Ur Jeffersons gömmor 5 / Hound Dog Taylor

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 Rating 4.50 (2 Votes)

Hound Dog Taylor – sådan han var 

 

Hound Dog Taylor. Photo Lasse Lindedal
Hound Dog Taylor. Photo Lasse Lindedal

 

Hound Dog Taylor hann under några få år på 70-talet (han dog 1975) skaffa sig ett renomé inom bluesvärlden som väl närmast gjort honom till en kultfigur. Men inte bara det; med sin enkla livsbejakande boogieblues byggde han broar över till den unga rockpubliken och säkert vann han många nya anhängare till bluesmusiken. Vidare utgjorde han en av grundstenarna för skivbolaget Alligator, vars allra första skiva var "Hound Dog Taylor and the HouseRockers" 1971. Hound Dogs tre LP:n tillhör bolagets största säljare och säljer fortfarande stadigt.

Samtidigt som vi då och då får önskemål om material om Hound Dog Taylor så är det säkert många i en ny lyssnargeneration som inte känner till honom - det är ändock tio år sedan hans sista skiva kom ut. Vi presenterar därför två bidrag om honom - dels en intervju gjord av ett par svenskar i Chicago nästan två år innan Hound Dog skulle komma att "slå igenom", dels Bruce Iglauers berättelse om Hound Dogs år på Alligator. Iglauers story är, efter tillstånd, saxad ur ett antal avsnitt han skrivit för den amerikanska tidningen Living Blues om Alligators historia.

Del 1: Före berömmelsen

Theodore Roosevelt Taylor är inte precis bildskön. Lång och mager, trekantigt ansikte avsmalnande mot hakan, en bred platt trekantig näsa och en lång smal mun. Hans utseende har en djävulsliknande prägel - i synnerhet när han skrattar. Men en snäll djävul. Hans ögon är ljusblå och hans vänstra hand försedd med sex fingrar.
- Jaså, ni ska intervjua Hound Dog, sa Sue Koester, när vi berättade om våra planer.
Hon ryckte på axlarna.
- Hoppas ni får nått vettigt ur honom.

Fru Koesters farhågor visade sig vara befogade. Hound Dog Taylor har svårt för att uttrycka sig i tal. Han stammar, har svårt att hitta orden, börjar om på meningarna, tappar bort sig. Samtidigt är han så ivrig att få fram vad han vill ha sagt, gestikulerar med armarna, guppar upp och ner i stolen av glädje över att någon är intresserad av hans musik och hans livs historia.

Bland den svarta publiken på Chicagos bluesbarer är han emellertid en välkänd och högt respekterad musiker - kanske mindre på grund av sitt tekniska kunnande, som i sanningens namn är ganska begränsat, än för sin otroliga spelglädje och vitalitet. Hound Dog och hans lilla band förlitar sig på ett stadigt råsvängande i sina tio-femton minuter långa i stort sett instrumentala låtar med sporadiskt framhojtade textfragment av Hound Dog och med omväxlande hans egen vilda slidegitarr och Brewer Phillips mer konventionella sologitarr som huvudinstrument. Endast en trummis tillkommer, för bandet kör oftast utan basist!

När Hound Dog kommer in på en bar börjar genast ropen från publiken. - Hound Dog är här! - Låt Hound Dog göra sin grej!

Med ett brett leende går han rätt fram till scenen, plockar upp sin gitarr och slår sig ner på en stol och börjar spela, i regel utan att ge sig tid att ta av sig hatt eller rock. När han spelar sitter han och hoppar upp och ner på sin stol och gång på gång spricker hans svettiga fula ansikte ut i ett gapskratt. Han älskar sin publik och hans publik älskar honom.

Hound Dog: "Nåväl, jag ska berätta för er... Jag föddes i Natchez, Mississippi, och jag växte upp omkring Greenville. På varenda plats i Mississippi som ni kan räkna upp har jag varit. Jag bodde överallt där. Än här, än där, än här, än där. Och jag spelade med alla där nere. Alla utom Howlin' Wolf. Jag kände inte Wolf där nere. Jag kände Muddy Waters.

Jag och eh... vi begav oss till Helena, Arkansas. Jag och Peck (Curtis) och Robert Jr. (Lockwood) och - han är död nu - Sonny Boy Williamson. Hans namn var Rice Miller. Och vi gav oss iväg dit och gjorde radioutsändningar för King Biscuits mjöl. Varenda dag klockan tolv. Dom radioprogrammen gav femtio cents. Det var vad dom betalade oss. Femtio cents... ha ha ha... Det var allt vi fick. Men femtio cents var mycket på den tiden. Det var -40, -41, -42.

Så jag stack därifrån -43 och jag kom hit. Och här arbetade jag med att göra TV-apparater i ungefär tio år. Och alla dom färgade killarna fick sparken. Dom hade bara italienare, så dom gav alla dom svarta sparken. Så jag gick runt, gosse, och sökte jobb, sökte jobb i över ett år, men jag fick inte tag på nåt jobb, så jag började spela istället. Jag hade slutat spela. Jag hade ett jobb i tio år. Ett jobb. Och - ha ha - dom gav alla dom färgade killarna sparken. Så jag kunde inte få nåt jobb, så jag spelade musik, var tillbaka där jag började igen. Och det har jag hållit på med ända sen dess.

Och den här grabben här, Levi, jag och han, vi har spelat ihop i åtta år. Det är trummisen. Och låt mig se nu... från -59... -58... nej... hur länge har du och jag varit ihop?... -57?"
Levi Lewis: "-57".
HD: "Sen -57 har jag spelat ihop med trummisen ni ser mig tillsammans med nu.

