben Jamboree. På Jamboree kom han i kontakt med sin barndomsvän Eddie Taylor. De började spela ihop med Snooky Pryor, Floyd Jones och Junior Anderson. Ibland spelade Jimmy också med Kansas City Red och Blind John Davis. Jimmy var också tillbaka en hel del i Gary och spelade. I Gary lärde han känna en trummis vid namn Albert King, som senare var med på ett hörn i början av Jimmys skivkarriär.

I'm Mr. Luck

Jimmys självförtroende var på topp. Han började drömma om att få spela in en skiva. På 50-talet kunde man för en rimlig penning gå till en enkel studio för att spela in en skiva i ett exemplar. (Elvis Presley spelade in en berömd sådan skiva till sin morsa innan han blev känd. Den var försvunnen länge tills den hittades och gavs ut på LP härom året.) Tekniken vid de här inspelningarna var förmodligen någon form av direktgravering. Jimmy gick till en sån studio och spelade in två eller tre skivor (de var förmodligen ensidiga). Han nöjde sig dock inte med detta, utan gick med skivorna till Phil och Leonard Chess. Målet var ett skivkontrakt.Leonard förklarade att han eventuellt kunde tänka sig att spela in Reed, men med Muddy Waters på gitarr och Little Walter på munspel. Det tog Jimmy som en förolämpning. Han ville spela gitarr och munspel själv. Det blev inget kontrakt. Det finns andra versioner om vad som sades hos Chess, men vi nöjer oss med den här versionen (den bästa), som är Mama Reeds version.

Det finns också delade meningar om vad som sedan hände. Vi väljer också här den bästa versionen, förtäljd av Vivian Carter. Här kommer Albert King med i bilden igen. Han var en hyfsad trummis, som brukade kompa Jimmy och Eddie ibland. Han brukade hänga inne i en skivaffär i Gary där det fanns en replokal. Albert berättade vid ett tillfälle för skivaffärens ägare, Vivian Carter och Jimmy Bracken, om Jimmy Reed. Vivian blev intresserad och bad Albert att ta med Jimmy. Lördagen den 6 juni 1953 träffades Vivian och Jimmy i skivaffären. Dagen efter gav de sig iväg till Vivians morsas hus. Där hade Vivian en studio från vilken hon brukade sända ett radioprogram med bl.a. bluesmusik för en lokal radiostation. Jimmy hade med sig sina skivor, sin gitarr och sitt munspel. Enligt Vivian spelade Jimmy helt ordinär blues den här dagen. Hon sa då åt Jimmy att komma med någon liten gimmick. Han satt, enligt Vivian, i sju timmar innan han kom på det unika Jimmy Reed-soundet.

Anledningen till att Vivian var intresserad av Jimmy, var att hon höll på att starta ett skivbolag ihop med sin kompanjon Jimmy Bracken. Vivian frågade om Jimmy ville spela in skivor för Vee-Jay, som bolaget skulle heta efter ägarnas förnamns initialer. Jimmy tackade givetvis ja och följande fredag var han i studion och spelade in fyra låtar: High and lonesome, Jimmy's boogie, Found my baby och Roll and rhumba. Bandet lär ha bestått av, förutom Reed, John Brim på gitarr, Eddie Taylor på bas (mycket osäkert) och Albert King på trummor. Vivian och Jimmy B beslutade sig för att ge ut High and lonesome (en ganska ordinär sydstatsblues) backad med instrumentalen Roll and rhumba (snyggt komp, och trummisen Albert King verkar ha talang) som första singel.När skivan skulle ges ut saknade man pengar. Vivian och Jimmy B fick söka hjälp hos sin goda vän Art Sheridan. Art hade en skivdistributionskedja och ett litet skivbolag som hette Chance. Han satte sig in i Vee-Jays ekonomiska bekymmer och föreslog att han skulle få "leasa" de första två skivorna, High and lonesome och vokalgruppen The Spaniels första singel, till sitt skivbolag. I gengäld skulle han skriva till sina återförsäljare och tala om att nästa skiva skulle komma ut på Vee-Jay. Han höll sitt ord. Vee-Jay fick återförsäljare och hjälpte senare till själva med att distribuera Chance-skivor. Vee-Jay skulle så småningom under en tid bli det största skivbolaget i USA ägt av färgade.

Jimmys boogie
Jimmys första skiva blev ingen framgång. Uppföljaren Found my baby var bättre. Den hade ett tufft och enkelt munspel/gitarriff. Låten är också ett exempel på Jimmys dåliga taktsinne. Han hade ingen större känsla för antalet takter och en bluestolva kunde bli både 11, 11 1/2 och 13 takter! På baksidan, instrumentalen Jimmy's boogie, har uppenbarligen Jimmy lagt gitarren åt sidan och plockat ut munspelet ur munspelshållaren. Bättre än så här spelade han aldrig munspel på någon senare Vee-Jay-skiva. Tyvärr floppade skivan och man började att tvivla på Jimmys kommersiella potential.Det gick bättre för The Spaniels, som slog igenom senare med dunder och brak med Goodnight sweetheart, goodnight.

Den 16 december 1953 gifte sig Jimmy Bracken och Vivian Carter. Innan året var slut lät man Jimmy gå in i studion igen. Han spelade in You don't have to go, Boogie in the dark, Shoot my baby och Rockin' with Reed. Kompade gjorde troligen Eddie Taylor på gitarr, John Littlejohn slidegitarr på Boogie och Rockin, samt Albert King på trummor. Det var sista gången Albert spelade trummor för Jimmy Reed. Albert hade nämligen bestämt sig för att bli stjärna på egen hand. Han lärde sig snart att både spela gitarr och att sjunga. Inte helt utan framgång... Till skillnad från Jimmys första studiosession, använde man sig inte av någon basist. Eddie Taylor spelade basstämmor på sin gitarr i stället. Det var ett koncept som man, med några undantag, körde med under hela 50-talet.

