1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

Bobby Parker

Bobby Parker Photo: Kjell Wikström
Photo: Kjell Wikström

 

En stor liten bluesman

En av de intressantare bluesartisterna som gästat Sverige under de senaste åren är den Washingtonbaserade sångaren och gitarristen Bobby Parker. Parker uppträdde på årets bluesfestival i Mönsterås och i samband med det fick jag möjlighet att göra en intervju med denne skicklige artist, som trots sitt stora kunnande nog ändå är relativt okänd för många bluesvänner.

I Living Blues nr 92 (
1990) finns en intervju med Parker, men bortsett från det är det väldigt lite som har skrivits om honom, trots att han är en artist som påverkat såväl John Lennon som Carlos Santana. I intervjun i Living Blues tonar bilden fram av en lite skygg man som har svårt att minnas detaljer från sin artistkarriär och som ofta svarar fåordigt på frågor. Detta satt givetvis i bakhuvudet på mig innan min intervju, och jag var förberedd på en ganska svår uppgift. Dessbättre visade sig mina farhågor inte stämma alls. Bobby Parker var väldigt tillmötesgående och berättade villigt och glatt om sitt liv och olika episoder från sitt artistliv, och han brast ofta ut i spontan sång under intervjun.

Många gånger kom han också in på helt andra saker än vad frågan gällt. En sak stämde dock från intervjun i Living Blues: Bobby ville absolut inte att hans ålder ska publiceras och det var en sak som jag fick lova honom att inte göra. Han menar att vi lever i ett åldersfixerat samhälle med diskriminering av äldre som följd, och att publicerandet av hans ålder kan medföra att han får färre spelningar. En lite udda synpunkt kanske, men Bobby verkar definitivt inte vara någon ”kuf”, och hur det nu än är med hans ålder (som ju verkligen inte är någon svår uppgift att få fram för den som är intresserad) så ger han fortfarande ett mycket vitalt intryck, både på och utanför scenen.
Robert ”Bobby” Lee Parker är född i Lafayette, Louisiana och växte upp i en mycket musikalisk familj.

Kan du börja med att berätta lite om din familj och din uppväxt.
W
ell, min far spelade zydeco – dragspel – och han var en fantastisk organist. Men han var bara en amatörmusiker, han tjänade inga pengar på det. Han var affärsman till yrket. Min mor var gospelsångerska och hon sjöng i olika körer och grupper. Jag tror att det var från min mamma och pappa som jag fick min inspiration och entusiasm för musik. Vi var en familj som sjöng mycket tillsammans. På söndagarna var det endera blues eller gospel… (skratt).När jag var sju–åtta år flyttade min familj till Kalifornien, kanske det var för att komma bort från Södern och få chansen till en bättre tillvaro.

Kommer du ihåg några musiker som du brukade lyssna på och som du påverkades av?
Jag var influerad av T-Bone Walker, Lowell Fulson… Den första låten som jag lärde mig spela var Reconsider Baby… ”So long …I hate to see you go” (sjunger)… Jag var tolv år och brukade gå runt och sälja tidningar för att tjäna lite pengar. Men ofta när jag knackade på dörren hemma hos folk sa dom: ”nja, inte just nu, senare kanske”, så jag tänkte att det måste finnas ett bättre sätt att tjäna pengar. Så jag köpte en gitarr längre ner på gatan och lärde mig spela den låten (Reconsider Baby), inga andra låtar förutom den. Sen skickade jag en anmälan till en talangshow på Club Oasis i Los Angeles. Jag ställde upp i tävlingen och vann den sex veckor i rad med Reconsider Baby! Och det var den enda låt jag kunde!

Hade du precis lärt att spela gitarr vid den tidpunkten?
Jag höll på att lära mig. Gitarren var stor och tung och jag var liten – well, jag är fortfarande liten – men det var rätt tidpunkt för att lära sig spela. Jag började snart att spela i doo wop-grupper i skolan. [Några av de som han spelade tillsammans med var Don ”Sugarcane” Harris och Dewey Terry, som senare blev kända under namnet Don & Dewey]. Efter ett tag kom jag med i Otis Williams and the Charms och började turnera med dom.