Jag föddes 1917, den tolfte april. Det var länge sen, eller hur? Jag är femtiotvå år. Detta året, 1970, ska jag fylla femtiotre. Och jag är i rätt fin form i alla fall, för jag har inte blivit långsammare. Faktum är att jag är lite piggare än jag egentligen skulle vara vid mina år.
Jag har aldrig haft nån som har gjort nånting för mig. Inte ens min far. Jag vet inte hur han ser ut. Jag har aldrig sett honom. Han är död nu, men jag vet ändå inte hur han ser ut. Och en liten jeppe som hette Jim Evans, det var min mors karl på den tiden, han uppfostrade mig. När jag var ungefär nio år hade han en bössa. Jag hade två par byxor och två skjortor. Han gav dom till
mig. Min mamma stod i dörren. Jag var nio år. Han stod på verandan och jag stod på gårdsplanen. Han körde iväg mig och min mamma sa inte ett ord. Så jag har fått klara mig själv ända sen jag var nio år gammal.

Jag var fattig. Jag jobbade så hår för folk. Jag fick aldrig ett dug! Man jobbar ett helt år och dom ger en ett par skor. Det är sant. Så höll jag på till 1935. 1935 gifte jag mig. Under sista halvåret av -35 började jag spela gitarr. Jag spelade piano innan jag började spela gitarr, men jag kunde inte ta piano med mig, så jag skickade efter en gitarr. Den kostade mig tre dollar och en quarter. Min första gitarr Tre dollars och en quarter. 1936 svängde jag. Jösses, vad jag svängde! Och det var då jag gjorde 'Dust My Broom'. 1936. Och Elmore bodde o Canton. Hans mor skickade honom till en skola för att lära musik och han kom och fick höra mig spela den sången. Jag är mannen som gjort 'Dust My Broom', Det fanns ingen före mig, ingen, ingen! Jag är skaparen av 'Dust My Broom'. Jag spelar den redan 1936. Precis som... eh. den här grabben, vad är det nu han heter? Som tog den här andra plattan från mig?"

Lewis: "Magic Sam?"
HD: "Nej, nej, den här andre killen… vad heter han? Freddy...".
Lewis: "Freddy King?"

HD: "Freddy King. Han gjorde 'Hide Away'. Alltså, den är min. Jag hade 'Taylor's Boogie', men han gjorde den som 'Hide Away'. Och Magic Sam han gjorde den... ah... eh... Magic
Sam spelade in den... vad spelade han in den som... Under vilket namn spelade han in den? Man spelade in den som Camel…'Camel Walk'. Nånting ditåt. Alltså. Sam spelade in den efter den här andre grabben gjorde det. Han talade om det för mig, han sa: 'Jag tänker spela in den där låten'.
Jag sa: 'Ja, gör det bara'.

Jag gjorde ju inget med den i alla fall. Precis som den har andre grabben, vad heter han... plattan med den här sången om 'That"s All Right' Vad heter den grabben? Han blåser i ett sånt där horn där nere på Roosevelt Road. Förr hade han en bar där nere på Roosevelt Road... Eddie Shaw! Han spelade in den. Den är min. Men jag har ingen sån där copyright på mina grejer, så dom kan bara gå och ta. Han gjorde 'That's All Right'. Det är så det går. Ta mig eller Levi - han har en massa grejer också, bra. Vi har det, men vi kan inte göra nånting med det. Det är samma gamla välkända historia.

Jag träffade Elmore -36 eller -37. Det var snö på marken... i slutet av -36. Och jag och Elmore är lika gamla. Om han hade levt idag hade vi varit lika gamla. Och han och jag är från Mississippi. Och innan han ens tänkt på att komma hit spelade jag med den där flaskhalsen. 'Dust My Broom' och 'Roll Your Moneymaker'. 1936. Och Elmore kom upp hit och blev ett namn. Kom hit och spelade in plattorna. Och alla säger: - Du spelar verkligen som Elmore James.

Jag spelar inte som Elmore, jag har spelat så här i hela mitt liv. Han spelade som B.B. King. Det var på det sättet han började. Hans mor skickade honom till en skola för att han skulle lära sig spela och han spelade som B.B. King. När han hörde mig spela med den där flaskhalsen, då började han med den där flaskhalsen. Det är sant. Och vem som helst från Mississippi av dom äldre människorna kan tala om det för er.

Hound Dog - det fanns ingen Hound Dog då, dom kallade mig Nittey (?) ("Niller" el. "Nilley" också möjligt.) Det är vad alla kallar mig som känner mig från den tiden. Mitt verkliga namn är Theodore, Theodore Roosevelt Taylor. Och när han hörde mig spela den där flaskhalsen, så började han. Och han kom upp hit. När jag kom till Chicago hade han gjort 'Dust My Broom'. Jag tror han spelade in den i Jackson, Mississippi."

Ahlstrand: "Har du nånsin träffat eller hört talas om en gitarrist och sångare från Mississippi som hette Robert Johnson?"

HD: "Robert Johnson? Nej... Robert Johnson? Jag skulle antagligen känna honom om jag träffade honom, för jag känner varenda musiker i hela världen och allihop känner dom mig. Vi är tillsammans, allihop. Men jag måste träffa dom först. Som Joe Hinton. Jag har aldrig sett honom, men jag antar att om jag nånsin möter honom, så skulle det vara OK. Om dom spelar musik, så känner jag dom.