Vee-Jay tvekade att släppa ytterligare en skiva med Jimmy Reed. Man hade inte råd med ytterligare en flopp. Jimmy fortsatte att arbeta på dagarna och uppträda på kvällarna. Han medverkade dessutom tillsammans med Taylor på John Brims singel Tough times / Gary stomp på skivmärket Parrot. Efter lång och otålig väntan släpptes så småningom You don't have to go / Boogie in the dark i oktober 1954. Man hade inte behövt vänta. Skivan blev en succé. Skivköparna kunde inte motstå den starka melodin med det enkla budskapet. Även denna gång hade man en instrumental som baksida. Märkligt nog gav Vee-Jay aldrig ut Shoot my baby, en rock'n'rollåt som kom några år för tidigt.

I februari 1955 sa Jimmy upp sig från jobbet och gav sig ut på turné tillsammans med Eddie. Turnén inleddes i Atlanta, Georgia. Jimmy var nu proffs. Det här var början på ett hektiskt turnerande för Jimmys del, som slet hårt på honom. Han spelade på massor av skolor och småställen runt om i USA och Mexico. Oftast kompades han och Eddie av lokala band. Han spelade ofta för en vit publik. Han spelade också en del ihop med John Lee Hooker både live och på skiva.

Efter framgången fick Jimmy besöka studion ofta. 1955 var han i studion vid fyra tillfällen och spelade in 16 låtar. Resultatet var inte alltid helt lyckat. Av dessa 16 låtar gav Vee-Jay ut endast hälften. I'm gonna ruin you är en ganska typisk Reedlåt som floppade. Men efterföljaren I don't go for that blev Jimmys stora genombrott. Den är ganska röjig och kommer från en session som skiljer sig lite från Jimmys, övriga 50-tals-produktioner. W.C. Dalton spelar gitarr och Earl Phillips trummor. Man var dessutom förstärkta av Henry Gray på piano och Milton Rector på en mycket tidig elbas. I ain't got you specialskrevs åt Jimmy av Calvin Carter (Jimmys producent och Vivians brorsa) och spelades in vid samma tillfälle. Den hör till Jimmys. bästa, men gavs bara ut på LP många år senare. Fina klassikern Ain't that lovin you baby följde. Där var man bantade till en trio med Taylor på gitarrbas och Vernell Fournier på trummor. Efter den följde melodiska Can't stand to see you go, från samma inspelningstillfälle i november 1955. You got me dizzy kom från den andra sessionen 1956, där Earl Phillips, från Howlin' Wolfs band, hoppat in på trummor igen. Det här var grundbesättningen på Jimmys skivor under resten av 50-talet.

1957 spelade Jimmy in hela 23 låtar. Första hitlåten var Honey where you going. Den följdes av The sun is shining, som har okänd kompositör men ändå låter som en Reed-låt, och Honest I do, som är den första riktigt lugna Reed-låten, med fint gitarrplock av Remo Biondi. Den sålde fantastiska 400 000 ex! Båda dessa låtar kommer från en session där man var förstärkta av en vit kille, ovan nämnde Biondi, på gitarr. Han var dessutom skicklig på fela. På Odds and ends provar han det udda greppet att spela blues på fiol, med mycket lyckat och roligt resultat. Låten blev senare baksida på Fin gonna get my baby.

Big Boss Man (Al Smith)
1958 följde man upp Honest I do med ännu en lugn låt, A string to your heart. Även här plockade Biondi på sin gitarr, men den var lite för mycket standardblues för att slå lika bra. Den saknade för ovanlighetens skull munspel. Glömde Jimmy blåsa? Den följdes upp av den coola You got me crying och I'm gonna get my baby. Under året var Jimmy i studion vid tre tillfällen och spelade in sammanlagt tio låtar. Av dessa gav Vee-Jay ut alla utom två. Det gick uppenbarligen bra i studion. Men det fanns problem. Åren 1958 var Jimmy i början av sin kommersiella topp. Det slet hårt på honom. Han drack allt mer whiskey och började även att få epilepsianfall, troligen orsakat av den stora alkoholkonsumtionen. Turnéerna slet hårt. På Vee-Jay började man att bli oroliga för sin guldkalv. Vee-Jays VD hette Ewart Abner (senare innehavare av samma befattning på Motown). Han såg till att Jimmy fick någon som kunde ta hand om honom - en manager. In klev Al Smith. Han blev först bandledare under turnéerna och sen turnéledare.

Al Smith var en stark personlighet som betydde mycket för Jimmy Reed. Jimmy var senare ganska bitter över Al Smiths sätt att sköta finanserna. Jimmy påstod att Al norpade åt sig allt för mycket pengar. Det kanske han gjorde, men han försökte också att hålla reda på pengarna åt Jimmy. Det var inte alltid så lätt. Det hände ibland att han med dragen pistol fick "hämta" tillbaka Jimmys pengar från någon person som lurat Jimmy på stålar! Han såg också till att Jimmys familj fick pengar. Al Smith skrev senare en hel del låtar åt Jimmy och han producerade alla sena inspelningar på Vee-Jay och efterföljande inspelningar på Exodus, ABC Bluesway, Canyon, Rocker och Blues on Blues fram till ca 1971-72. Han avled den 7 februari 1974.

