Ur Jeffersons gömmor 6 / Son House

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 0.00 (0 Votes)

SON HOUSE

 

Son House

En av de sista

 

Inte kunde väl Eddie James House Sr. och dennes fru Maggie ana när de fick sitt andra barn den 21 mars 1902 att denna tilldragelse skulle av­handlas i Jefferson 81 år senare. Nu blir det så i alla fall och för att klara av ytterligare nöd­vändiga formalia bör nämnas att platsen för stor­kens visit var en farm i Coahoma County, alldeles utanför Lyon, en liten småstad i närheten av Clarksdale, Mississippi. När grabben slog upp si­na bruna hade han redan en broder, Rathel, och skulle sedan få en till, Lee Jackson. Rathel dog rätt ung men Lee levde och lärde sig spela lite gitarr till husbehov senare i livet.

 

Vi hoppar över de första åren när grabbens musik­utövning mest bestod av joller och diverse miss­ljud och följer honom istället från den dag han följde sin mamma, som separerat från Sr., till Tallulah, som är ett mindre ställe tvärsöver flo­den från Vicksburg sett i Louisiana. Han var då ca 7-8 år gammal. Här fick han lite utbildning och lärde sig läsa och skriva samt fick en hel del kunskap om den Heliga skriftens innehåll, fattas bara annat med en sådan religiös mor. Han började sjunga i kyrkokören som så många andra svarta ungar och blev vid 15 års ålder t o m pre­dikant i en baptistkyrka.

På vardagarna gick det förstås inte an att bara gå omkring och vara gudfruktig, närå grabben fick allt hjälpa till lite med försörjningen också. "Ett tag höll jag på och samlade mossa nere i Algiers, Louisiana. Det var 1917 till ungefär -20 Jag var inte stor nog för att ta ett tungt jobb.

så jag samlade sån där grå mossa från träden. Gjorde ungefär som de gör med bomull. Gjorde ba­lar av det och sen iväg med båt och de gjorde ma­drasser och liknande av det sen."

Vid denna tid kan man knappast påstå att det hade väckts något intresse för blues hos Son, nej sna­rare tvärtom. "Jag spelade inte gitarr då. Jag? var en kyrkans man. (Jag) växte upp i kyrkan oh trodde inte på något annat och jag blev alltid arg när jag såg en man med gitarr som sjöng blues och sånt. Jag växte inte upp med det. Jag växte upp med att sjunga i körer. Det var allt jag trodde på, då."

Maggie dog och Son kände sig ensam i Louisiana, utan släkt och vänner, så han reste tillbaka till Lyon 1922. I Lyon hade hans pappa hållit på i fle­ra år och lirat i ett brassband tillsammans med Sons sju farbröder på lördagskvällarna. Sr hade tidigare varit kyrkligt lagd, men hade nu lämnat det övernaturliga för att ha lite roligt här på jorden. Senare återvände han till kyrkan, lade av med whiskeyn och blev församlingsarbetare.

Son stannade inte hos sin pappa, han hade allde­les för mycket myror i baken för det. "Jag var rastlös och brukade inte stanna någon längre tid på något ställe. Jag ville vara på ständigt resan­de fot. Fast jag brukade inte ge mig allt för långt hemifrån. Jag stack upp till trakterna kring Memphis, över till Arkansas tillbaka igen genom Louisiana till Mississippi. Jag försörjde mig då genom att jobba på bomullsfälten."

Son lär ha gift sig vid 18 års ålder med 32-åriga Carrie Martin, alltså ca 1920. Andra uppgifter sä­ger att året bör ha varit 1924. Sedan gav han sig av tillsammans med frugan, en kompis och dennes fru samt deras två barn till Louisiana, närmare bestämt i närheten av Lake Providence, för att under två års tid hålla på med boskapsuppfödning.

Sons erfarenheter av tiden där nere får han be­rätta själv: "Lönerna var låga... well, folk led en del under de här åren. På en del platser var det väl lite bättre än på andra, men de klarade sig för det mesta. Husen var dåliga. Däremot fick de rikligt med enkel föda, men de fick aldrig tillräckligt med pengar för att klara sig speci­ellt bra."