Ingen har nånsin lärt mig ett jävla dugg. Inte ens att köra bil. Min styvfar, han blev full en dag. Det regnade och jag såg honom när han körde. Jag var en liten pojkvasker, ungefär sju år gammal. Han var full, det regnade, och jag bara satt och kollade honom. Han föll åt sidan så jag bara knuffade undan honom och körde hem bilen. Har kört ända sen dess. Jag har kört ända sen jag var sju år och jag har inte råkat ut för mer än en olycka. Det var alldeles före jul förra året.
Alltså, jag spelade piano för vitt folk. Dom hade picknicks i Mississippi och dom brukade ta en lastbil och ta ner lämmarna och bara lämna själva flaket. Och dom plockade upp ett stort piano bredvid förarhytten. Och när jag drog igång för dom på det där pianot därute i skogen på picknicken... jösses, jag spelade en helvetes massa piano!

Jag spelade en lång tid. Så sa jag: - Du kan ju inte bära det med dig, du kan inte bära ett piano, grabben. Så jag sa:
- Jag ska skaffa mig en gitarr.

Och en kille som hette Gene Clark, han bodde i Mississippi, jag slog mig ner och såg på honom, hur har bar sig åt, och jag sa:
- Om du kan göra nånting, och jag slår mig ner och ser på dig kan jag göra det också.

Så jag satt och tittade på honom. Så skickade jag efter en gitarr från en firma för tre dollars och en quarter. Den kom på en torsdag. Vi höll på att plocka bomull. HA! När brevbäraren kom och jag såg det där paketet som var ungefär så här stort, slängde jag bort min förbannade säck och HA! jag plockade ingen mer bomull den dagen. Jag hade inte den blekaste aning om hur man skulle stämma den eller nåt sånt. Alltså, jag stämmer inte min gitarr som nån annan. Jag har mitt eget sätt. Jag har behållit det och spelat på det sättet ända sen dess. Och jag förde sånt liv i Mississippi, jösses...

Jag har varit där nere en massa, men vart du än tar vägen i Mississippi så är det dåligt, grabben! Det spelar ingen roll vart du åker i Mississippi. Ingenting är som det borde vara, men man kan inte göra nånting åt det tyvärr. Natchez, jag bodde där och stack därifrån och åkte till Belzoni, åkte från Belzoni till Clarksdale. Varenda plats därnere ni kan nämna har jag varit på. Muddy Waters är från Clarksdale. Där föddes han. Jag har känt den gamle gossen Muddy Waters länge. Muddy Waters och den här killen Rice Miller och den här andre grabben - vad heter han... Han heter Taylor, men han bytte namn när han kom hit... han har en ekiperingsaffär på Madison. En kille som spelade bas med Muddy Waters och Little Walter... Jimmy Rogers! Jag och Jimmy Rogers har känt varandra i åratal. Jag vet inte om han jobbar nu. Jag hör inget från honom längre. Jag vet att han har en ekiperingsaffär på Madison. Nånstans omkring 3300 Madison.

Överallt där nere har jag varit. Men det är hårt. Gosse, om man vill ha nånting för egen del jagar dom en med gevär. Men en och en ger dom sig inte på en. Dom ser till att dom är åtminstone fem stycken som siktar på en med sina jävla gevär och jagar ut en ur stan. Det är sant. Om det inte vore för den sakens skull skulle det vara OK. Och om dom inte lyckas få tag på en kommer dom dagen därpå och vill snacka med en. Och när natten kommer är det bäst att se upp för då kommer knivarna fram. Om det inte vore så illa skulle jag åka ner dit med det samma. Jag menar, man kan odla allt man behöver, man behöver inte köpa nånting. Men det är hårt där nere. Därför har jag också hållt mig här uppe ända sen dess, arbetat häromkring, spelat på olika ställen.

Ojojoj! När jag får i mig lite av det som finns i den där flaskan får jag blues... ha ha ha! Då har jag kul. Det är inte den här tanken om att nånting gör ont i mig eller nåt slags smärta eller dåliga förhållanden eller att bli illa behandlad. Ingenting sånt. Jag bara, ni vet, jag bara känner att jag vill spela det. Gosse, när andan kommer över en är man tvungen att dra igång! Det är hela saken. Dom säger att bluesen kommer från negern. Den kommer verkligen från den ursprungliga negern, för han sjunger det han känner, hur folk behandlar honom och så där.

- Det är hans enda sätt att uttrycka sig själv, för han kan inte gå till den vite mannen och berätta det. Så han sjunger det.

Det är vad dom säger, men jag tror inte att det är så. Jag tror helt enkelt att det är vad som finns i honom. Det som finns i honom. Ditt sinne är inte som mitt. Du har andra känslor än vad jag har, antagligen ifråga om allting. Till och med om vi skulle bygga ett hus så skulle inte du göra ditt hus som jag skulle göra mitt. Du har en annorlunda känsla och jag har en. Och om Levi har en bättre känsla än vad du har, så är den ändå din. Om du tar din känsla och tar bort den från dig kommer du att dö. Det är så det ligger till. Så mina sånger har annorlunda känslor - mig. Folk har olika idéer. Ta Louis Jordans stil. Ta Tampa Red när han svängde, ta hans stil. Ta Chuck Berrys stil. Dom har sina egna stilar. Ta Muddy Waters. Dom har sina egna stilar, sina egna känslor, sina egna prylar. Men ta istället den här grabben Buddy Guy och den här andre killen som dog förra året, Magic Sam. Magic Sam, han hade en egen stil, men han ville inte ta emot den. Han tog B.B. King. Och vart man än går, på varenda bar man kommer till försöker dom låta som B.B. King, men dom har inget eget på gång. Om dom istället kunde ändra på sig och skaffa sig ett eget sound
!
Jag till exempel, jag har mitt eget sound. Ta och spela en skiva och lyssna sen på mig. Det är lika stor skillnad som på natt och dag. Om ni till exempel tar en skiva med Elmore James och tar en med mig och spelar dom så är det lika stor skillnad som på natt och dag. Soundet. Det är samma beat, men det är inte likadant som han spelar det. Det är sant. Det soundet är mitt eget. Jag har gjort så i hela mitt liv. När jag började en gång i tiden var det så jag började. Har inte ändrat ett jävla dugg. Visst kan jag spela utan min slide, men nu är det en gång för alla så att jag spelar som jag spelar."(26.1 1970)