Al Smith lyckades dock inte få hejd på Jimmys häftiga dryckesvanor. Jimmy var i stort sett aldrig nykter under skivinspelningarna och blev allt svårare att spela in. Han glömde texter och hade svårt med takttimingen. Men på något märkligt vis fortsatte han att göra fina skivor.1959 kom flera hits. Men I told you baby är en medelmåttig Reed-låt med mycket trevande komp. Den sista med Biondi på gitarr. Take out some insurance är betydligt bättre. Här har man ersatt Biondi med Lefty Bates på gitarr. Bates var en riktig studioräv i Chicago på 60-talet. Hans smakfulla gitarrspel kom att höras på många Reed-skivor under 60-talet. Insurance följdes av I wanna be loved, som är ännu en Reed-klassiker. Den var inspelad redan 1958 med Biondi på gitarr och har ett härligt gung.

Baby what you want me to sing
1960 kom den kanske bästa Reedsingeln: Baby what you want me to do / Caress me baby. Båda låtarna är mycket bra. Det lär vara Mama Reed som gjort den enkla och medryckande texten till A-sidan. Det är också hon som sjunger andrastämman. Här har man också använt sig av en elbas spelad av Marcus Johnson. Baksidan Caress me baby är en lugn och otroligt vacker melodisk blues. Den kommer också från en 58-session med Biondi. Att man glömt stämma instrumenten gör ingenting. Uppföljaren Found love liknar I wanna be loved en hel del. Sättningen var Reed / Bates / Taylor / Phillips. Hush hush följde sen och gungade på i bra Reed-stil liksom Close together senare samma år. I den sistnämnda har man provat på ett djärvt grepp med doatjejer i bakgrunden. Det var helt klart att man behövde bredda Jimmy Reeds stil.

I låtarna från den här tiden hör man ofta hur Mama Reed sjunger i bakgrunden. Det gjorde hon som stöd åt Jimmy. Han var ofta berusad och hade svårt att komma ihåg texterna. Det blev bara två singlar 1961. Men vilka singlar! Den första var inspelad i början av 1960 med Bates / Phillips och Mama Reed förstärkta med den store Willie Dixon på bas och Lee Baker på gitarr. Singeln Big boss man blev kanske inte den mest sålda, men i alla fall den mest kända Jimmy Reed-singeln. Låten var specialskriven för Reed av Luther Dixon och Al Smith och svänger fint med den omisskännliga Willie Dixon-basen. Det snygga introt snoddes senare av Johnny Rivers som intro till hans coverversion av Chuck Berrys Memphis. Jimmy Reed påstod senare att kompmusikerna inte spelade introt som Jimmy ville. De gjorde det för komplicerat enligt Jimmy. Men, det är ju Jimmy själv som spelar introt(!) med viss hjälp av Willie Dixon. Baksidan I'm a love you kommer från samma session som Close together och innehåller samma doatjejer.

Den andra singeln från samma år är en lika stor klassiker: Bright lights big city. Mama Reed sjunger här ännu en snygg andrastämma.1962 inleddes med Aw shucks hush your mouth, en typiskt lunkande Reedlåt igen. Det svänger ännu bättre om uppföljaren Good lover med sitt hypnotiska gung. Gunget beror givetvis på att Al Duncan (från bl.a. Chuck Berrys band) hoppat in på trummor. Övriga musiker är Bates och Jimmy Reed Jr. på gitarr samt Phil Upchurch på bas. Jimmy Reed Jr. eller Boony Reed som han kallades, var Jimmys son. Han var bara i tolvårsåldern vid de här inspelningarna! Good lover följdes av den vackra covern I'll change my style med ännu en rå rocker, Too much, på baksidan. Let's get together var sista singeln 1962 och hämtades liksom sin föregångare från den utmärkta LP:n Just Jimmy Reed. Shame shame shame var första singeln 1963 och sista hitlåten för Jimmy på Vee-Jay. Här har vi fått tillbaka Eddie Taylor på gitarr och basen har försvunnit igen. Låten hör till en av Reeds bästa och har spelats in av bl.a. Bryan Ferry! En hypnotisk rökare! Två andra singlar från 1963, St Louis blues och Wee wee baby, var hämtade från den misslyckade cover-LP:n Jimmy Reed sings the best of the blues.

1964 turnerade Jimmy Reed för första gången i Europa. I England närmare bestämt, i slutet av året. Det var en hektisk turné med spelningar varje kväll. Han kompades av lokala förmågor som Them och Groundhogs. Jimmy sägs ha varit mycket sliten och ojämn. Vissa konserter var lysande medan andra var usla. Han uppträdde också i det populära BBC-programmet Ready, Steady Go.Det året kom Help yourself, en ganska typisk Reed-låt igen, och det svänger bra fortfarande. Uppföljaren I'm going upside your head skrevs av en viss Johnnie Mae Dunson liksom baksidan The devil's shoestring Pt 2, som inte var nåt annat än en instrumentalversion av A-sidan. Johnnie Mae var egentligen trummis och god vän till Mama Reed. Hon spelade aldrig trummor med Jimmy Reed, men hon kom senare att spela en viss roll i Jimmys liv. I wanna be loved (inte att förväxla med låten från -58) är en fin Reed-sak som kom i slutet av 1964. Men tyvärr, skivköparna hade tröttnat på Jimmys stil. Och Vee-Jay började gå knackigt

Now appearing on album
Jimmy Reed var en typisk singelartist. Hans låtar kan bli en aning enformiga om man hör många i rad. Men nog gavs det ut en hel del LP-skivor med Jimmy - sammanlagt tolv stycken - på Vee-Jay. Först satte man samman några med gammal "skåpmat". Det var hitlåtarna som varvades med överblivna låtar ur Vee-Jays gömmor.Första riktiga LP:n, Now appearing (Vee-Jay LP 1025), kom 1960. Där kompades Jimmy av Lefty Bates, Phil Upchurch och Earl Phillips. Eddie Taylor fanns också med på ett par spår. Den innehöll singeln Close together / Laughing at the blues och ett koppel av låtar i typisk stil. Skivan är ganska bra med många fina låtar. I've got the blues (skriven av Ivory Joe Hunter) hör till skivans höjdpunkter, medan instrumentalarna Jimmy's rock och Laughing at the blues borde lämnats åt sidan. Jimmys instrumentaler behöver bättre musiker för att lyfta. Det hjälper inte att Lefty Bates spelar fin gitarr på Laughing. Det låter mer som ett ordinärt källarband.