"När de betalt av för maten de fått under året så brukade det bli ett netto på 40 eller 50 dollar för ett helt år, och de var nöjda med det. Ett helt års arbete: Naturligtvis brydde de sig inte, av den orsaken att de varit vana med detta under lång tid. De visste också hela tiden att även om de inte hade några pengar så kunde de åtminstone få mat och någonstans att bo" (så länge de jobba­de på "lägret").

Under dessa år började en ström av svarta lant­arbetare att bege sig norrut till olika platser och genomgående var betalningen mycket bättre där. En del återvände och berättade om det "förlovade landet i norr". Många var de som då beslöt att pröva lyckan i norr. "I did it myself: I had a friend who was up there working in the Common­wealth Steel Plant in St. Louis. He came back and was telling me about it, and the first thing you know, I'd sneaked out and gone to St. Louis."

Där tjänade Son 1 dollar i timmen, vilket, som ni nog förstår, var stora slantar jämfört med vad po­larna på arbetslägren i södern kunde lägga labbar­na på. Son bodde i St. Louis och arbetsplatsen låg i East St. Louis. Han stannade där ungefär 6 till 8 måna­der men sedan fick han "hotfoot" igen, som han själv kallar det, och begav sig tillbaka till Mississippi. Vi ska nu återkomma till de lite svårutredda äk­tenskapliga förvecklingarna. Son gifte sedermera om sig och uppgifter finns om att han var ca 26­27 år då, dvs 1928-29, och andra uppgifter på att året var 1930. Han ska också ha givit upp sitt religiösa liv, när han gifte sig och antag­ligen menas då hans andra äktenskap. Hur som helst gifte han sig med Evie och några mer turer inför altaret blev det inte för Son, så vi kan här lämna de detaljer jag tagit med för att ge läsaren intryck av ett mycket intensivt forsk­ningsarbete angående Mr Houses liv.

Fascinerad av bottleneck
Som tidigare nämnts var inte Son intresserad av att spela gitarr i sin ungdom, men omkring 1928 började han i alla fall med detta. Annars hade han knappast platsat i den ärevördiga Jefferson. Iden till att börja fingra på den sexsträngade trälådan fick han något år tidigare, när han såg Willie Wilson och Rubin Lacy spela. "All before then, I just hated to see a guy with a guitar. I was so churchy:"

"Jag kom till ett litet ställe som hette Matson, söder om Clarksdale. Det var en lördag och grabb­arna (Wilson och Lacy) satt utanför ett hus och lirade. Jag stannade till för att det hade sam­lats så mycket folk omkring dem. Den grabben, Willie Wilson, hade en sak på sitt finger som liknade en liten medicinflaska, och han fick vi­nande ljud med den, förstår du. Jag sa 'Jesus'. Undrar vad det är han spelar (på)?" "Jag visste att gitarrer inte brukade låta så. Jag gick lite närmare för att kunna se vad det var han hade på sitt finger. Det lät bra och där­ifrån fick jag min ide."

Personligen tycker jag det är konstigt hur man vid denna tid och i dessa trakter kunde bli när­mare 30 år gammal, innan man stötte på en som li­rade bottleneck. Son har lämnat samma story genom åren så jag böjer mig väl för den.

Son köpte nu en gitarr för 1 1/2 $ av en kille vid namn Frank Hopkins. "Instrumentet" var väl inte det bästa; bakstycket var borta och dessutom sak­nades en sträng. Son tog sitt förvärv och gick till Willie och bad denne att lära honom spela. Han sade åt Son att skaffa en sträng och sedan fixade Willie till gitarren och stämde den åt sin elev i standard (spanish) stämning. Senare fick Son egna idéer om hur gitarren skulle stämmas.

"Jag brukade leda kören (i kyrkan) och dom sjöng sån där gammal vokalmusik, du vet, sånt där 'do­re-mi' och därifrån fick jag idéer om hur gitar­ren skulle stämmas och några veckor senare kunde jag spela en liten låt."

Den sången hade han hört av Wilson och den hette "Hold Up, Sally, Take Your Big Legs Offa Mine". När han visade sina nyvunna färdigheter för Willie så fick han följa med på en spelning och efter detta fortsatte Sons karriär länge till.