Vilket år var det?
Åh, det var längesen, på 50-talet nån gång. Otis Williams and the Charms upptäckte mig faktiskt på en talangtävling i skolan. Gruppen var där och letade efter nya talanger. Dom sa: ”Bobby, kom så går vi backstage och pratar lite. Vi är Otis Williams and the Charms. Skulle du vilja turnera med oss?” På den tiden var jag väldigt ängslig för att gå till skolan, för det fanns gäng överallt som slogs. Jag och min familj bodde i ett område som heter Compton i Los Angeles, inte så långt från Central Avenue. Det var hårda kvarter. Jag ville inte få stryk varje dag så jag sa: ”Javisst, ni kommer precis i rättan tid!”. ”Vi måste få dina föräldrars tillåtelse först”, sa dom. ”Dom går aldrig med på det”, sa jag. ”Dom vill att jag ska gå i skolan – och få stryk”.

Otis Williams and the Charms stannade ungefär en vecka i stan och under den tiden funderade jag på om jag skulle hänga med dom eller inte. Efter en veckas funderande beslutade jag att följa med. Jag stack utan att mina föräldrar visste nåt. Dom trodde att jag gått till skolan som vanligt, för jag hade tagit med mig mina skolböcker på morgonen. Sen plötsligt sitter jag i en turnébuss med Otis Williams and the Charms ute på en fyra-, fem-, sexveckorsturné. Mina föräldrar saknade mig och oroade sig nästan till döds, så jag fick vår manager – vi var i Cincinatti, Ohio hos King/Federal Records; Otis Williams and the Charms hade skivkontrakt med bolaget – att ringa mina föräldrar och säga att Robert Jr mår bra och att han spelar musik med Otis Williams and the Charms. ”Men vi vill att han ska gå i skolan”, sa mina föräldrar. ”Nej, han är rädd för att gå i skolan”. Så det var starten på min karriär.

Doo wop var populärt då och det var lätt att lära sig. Jag spelade gitarr och jag fick också sjunga några låtar i Otis Williams and the Charms. Vi var fem stycken i gruppen. Jag stannade i gruppen ungefär ett och ett halvt år. Det var den första framgångsrika gruppen jag var med i. Vi turnerade över hela USA, vi var i Kanada och så vidare. När vi spelade på Apollo Theater i New York träffade jag för första gången Bo Diddley. Jag ville egentligen spela blues för jag var lite för ”funky” för doo wop. Bo Diddley och jag talades vid och han hade också representanter från Chess/Checker Records med sig, Leonard Chess och Phil Chess, och dom sa: ”Du låter som om du egentligen vill spela blues” och jag svarade: ”Visst vill jag spela blues”. ”Kom med Bo, han vill att du spelar gitarr med honom”.Jag spelade sen med Bo Diddley i tre–fyra år. Vi spelade överallt. Vi var med på Ed Sullivan Show; det var en stor TV-show [framträdandet ägde rum 20 november 1955], och vi spelade på Apollo många gånger. Bo var en verkligt jordnära och humoristisk kille. Han spelade ”hambone-lick” på sin gitarr… ”da-dick-dick-da” (härmar gitarrljudet) och jag spelade solona. Vi var bara fyra i gruppen: en trummis [Clifton James eller Frank Kirkland], en kille som spelade maracas och sjöng lite [Jerome Green], en basist [James Bradford] och jag på gitarr. Plus Bo Diddley förstås. Vi var verkligt heta. Vad han (Bo) egentligen gjorde var väldigt nytt för världen. Ingen hade hört nåt liknande tidigare. Jag brukar lovorda honom för det.