Året efter kom Jimmy Reed at Carnegie Hall (LP 1035). Skivtiteln ger sken av att det är en liveskiva. Det är det inte. I själva verket är det bits blandat med överblivna låtar från 1958-61. Här hittar vi bl.a. fem låtar med Curtis Mayfield på gitarrbas. Skivan håller god klass och innehåller bl.a. hitlåtarna Big boss man, Bright lights big city och Aw shucks hush your mouth. En annan bra låt är Tell me you love me, där man dock inte riktigt bestämt sig för vilka två ackord man ska byta mellan. Blue Carnegie är ännu en onödig instrumental, där i alla fall Lefty Bates får glänsa ordentligt. Han var faktiskt enormt bra. Men, skivan får nog i alla fall räknas som en slags samlingsskiva.

Den andra riktiga LP:n Just Jimmy Reed (LP 1050), kom 1962. På skivan medverkade bl.a. Bates (gitarr), Jimmy Reed Jr (gitarr), Upchurch (bas) och Al Duncan (trummor). Skivan inleds med en kraftfull version av I'll change my style. Man tar Reed på orden, för han använder både blås och orgel på den här låten. Resten av skivan är dock klassiskt svängig Jimmy Reed-stil. Fast med extra sväng den här gången och riktig bas. Skivan går en märklig balansgång. Mestadels är den lysande, men ibland snubblande nära katastrof. Man har behållit flera misslyckade inledningar på låtarna som visar att Jimmy inte var i bästa form. Suveräna kompmusiker och bra låtar gör att balansgången lyckas. Skivan innehåller bland det bästa Jimmy gjort. Trots detta brukar den sågas av förståsigpåare! Let's get together är en stompig prototyp till Shame shame shame. Good lover, Take it slow och Too much är alla typiska och bra Reedlåtar med kraftfullt driv i kompet, mycket tack vare Duncans trummor. Vill härmed passa på att utnämna Al Duncan till Chicagos bästa trummis. Varför skrivs det så lite om trummisar? På In the morning, Oh John och resten av låtarna har man lite svårt att komma igång. Jimmy verkar ganska påstruken. You can't hide till exempel, kom igång på 18:e tagningen! Men, då hör det till saken att Jimmy Reed inte skrivit låten. Jimmy gillade ju aldrig att göra nya versioner av gamla låtar. Den här LP:n finns faktiskt på en japansk CD ihop med I'm Jimmy Reed. Ett måste i CD-hyllan.

LP:n T'ain't no big thin, but he is (LP 1067) (1963), inleddes starkt med singellåtarna Shame shame shame och Mary Mary. Skivan är nästan lika bra som föregångaren, med ett skräpigare och mer traditionellt sound. Den håller faktiskt förvånansvärt god klass. There'll be a day är den absoluta höjdaren. Men Jimmys glansdagar var över. Skivbolaget var som sagt i kris och man gjorde allt vad man kunde för att tjäna extra pengar på Jimmys musik: Ett problem var att Jimmy inte var i bästa skick. Då gav man ut skivan Jimmy Reed plays 12-string guitar blues (1073). Man har tagit gamla Reed-inspelningar, plockat bort Jimmys röst, och lagt på 12-strängad gitarr! Det är väl inget fel på 12-strängad gitarr i och för sig, men det här verkar bara vara ett desperat försök att få in pengar i kassan. Som tur var gick inte skivköparna på tricket.

Nästa LP var antingen skrattretande eller pinsam. Det beror på hur man ser det. Jimmy Reed sings the best of the blues (LP 1072) var inte speciellt lyckad. Den var egentligen inspelad före T'ain't no big thing, men gavs av förståeliga skäl inte ut då. Som titeln antyder, ger sig Jimmy på ett knippe bluesstandards som St Louis blues, Wee wee baby (you sure look good to me) och See see rider. På vissa av låtarna får man lyssna noggrant på texten för att överhuvudtaget känna igen dem. Jimmy gillade inte idén att spela in andras låtar. Det hörs tyvärr.

Sista LP:n på Vee-Jay kom ut 1964. Det var Things ain't what they used to be (LP 1095). En passande titel. Här hjälper det inte att han fått hjälp av bl.a. Hubert Sumlin och Eddie Taylor på gitarrer samt Johnny Jones på piano. Skivan inleds ganska bra med singeln I'm going upside your head och The devil's shoestring Pt 2. Help yourself och I wanna be loved är bra, men sen är det allt från medelmåttigt till dåligt. Man spelar ganska mycket fel ibland. Skivbolaget har gjort sitt bästa för att förstöra det ännu mer genom att lägga på publik. Det är så dåligt gjort att publiken sorlar genom hela låtarna och iblandjublar mitt i en låt.