Parchman Farm
Wilson bodde i Leland, vilket gav Son många möjlig­heter att höra honom och lära sig en hel del saker. I Lyon fanns en polare till Son vid namn James Mc­Coy och han lärde Son både spelteknik och låtar. Det var från honom han fick "My Black Mama" och "Preachin' The Blues".

Vår vän skaffade sig fler och fler speltillfällen, men en lördagskväll på ett juke joint i den svarta mississippinatten höll vår story på att ta ett snöpligt slut. En besökare tappade kontrollen över sitt instängda begär och kuvade hat och började skjuta vilt omkring sig. Det bar sig inte bättre än att Son blev träffad i benet. Fajten fortsatte utomhus och Son drog fram sin revolver, vilket ha­de till följd att han sände sin skjutglade broder in i "blues heaven".

Så får man naturligtvis inte göra och Son dömdes till 15 års straffarbete på ökända Parchman Farm. Av någon anledning blev han benådad efter drygt ett år.

Charley Patton och Willie Brown
Efter frigivningen kände han behov av att lämna hembygden och flyttade till Lula, där han verkar ha haft en faster, och där stötte han på ingen mindre än Charley Patton. Patton var redan i ro­pet, då han något år tidigare gett ut en del bli­vande bluesklassiker. Son hade aldrig tidigare träffat Charley, men han hade förstås, säger han själv, hört dennes plattor. De blev snabbt goda vänner och i mars 1930 fråga­de talangscouten och skivaffärsinnehavaren H.C. Speirs Charley om han kunde ta med sig några lo­kala talanger till sin fjärde session. Charley stack till Robinsonville och hämtade den unga Louise Johnson och den förnämlige gitarristen Willie Brown. Han körde dem till Lula, där han introducerade dem för Son House. De spelade, drack och blev mycket goda vänner. En alternativ story är att Charleys manager A.C. Laibley sade åt honom att skivbolaget ville göra ytterligare en session och att Charley då nämnde Son och Willie för managern. Laibley sade då åt Charley att ta dem med sig.

Laibley lär ha gett 100 dollar till Will Ford, som tog sin grupps bil (de kallade sig The Delta Big Four) och körde upp Charley, Willie, Son och Louise till Grafton, Wisconsin, på försommaren 1930.

 

Paramount hade stängt sin studio i New York 1926 och Chicagostudion klappade man igen 1929. Kvar var då Grafton. Paramount gjorde aldrig några "fältinspelningar", utan man fick åka norrut till Paramounts egna studios. Titta själv på kartan så ser du att sträckan inte är direkt oansenlig.

 

Legendariska inspelningar
Onsdagen den 28 maj 1930 skulle så Son House göra sin skivdebut. Resultatet blev ovannämnda "Prea­chin" Blues" och "My Black Mama", båda i två ver­sioner. Därutöver vaxades den starkt sociala "Dry Spell Blues", även den i två versioner. En del av verserna går som följer: 

 

 

Them dry spell blues are fallin', drivin' me (alt, people) from door to door (x2)

Them dry spell blues has put everybody on the kindlin' floor (alt, Killin' floor).

 

 

Now the people down South soon won't have no home (x2)
Lord, this dry spell have parched all the cotton and corn.

 

 

Pork chops forty-five cents a pound, cotton is only ten (x2)
I can't keep no woman, no no not one of them.

 

 

So dry old boweevil turn up its nose and die, (x2)
Now ain't nothing to do to make moonshine and rye. 

 

 

It's a dry old spell everywhere I been (x2)
I believe to my soul this old world is bound to end.

Lord, I stood in my backyard, wrung my hands and grieved (x2)
Oh I couldn't see nothing, couldn't see nothing green.

Oh Lord, have mercy if you please (x2)
M
ake your rain come down and give our poor hearts ease.

Vid samma tillfälle gjorde Charley Patton sin "Dry Well Blues" med samma tema, fast han lokali­serade händelsen mera konkret till en plats, näm­ligen Lula.