KOMMENTAR [1986]

Intervjun med dess introduktion skrevs ner för ungefär femton år sedan. När Jefferson återsände detta "historiska" manus för översyn, ville jag göra så få ändringar som möjligt. Således får läsaren intrycket att Hound Dog Taylor fortfarande är vid liv, vilket alltså inte är fallet.
Några klargöranden rörande de uppgifter Hound Dog lämnar i intervjun kan också vara på sin plats: Freddy Kings "Hide Away" (1960) och Magic Sams "Do The Camel Walk" (1960/61) har mycket riktigt sitt ursprung i en låt av Hound Dog Taylor, liksom Eddie Shaws "It's Alright" (196?) är Hound Dogs sång med samma namn.

"Dust My Broom" är emellertid något helt annat. Sången gjordes på skiva redan 1936 av Robert Johnson, en artist som Hound Dog uppenbarligen aldrig hört talas om. Naturligtvis är det trots det teoretiskt möjligt att Johnson lärt låten av Taylor, men det mest sannolika är förstås att Johnson själv komponerat sången, att Elmore James lärt den av Johnson (direkt eller via skivan) och att Hound Dog i sin tur hämtat den från Elmore.

Hela historien om Elmores ungdom och den betydelse Hound Dog haft för hans slidespel får nog också till skrivas Hound Dogs fantasi. Men man kan ju aldrig veta...

Hursomhelst finns det ingen anledning att betvivla att Hound Dog använde slide redan på 30-talet – i Mississippi var det ju inte precis ovanligt.

Vad gäller Hound Dogs och Elmores spelstilar kan man med ledning av deras skivinspelningar få intrycket att Hound Dogs karaktäristiska stil inte är fullt utvecklad förrän på 70-talets LP-album. De båda singel plattorna från början av 60-talet ligger närmare den stil man vanligen förknippar med Elmore, dock utan dennes tyngd och självklarhet.

Att dessa singlar luktar Elmore James kan förstås bero på att Hound Dog vid tillfället medvetet närma sig dennes sound - kanske efter önskemål från producent eller annan inblandad - för att kunna rida på hans popularitet.

Men inte heller när Hound Dog besökte Europa och Stockholm med The American Folk Blues Festival 1967 hade han med sig det typiska "Hound Dog-ljudet".

När jag hade förmånen att se Hound Dog i Chicago i början av 1970 både med eget band på Florence's och som tillfällig gästartist lite överallt - då lät det minsann som Hound
Dog och ingen annan! Ganska chockartat för mina ovana öron - detta var innan LP-debuten, så en liknande attack på slidegitarren fanns ju inte ens på skiva!

Att Hound Dog skulle hålla sig med en alldeles egen gitarrstämning är nonsens. Han använde öppet E och även om många föredrar att stämma ner till D istället (som Elmore) för att spara strängarna och få en tyngre bas, var Hound Dog långt ifrån unik. (Öppet E och öppet D är alltså i princip samma stämning, ibland kallad "Sevastapol". Den andra vanliga stämningen bland slidegitarrister kallas "Spannish tuning", dvs öppet A eller öppet G. Denna stämning använde bl a Muddy Waters i början av sin karriär och Big Joe Williams, även när han inte spelade slide.)

Enligt tillgängliga uppgifter är Jimmy Rogers ursprungliga namn James A. Lane, och inte Taylor. Däremot har Rogers bekräftat att han och Hound Dog spelade ihop i slutet av 30-talet: "När det gäller att spela ett gig,.../för att tjäna lite pengar på det, så var det Hound Dog Taylor och jag själv första gången." (Jefferson 48).

Batteristen, som Hound Dog spelat med i "åtta år/.../sen -57" (intervjun gjordes i januari 1970!!!) är alltså inte Ted Harvey från Hound Dogs LP-album, utan Levi Lewis (Warren), som medverkat på en singel med Hound Dog från 1960. De båda har tydligen turats om att trumma bakom Hound Dog genom åren.

Till sist: Det var på Theresa's eller Pepper's. Jag minns inte längre vilket. Vi satt några stycken kring ett bord. Lasse kom just tillbaka från baren med ett nyinköpt cigarrettpaket, avsett för honom och mig. Tillfällig ebb i kassan tillät inte ett paket var.
- Marlboro - du kunde väl köpt Camel, tyckte jag.
- Det var jag som köpte, och jag vill ha med filter.
- Det finns Camel med filter, muttrade jag, men tände likväl en Marlboro, efter att först ha rivit bort filtret.

Under tiden hade Hound Dog försvunnit från bordet. Efter en stund var han tillbaka och med ett skratt kastade han ett paket cigarretter och en tändsticksmapp framför mig. - Camel with no filters, that's what you want, right?

Det trodde ni minsann inte. Att Hound Dog Taylor förstod svenska!