Vee-Jay Exodus
Jimmy kom med ytterligare några singlar 1965: Left handed woman / I'm the man down there och When girls do it / Don't think I'm through. Sen var det slut med Vee-Jay. Bolaget kastade in handduken 1966. Detta trots att man under några år faktiskt gav ut Beatles skivor i USA! (mer om detta kan läsas på http://www.dermon.com/Beatles/Veejay.htm).

Jimmys nästa singel kom på det lilla bolaget Exodus. Det var Knocking at your door / Dedication to Sonny. Skivan blev Jimmys sista "hit" i juni 1966. Vilka som spelar på skivan är lite oklart, men det låter som Duncan på trummor och Eddie Taylor på kompgitarr. sen spelar någon annan, Jimmy Reed Jr?, en snygg andrastämma över Taylors komp. Man kan också skönja en basgitarr i bakgrunden (Upchurch?). Låten svänger fint. Baksidan är en hyllningslåt till Sonny Boy Williamson som är pinsamt dålig. Visserligen har Jimmy plockat ut munspelet ur hållaren och blåser på bättre än vanligt, men det låter ganska komiskt när man hör hur Al Smith skriker texten i Jimmys öra. Jimmy förmedlar samma prattext (rap!) med några sekunders fördröjning. Kompet svänger visserligen, men vad hjälper det?

Uppföljaren på samma bolag, Cousin peaches / Crazy about Oklahoma, gjorde dock inte något större intryck på skivköparna. Jimmy Reed glömdes snabbt av skivköparna, men inte av andra artister. I England spelade bl.a Rolling Stones, Pretty Things, Animals, Them och Yardbirds in hans låtar. Särskilt Rolling Stones var mycket influerade av Jimmy Reeds stil. En rad artister spelade då och senare in Jimmys låtar: bl.a. Grateful Dead, John Hammond, Jerry Lee Lewis, Ike & Tina Turner, Elvis Presley, Muddy Waters, Freddy King, The Blues Project, The Persuations, Tony Joe White, Chuck Berry, Hot Tuna, Jimmy Witherspoon, Etta James, Aretha Franklin, Bryan Ferry, Count Basie, Charlie Rich, Johnny & Edgar Winter. Bill Cosby har spelat in en halv LP med Reed-låtar och Steve Miller Band tillägnade Jimmy sin Living in the 20th century, där man också framförde fyra av hans låtar. Johnny Winter spelade nyligen in Shame shame shame.

Bluesway Blues
Det var dock inte slut med Jimmy Reed. 1966 kom The new Jimmy Reed album på Bluesway BL6004. På skivan verkar Jimmy vara i förvånansvärt god form. Jimmy Reed Jr., Lefty Bates, Jimmy Gresham (bas) och Al Duncan, ser till att det blir mycket bra driv i kompet. Här gör han en hyfsad version av Big boss man och mycket bra versioner av Baby what you want me to do samt Jimmys första hit, You don't have to go. I övrigt hittar vi bara en egen låt och en som han skrivit ihop med Al Smith. Al Smith har gjort några låtar, Johnnie Mae Dunson har gjort några ihop med en viss D. Smith (som förmodligen är skyldig till att Johnnie Mae lagt sig till med dubbelnamnet Dunson-Smith) och Mama Reed har gjort en låt. Tyvärr saknas det mycket i dessa låtar. Det finns ingen finess. Det är melodin som saknas. Det låter allt för standardmässigt. Men, man spelar bra, man spelar faktiskt aldrig fel, och Duncan (förlåt om jag tjatar om honom) får glänsa ordentligt i Don't play me cheap, Two sides to every story och I'm just trying to cop a plea.

Uppföljaren Soulin' kom 1967 (BLS-6009). Återigen tar man till knepet att spela in Baby what you want me to do, men kallad Peepin' and hidin' den här gången. Här finns också de båda Exodus-singlarna. Skivan är i övrigt ganska medelmåttig, men funkbluesen Don't press your luck woman är kul. Enligt omslaget kompas Jimmy av Upchurch (gitarrbas), Bates (kompgitarr), Reed Jr (bas), Eddie Taylor (gitarr) och Al Donkin (sic) (trummor).På Big boss man (BLS-6015) från 1968 hittar vi Eddie Taylor, Bates, Upchurch (bas), Jimmy Tillman (trummor) samt Wayne Bennet (gitarr) på några spår. Förutom en tam version av Shame shame shame finns här bara nyskrivna låtar av medelmåttig klass (de flesta skrivna av Al Smith). Instrumenten är ostämda och inspelningen verkar gå på rutin. Det händer dock att det lyfter ibland, men det är de övriga musikerna som står för detta; gitarrspelet är mycket fint här och var.

Got the world in a jug
1968 turnerade Jimmy i Europa med American Folk Blues Festival. När Sverige besöktes var Jimmy i bedrövligt skick. Framträdandet var uselt. Det sägs att Jimmy Reed kunde göra fina konserter trots att han var berusad, men nu var han det i allt för hög grad. Ofta. Denna turnerande festival lär finnas bevarad på en film med samma namn som festivalen.1969 kom Down in Virginia på Bluesway BLS-6024. Men, va sjutton? Här tänder det ju till igen! Man har lyckats få Jimmy att ta ut munspelet ur hållaren och han spelar bättre än någonsin! Jimmy sjunger också med styrka och känsla, även om timingen är sämre än någonsin. Mycket fint spel av kompmusikerna. Om vi kollar vilka som spelar, förstår vi varför det låter så bra. Eddie Taylor och Wayne Bennett bidrar med mycket fint gitarrspel. Upchurch spelar bas och ingen annan än Al Duncan sköter batteriet. Mary Lee Reed och Al Smith har gjort ungefär hälften var av låtarna. Det här är den bästa skivan efter Vee-Jay-perioden.Tyvärr blev Jimmys hälsotillstånd allt sämre. Hans epilepsi blev svårare och under 1969 fick han läggas in på sjukhus. Den största tiden under 1969-1973 tillbringade Jimmy på sjukhus eller behandlingshem.