Så fina låtar som Son spelade in tycker man ju borde betala sig bra. Nu blev det väl inte rik­tigt så, men vi låter Son berätta själv: "I got paid forty dollars for making those records. At that time, I just had the big eyes. Forty dollars' Making it easy and that quick: It'd take me near about a whole year to make forty dollars in the cotton patch. I was perfectly satisfied. I showed off a whole lot with that when I got back to Lula. Miss." 

 

Tydligen var han själv nöjd med summan, helt o­vetande om att folk 50 år senare fortfarande skulle köpa dem.

 

Övriga låtar Son spelade in var "What Am I To Do Blues", "Clarksdale Moan" och "Mississippi County Farm". Dessa har jag själv inte hört, men om den sistnämnda säger Son att han ombads spela in av inspelningschefen Art Satterlee, då Blind Lemon Jefferson sades ha dött natten innan. Låten ska vara en version av Lemons "See That My Grave Is Kept Clean". (Obs att en låt med denna titel finns upptagen i Godrich/Dixons diskografi vid sidan om "Miss. County Farm Blues". Något är an­tagligen fel.)

Son säger också att han mötte Jefferson dagen innan. Sons minne är nog inte det bästa på denna punkt, då Blind Lemon dog före en i tidningen De­fender annonserad skivutgivning den 22 februari 1930. Att sedan ett antal hyllningslåtar till Blind Lemon hann göras innan Sons - och dessa be­handlar bl a hur han frös ihjäl på en snötäckt Chicagogata - gör det ännu konstigare att House lämnar dessa uppgifter. Är Son House i realite­ten en mytoman, likt många andra av bluesens gam­la legender? Nej, jag tror att det snarare är tvärt om. De intervjuer som gjordes med Son efter återupptäckten 1964 har visat sig vara mycket tillförlitliga. Son hade då ett mycket gott minne, som dock sedan dess har grumlats en del. Faktiskt är denna story med Blind Lemon det enda jag har hittat av Sons tidigare uttalanden, som man kun­nat slå honom på fingrarna för.

En månad efter denna debutsession flyttade Son till Robinsonville för att slå följe med Brown och tillsammans bildade de ett litet band som spelade på diverse tillställningar. I detta band ingick bl a violinisten Fiddlin' Joe Martin och munspelaren Leroy Williams. Ibland utökade man bandet med en trombonist.

Livet går vidare
1933 tog Charley med sig Son, Brown och sin fru Bertha Lee för att göra "testplattor" för talang­scouten och skivaffärsinnehavaren H.C. Spier i Jackson. Spier hade upptäckt Charley några år ti­digare och arbetade för American Record Company (ARC). ARC bestod tidigare av en serie mindre bo­lag, men hade köpts upp av Consolidated Film In­dustries 1930 och året efter lät man köpa upp flera stora bolag, däribland Vocalion och Bruns­wick. Efter provplattorna flyttade Charley och Bertha Lee till Holly Ridge och de fick tack vare dessa plattor åka till New York för att göra en session i februari 1934.

Under tiden hade Willie och Son hållit till och spelat på Mr Cox's Plantation. Vocalion ville att även Son skulle spela in, men han var för upptagen för att åka. När Charley kom tillbaka från New York, flyttade han till Memphis och åtta månader senare avled han. Mördad eller pga påssjuka - uppgifterna går i sär.

Willie och Son kämpade vidare och de klarade sig rätt hyfsat på de spelningar de fick. I första hand fick man vid denna tid spelningar på lördags­kvällarna och när någon fyllde år. I veckorna liv­närde sig vår vän som traktorförare.

Betalningen på spelningarna var väl inte så märk­värdig. "Ibland fick man inga pengar, endast obe­gränsat med dricka. Ibland fick man några dollar. Det var inte så noga för mat hade man alltid, man födde upp lite kycklingar och hade grisar och så.' "Hyra betalade man inte heller. (Antagligen ingick väl bostad i betalningen.) Vi spelade så länge vi fick whiskey. Så länge vi ville. Vi brukade spela hela (lördags-)kvällen och hela söndagen. Folk dansade så länge de kunde stå upprätta. Sångerna var långa, inga treminuterslåtar utan en halvtimme. Tog paus när man blev trött och fortsatte sen."Vid födelsedagarna brukade de få 2-3 dollar, en kaka och ett whiskeykrus. Det var väldigt viktigt att ha röstresurser på de här vilda tillställning­arna. "Om du inte kunde sjunga kraftfullt på lör­dagsfesterna, så blev det inga spelningar."