När det gäller Bobby Parkers eventuella medverkan på skivinspelningar med Bo Diddley finns något motstridiga uppgifter. I biografin ”Bo Diddley – Living Legend” anges att Bobby spelade gitarr på I’m Looking For A Woman och Diddy Wah Diddy, men i Bo Diddley-diskografin anges Jody Williams som gitarrist. Bobby hävdar dock att han spelade in en hel del låtar tillsammans med Bo Diddley…
Vi spelade in dussintals med spår utan sång på. Bo lade på sin sång på några av dom. Vi jammade och spelade och lämnade plats öppen för sång. Några låtar kom ut med Wolf (Howlin’ Wolf) på sång , och på en del andra spår var det andra bluesartister som sjöng – du vet, det var dussintals såna spår. [Uppgiften om att Bobby spelat gitarr på låtar som kommit ut med Howlin’ Wolf är inte dokumenterad]. Så det var intressant för mig. På den tiden var inte teknologin så avancerad, man hade kanske två spår som man kunde kopiera, men sen började det att bli svagare. Man kunde kanske spela över det två eller tre gånger. Men det var effektivt!

Efter perioden med Bo Diddley började jag spela med Paul ”Hucklebuck” (Williams). Det var ett storband med 16–18 personer i orkestern. Dom spelade bakom alla shower som var heta för året – shower som kom från New York och som hade dom största showartisterna som var populära 1956, -57 och -58: Clyde McPhatter, Chuck Berry, Fats Domino, Frankie Avalon – alla som var heta. Ibland när Fats Domino inte hade någon basist med sig hoppade jag in och spelade bas med honom. Fats hade en äldre kille som spelade ståbas, men ibland var han sjuk och då spelade jag i stället – men jag spelade Fender elbas, jag är ju gitarrist. Det gick jättebra och jag spelade med Fats då och då sex–åtta månader om året. Det var väldigt kul. Fats Domino är också en viktig musikalisk influens för mig. Jag gillar hans stil och musik väldigt mycket. Samtidigt spelade jag vidare med ”Hucklebucks” storband. Bandet lät som Count Basie. Det var ett maffigt sound. Alla var skickliga musiker… alla dessa jazzmusiker, Clifford Brown och såna jazzkillar… dom var så bra men dom måste ha spelningar, så dom spelade blues i storband för att kunna försörja sig. Du vet, jag älskar även jazz. Vi använde oss av skriven musik, för på den tiden hade inte sångartisterna egna band.

Vi spelade med LaVern Baker och en cool snubbe med plommonstop – han var den förste ”James Brown”, det var på 50-talet – snacka om att dansa! Hans namn var Harold Cromer. Han var också en M.C. [Master of Ceremonies – en slags artistpresentatör]. Det var av honom James Brown lärde sig att dansa. Och av Jackie Wilson också. Det var av dessa båda som James Brown fick sin inspiration.

Jag har läst att det är Little Willie John som har influerat dig allra mest som sångare…
Ja, vi var nära vänner, nästan som bröder.

Uppträdde ni tillsammans?
Hela tiden. Paul ”Hucklebucks” band var från Detroit, Michigan och det var Little Willie John också. Oj, han var het! Han gjorde succé över en natt. Han spelade med ”Hucklebuck” men sen ville en massa andra ha honom. Vi kunde inte behålla honom så Paul ”Hucklebuck” sa till mig: ”Bobby, du kan sjunga som Little Willie John. Du sjunger ju på showerna med honom och har likadan röst”. Jag lät verkligen som honom och han var min influens som sångare. Ibland brukade jag sjunga bakom scenen med ridån nere innan Little Willie John gick ut på scenen. Alla i publiken trodde att det var han som sjöng medan ridån var nere. Han och jag var unga killar, och vi var goda vänner. Little Willie influerade en mängd olika artister, inga bara mig. Han influerade Bobby ”Blue” Bland, Sam & DaveHold On I’m Coming… och miljoner andra inspirerades av hans sång. Han var en otrolig sångare! Little Willie var en liten kille, men väldigt hetlevrad. Han tog inte skit från någon. Du vet, små killar som han och jag får alltid en massa öknamn. Han råkade i stora svårigheter, det var något som hände, jag vet inte vad det var. Men hursomhelst hamnade han i fängelse, och det var slutet…

Ja, han dog väl i fängelset. Var det inte lunginflammation han fick?
Ja, det var kallt där och han fick andningsproblem.