Det hindrade inte att en LP spelades in 1971: Let the bossman speak på Blues On Blues. Det var fortfarande Al Smith som producerade. Han skrev dessutom de flesta låtarna. Mary Reed skrev två låtar och Malinda Reed, Jimmys dotter, skrev en. Sen gjorde man en ny version av Bright lights big city. Skivan är medelmåttig och långt ifrån lika intensiv som föregångaren. Jimmy låter ganska tam. Don't cry och Jimmy's hotpants är skivans höjdare. Den sistnämnda är en småfunkig blues med markerad bas och en gitarr i vacker stämma till basen. Annars är låtarna vanliga standardblues. På sidan två låter det som om det är samma låt på hela sidan med undantag för sista låten (Bright lights big city).Jimmy trivdes ganska bra med att bo på sjukhem. Han blev uppassad och kunde föra en bekymmersfri tillvaro.

Men, 1972 skulle det hända saker. Riktigt vad som hände verkar svårt att klara ut, men det sägs att Johnnie Mae Dunson-Smith kom och hämtade Jimmy på sjukhuset. Hon skulle ta hand om Jimmys affärer. Det fanns också biologiska känslor med i bilden, vilket medförde att Jimmy helt bröt kontakten med sin familj. Det visade sig dock snart att Johnnie Maes affärer sköttes av en viss Bill Tyson. Han skulle nu även få sköta Jimmys affärer. Problemet var att Jimmy fortfarande hade kontrakt med Al Smith. Jimmy och Johnnie Mae spelade i smyg in två singlar ihop med fyra låtar skrivna av Johnnie Mae. Att man spelade in i smyg beror på att man var rädda för att Al Smith skulle komma (med pistolen?)! Inspelningen ägde förstås rum i Chicago och i kompet fanns bl.a. bröderna King Edward (gitarr) och Nolan Struck (bas). De båda singlarna, World in a jug / We got to stick together och Same old thing / Milking the cow, gavs ut på skivmärket Magic. Bäst låter de förstnämnda med fint piano och stompig takt med bas, baskagge och ridecymbal som effektivt markerar fjärdedelarna. På Stick together sjunger Jimmy och Johnnie Mae ihop. Det borde de inte försökt. Same old thing är i och för sig röjig, men det låter orepeterat vilket det också var, då man hade bråttom så att inte Al Smith skulle hinna dyka upp. Milking the cow är en ganska intetsägande "rapblues", där Johnnie Mae pratar texten.

Tyson vs. Smith
I september 1972 blev Jimmy Reed intervjuad av Jefferson. Det var Hans Schweitz, Hans Andréasson och redaktör Tommy Löfgren som träffade Jimmy och Johnnie Mae på Bill Tysons kontor. Några kvällar tidigare hade de sett Jimmy spela live. I Jefferson nr 21 konstateras att Jimmy var i strålande form. Man intervjuade också Bill Tyson. Dessa intervjuer finns faktiskt bevarade på kassettband! Bill hade tidigare varit taxichaufför och sett Jimmy då och då. Jimmy var ofta berusad. Bill hade träffat Johnnie Mae när hon spelade in några låtar för hans skivbolag. Låtarna gavs aldrig ut, men Johnnie Mae och Bill Tyson blev goda vänner. Johnnie Mae ringde någon gång under 1972 upp Bill Tyson från Kalifornien och frågade om han kunde ta hand om Jimmys affärer. Bill blev överraskad och gav sig iväg till Kalifornien. Man spelade så småningom in de ovan nämnda skivorna.

Intervjun med Tyson bekräftar det spända läget mellan Tyson och Al Smith:

Ni förstår, Jimmy spelar in för ett nytt skivbolag av praktiska skäl. Vi kommer automatiskt att offentliggöra det när skivorna kommer ut. Det är inget olagligt i det hela, men andra personer som jobbat med Jimmy under alla år, vill fortfarande ha del i honom. Vi får ta de problemen framöver. Det är ett nytt skivbolag och allt är helt lagligt. Men för tillfället får det inte publiceras. - - - Trots att Jimmy stod som kompositör, fick han inte sina royalties. Vi ska förhindra att något sådant inträffar i framtiden. Min gissning är, med allt jag vet om Jimmy, att han drog in miljoner dollar under sin livstid (anm: Ja, han sa under sin livstid trots att Jimmy satt i samma rum livs levande!) fram tills idag. Men han fick inga miljoner. Han gjorde många andra rika i stället. - - -

Jimmy Reed och Johnnie Mae är kära i varann (fniss fniss). Jag vet inte hur mycket ni kan skriva om det. De är kära och insisterar på att få göra saker tillsammans. På det viset är det. Båda har saker i sitt förflutna som kan orsaka dem lite bekymmer. Vem har inte det? De är två personer som bryr sig om varandra. Inte som artister, även om jag är säker på att de uppskattar varandras talang. Mannen som spenderat den mesta av sin tid med Jimmy är Al Smith. Jag är inte rädd för Al Smith. Jag skall gå in på det alldeles strax. - - -

Al har sitt eget skivbolag... ja, flera tror jag. Skurk är det enda rätta ordet man kan använda om honom. Det är det enda sättet jag kan sammanfatta det med. Än idag är han ansvarig för Jimmy. Han kände Jimmy i Chicago. Vi skickade ett brev igår, där jag föreslår att vi skall träffas. Han känner nog till det nu. Det innebär att Al snart kommer att kontakta mig. Vi ska prata och jag ska lyssna på honom. Innan jag sparkar ut hans tänder, har jag en del att göra upp med honom. Jag säger det inte bara för att han var elak mot Jimmy. Jag känner Al Smith. Al Smith har ställt till det för många och skivbranschen är inte så ren som den borde vara.