Muddy Waters och Robert Johnson
Det var vid en sådan här tillställning som Muddy Waters för första gången kom i kontakt med Son House" musik ordentligt. Muddy hade ju startat som munspelare med Big Joe Williams (se Jeffer­son nr 58) och senare dragit igång ett band med Pattons gamle violinist Henry Simms och gitarris­ten Scott Bowhandle. Scott blev till en början Muddys läromästare tills Muddy hörde Son "live".

"I had been learning guitar from this Scott Bowhandle. I thought he could play. But then I saw Son House and I realized he (Scott) couldn't play nothing at all. Son House played this same place for about four weeks in a row and I was there every night. You couldn't get me out of that corner, listen to what he was doing." I was using the bottleneck because most of the Delta people used this bottleneck style thing When I heard Son House I should have broke my bottleneck." Muddy hade faktiskt känt Son sedan barndomen, även om man kanske inte får det intrycket av ovanstående citat.

Men Muddy var inte den enda spelsugne yngling som spanat in Son. En annan var Robert Johnson. Robert, som spelade munspel vid denna tid och mest "fuskade" med gitarren, ville lira med Son och grabbarna. "He (Robert) blow harmonica and he was pretty good with that, but he wanted to play guitar. When we leaved at night to go to play for the balls, he'd slip off and come over to where we were. His mother and stepfather didn't like him to go out those Saturday night balls because the guys where so rough", låter Son förtälja. Son influerade Robert en hel del. Robert anamma­de exempelvis låtar som "Preachin' Blues" och "Walkin" Blues". Men när det gäller själva gi­tarrtekniken tycker jag inte likheterna är så stora som vissa vill göra gällande, fast vissa drag från Son går igen hos Robert. Det är nog troligare att Robert var mer influerad av den tekniskt bättre Willie Brown.

Genom Robert över Muddy, Shines och Lockwood kom på detta sätt en del av de äldsta dragen hos deltabluesen att bli en ingrediens i den nya våg av Chicagoblues som vällde fram i början av 50-talet.

Library of Congress
Åren gick och i slutet av 30-talet spelade Son, Brown och munspelaren Leroy Williams in för en slags talangscout, eller något ditåt, med en portabel inspelningsutrustning. Någon betalning fick de aldrig och inte heller såg de till några ski­vor. I mars 1939 började Alan Lomax sina efterforsk­ningar för att få tag på Robert Johnson. Eventu­ellt hade han börjat redan året innan för att hjälpa John Hammond att få Robert till 1938-års "Spirituals To Swing" i Carnegie Hall. Att Robert redan var i jorden då visste man dessvärre inte. Roberts död uppdagades och Lomax var intresserad av att söka upprinnelsen till en av Roberts star­kaste låtar, den fängslande "Walkin" Blues".När Lomax kom till Stovall's Plantation några mil norr om Clarksdale på gränsen mellan Mississippi och Arkansas träffade han den dittills okände Muddy Waters och spelade in ett par låtar med ho­nom, däribland "Country Blues". Lomax frågade Muddy om melodin till "Country Blues" var använd till någon annan låt han kände till. "Well, this song come from the cottonfield and the boy who put the record out, Robert Johnson, he put out 'Walkin" Blues-, svarade Muddy.Lomax ville veta om Muddy hört den tidigare och han nämnde då att han lärt sig den av Son House. Därmed var jakten på House igång!

I augusti 1941 hittade Alan Lomax Son, Willie och gänget. Son spelade då "Levee Camp Blues" och "Governement Fleet Blues" för Lomax och dessa spela­de Son in igen efter återupptäckten 1964 under titeln "Levee Camp Moan". "Walkin" Blues", som vi den tredje låten med Son som bandades, blev han antagligen ombedd att framföra. I denna version finns inte något egentligt tema, utan den är ett hopkok av standardfraser. När Son ett år senare ånyo spelade in låten för Lomax blev den helt annorlunda. Då använde han "Death Letter"-temat som fanns på "My Black Mama" part 2 från hans 1930-årsinspelningar. I juli 1942 återvände Lomax för ytterligare in­spelningar. Han spelade då in William Brown (in­te samma som Willie!) och Willie Blackwell. Da­gen efter begav han sig söderut till Robinson­ville och spelade in ytterligare låtar med Son. Dessutom spelade han in en intervju med honom.