Clas Ahlstrand, maj 1985

 

Del Två

Hound Dog Taylor

Åren med Alligator Records

Jag har lovat att berätta lite om hur det var att arbeta med Hound Dog Taylor i studion. Men först tror jag att jag måste berätta något om förberedelserna inför den där första skivan (Alligator 4701; 1971). Alligator började med en speciell filosofi beträffande inspelningar - att bra skivor är gjorda innan musikerna ens gått in i studion. Bara för att bluesmusiker ofta spelar tillsammans, betyder inte det att de kommer att göra bra skivor ihop. Ja, tror på planering och repetitioner, så länge som musikerna inte blir så överrepeterade att studiojobbet blir mekaniskt. Men Hound Dog hade sin egen filosofi - han bara vägrade att repetera. Han ansåg att han hade jobbat med samma mannar i tolv år (när de inte var osams) och de kunde redan alla låtar han spelade. Sanningen att säga, Hound Dog hade aldrig repeterat i hela sitt liv. Han gjorde bara sina "arrangemang" på scen och ändrade lite varje gång han spelade ett nummer.

Eftersom Hound Dog inte ville repetera, tyckte jag att vi åtminstone skulle välja ut de låtar vi skulle spela in. Så Wesley Race, min vän och medproducent, var på nästan alla Hound Dogs spelningar under tre månaders tid och gjorde en lista på varenda låt bandet spelade.
Senare, en kväll på Pepper’s satte vi oss, Wes, Hound Dog och jag, för att välja ut låtarna för skivan. Ibland var jag tvungen att nynna stumpar av de instrumentala låtarna, för Hound Dog hade aldrig gett dem något namn, men vi bestämde oss till slut för att försöka med omkring 20 låtar.

Det var då Hound Dog tillkännagav att han hade "skrivit" en hel hop med nya sånger, sånger vi aldrig hört honom framföra! Vi var tveksamma, men väntade ändå otåligt på Pepper's följande vecka. Hound Dog anlände med en hög snyggt maskinskrivna ark med "poesi", de flesta på fri vers! Jag kunde inte föreställa mig vem som hade skrivit de här sakerna (Hound Dog hade stora problem bara med att läsa, än mer med maskinskrivning) eller hur de skulle kunna kopplas samman med någon form av musik. Det såg ut som arbetet från en "känslig" High School-poet. Men jag tittade igenom "poemen" sakta och högtidligt (och försökte hålla mig för skratt) och sa till Hound Dog att jag trodde fansen skulle föredra hans vanliga låtar. Han såg mycket, mycket lättad ut och stoppade ner papperen i sitt gitarrfodral, för att aldrig bli sedda igen. Jag fick aldrig reda på vem som skrivit dem eller varför han rimligtvis ville spela in det.

Efter att vi slutligen hade valt ut låtarna (eller jag trodde vi hade gjort det), var jag fortfarande tvungen att bota honom från hans önskan att göra en skiva som skilde sig från hans publikframträdanden. Trots att Hound Dog aldrig använde någon basist vid sina spelningar, ville han bestämt ha en på skivan, för alla andra använde ju en riktig bas på skiva. Naturligtvis visste jag att han lät bäst med bara Brewer Phillips på andragitarr spelande basgångarna, men jag var tvungen att sitta igenom en "repetition" på Pepper's som var rena tortyren, med Phillips kämpande för att spela kompgitarr, medan en basist snubblade sig igenom Phillips delar. Till slut reste jag mig och talade om för Hound Dog att vi skulle göra en skiva exakt som om det vore en spelning.

Men Hound Dog hade ännu en önskan; han var oroad för att hans förstärkare skulle ge upp innan vi kom in i studion. Så motvilligt följde jag med honom och köpte en ny Fender Super Reverb. Naturligtvis, när han kom till studion, kom han släpande på sin gamla trofasta Sears Silvertone-förstärkare, den med de spräckta högtalarna och inbyggda distortionen. Han hade valt att låta Phillips använda Fenderförstärkaren. Det visade sig att Silvertoneförstärkaren (tillsammans med Hound Dogs billiga japanska gitarr) skapade hans äkta, råa klubbsound. Jag tror det var den där sandiga gitarrtonen som hjälpte till att göra skivan så populär; det är antagligen det bäst säljande bluesalbumet som någonsin släppts på en liten etikett.

Tro mig, när jag slutligen lyckats övertyga Hound Dog om att skivan skulle bli exakt som en spelning tog han det bokstavligt. När vi till slut kom in i studion, började jag förstå att Hound Dog inte kunde göra mer än en eller två tagningar av en låt - sedan tappade han känslan. Eftersom vi skulle göra skivan på två sittningar på ungefär två timmar var, bestämde jag mig slutligen för att det var bättre att göra så många låtar som möjligt den första kvällen och sen komma tillbaka och göra samma låtar den andra kvällen och välja mellan tagningarna senare. Så den första kvällen tog vi tio låtar och slösade massor med tid på att försöka få Brewer Phillips att slappna av och sjunga. Den andra kvällen tog vi sexton låtar, fjorton av dem var förstatagningar och nio av dessa hamnade på skivan.

På den tiden höll jag fortfarande på att lära mig att man aldrig visste vad som var att vänta frän Hound Dog. Till exempel så gäckade han mig med att slösa bort den första timmen av studiotiden genom att spela slarviga versioner av låtar han egentligen inte brydde sig om. Då, precis när jag höll på att bli verkligt ängslig (och han kunde se att jag var oroad), skruvade han upp gitarren, tog stöd mot mikrofonen och verkligen kastade sig över låten. Då kunde jag förvänta mig fem eller sex perfekta tagningar och Gud förbjude att vi då skulle tvingas avbryta honom för att byta band i maskin!

