Primer, John #179

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

John Primer

Vill man höra tvättäkta klassisk, rå Chicago-blues är John Primer ett säkert kort. Sedan Magic Slim dog i februari 2013 är Primer en av de få kvarvarande kända Chicago-artister, som för detta arv vidare. Tillfällen att se honom här i Sverige har inte saknats: år 2012 var han till exempel med på Eslövs bluesfestival. I år framträdde han både i Mönsterås och Åmål. På den tiden han var med i Magic Slim & The Teardrops hade man också goda möjligheter att se honom (bland annat 1994 och 1995 i Åmål). Även dessförinnan, såsom gitarrist i Muddy Waters sista band. Efter 13 år med The Teardrops slog han in på solo-banan 1995 och plattor har kommit på löpande band snart sagt varje år. Han har – som gitarrist, sångare och låtskrivare - sakta men säkert byggt upp en rejäl karriär. Jag intervjuade honom på Åmåls bluesfest 2013.

Primer har till och med en autentisk bakgrund på bomullsfälten i Mississippi, fastän född så pass sent som 1945. Platsen var Camden, en liten ort ca 6 mil nordost om Jackson. Det var ett hårt liv och de hade det mycket fattigt.

Vi bodde tio vuxna och sju barn i ett litet hus. Jag fick dela bädd med fyra andra barn.

Redan i unga år fick John börja hjälpa till på bomullsfälten, så fort han kom hem från skolan. Hela familjen jobbade med att plocka bomull på fälten. John trivdes inte alls med det arbetet, och längtade efter att bli stor nog att kunna ge sig av därifrån.

Hans första musikintryck som liten grabb kom via radion därhemma och hans mormors grammofon.

Jag var bara några år gammal när jag hörde all möjlig musik på min mormors grammofon: blues, country & western, gospel och rhythm and blues. Lite senare lyssnade jag på mycket blues på min mormors grammofon. Jag gillade blues bäst. Blues var mycket populärt då. Redan när jag var så där 5 år sjöng jag mycket. Jag sjöng i kyrkor och lite varstans: blues, gospels och annat. Det fortsatte jag sen med i skolan också. Jag har alltid sjungit.

Sin första gitarr konstruerade en farbror till honom på väggen utanför huset. Han använde en ståltråd och två spikar till det. En vanlig metod för fattiga i södern! John kunde även ibland få låna en god väns gitarr att spela på. Han var ca 9 år när han började spela. Gitarr-intresset höll sedan i sig.

1963, när han var 18 år gammal, flyttade han till Bluesens Mecka, Chicago. Till West Side där, närmare bestämt. Hans mamma, styvpappa och ett antal kusiner bodde redan där sedan flera år. John hade sedan länge velat förena sig med sin mamma, och lämna det eländiga livet i Camden. En musikerbana hägrade förstås. Han började genast kolla in stadens blueshjältar på olika barer och klubbar på West Side och South Side. Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Elmore James och Magic Sam hörde till dem han tog djupast intryck av, och ville efterlikna. Sin första gitarr – en akustisk - i Chicago köpte John för 7 dollar i en pantaffär. Så småningom blev det även en utökning till en elektrisk, och han tränade för fullt med att lära sig spela blues, och även andra stilar. Det första band han kom med i som frontman hette The Maintainers.

Vi spelade blues, rhythm and blues, och soul, som var populärt då. Jag brukade även spela gitarr varje söndag på Maxwell Street ihop med Pat Rushing. Vi spelade på house parties också. Överallt där man kunde tjäna pengar!

Men att försörja sig på heltid som musiker var ännu inte att tänka på. Han hade till att börja med jobbat på en biltvätt, i Des Plaines, en bra bit utanför Chicago. Senare följde en rad andra tillfälliga dagjobb, med musiken på kvällar och helger vid sidan om – en tillvaro han delade med åtskilliga andra bluesmusiker i Chicago.

Theresa’s Lounge

Tursamt för John fick han in en fot på legendariska bluesstället Theresa’s Lounge på South Side i Chicago. Då har vi kommit fram till 1974, och John var nu en mogen man på 29 år. Han blev inbjuden att spela ihop med husbandet på Theresa’s, och kom dit för att repa en söndagskväll. Men redan samma kväll blev det bråk mellan Theresa Needham – ställets ägarinna - och bandledaren/gitarristen John Watkins. Theresa, som var en hetlevrad kvinna, var noga med att det skulle spelas ren blues där, och Watkins hade fräckheten att plöstligt spela en rocklåt. Det skulle han inte gjort! Theresa kom farande och slängde en ölburk på honom, och skrek till honom att inte spela sådan skit. Watkins blev förbannad, och stack därifrån, efter att först ha överlämnat jobbet som husbandets ledare åt John Primer.

Jag stannade där sen som bandledare i sju år, med spelningar sju kvällar i veckan. Det kunde bli fyra set på lördagar, och tre per kväll resten av veckan.