När spelade du in Blues Get Off My Shoulder?
Blues Get Off My Shoulder spelade jag in med Paul ”Hucklebucks” band i Chicago för Vee-Jay 1956 eller -57. Det var längesen! Även den andra låten…”You don’t look like a movie star. Baby, you’ve got what it takes” (sjunger)… Jag vet inte om du kommer ihåg den låten? Marv Johnson

Jodå, den var en hit för honom på Motown.
Ja, det var min låt. Den låg på andra sidan av Blues Get Off My Shoulder – den var en storsäljare för mig. Båda låtarna brukade spelas på jukeboxarna i hela landet. Marv Johnson, som låg på Motown, plockade upp låten (You’ve Got What It Takes) och fick en stor hit med den. Dom (Motown) hade stora resurser att lägga på marknadsföring, mer än vad jag hade bakom mig.

Fick du några pengar för låten?
Väldigt lite. Motown var jättestort, medan jag var på Vee-Jay, som var ett litet bolag – ett bluebolag med artister som Jimmy Reed, så det var svårt…

Blues Get Off My Shoulder/You’ve Got What It Takes är ju din enda officiella singel på Vee-Jay, men spelade du in fler låtar där som inte kom ut?
Vi spelade in många låtar med mig och Paul ”Hucklebucks” storband på 50-talet, men dom släpptes inte på skiva. Vi spelade mycket på Apollo. Jag skulle vilja påstå att Apollo på den tiden var ett ställe för det svarta samhället. Vi hade inget annat än ”tobacco warehouses” i South Carolina, Florida och såna platser. Det var enorma ställen där artister som Sonny Boy Williamson, Guitar Slim och T-Bone Walker spelade. Det var många människor som kom dit för att lyssna. Sen kom vi till dom stora städerna, där till exempel Chuck Berry spelade på dom stora showerna med Paul ”Hucklebuck”. Och det var vi som bröt rasbarriären – alla gillade Chuck Berry. Ungdomarna blev som galna om dom inte kom in på showerna för att se Fats Domino och Chuck Berry. Så arrangörerna började att släppa in alla (både svarta och vita). Fast dom separerade ungdomarna – dom vita fick vara nere och dom svarta uppe. Vi var med och startade den processen, det är historia…

Sen flyttade du till Washington. Var det före eller efter perioden med Paul ”Hucklebuck”?
Well, som jag sa, det var en rad teatrar – precis som Apollo Theater i New York – med svarta shower. Det fanns väl en 12–15 andra såna teatrar utspridda i USA. Washington hade en teater som hette Howard Theater, Regal Theater fanns i Chicago… jag kommer inte ihåg alla namnen på teatrarna. Vi hade en ”circuit” där vi kunde göra alla showerna tills nästa show kom. Det gick väldigt bra – tills James Brown kom! Han var den största grejen i världen! Han kom och gjorde sin show med Maceo Parker – jag menar, det beatet var oemotståndligt! Om nån bokade en show en vecka, två veckor eller en månad efter att James Brown varit där, dök inte en kotte upp. Så över hela USA fick dom svarta teatrarna slå igen. Folket i gettot hade inte pengar efter att James Brown varit där (i deras hemstad) – oh, han var den hetaste killen dom sett!

Blev det dyrare att gå på showerna?
Exakt. Det blev för dyrt, för när James Brown kom, kom tusentals (för att titta) och att boka en show efter att han varit där innebar att ingen skulle komma på tre–fyra veckor. Efter en månad, kanske sex veckor, började folk att gå ut igen. Så jag menar, teatrarna kunde inte bedriva verksamheten på det sättet. James Brown var den störste – alla började kopiera hans stil.