Son sjöng hela dagen för Lomax och när betalning en kom på tapeten, visade det sig vara endast en flaska coca-cola. Son skrattade åt det på äldre dar och sade: "All I got was a bottle of coke, but it was good and cool."

Flyttar norrut
Omkring 1943 lämnade Son Mississippi för att bo­sätta sig i Rochester, inte långt från Buffalo i staten New York. "En vän hade flyttat dit och ar­betade för en firma som hette Simelton and Gold. De tillverkade någon slags krigsutrustning och han (vännen) skrev till mig och berättade om dem och hur bra de betalade. Så jag stack dit. Jag jobbade där tills den första avlöningen, sedan slutade jag. Jag trivdes inte. Jag fick ett nytt jobb på New York Central i East Rochester på godsvagnstillverkningsavdelningen."

"Jag befordrades efter 2-3 år till att bli vakt­mästare i Buffalo. Där stannade jag 10-11 år."Son fortsatte att spela från och till sedan han flyttat till Rochester. Tuffare och högljuddare tongångar började alltmer attrahera publiken och Sons mera ålderdomliga bluesform var inte längre så intressant. När sedan Willie Brown dog (när vet jag inte exakt, många årtal har givits genom åren och jag har fastnat för 1952 som mest troligt) lade Son helt av med musiken. "All my boys are gone. That was when I stopped playing. After he (Willie) died, I just decided I wouldn't fool with playing anymore. I don't even know what I did with the guitar." Ett tag återupptog Son sitt religiösa församling,; arbete och blev någon slags pastor för Colored Methodist Episcopal-kyrkan. Han startade alltså som baptist för att gå över djävulens musik till att bli metodist. Son upphörde dock med det kyrk­liga arbetet i mitten av 50-talet.

Son HouseÅterupptäckten
Familjen House" dagar flöt sedan lugnt och alldag­ligt och historien kunde ha slutat här om det inte vore för några fanatiska vita ungdomar.

I augusti 1963 stack skivsamlaren Bernard Klatzko och "Mississippi-forskaren" Gayle Wardlow till del tat för att söka information om Charley Patton. Under resan fick de bl a reda på att Son och Wil­lie hade flyttat till Lake Cormant, på gränsen mellan Mississippi och Tennessee, i början på 30­talet.

Året efter begav sig Dick Waterman, Phil Spiro och Nick Pearls till Mississippi för att finna House. I Memphis fick de en del tips av Robert Wilkins, som hade återupptäckts i början av samma år. Det riktiga nappet fick de inte förrän de kom till Robinsonville. Där fick de adressen till en person i Detroit som antogs veta House" adress i Roches­ter. Efter några dagars telefonerande och telegra­ferande var saken klar. De skulle till Rochester. Den 23 juni 1964 knackade de på hos Mr House på 61 Grieg Street och framför dem stod målet på en lång och besvärlig resa och undrade vad i i all sin dar som nu var i görningen. Han skulle bara ha vetat!

Man lyckades övertyga den omtumlade och smått misstänksamma Son om deras syfte och man spelade upp tejper med hans gamla inspelningar och lika ledes med Pattons, Browns och Johnsons glömda alster. De unga grabbarna hade knappast en aning om att Son skulle bli en av de viktigaste källorna i forskandet om den "gamla goda tiden", ännu mind­re att han snart - vid 62 års ålder - skulle in leda en ny och framgångsrik karriär som blues musiker. Efteråt har Son sagt: "I just didn't think that anyone was interested in that old-time stuff any more. Couldnt understand why some white boys where so interested, but I agreed to try again." an trodde inte att han hade kapacitet till en ny karriär, men övertalades att försöka. När han skulle friska upp minnet av sina gamla hits, fick han hjälp av skivsamlaren och blivande Canned Heat-medlemmen Alan Wilson.

