Dane, Barbara #59

danebildtopp

Det finns många USA. Ett möter oss i TV-serier, hamburgare, rockmusik, "häftiga" bilar. Det rika vita genomkommersialiserade pryl-USA. Ett delvis annorlunda USA möter oss i bluesen. De fattigas svartas bakgård-USA - starkt präglat av propagandan som pryl-USA vräker ut.

I Barbara Dane möter vi ett helt annat USA. Det USA som gör aktivt motstånd. Som kämpar för bättre löner och arbetsförhållanden, fred, jämlikhet mellan raserna, jämlikhet mellan könen - för ett socialistiskt USA.

Barbara Dane är en världsartist. Hon har uppträtt i bl a Tjeckoslovakien, Kuba, Italien och medverkat vid många internationella musikfestivaler. Mitt under pågående Vietnamkrig sjöng hon till CIA:s förskräckelse i Nordvietnam, "Vi ska se till att vi får lag och ordning - med eller utan Barbara Dane", skrek en kolerisk, CIA-pamp i amerikansk TV, Barbara Dane är alltså en världsartist. Men på grund av sitt politiska engagemang i stort sett okänd i vår del av världen. Genom kulturföreningen Spartacus" och tidningen Proletärens försorg fick hon emellertid göra en Skandinavienturné i september tillsammans med sin likaledes gitarrspelande och sjungande son Pablo Menendez.

Vid presskonferensen i Göteborg försökte en välmenande journalist upplysa Barbara om vilken hemsk extremistgrupp som engagerat henne, uppenbarligen i syfte att utnyttja henne i sin skumma valkampanj. Barbara, som kom direkt ifrån ett möte på SJ:s lokverkstad, där Frank Baude valtalat och Barbara och Pablo sjungit och spelat för arbetarna, svarade att arrangörerna av turnén sagt att hon skulle få sjunga vad hon ville - det fick hon inte alltid hemma i USA. Och dessutom hade hon fått sjunga för arbetare inne på en arbetsplats, vilket är vad hon helst vill göra, men det är tyvärr helt omöjligt i USA.

Trots sitt samröre med subversiva krafter fick Barbara Dane det förhandsomnämnande i pressen som anstår en världsartist och Göteborgs Konserthus var i det allra närmaste fullsatt. Efter konserten var dock GT:s recensent djupt betryckt. Han kunde inte förneka att Barbara sjöng bra, men han tyckte illa om att Barbara pratade mellan låtarna (det var väl närmast VAD hon sa som ogillades), han tyckte illa om scendekoren (röda fanor, KPMLr:s partiemblem, Stalin etc) och han blev direkt illamående av publikens "odisciplinerade" applåder. Han blev helt enkelt rädd. (Apropå bilder av Stalin, sa Barbara: "Ah - ni vågar prata om Stalin. Det är bra”.)

Som de flesta någorlunda väluppfostrade världsartister uttryckte naturligtvis även Barbara Dane sin glädje att komma till Sverige för den församlade pressen. Precis som alla andra utlänningar hade hon givetvis i hela sitt liv drömt om att få besöka just vårt land. Men av skäl som gjorde att man övertygades om att hon menade allvar. För det var varken svensk synd eller midnattssol som lockade - nej det var Joe Hills hemland, det var landet vars huvudstad gett namnet åt Stockholmsapppellen för Fred, som hon själv samlade in namn för omkring 1950 borta i Kalifornien, det var landet som tog emot amerikanska motståndare till Vietnamkriget.

Barbara dane konsert

De av Jeffersons läsare som läst ovanstående rader, har antagligen med stigande förvåning undrat vad Barbara Dane och KPMLr har med blues att göra. Ja, i KPMLr:s fall är svaret "mycket litet". Men med Barbara Dane förhåller det sig annorlunda. Det är ingen större överdrift att påstå, att det före Barbara Dane endast fanns två former av blues som över huvud taget var kända av en större vit publik. Dels boogie woogie, som av folk i allmänhet inte alls associerades med blues, dels den strömlinjeformade och genomkommersialiserade "jazzblues" som spelades av de stora dansbanden (Leif Anderssons Smoke Rings för goda exempel). Barbara Dane blåste nytt liv i den klassiska bluesen i Bessie Smiths anda, när hon började sjunga med gamla jazzveteraner som Kid Ory och Louis Armstrong i början av 50-talet. Och ensam med sin akustiska gitarr fäste hon en ny publiks ögon på den mer lantliga bluesen redan några år dessfö-innan. Mot mitten av 50-talet var hon med och introducerade artister som Memphis Slim och Big Joe Williams för den vita publiken. Ett tag drev hon egen bluesklubb. Men låt oss börja från början.