Spelade ni på Howard Theater i Washington också, eftersom du stannade i Washington?
Jag kom till Washington…[Bobby flyttade dit 1961]… Paul ”Hucklebucks” storband kom till Howard Theater från New York, Apollo Theater. Det var T-Bone Walker, Big Joe Turner, Ruth Brown och jag tror det var Redd Foxx [en känd komiker] som var med. Alla showerna på den tiden hade komiker som uppträdde innan bluesstjärnorna spelade. Det var inga renodlade bluesshower. Det var komikerna som presenterade resten av artisterna, till exempel Big Joe Turner, Ruth Brown och T-Bone Walker. Showerna började med att det var nedsläckt i salongen. Sen satte man ljus på draperiet på scenen – det skimrade som diamanter – och sen kom ett mikrofonstativ upp ur golvet och alla skrek ”yeah!”. Dom hade mikrofoner i golvet på grund av steppdansarna. När mikrofonen kommit upp ur golvet var det dags för showen att sätta igång.

Var det populärt med steppdansare?
Oh ja, Cab Calloway och såna killar var rena dynamiten på den tiden.

Var T-Bone Walker din största influens som gitarrist?
Jag skulle vilja säga T-Bone och Lowell Fulson. När det gäller Fulson var det främst på grund av Reconsider Baby. Dom två var mina största influenser. T-Bone var en liten kille som hade sin stora Gibson-gitarr i en rak vinkel ut från bröstet, med gitarrkroppens inbuktning rakt över bröstkorgen. På den tiden hade T-Bone en slags uppassare som gick runt med en handduk över armen och passade upp honom. Det var en stor kille som antagligen också fungerade som livvakt åt T-Bone.

T-Bone hade väl magproblem redan då…
Ja, han hade magsår först. Han älskade att dricka. Jag tror att han drack scotch [skottsk whisky] och mjölk. Han drack mycket mjölk, antagligen för att kyla ner magen. Jag tror att han fick cancer till slut av magsåret. Det tog kål på honom. Men han var en nyskapare. Han startade hela den här ”picking” [single string]-tekniken. I själva verket lät alla (gitarrister) som T-Bone Walker på den tiden, i slutet av 40-talet och på 50-talet. Lowell Fulson var en kopia.

Hur kom det sig att du fick skivkontrakt med V-Tone, där du spelade in Watch Your Step?
Well, när jag kom till Howard Theater – jag hade spelat med alla dom här killarna i sju–åtta år – sa jag till mig själv att jag måste försöka stå på egna ben. Jag var ung; jag måste ha varit 22–23 år. Jag hade en egen del i showerna där jag sjöng och spelade som frontman, och publiken brukade bli alldeles vild då. Småtjejer och kvinnor var som galna; du vet, det var kanske 500 som ville komma backstage. Folk övertygade mig om att jag skulle stanna i Washington. Jag visste först inte vad jag skulle göra. Showen skulle gå vidare från D.C. (Washington) till Regal Theater i Chicago. Folk sa till mig att jag skulle lyckas på egen hand om jag stannade, så ja sa lite tvekande till ”Hucklebuck”: ”Paul, ni kan åka vidare till Chicago” – det här var en fredag eller lördag kväll – ”när showen börjar nästa torsdag på Regal så kommer jag till repetitionen”. Men det blev inte så och resten är historia. Det sårade honom (”Hucklebuck”) för han var som en far för mig, och han var en väldigt trevlig kille. Så dom var tvungna att hitta en ny gitarrist.

Fick du ihop ett eget band i Washington?
Ja, jag fick namnen på olika musiker och deras adresser. Det tog inte lång tid att få ihop ett band. Jag hoppade av från Howard Theater efter den där sista spelningen och fick sen ett engagemang på en stor bar som hette Flamingo Bar, längre ner på gatan Det var ett bluesställe men dom hade aldrig hört en blueskille som mig, för dom andra försökte spela blues men jag kom direkt från Paul ”Hucklebucks” storband och jag kunde dra publik till stället… Det var så jag kom igång (i Washington).

Fanns det många musiker i Washington på den tiden?
Ja, det var riktiga glansdagar för musiker då, vilket det inte är idag. Man har inga ställen att jamma på nu för tiden. Vi träffas inte längre för att jamma, ha kul och vara vänner. Alla är så avundsjuka; det är ”American Idol-stilen” med knivhugg i ryggen som gäller nu. Det är för mycket – överdrivet helt enkelt! Tidigare fanns det inte så många artister. Alla ville bli kända, men man var tvungen att kvalificera sig för att bli det, och det tog lång tid.