Comeback
Debuten på den nya karriären, eller comebacken på den gamla, skulle ske vid 1964 års Newport Folk Festival, men Son backade ur alldeles innan då han inte ansåg sig tillräckligt bra. I november samma år gav han en konsert vid University of Chi­cago och vid slutet av året hade Dick Waterman ordnat åtskilliga konserter åt Son.

"I'm glad to be back playing now. At first I didn't feel like I should fool with it because my memory of all the old songs had gone from me. It had been sixteen years or more since I'd fool with it and I felt that nobody wanted to hear that old stuff they used to play. But then I got to thinking about old man Louis Armstrong. Old Louis is older than I am and he come back with that 'Dolly' song... everybody is talking about Dolly, Dolly... anyhow I said 'Jesus!' If that old guy can come back, maybe I can! I haven't got it back perfect like I could then, but I keep getting a little better and better", sade Son 1965.

Senare samma år spelade Columbia in comeback-LP:n i New York (Columbia CL 2417) och på denna får han hjälp på några spår av Al Wilson. Son framför här bl a en mycket bra och suggestiv version av "Death Letter" samt en låt acapella, "John The Revelator", vilken verkligen är fängslande pga av den stora dos känsla som Son lägger ned i den. Plattan visar att Son hade mycket kvar av tyng­den i sin musik sedan fornstora dar, även om den inte når upp till hans tidigare inspelningar.   

Stort namn
I den svallvåg av gamla countrybluesartister som återupptäcktes i början av 60-talet är det nog frågan om inte Son blev det hetaste namnet. Konkurrensen var stenhård med namn som Bukka White, Skip Ja mes, Mississippi John Hurt, Rev. Gary Davis, Lightnin' Hopkins, Fred McDowell, Big Joe Williams och Robert Pete Williams för att bara nämna några av de artister som festivalarrangörer och teklubbsägare slogs om. Det finns många roliga anekdoter nedtecknade från dessa år och en är denna: Vid en spelning på University of California i Los Angeles skulle Son uppträda tillsammans med en gospelgrupp, the Sea Island Singers. När dessa kristna människor fick se att de skulle uppträda i en "bluesworkshop" hotade de med att åka hem omedelbart. Situationen räddades av att man ändrade namnet till "black mu­sic workshop". Nästa kontrovers uppstod när gitar­risten och f d studenten vid universitetets "folk­lorefakultet", John Fahey, föreslog att Son och gospelgruppen skulle lira tillsammans. Nu tog det eld i (det kristna) helvetet. För Son var det OK, men de troende blev rosenrasande vid blotta tanken att uppträda med någon som var känd för att sjunga syndfulla sånger. Son replikerade med att kalla de för hycklare och sade att "så fort solen gått ned så är ni ute och dansar till boogie likt alla and­ra". Stormen lade sig och programmet genomfördes, fast var och en för sig, hallelujah.
I den svallvåg av gamla countrybluesartister som återupptäcktes i början av 60-talet är det nog frågan om inte Son blev det hetaste namnet. Konkurrensen var stenhård med namn som Bukka White, Skip Ja mes, Mississippi John Hurt, Rev. Gary Davis, Lightnin' Hopkins, Fred McDowell, Big Joe Williams och Robert Pete Williams för att bara nämna några av de artister som festivalarrangörer och teklubbsägare slogs om. Det finns många roliga anekdoter nedtecknade från dessa år och en är denna: Vid en spelning på University of California i Los Angeles skulle Son uppträda tillsammans med en gospelgrupp, the Sea Island Singers. När dessa kristna människor fick se att de skulle uppträda i en "bluesworkshop" hotade de med att åka hem omedelbart. Situationen räddades av att man ändrade namnet till "black mu­sic workshop". Nästa kontrovers uppstod när gitar­risten och f d studenten vid universitetets "folk­lorefakultet", John Fahey, föreslog att Son och gospelgruppen skulle lira tillsammans. Nu tog det eld i (det kristna) helvetet. För Son var det OK, men de troende blev rosenrasande vid blotta tanken att uppträda med någon som var känd för att sjunga syndfulla sånger. Son replikerade med att kalla de för hycklare och sade att "så fort solen gått ned så är ni ute och dansar till boogie likt alla and­ra". Stormen lade sig och programmet genomfördes, fast var och en för sig, hallelujah.