Det var ett hårt liv, men John var mycket nöjd. Han kunde nu försörja sig på heltid som bluesartist, och knöt många värdefulla kontakter, som hjälpte honom att bli etablerad. Mängder av kända bluesartister kom för att uppträda på Theresa’s – exempelvis Junior Wells, Buddy Guy, Johnny Winter, Lonnie Brooks, James Cotton, Paul Butterfield, Jimmy Johnson och Otis Rush - och husbandet backade dem alla. Stället, som låg i en källare, var litet och sunkigt, men extremt populärt, och var nästan alltid fullproppat med folk. Sammy Lawhorn spelade ofta i bandet, och var betydelsefull för John, bland annat genom att han gav honom hans första lektioner i hur man spelade med slide.

Chicago Blues All Stars

1979 hände en annan betydelsefull sak i Johns karriär: han kom med i Willie Dixon’s turnéband Chicago Blues All Stars. Han fick genom Willie lära sig en mängd klassiska blueslåtar, och Wille poängterade för honom vikten av att skriva eget låtmaterial, och att skydda det, något John lade på minnet och senare i sin karriär såg till att göra bruk av.

Jag lärde mig hur han gjorde låtar, och har haft väldig nytta av det. Men jag lärde mig genom att lyssna på många andra också: Muddy Waters, Howlin’ Wolf, Jimmy Reed … killar som dem. Inte bara genom Willie.

 

Han fick nu även för första gången komma utomlands. John, som inte hade något pass, fick med hjälp av Willie detta ordnat, och så bar det av. Första anhalten blev Mexico City, och de spelade för stora folkskaror där. John hade i den vevan turen att bli uppmärksammad av Muddy Waters. Förutom Chicago Blues All Stars ingick nämligen i ett showpaket där nere även Muddy, samt Koko Taylor, Lefty Dizz, Larry Davis och Queen Sylvia. Ett gediget paket! Tack vare att Muddy lade märke till John, fick han senare erbjudande om att bli gitarrist i Muddys band.

Muddy Waters Band

Att bli utvald till gitarrist i Muddys band toppar det mesta i John karriär. John hade redan som grabb hört Muddy på radion och grammofonen därhemma i södern, och önskat att han en gång skulle få spela ihop med denne bluesgigant på scen. Det var en av hans allra största idoler. Och nu kom denna dröm i uppfyllelse! Den åldrade Muddy lärde upp John ytterligare i att spela slide, och fungerade allmänt lite som mentor för honom; han fick värdefulla kunskaper om musikbranschen och allehanda tips. Muddy sa också åt honom att aldrig ändra sin stil för någon.

Muddy var som en far för mig. Han gav mig självförtroende på scen och betydde väldigt mycket för mig.

Detta kom sorgligt nog att bli Muddys sista band, och John var dess ledare fram till Muddys död 1983.

Magic Slim & The Teardrops

Nästa viktiga steg för John var när han kort därefter enrollerades som gitarrist till Magic Slim & the Teardrops. Han efterträdde Coleman ”Daddy Rabbitt” Pettis. John stannade kvar där i hela 13 år, med hektiskt turnerande utomlands - i princip varje år - och medverkade på de skivor, som utgavs med bandet under denna tid. En lärorik tid för John! Han trivdes mycket bra i bandet, och inte minst med Magic Slim, som var en jovialisk och humoristisk man. Magic höll honom på intet sätt tillbaka, utan lät honom få många gitarrsolon. Ibland rentav för många i Johns tycke!

Jag kunde bli arg på honom för att han tog det så lugnt, och lät mig spela så många solon.

Men han fick en massa erfarenhet på kuppen, som han senare fick stor nytta av. Magic och John hade ganska olika gitarrstilar, men passade förträffligt ihop ändå - eller kanske, tack vare. Att först ha varit med i dels Muddys band, sedan Magic Slim’s, var för John något av det bästa han kunde tänka sig.

Efter denna långa, givande träningsperiod började John bli mogen för en solokarriär. Även Magic Slim tyckte det, och uppmuntrade honom att skapa sitt eget band. John hade inte så mycket eget låtmaterial ännu, men bestämde sig för att det var dags att pröva vingarna.

John Primer cdSolokarriär

Det första skivbolag han fick kontrakt med var Atlantic, och en CD, The Real Deal utgavs på det, 1995. Han hade dock redan 1991 spelat in Poor Man Blues, på LP för Wolf Records. Magic Slim och Billy Branch medverkar på den. Den utgavs i serien Chicago Blues Session, som vol. 6. Även ett par andra plattor med John hade spelats in, innan han på allvar blev solo-artist. Plattorna har sammanlagt blivit många - 15 stycken hittills - och han har medverkat på hundratals andra.

Sedan 2008 har John ett eget skivbolag, Blues House Productions. På det har han hittills gett ut 2 plattor: All Original och Blues On Solid Ground. Han hade från början en tanke att spela in även andra artister, men har hittills avstått:

Det har bara blivit mig själv. Det lönar sig inte att spela in andra; det finns inte tillräckligt med pengar i det.