Hur var blueslivet i Washington när du kom dit?
Det fanns tio klubbar i varje kvarter! Det var häpnadsväckande. Och gatorna var 20 miles långa [drygt tre mil]. Det var likadant som i New York; det var därför jag gillade Washington, för jag var så van livet i New York tillsammans med Paul ”Hucklebucks” band.

Hade inte bluesens popularitet börjat dala när du kom till Washington?
Nej, det var fortfarande en guldålder för bluesen. Efter att jag varit i Washington i två, tre, fyra år var jag het som en fyrverkeripjäs; jag hade ett band och hade spelningar på olika klubbar och jag var den ende artisten (i Washington) som hade en egen stil. Vem tror du att jag mötte då? – Mick Fleetwood från Fleetwood Mac! Han följde efter mig: ”Var är Bobby Parker?” Jag brukade göra en del James Brown-låtar – alla var tvungna att göra det för att få spelningar – men dom sista seten (på en spelning) brukade jag spela blues, mina egna låtar. Och klubbarna var fullpackade med folk. Så Mick Fleetwood hörde talas om den här killen, som var jag, och Fleetwood Mac, med Peter Green och dom andra killarna, kunde inte resa från England till USA om inte ett band från USA samtidigt kom till England. Dom var tvungna att göra ett artistutbyte; det hade med skatter att göra.

Så jag åkte till England och Fleetwood Mac åkte över till USA [turnén i England var ca 1968–69]. När jag kom till London åkte jag till (Royal) Albert Hall där Hendrix och Clapton och många andra spelat… Jag mötte alla. Alla! Dom hade många som hjälpte dom, och backade upp dom, men jag hade bara kommit på grund av Mick Fleetwood och Peter Green. Det som jag inte gillade med deras [Parker syftar på engelska rockartister] shower var att dom slog sönder sina gitarrer. Dom satte eld på sina gitarrer, och det var helt galet! Jag gjorde inte sånt, jag var lugnare och spelade på ungefär samma sätt som jag gör nu. Dom var mer psykedeliska och agerade vildare; dom hade sett Hendrix göra det och ville väl apa efter.

 

Bobby Parker Photo: Branko Madunic
Photo: Branko Madunic

 

Det var väl efter att du kommit ut med Watch Your Step. Var det den låten som gjorde att Fleetwood Mac kände till dig?
Låten spelades in 1960 och gavs ut 1961 på V-Tone Records. Den här killen från Philadelphia… jag kan inte komma på hans namn… Hur ska jag säga det; han var inte hederlig [Parker syftar förmodligen på V-Tones ägare Lenny Caulwell, som enligt uppgift i Living Blues-intervjun inte ska ha betalat honom något för låten]. Jag skrev låten, Watch Your Step, och alla i hela världen hörde sen det licket (härmar signaturlicket). Det var bisarrt; Santana, Jimmy Page, Allman Brothers och alla som spelade blues i Europa hörde det. Licket skapade den brittiska revolutionen! Dom splittrade upp licket och använde det i andra låtar.

Beatles använde väl också licket i nån av sina låtar?!
Visst gjorde dom det! När Beatles använde det spreds det ännu mer. [Gitarrlicket från Watch Your Step kan faktiskt höras på både I Feel Fine och Day Tripper]. Jag fick licket från Dizzy Gillespies Manteca (härmar rytmen). Det är synkoperad rytm.

När du var i England spelade du ju också in låtar för Blue Horizon, men det var inte många som kom ut på platta… Dom gav ut It’s Hard, But It’s Fair… ungefär tre–fyra låtar. Jag spelade in kanske totalt fem–sex låtar, så det var inte tillräcklig för ett helt album.