Mot slutet av kvällen kunde Hound Dog ta fram en ny låt som "I Just Can't Make It" eller "55th Street Boogie" eller "She's Gone", som jag tycker är en av de bästa saker han någonsin spelade in. "55th Street Boogie" är inspelad precis så som du hör den på skivan - Hound Dog hojtade bara "Look out, Ted!" och hoppade rakt in i låten. Det är en tagning, utan repetition och skarvar, bara en av de där gångerna när alla omedelbart ser ut att vara på samma våglängd.
Egentligen, kom jag på senare, hade Hound Dog "lånat" melodin från en Lester Young-låt och övergången från Duke Ellingtons "C Jam Blues". Det var något han gjorde ofta - tog en snutt från en pop- eller jazzmelodi och lade in det i någon av sina distinkta instrumentaler. Precis son han ändrade om "The Hucklebuck" till "Walking the Ceiling", eller hans boogiebaserade "Little Bittie Pretty One". Om Hound Dog hade något speciellt snille så var det att ta er kort fras eller musikaliskt citat och göra det till en fullständig låt, den sortens låtar som är nästan omöjliga att få ut ur ens huvud. Som "Hideaway".

Tillbaka till studion. Som jag sa, Hound Dog sparade alltid det bästa till sist. "She's Gone" var den sista låten vi spelade in för skivan. Jag hade aldrig hört honom spela den förut och under de fyra år vi var tillsammans efteråt hörde jag honom göra den endast två gånger. Som med så många av hans låtar var Hound Dog först och främst intresserad av att rytmen var den rätta - när han er gång fått in takten improviserade han bara fram sin text som han kände det. Han brukade kalla "She's Gone' vid ett annat namn - "Florence's Song". Han berättade för mig att har skrivit den för kvinnan som ägde krogen där han spelade på söndagseftermiddagarna i så många år. Och han ville bara spela den när hon kon ner från sin våning för att höra honom. Eftersom hon ofta var sjuk var detta ett sällsynt högtidligt tillfälle.

För vi har varit på turne...

Efter det varma mottagandet den första Hound Dog Taylor-LP:n fick, började vi få erbjudanden om spelningar. Det mest spännande erbjudandet var från en sammanslutning som kallade sig Boston Blues Society, en ideell förening som ordnade spelningar enbart för att få mer blues hörd i New England.

Mitt i en snöstorm i december klev jag och bandet in i Levi Warrens mycket gamla Cadillac. (Warren skulle ersätta Hound Dogs ordinarie trummis Ted Harvey, som inte kunde lämna sitt arbete.) Utanför Toledo ramlade ljuddämparen av och alla fick gräva i fickorna för att köpa en ny. I Hartford gick båda motorfästena av, i Albany fick vi punktering. Jag kunde inte ens köra den förbannade bilen och höll nästan på att köra av vägen uppåt New York. Men trots allt, det var en härlig tripp.

Det var bandets första turné utanför Chicago och deras första universitetskonserter, men i stort var de typiska för Hound Dogs spelningar de kommande fyra åren. Tvärtemot många andra bluesmän ändrade Hound Dog inte sin musik eller sina framträdanden ett dugg inför den unga, vita publiken. Precis som på South Side höll hans konserter på i timmar, med Hound Dog sittande på kanten av sin ihopfällbara stol hållande takten genom att stampa kraftigt med foten och med en cigarett pyrande vid mikrofonstativets fot. Brewer Phillips stod hela tiden med sin gamla Telecaster hängande som ett halsband runt halsen (ingen del av remmen gick under hans arm) och den drog hans tröjkrage till en rynkig röra. Och med skjortan ständigt utanför byxlinningen.

Phillips är den där sortens kille som kan sätta på sig en 300 dollars kostym och på fem minuter få den att se ut som den vore bortkastad av ett fyllo. Levi Warren spelande en enkel, outsmyckad back beat, med ett ansikte man inte kunde läsa någonting ur (utom ärren), ständigt arg på Phillips och skrattande åt mig när jag försökte vara hönsmamma för bandet. Jag minns varenda en av de där fyra konserterna klart, med enstaka noter och episoder poppandes fram ur mitt minne. Yale, för att vi var så utmattade och för att Levi var färdig att mörda Phillips. Trinity, när Hound Dog kallade upp mig för att presentera mig, för att sen lämna mig ensam på scen medan han gick och duschade.

Efter att Hound Dog och jag återvänt från östkusten i december -71 lugnade saker och ting ner sig en smula. Hound Dog jobbade fortfarande på the Expressway Lounge och Florence's, men jag kunde skaffa honom tillfälliga spelningar utanför staden till följd av intresset för hans skiva. Jag jobbade ännu för Bob Koester på Delmark Records och försökte sälja min egen etikett på kvällarna från min etta uptown i ett sorts Mexikansk-Appalackiskt slumområde. Jag var tvungen att komma till jobbet tidigt för att paketera mina egna album (jag var fortfarande Delmarks transportbiträde, bland annat) och jag gissar att jag missbrukade min rätt till personligt bruk av Delmarks telefon under arbetstid. Jag ringde mina få distributörer och den handfull klubbar jag trodde skulle vara intresserade av bandet. Jag var egentligen inte bokningsagent vid den här tiden utan försökte bara skapa ett större intresse för Hound Dog och få sälja några fler skivor. Det var först efter en nervuppslitande natt i februari -72 som den där bokningssysslan blev seriös.

...och har kommit litt' på sne

Jag hade redan upptäckt att Hound Dog inte kunde fixa spelningar åt sig utanför staden; han kände inte till avstånden till andra städer, kunde inte räkna ut sina omkostnader och han glömde ofta datum. Allt antagligen p g a det faktum att han inte kunde läsa. Så jag fick skaffa fram det jag kunde och resa med bandet till varenda klubb och universitet.