1967 var det dags för Mr House" första Europa­besök. På denna American Folk Blues Festival hade man förenat Bukka White, Skip James och Son House, förutom en hel del yngre fina musiker som Koko Taylor, Hound Dog Taylor och Little Walter. Det måste ha varit en overklig, nästan övernaturlig syn att få se Skip, Son och Bukka livs levande vid samma föreställning. Rapporterna tyder på att Son var helt suverän med bl a en lång och hypno­tisk version av "Death Letter" vid varje framträ­dande. En sen kväll 1969(?) gick Son ut för att ta sig en drink. Ingen vet riktigt vad som hände, men man hittade honom till synes livlös i en snödriva. Hans händer var alldeles nedfrysta och man tog honom till ett sjukhus. Hans vänstra lillfinger stod rätt ut som om det hade blivit avbrutet och det läkte dåligt. Son fick nu sätta kopparsliden på ringfingret istället.

En stor musikers avsked
1970 var det dags för tack och avskedsturne till Europa. Son uppträdde bl a på Montreaux-festivalen och turnerade runt i England, samt spelade i sin sista LP, "John The Relevator" (Liberty 8339 I samband med att Son och Evie skulle flytta till Detroit 1974 spelade Reel Image Inc. in en doku­mentärfilm om Son House. Till den intervjuade ma bl a John Lee Hooker, Sonny Terry, Brownie McGhee, Buddy Guy, Junior Wells, Willie Dixon, Johnny Shines, Howling Wolf, Muddy Waters och Sons manager genom den nya karriären, Dick Waterman. B.B. Kin fick äran att vara berättaren i filmen. Man tog också med ett liveframträdande från Toronto Island Blues Festival från den 14 juni 1974. Detta är m veterligt det sista vi fått höra och se av musi­kern Son House som dock lär leva än idag.

Tips på bra plattor med Son House:
"Legendary Sessions - Delta Style" (1930) Roots RSE 5
"Walking Blues" (1941) Flyright FLY 541
"The Legendary 1941-42 Rec. In Cronical Sequen­ce" Folklyric 9002
"The Legendary S.H., Father Of Folk Blues"
(1965) Columbia CL 9217
"John The Revelator" (1970) Liberty 83391

Följande källor har använts:
Collectors Classics 14 (Blues Unlimited) 1966 Alan Wilson; The Blues Revival (Studio Vista) Bob Groom; Listen To The Blues (Charles Scribner's Sons) 1973 Bruce Cook; Story Of The Blues (Penguin Books Ltd.) 1969 Paul Oliver; The Bluesman (Oak Publications) 1967 Samuel Charters; Feel Like Going Home (Outerbridge & Dienstfrey) 1971 Peter Guralnick; Nothing But The Blues (Oak Publications) 1971 div författare; Walking Blues (Flyright LP 541) 1978 John H. Cowley; Living Blues No. 31 1977 Jeff Titon; Talking Blues No. 1 1976 Michael F. Rothman; Blues & Gospel Records 1902-1942 1969 J. Godrich & R.M.W. Dixon; Whiskey, Women, And... No. 7 1975 press release; Early Downhome Blues (University of Illinois Press) 1977 Jeff Titon


Följande personer har lånat ut material: Tommy Löfgren o. Peter Måhlin

Dessutom har följande varit vänliga att sända mig material eller svara på mina förfrågningar efter material:Charley Nilsson, Yngve Nordström Jr., Janne Nornholm, Bengt Ohlsson, Janne Rosenqvist, Hasse Schweitz, Staffan Solding, Mats Sturesson

Artikelförfattare: Leif Gäverth

Men det var inte dem jag skulle avhandla här, utan mellanbrorsan. Han döptes till Eddie (inte Edward) James House Jr. och fick det smeknamn som gått i familjen, nämligen "Son". Ja alldeles rätt gissat, det är ingen mindre än Son House det gäll­er.

 

Taggar: Internationella artister

Skriv ut