På 60-talet gjorde också Bobby Parker en del inspelningar hemma i Washington, som dock aldrig kom ut på skiva…
Jag spelade in många låtar som inte släpptes på ett skivbolag som hette DC Records. Det var en kvinna, Miss Clayborn [Lillian Clayborn], som ägde bolaget. Hon var en mycket trevlig kvinna som gav många artister chansen att spela in skivor. En av låtarna som jag spelade in skickades till Wilson Picketts bolag – dom försökte få mig till det bolaget . Låten hette It’s Too Late, och efter tre–fyra månader gav dom min låt till Wilson Pickett och den kom ut på hans platta [It’s Too Late ligger på en lp med samma namn från 1963 på skivbolaget Double L]. Det fick oss att hoppa av från samarbetet. Deras agerande stängde mig ute från royaltyrättigheter etcetera. Det var tråkigt.

Fick du inga pengar alls för låten?
Nej. Jag kommer att spela in den igen, för den tillhör mig och jag har copyright på den. Det är en bra låt, men det är så mycket som inträffar och musikbranschen har så många pirater.

Det var inte förrän på 90-talet som Bobby fick ett skivkontrakt igen som gjorde att han åter fick ut plattor. Det var skivbolaget Black Top som tog sig an honom och resultatet av samarbetet blev de två albumen Bent Out Of Shape från 1993 och Shine Me Up från 1995.
Black Top-cirkusen turnerade över hela landet: New York, New Jersey, Kalifornien – San Fransisco Blues Festival – och hundratals andra ställen. Det var väldigt bra men Black Top gick till slut omkull, och dom försökte blåsa mig på pengar, låträttigheter och så vidare. Men jag gav aldrig upp mina låträttigheter. Mina låtar och min musik är mina BMI-rättigheter [BMI är den amerikanska motsvarigheten till svenska STIM]. Jag ger aldrig bort mina rättigheter till mina låtar! Jag hade egentligen ett kontrakt på tre album med Black Top, men eftersom jag inte ville ge upp mina låträttigheter så sparkade dom mig, eller rättare sagt dom bröt kontakten med mig. Men det finns många låtar som jag spelat in för Black Top som inte kommit ut på skiva. Black Top lärde mig mycket om hur skivbranschen fungerar. Det är därför jag vill ge ut skivor på egen hand. Så nu har jag mitt eget skivbolag – Blues Night – min egen studio, och det är en ny situation.

Planerar du att spela in ett nytt album och ge ut det på Blues Night?
Ja, jag har redan gjort åtta låtar av tolv till albumet. När jag kommer tillbaka (till USA) räknar jag med att göra klart resten. Jag hoppas få den klar inom ett par månader Jag har redan lagt på rytminstrumenten. Sen återstår att lägga på blås och kanske munspel på några låtar, plus mixningen förstås. Jag har folk som ska hjälpa mig att distribuera plattan. Jag har kontakt med flera olika distributörer. Så vi får se vad som händer. Jag kommer i alla fall inte att skriva på några nya skivkontrakt!

Tänker du ha andra artister än dig själv på bolaget?
Mm… bara mig själv. Det kan bli andra artister också (senare). Memphis Gold och jag har arbetat tillsammans. Jag har faktiskt hjälpt honom att arrangera hans material i studion. Han är en bra kille.

Känner du Charlie Sayles? Han bor väl fortfarande i Washington?
Yeah, Charlie. Vi spelar tillsammans ibland. Han är en bra munspelare. Han har en del problem, men han är en bra kille.

Hur är dagens bluesscen i Washington?
Jag vet inte om du känner till att bluesen har många fack. Gitarrblues, som jag spelar, är för den vita publiken. Sen finns ”the chitlin’ circuit” för den svarta publiken, som inte är gitarrbaserad blues. Det låter mera som…

.... soulblues, Southern soul… J
a, soulblues är vad dom flesta svarta gillar. Det spelas på ”the chitlin’ cicuit”. Jag vet inte varför dom inte tycker om gitarrbaserad blues, för det var dom svarta som ursprungligen spelade gitarrblues på 20-talet eller ännu tidigare. Men deras smak har förändrats. Men det är ändå många svarta som gillar min musik.