LEADBELLY HENNES FÖRSTA OCH STÖRSTA INFLUENS

Barbara Dane föddes den 27 maj 1927, men som så många utarmade småbönder flyttade familjen norrut till storindustrin, så Barbara kom att växa upp i Detroit. Fadern, Gilbert Spillman, hade en liten drugstore i ett arbetarkvarter.

"Dit kom de fattiga bilarbetarna i Detroit. Dom som inte hade råd att gå till doktorn. Klassorätt-visorna var så uppenbara. Man kom i daglig kontakt med dem."

Som barn sjöng Barbara i söndagsskolan, sedan också i en sångförening i skolan. I de första tonåren tog hon sång- och pianolektioner och lärde sig på egen hand spela gitarr. Samtidigt var hon intresserad av politik.

"En dag hörde jag några som talade om kommunismen och socialismen. Det lät ju så självklart. Så jag gick med i demonstrationer, besökte mötena... 'Hör du Barbara, du som kan sjunga. Dra en låt', bad dom mig. Så började jag sjunga på politiska och fackliga möten och demonstrationer."

Det blev mer - samarbete med Pete Seeger, deltagande i den första Världsungdomsfestivalen i Prag 1947. Barbara Danes repertoar bestod naturligtvis till största delen av arbetarsånger, kampsånger etc, men redan vid denna tid hade hon börjat sjunga blues.

"På ett fackmöte eller ett fredsmöte kunde jag lägga in en blues eller spiritual och visa folk att här fanns en musik runtomkring dom som var värdefull, men som inte erkändes. Jag hade lyssnat på blues i många år redan och kommit att älska musiken. Leadbelly är min största influens, men jag såg honom aldrig spela. Big Bill såg jag 1947.

Så har förstås dom stora kvinnliga bluessångerskorna betytt mycket för mig. Många av deras texter är reaktionär smörja, men i grunden uttrycker dom känslorna hos starka, självständiga kvinnor. Ma Rainey, Bessie Smith och Ida Cox - där har du mina favoriter. Många av t ex Bessie Smiths 'Double Entendre'-texter (dubbeltydiga texter) är förstås förskräckliga. Låt mig bli sockret i ditt kaffe och all den här smörjan. Vem som helst kan skriva såna texter. Inte det minsta fantasi. Don't Want To Be No Second Fiddle, I'm used to play the first' däremot, är ett bra exempel. Men många förfaller till ett bejakande av den reaktionära manskult som speglas i så många manliga bluessångares texter. Det är förnedrande och sådana texter sjunger jag inte. Men man kan ju ändra i dom..."

"När jag var liten brukade mamma berätta om dom här kvinnorna, dom här artisterna, och hon sjöng låtar för mig, som hon sa att dom hade gjort", berättar sonen Pablo Menendez, "men när jag blev lite äldre och började lyssna på deras skivor och sånt, så blev jag helt förvirrad... musiken och sångstilen var sig lik, men Barbara ändrade väldigt mycket i texterna."

SKIVBOLAGEN FÖRSTÖRDE BLUESTEXTERNA

"Det är skivbolagen som har förstört bluesens texter", menar Barbara. "Från början var ämnessfären mycket vidare, men skivindustrin tog bara hand om de mest vulgära elementen för att nå kommersiell framgång - vilket ju var och är den enda meningen för deras verksamhet. Och artisterna lät sig påverkas, medvetet eller omedvetet. Man censurerade självmant bort sådana texter som man trodde att skivbolagen inte skulle gilla och det som fanns kvar sög man på desto mer, vulgarierade mer och mer, för nästa platta måste ju vara 'bättre', dvs värre än den förra, för att kunna slå.

Men detta betyder inte att jag har nån sorts puritansk inställning till texter med sexuellt innehåll. Det är den reaktionära kvinnosynen som så många bluestexter speglar jag ogillar." Barbara skrattar: "Jag minns förresten när jag började sjunga 'Pallet On The Floor', och folk menade att det var förnedrande och ovärdigt av en kvinna att sjunga om att hon hade sexuella känslor och önskningar... Men sådana sånger utgör en mycket liten del av min repertoar. Det finns så mycket att sjunga om..."