Där var det ord och inga visor! Under 1973 och tidiga -74 bodde Jimmy hemma hos Johnnie Mae i Kalifornien. Jimmy kände sig utnyttjad av Bill Tyson. Jimmy påstod att Tyson skrev kontrakt för konserter som Jimmy inte visste om. Johnnie Mae tog över managementet för ett tag. 1973 släppte Bluesway ut LP:n I ain't from Chicago. Vad vi hör är överblivna låtar från tidigare sessioner för Al Smith. Skivan är därför inget vidare. Jimmy kör sin gamla Take out some insurance, men i övrigt saknar plattan bra låtar och vissa förstörs helt av en gitarr med en fruktansvärd automat-wah-wah.

Epilog
1974 avled Al Smith av en hjärtattack. Samma år letade sig en lågbudgetskiva med Jimmys gamla hits upp på soullistan. Jimmy var vid den här tiden mycket misstänksam mot sin omgivning. Han litade inte på någon. Han hade ju också blivit utnyttjad en hel del tidigare. Han tog ut skilsmässa med Mary och fick i och med detta mycket liten kontakt med sina nio barn. Under 1975 bröt han även med Johnnie Mae och flyttade ihop med sin kusin, Levi Reed. Samarbetet med Bill Tyson och hans kompanjon Howard Scott knakade. Jimmy kom inte till bokade spelningar och en stor turné, bl.a. till Sverige, fick ställas in. Men bara några månader efter dessa motgångar hade Jimmy förändrats. Han knöt åter kontakt med Tyson & Scott. Han var spelsugen och verkade mycket inspirerad. Han skrev nya låtar tillsammans med Levi Reed och skivinspelningar planerades.

Det blev nya turnéer med en Jimmy Reed i god form. Konserterna var som en samlingsskiva med Jimmys bästa låtar. Han spelade alla stora klassiker som You don't have to go, Bright lights big city, Baby what you want me to do, Take out some insurance, Caress me baby, Honest I do, Going to New York, Ain't that loving you baby och Big boss man.1976 såg det ljust ut. Publiken började upptäcka Jimmy igen. Han turnerade och höll sig nykter. Jimmy var också lättare att umgås med. Han tänkte klarare, vilket bl.a. märks i en intervju tidningen Guitar Player gjorde i augusti 1976. Där ger han en klarare bild av sin karriär än vad han gjorde några år tidigare i Living Blues. Tyvärr slutade denna comeback mycket tragiskt med att Jimmy Reed avled natten till den 29 augusti i Oakland, Kalifornien. Dödsorsaken var andnöd orsakad av ett epileptiskt anfall i sömnen. Jimmy Reed blev 50 år.

Jimmy Reed lär ha blivit blåst på mycket stålar i sin karriär. Det har han gemensamt med de flesta stora bluesartister. Rätten till låtarna hamnade av någon anledning hos ARC Music. ARC tillhörde bröderna Chess och Benny Goodmans brorsa Gene. I december 1988 tog Reeds efterlevande hjälp av Scott Cameron, som ju hjälpt bl.a. Willie Dixon och Muddy Waters med att få ut sina låtar ur samma bolag, med att stämma ARC. Hur det gick vet jag inte, men förhoppningsvis har Mary fått ut pengar för låtarna, varav hon var medkompositör för flera utan att det nämndes på skivetiketten.

Skivtips
Vad är då svaret på att Jimmy Reed blev så populär? Ja, den största anledningen är ganska enkel: melodierna. Jimmys låtar var mycket melodiska och etsade sig fast i minnet. Sedan har vi det nästan hypnotiska och primitiva gunget. Jimmy hade också en mycket speciell och unik stil som kom att influera många. Rolling Stones var mycket influerade och även Chuck Berry har hämtat en del i sin stil från Jimmy. Största likheten mellan Chuck Berry och Reed är att de båda gjorde mycket melodiska låtar. Bob Dylan har nog också lyssnat en hel del på Jimmy Reed. En bluesartist som influerats mycket av Jimmy är Juke Boy Bonner.

Det är svårt och ganska trist att analysera musik. Så varför inte gå till skivaffären och investera i lite Jimmy Reed-skivor? Det finns flera samlings-CD med Jimmy Reed. 18 greatest hits (Motown MCD09065MD) kom 1986. Den innehåller 18 väl valda låtar, bl.a.: Honest I do, Baby what you want me to do, Shame shame shame, Bright lights big city, Big boss man, Down in Virginia, Found love, Mary Mary och Caress me baby. En mycket bra CD, men med mycket dålig info på omslaget. Ljudet är också mycket bra, men man har tyvärr mixat om några låtar till stereo! Det är lite jobbigt att lyssna på, då låtarna är inspelade på endast två kanaler.

Big boss blues, Charly CD3, kom samma år och är ännu bättre tack vare fler låtar (22st) och ett bättre omslag. Här finns de flesta låtarna från Motown-CD:n. Skivan inleds med You don't have to go och går sen i kronologisk ordning fram till Shame shame shame från 1963. Ljudet är mycket bra.

Rockin' with Reed, Charly CD61 kom 1987. Den är inte lika bra som Big boss blues, men innehåller en del godbitar som Found my baby, Roll & rhumba samt Caress me baby. Ljudet är bitvis ganska medelmåttigt.