Men det är mest vita som är på klubbarna…
Ja, till största delen är det så. För att lyckas måste du vara internationell. Så jag måste spela mycket utanför D.C., där jag bor. Jag turnerar över hela världen och kan på så sätt försörja mig.

Har du vid något tillfälle under din karriär haft ett ”vanligt” arbete vid sidan av musiken för att kunna försörja dig?
Det har varit tillfällen då jag varit tvungen att ta vissa jobb – och det var inte lätt – budbärare och liknande, men nu har jag inget jobb vid sidan av musiken.

Det var väl rätt svåra tider för bluesen under 70-talet och en bit i på 80-talet…
Ja, det kan man nog säga. Jag tror att det berodde mycket på Motowns framgångar. Motown, Motown, Motown… det var allt man hörde! Vem som var het växlade från månad till månad. Det var den svarta ”circuiten” – inte långlivad blues som jag gör.

Bobby Parker har sitt eget band hemma i Washington som han spelar med på klubbarna där, och som han även turnerar med ibland. På konserten i Mönsterås hade han dock, bortsett från basisten, ett svenskt kompband med Calle Engström i spetsen bakom sig på scenen.
Mitt band hemma i Washington har samma namn som mitt skivbolag: The Blues Night Band. Ibland är det bara Bobby Parker Band. Det är sex eller sju personer i bandet. Det är ett väldigt bra band, där det känns att vi är på samma nivå. Det är precis som med bandet som kompade mig här (på Bluesfestivalen Mönsterås). Dom killarna var rena dynamiten! Jag visade dom hur jag ville ha det, precis som med min egen grupp, och det funkade jättebra.

Du är ju god vän med Carlos Santana, som också spelat in Watch Your Step [låten finns på albumet Havana Moon från 1983]. Hur mötte du honom?
Paul ”Hucklebucks” band åkte till Mexiko. Det var en stor show med T-Bone Walker, jag, Ruth Brown, Big Joe Turner… Santana var bara en yngling, kanske 17–18 år, men han såg showen och blev alldeles till sig över det som jag gjorde. Vi blev vänner och började brevväxla. Han började spela in sina låtar och… oh, han blev stor över en natt, medan jag fortfarande harvar på som bluesartist (skratt). Men bortsett från det faktum att vi (bluesartister) inte har samma ekonomiska möjligheter som andra artister, så gör vi något som har originalitet.

Håller du fortfarande kontakt med Santana?
Ja, det gör jag. Jag spelade i London för tre veckor sen… under samma turné var vi i Dubai, Bahrain, Saudiarabien; 12–13 städer där vi hade bluesshower. Alla showerna var på amerikanska militärförläggningar, så vi hade ett starkt skydd där vi var… Jo, som jag sa: för tre veckor sen när jag var i London var Santana där, på Wembley Stadium, och sista kvällen som vi (jag) spelade där – det var på ett stort ställe med kanske 3–4 000 människor– försökte vi få dit Santana för att spela med oss efter hans konsert. Det var kanske klockan tre på natten, men det gick inte. Men jag talade med honom på telefon.

Är du gift och har barn?
Jag har varit gift, men det är svårt att hålla samman familjen när jag är borta så mycket. Men jag och min fru, eller exfru kanske man ska säga, håller fortfarande ihop på sätt och vis. Hon har sitt liv och jag mitt, men vi trivs bra tillsammans. Jag har en son som spelar gitarr och bas, precis som jag. Han är 31–32 år och en bra gitarrist. Han bor nånstans nere i Louisiana. Han gillar också annat utöver musik; film, manus och sånt. Jag tror att han försöker bli nåt inom det. Jag har också en dotter; jag tror hon är sjuksköterska eller nåt liknande. Det är tyvärr väldigt svårt att hålla kontakten med dom.

Bobby Parkers hemsida är www.bobbyparkerblues.com

Text Kjell Wikström / Foto: Branko Madunic och Kjell Wikström Jefferson #149

Taggar: Internationella artister

Skriv ut