All Original blev 2010 nominerad till en Blues Award i kategorin ”Traditional Blues Album of the Year”. John blev samma år även nominerad till en Blues Award i kategorin ”Traditional Blues Male Artist of the Year”. Blues on Solid Ground, i sin tur, blev nominerad till en Blues Award i kategorin ”Acoustic Album of the Year” 2013. John blev samtidigt återigen nominerad för en Blues Award som ”Traditional Blues Male Artist of the Year”. Det går med andra ord bra för honom nu. Han har även sedan en lång följd av år turnerat intensivt över stora delar av världen. En hard working man.

Jag har jobbat hårt hela tiden, och det har gått bättre och bättre. Om man inte anstränger sig, blir inget bättre. Man måste hela tiden vara på bettet, och vara beredd att lära sig, allt vad man kan. Och man måste vara sin egen; det ger inga pengar att bara vara en sideman.

Klassisk Chicago-stil

Han har genom åren troget hållit sig till den genuina, klassiska Chicago-stilen, utan att försöka sig på några större förändringar. Han verkar uppriktigt gilla den, och till hans lycka gör ju väldigt många andra det också, särskilt i Europa, så det är väl bara att köra på.

Jag kallar min stil Mississippi Chicago. Jag lärde mig i Mississippi att spela blues, sen åkte jag till Chicago, dit bluesen förts från Mississippi och elektrifierats. Det är egentligen samma vara. Jag vill hålla mig till hard core blues; jag är ingen rock’n’roll-man. Många blandar blues med rock eller något annat, och kallar det blues, men för mig är det inte blues. Folk kan göra vad de vill, men jag bryr mig inte om det. Jag tänker fortsätta spela ren blues oavsett vilket. Mitt mål är att försöka hålla bluesen vid liv för framtiden.

Jag frågar hur många låtar han gjort under årens lopp.

Vet inte, men det är många! Om du tar Blues On Solid Ground-skivan; där har jag bara egna låtar. Och jag har egna låtar på många andra plattor. Jag älskar att skriva låtar. Framför allt är det nya texter jag gör. Själva musiken är i traditionell blues-stil. Jag ändrar lite på rytmen, eller något annat, men går sällan utanför ramarna.

Spelglädje

John är inte någon större muntergök privat precis. Han kan ge ett buttert intryck, och är känd för att vara fåordig, men på scen lever han upp! Han blir som en annan människa.

Jag älskar att stå på scen och spela - överallt, alltid. Jag får en så stark feeling av det; det känns i hela kroppen, djupt in i mitt hjärta, och den känslan vill jag dela med publiken. Det kvittar om jag är på små klubbar, med kanske bara en handfull personer; jag vill ändå ge allt, för jag brinner för det. Det är ett jobb, men inte bara ett jobb. Det är ett livs-projekt (skrattar) - mitt liv, min passion.

Fritiden

Han spelar dock inte jämt. Jag vet att han gärna fiskar på fritiden.

Ja, jag älskar att fiska! Det gör jag så ofta jag kan. Men jag gillar att jaga också. Fiske och jakt är mina största hobbies.

Jag frågar om han har några barn, och får ett jakande svar. När jag frågar hur många, svarar han bara: ”Jag vet inte”. Vet han verkligen inte det? Jag vill inte pressa honom på den punkten, och John är trött; han ska snart spela, så det är dags att avsluta intervjun.

På scen lite senare, på Kulturmagasinet i Åmål, i duo med Nisse Thorbjørn, där han spelar akustisk gitarr och Nisse munspel, piggnar han till ju mer han spelar och sjunger. En riktig vitamininjektion för honom detta, tycks det som. Han och Nisse eggar varann till stordåd, och publiken jublar. Efter giget bär det av till Köpenhamn, och sedan vidare till Holland, Tyskland, Belgien, Irland, och något land till, som John inte på rak arm kommer ihåg. Vi lär få se honom i Sverige igen framöver.

 

Hemsida: www.johnprimerblues.com

Diskografi

Poor Man Blues (1991, Wolf)

Stuff You Got to Watch (1992, Earwig Music)

Blues Behind Closed Doors (1992, Wolf rec.)

Cold Blooded Blues Man (1993, Wolf rec.)

Easy Baby (1994, Wolf rec.)

The Real Deal (1995, Code Blue/Atlantic rec.)

Keep on Lovin’ the Blues (1997, Code Blue/Atlantic rec.)

It’s a Blues Life (1998, Wolf rec.)

Knocking on Your Door (2000, Telarc rec.)

Blue Steel: a Tribute to Elmore James (2003, Wolf rec.)

All Original (2008, Blues House Productions)

Mississippi Heat: Let’s Live It Up! (2010, Delmark rec.)

Call Me John Primer (2010, Wolf rec.)

Blues On Solid Ground (2012, Blues House Productions)

Knockin’ Around These Blues, ihop med Bob Corritore (2013, Delta Grove Music)

DVD

Live at B.L.U.E.S (2005, Becker Booking & Production)

Taggar: Internationella artister

Skriv ut