Sedan finns det en CD på Flyright, FLY CD 15, som innehåller inspelningar från Bluesway. De flesta låtarna kommer från LP:n Big boss man. Skivan har fint ljud och är ett bra exempel hur Jimmy lät efter Vee-Jay.

Den ovan nämnda japanska CD:n med I'm Jimmy Reed / Just Jimmy Reed är utgiven av Fun House Incorporated med hjälp av Blues Interactions Inc. på Vee-Jay-etiketten med nummer PCD 1405.

I USA har Vee-Jay återuppstått under det långa namnet Vee-Jay Records Limited Partnership och leds av en viss Gordon Bossin, en 30-årig veteran(!) i musik- och videobranchen. Billy Vera, en känd R&B-expert, hjälper till med återutgivning av gammalt material och en Reed-CD med 25 låtar utkom hösten -93, Speak the lyrics to me Mama Reed.

Charly har faktiskt återutgett de flesta Vee-Jay-inspelningarna med Jimmy Reed. De har gett ut minst fem LP-skivor och flera CD. Det innebär att man även gett ut låtar som Vee-Jay aldrig gav ut. Mycket av det tidigare outgivna är ganska dåligt, men det finns riktiga godbitar också.

För er som aldrig hört Jimmy Reed: köp CD:n Big boss blues!

Jimmy Reeds Vee-Jay singlar:

Låtar / Skiv-nummer / List-placering
High And Lonesome / Roll And Rhumba VJ 100 1953
Found My Baby / Jimmy's Boogie VJ 105
You Don't Have To Go / Boogie In The Dark VJ 119 /5
I'm Gonna Ruin You / Pretty Thing VJ 132
I Don't Go For That / She Don't Want Me No More VJ 153 / 12
Ain't That Loving You Baby / Baby Don't Say That No More VJ 168 / 3
Can't Stand To See You Cry / Rockin' With Reed VJ 186 / 10
I Love You Baby / My First Plea VJ 203 / 13
You Got Me Dizzy / Honey Don't Let Me Go VJ 226
Honey Where You Going / Little Rain VJ 237 / 13 / 7
The Sun Is Shining / Baby What's In Your Mind VJ 248 /12
Honest I Do / Signals Of Love VJ 253 / 4
A String To Your Heart / You're Something Else VJ 270
You Got Me Crying / Go On To School VJ 275
Down In Virginia / I Know it's a sin VJ 287 / 93 (pop)
I'm Gonna Get My Baby / Odds And Ends VJ 298 / 5
I Told You Baby / Ends And Odds VJ 304 / 19
Take Out Some Insurance / You Know I Love You VJ 314
I Wanna Be Loved / Going To New York VJ 326
Baby What You Want Me To Do / Caress Me Baby VJ 333 / 10
Found. Love / Where Can You Be VJ 347 / 16
Hush Hush / Going By The River Pt 2 VJ 357 / 18
Close Together / Laughing At The Blues VJ 373 / 12
Big Boss Man / I'm A Love You VJ 380 / 13
Bright Lights Big City / I'm Mr Luck VJ 398 / 3
Aw Shucks Hush Your Mouth / What's Wrong Baby VJ 425 / 93 (pop)
Good Lover / Tell Me You Love Me VJ 449 / 77 (pop)
I'll Change My Style / Too Much VJ 459
Let's Get Together / Oh John VJ 472
Shame Shame Shame / There'll Be A Day VJ 509 / 52 (pop)
Mary Mary / I'm Gonna Help You VJ 552
St Louis Blues / I'm Gonna Move To The Outskirts Of Town VJ 570
Wee Wee Baby / See See Rider VJ 584
Help Yourself / Heading For A Fall VJ 593
Pm Going Upside Your Head / The Devil's Shoestring Pt 2 VJ 622
I Wanna Be Loved / A New Leaf VJ 642
Left Handed. Woman / I'm The Man Down There VJ 702
When Girls Do It / Don't Think I'm Trough VJ 709

Den här artikeln är skriven under en ganska lång period för att inte riskera att få en överdos av Jimmy Reed. Artikeln hade inte varit möjlig utan hjälp från Ingvar Westergren och Tommy Löfgren. Ingvar såg till att jag kunde lyssna på nära nog alla låtar som Jimmy Reed spelat in. Tommy såg till att jag fick tillgång till gamla artiklar från bl.a. Living Blues nr 21 1975, Guitar Player Dec -76, Blues Unlimited nr 109 Aug -74 och utdrag ur boken Chicago Breakdown av Mike Rowe. Han lånade också ut kassettbanden med intervjuerna från 1972. Tack ska ni ha! Den här artikeln hade inte heller kommit till utan Steve Miller, vars LP Living in the 20th century väckte mitt Jimmy Reed-intresse. På den skivan gör han mycket jordnära versioner av I wanna be loved, Big boss man, Caress me baby och Ain't that lovin' you baby. Tack Steve!

Jimmy Reed år 2001
Sedan artikeln skrevs i Jefferson 4/1993 har den ultimata skivan för Jimmy-Reedfanatiker utkommit: The Vee Jay Years, en CD-box innehållande allt (förutom att man endast tagit med några spår från Jimmy Reed plays 12-string guitar blues, tack för det!) som Jimmy spelade in för Vee-Jay. Boxen, som innehåller 5 CD, kom ut på Charly och har skivnummer CD RED BOX 9.


Av Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. (Hemsida) Artikeln finns även på hemsidan.


This page and all contents are © 1996-2001 by Jefferson, Sweden.

All Logos by Pelle Piano. Site maintained & designed by Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Taggar: Internationella artister

Skriv ut