I februari hade jag just bokat en spelning på Wisconsins universitet genom en förening som kallade sig Blues Power. Jag sammanstrålade med Hound Dog och bandet i Hound Dogs lägenhet vid 41st Place (i en verkligt fruktansvärd slumbyggnad). Han och bandet stack iväg några minuter tidigare så att de kunde stanna vid en spritaffär, innan de mötte mig på en bensinstation bredvid motorvägen. Därifrån skulle jag leda dem till Madison (Wisconsin) genom att köra före i min bil. Efter att ha väntat en halvtimme stod det klart för mig att jag hade förlorat mitt band!

Efter två dussin turer upp och nerför 39th Street från Hound Dogs lägenhet till Dan Ryan Expressway, under det att jag kontrollerade varenda bensinstation och spritaffär, bestämde jag mig för att de måste ha åkt utan mig. Jag blev än mer rasande - hade de den blekaste aning om var Madison låg? Och om de kom dit, hur skulle de hitta platsen för konserten (i källarvåningen på ett studenthem)? Vad skulle hända om polisen stannade deras bil, som var full med whiskyflaskor? Jag körde upp på vägen mot Madison, for fram i en hastighet av mellan 110-120 km/tim (i en 4-cylindrig Chevrolet Vega) och hoppades att jag skulle få tag i dem innan polisen tog fast mig, när jag for fram mellan långtradare och annan trafik. Polisen stoppade mig mycket riktigt, men de måste ha tyckt min historia var alltför absurd för att vara en lögn, för de skickade ut ett radiomeddelande efter bandet och lät mig åka utan böteslapp. När jag till slut hittade platsen för konserten (när det var så svårt för mig, hur skulle det då tämligen obildade bandet kunna hitta det?) satt naturligtvis alla musikerna där och väntade på mig med instrumenten uppriggade och redo för att spela. Jag var rasande på dem för att de gett sig av utan mig och kostat mig tre timmar av skräckfylld, huvudlös panik och jag slängde kontraktet i ansiktet på Hound Dog (ett exempel på mitt typiska mogna beteende) och deklarerade att jag inte ville ha något mer att göra med dessa tre oansvariga, alkoholiserade idioter. Sen vände jag på klacken och körde tillbaka till Chicago och lämnade Hound Dog förvirrad och upprörd (han höll på att inte spela alls). Jag tyckte jag nått slutet på min karriär som obetald bokningsagent och Hound Dog, som ju kommit i god tid till konserten, kunde inte förstå vad han gjort fel.

Det tog två veckor av medling över telefon av vår gemensamme vän Wesley Race för att få oss två till ett gemensamt möte. Vi satt i Hound Dogs vardagsrum bland tvätt upphängd på linor, bägge ivriga att jobba tillsammans igen men ingen villig att erkänna det för den andre. Jag deklarerade bryskt att jag var trött på allt detta arbete utan någon ersättning och att jag uteslutande ville ta hand om bokningar utanför Chicago plus provision för alla spelningar jag fixade och dessutom en helvetes massa mer samarbete och kommunikation. Till min förvåning blev bandet inte alls upprört av mina krav på provision, deras reaktion var bara: "Vi har undrat när du skulle fråga". Naturligtvis förstod jag inte då vilket ansvar jag hade tagit på mig, men det gjorde de. Tro mig, att boka och leda Hound Dog var ingen lätt uppgift.

Den andra LP:n

I september -73 gick vi in i Sound Studios för att spela in Hound Dog Taylors andra album, "Natural Boogie". Alligator hade stora ekonomiska problem och Hound Dog var den ende artisten som sålde, så vi var i desperat behov av en skiva. Hound Dog var också ivrig för han hade två nya låtar han ansåg vara hans bästa: "See Me In The Evening" och "Sadie". Det var "Sadie" han ansåg som sitt mästerverk. Jag kommer ihåg natten då han skrev den. Vi var på den där första New England-turnen i december -71, vi jobbade för så dålig ersättning att vi fick sova hemma hos folk istället för att ta in på motell. I New Haven våldgästade vi hos Kit Rachlis, som nu är musikförläggare för Boston Phoenix, då var han student vid Yale och stöttade Hound Dogs konserter. Hound Dog hade sömnproblem (han hade ofta mardrömmar, där han blev jagad av hundar och sov med TV:n på och ljuset tänt) och när vi andra gick till sängs lånade ha någons akustiska gitarr. Nästa morgon presenterade han sången för oss med kanske sju eller åtta verser Den växte och ändrades lite under de månader som gick innan han spelade in den, men i grunden är "Sadie" en produkt av en sömnlös natt i New Haven.

Vi kom in i Sound Studios med en lång lista med låtar - Hound Dog?s favoriter: "Sadie" och "See Me In the Evening" och mina: "Hawaiian boogie" och "Take Five", plus hela den oinspelade scenrepertoaren. Men den första sittningen var en katastrof. Jag hade underlåtit att dela ut "Inga Gäster-stadgan" och allihop kom dit med ett halvdussin vänner. Alla blev så småningom asfulla och grälsjuka. Sedan vägrade Hound Dog att skruva upp sin förstärkare för att få det där förvrängda ljudet som var hans varumärke (jag tror det var de tre spräckta högtalarna som gjorde det) och hans gitarr lät som om den var under vatten. När jag spelade in en melodisnutt for att låta
honom höra själv, uppbådade han sitt följe av vänner att säga att det lät bra och jag höll på att få nog. Till sist gick hälften av sällskapet eller somnade p g a fylla och jag lyckades få fram Houserockers-soundet. Vi klarade av nåqra få låtar den natten, men jag förstod att vi skulle behöva komma tillbaka för en tredje sittning, vilket betydde att jag var tvungen att överskrida min redan hårt ansträngda budget. Med bolaget nästan bankrutt redan var det katastrof! Det blev inte bättre av att Brewer Phillips blev full och började grälaa med Hound Dog om något. Till slut skickade jag hem hela gänget och skrek åt de att komma tillbaka nar de blivit vuxna!!

Det tog några veckorltr innan alla hade kommit tillbaka, skamsna och utar gäster, för att avsluta skivan. Den släpptes i januari -74 och kom i en långtradare till huset jag bodde i mitt i en snöstorm!  Min blivande fru och jag lastade tre tusen skivor, låda för låda,in i hissen och blev totalt utmattade. Kort därefter gav vi oss iväg på vad som skulle visa sig bli min värsta maratonkörning någonsin.

Enligt traditionen• från mitt allra första album lastade jag bilen full med DJ-skivor. Den här gången for jag mot väst, besökte mina distribuörer i Denver,Pheonix, Los Angees, San Francisco, Seattle och Minneapolis. I varenda stad gick jag in på de lokala radiostationerna, inte bara rockstationerna, utan också universitets- ooch lyssnarunderstödda stationer. Det var en enastående resa - under loppet av tre veckor körde vi över sju tusen miles (ca 1100 mil! övers. anm.), besökte sextio radiostationer och ett halvt dussin distributörer. Vi våldgästade åå människors golv for att spara in motellpengar och ofta körde vi natten igenom. Den största delen av resan var framgångsrik - affärsägare tyckte vi var underbara, vissa radiostationer borjade spela oss ganska ofta och distributörerna var tjänstvilliga. Men vissa delar av resan var katastrofala, som den där när vi körde hela dagen från Taos i New Mexico till El Paso för att besöka en enda radiostation, bara för att finna att den övergått till country veckan innan. Jag var tvungen att sköta bolaget från telefonkiosker. Jag fick dagligen ringa min telefonsvararservice och försöka ordna spelningar åt Hound Dog, plåga mina distributörer och hålla kontakten med pressningsfabrikerna tusentals miles därifrån. Men ändå, till slut fick vi skivan såld, bolaget gjorde comeback och jag var redo för att uppfylla en annan dröm - att göra en inspelning med Fenton Robin

Det tragiska slutet

Nästa skiva med Hound Dog skulle bli hans live-LP, inspelad på Smiling Dog Saloon i Cleveland och på Northwestern University i Chicago. Nå, dagen då jag skulle återvända till Chicago från min smekmånad 1975 (som var en tur genom bluesland från New Orleans till Memphis) ringde jag min nye halvtidsanställde, Richard McLeese, från flygplatsen i Cincinnati, där jag skulle lämna in hyrbilen. Han informerade mig om att Hound Dog just skjutit Brewer Phillips, hans, sedan mycket lång tid, andregitarrist! Phillips var okey, med en kula i benet och en i handen, men Hound Dog satt i häktet anklagad för mordförsök. Men inte nog med det, bandet hade en spelning den kvällen!! Richard försökte desperat få Hound Dog ur arresten mot borgen, ringde sjukhuset och försökte få tag i Son Seals för att ersätta Hound Dog. Jan och jag hoppade på nästa plan, fruktansvärt oroliga och svor över Hound Dog för hans omtänksamma bröllopspresent. När vi anlände till Chicago var Hound Dog frisläppt mot borgen, men Brewer hade bestämt sig för att anklaga honom för mordförsök (!!). Det visade sig att grälet hade börjat när de två suttit i Hound Dogs vardagsrum sysselsatta med en av deras vanliga kreativa tidsfördriv - en tävling i att förolämpa varandras kvinnosmak. Men dessa utfördes vanligtvis i en bil på väg till en spelning, inte mitt framför Hound Dogs hustru Fredda, så han såg sig föranlåten att försvara henne. Han lämnade rummet och återvände med ett gevär och sköt Brewer två gånger!

Ingen av oss visste det då, men den verkliga orsaken till hans vrede var troligtvis att han hade ont, fruktansvärt ont. Hound Dog var sjuk. Han hade klagat över svårigheter att andas men han vägrade att besöka en läkare. Istället fortsatte han bara att spela och hyrde Lefty Dizz för att ersätta Brewer. Vi gjorde tillfälliga besök i domstolen men hans mål blev hela tiden framflyttat.

Den sista spelningen han genomförde var på sensommaren 1975 på en liten North Side-klubb som hette Minstrel's. Efteråt begav han sig till Cook County Hospital. Diagnosen kom snabbt - han hade lungcancer, omöjlig att operera. Alla dessa år hade vi oroats över hans drickande men aldrig över hans rökande! Från och med nu var det bara en tidsfråga. Han var snart alltför klen för att kunna lämna sjukhuset. Jag förstod inte vad det var som fick honom att hålla sig kvar vid livet, men jag kom på det till slut. En dag när jag var på väg ut från sjukhuset stötte jag ihop med Brewer Phillips, som smet in efter besökstid. Det var första gången han besökte Hound Dog och första gången de samtalade efter skottlossningen sju månader tidigare.

Jag var inte med, men Phillips berättade senare för mig att Hound Dog kramat honom så hårt att hans naglar trängt genom huden på Brewers rygg. Så de slöt fred och bekräftade sin vänskap igen. Några få dagar senare gled Hound Dog in i koma och den 17 december 1975 avled han. Det känns som igår.

Bruce Iglauer / Översättning; Hans-Erik Pettersson / Jefferson #72 (1/1986)

Hound Dogs LP-skivor (på Alligator):
4701 -"Hound Dog Taylor and the HouseRockers"
4704 - "Natural Boogie"
4707 - "Beware of the Dog:"

[Det finns två skivor till med Hound Dog på Alligator: 4727 "Genuine Houserocking Music" och 4896 "Release the Hound" ]

Taggar: Internationella artister

Skriv ut