Barbara Danes karriär som sångerska inom den radikala rörelsen tog ett abrupt slut i och med att en viss senator McCarthy släpptes lös i början på 50-talet. På endast ett par år var den US-amerikanska vänstern krossad.

"Det var inte så att jag blev svartlistad. Min publik upphörde helt enkelt att existera. Jag slutade sjunga på möten, för det fanns inte längre några organisationer som arrangerade möten. Men eftersom jag hade hunnit skaffa mig en ganska vid repertoar genom åren, så tyckte jag att det verkade vara ett lämpligt tillfälle att pröva på livet som kommersiell artist på jazzklubbar, folkmusikställen osv ett tag."

Det var under dessa år hon lät bluesen få en alltmer framträdande roll i sin repertoar. Hon hade flyttat till San Francisco redan 1949 och det var på Västkusten hon etablerade sig som bluessångerska med bl a egen TV-serie, Folksville USA, och se-nare även egna radioprogram. Hon spelade på klubbar med bl a Kid Orys, George Lewis- och Louis Armstrongs orkestrar, spelade in plattor med George Lewis (1957) och Earl Hines (1959) - allesammans välkända namn inom den traditionella jazzen.

Men hon spelade även med artister som Jesse Fuller, Blind Gary Davis, Big Joe Williams, Little Brother Montgomery, Memphis Slim och Lightnin Hopkins. Många svarta bluesartister blev genom hennes försorg introducerade för den vita publiken.

"Jag hade Big Willie Dixon och Memphis Slim som mina ackompanjatörer i ett års tid. Vad kunde nu dessa två erkända svarta artister och kompositörer med åtskilliga hits bakom sig ha för intresse av att kompa mig? Dom sökte en ny publik helt enkelt. Bluesen var på väg att dö. Dom svarta vände sig från den, som nånting gammalt och förlegat som hörde ihop med slaveriet, eller åtminstone påminde dom om liknande förhållanden, som dom förstås inte ville uppleva igen, och dom vita hade ännu inte upptäckt bluesen. Och faktum är, att förutom kärlek till musiken förstås, var det för att blåsa nytt liv i en konstform som var döende, som jag började spela blues."

VERKSAM I MÅNGA OLIKA SAMMANHANG

Men kring mitten av 50-talet - det var ju dom åren Muddy,-Elmore & Co hade sina största hits borta i Chicago...

"Dom gjorde stor succé bland vissa svarta, som kände igen musiken hemifrån, och uppskattade den därför, men den största delen av den svarta befolkningen ville inte ha med den att göra. Och dom vita visste ingenting... Bluesens riktiga storhetsperiod var egentligen 40-talet, då det fanns en massa pengar från kriget överallt.

I början var jag rädd för att sjunga blues tillsammans med dom här människorna. Dom hade en annan bakgrund, en annan historia, där bluesen var en del. Med vilken rätt kunde jag...? Men speciellt Pops Foster (legendarisk jazz- och bluesbasist) uppmuntrade mig och då tänkte jag, att om t o m han tyckte det lät bra, så kanske det var rätt hyfsat ändå...

I novembernumret av Ebony (en mycket ansedd svart amerikansk tidskrift) 1959 finns det en artikel om mig. Jag är den första vita kvinna som ägnats en hel artikel i Ebony. Den förste vite mannen var Frank Sinatra - fråga mig inte varför... Hela artikeln var egentligen en kolonial historia. Ungefär: om t o m denna vita kvinna uppskattar bluesen och spelar och sjunger den offentligt, så kanske det trots allt finns något kulturellt värde i den..."

Slutet av 50-talet och början av 60-talet var hektiska år för Barbara Dane. Turnér med bl a Jack Teagardens orkester förde henne ända till östkusten; hon kom att bli ett av de vanligast förekommande namnen vid USA:s otaliga jazz- och folkmusikfestivaler, uppträdde på nattklubbar tillsammans med satirikern Lenny Bruce, medverkade i radio och TV, hade egen TV-serie för barn, Wake Up And Sing, egen radioserie om blues, medverkade i filmen The Blues (1962) och var dessutom inblandad i skivindustrin, både som producent/talang scout och artist.

Hon var också inblandad i den första upplagan av American Folk Blues Festival - 1962 alltså: "Jag hjälpte Horst Lippmann att komma i kontakt med flera av artisterna. Och han sa till mig: 'Barbara, jag skulle hemskt gärna ha dig med på turnén, men jag tror inte att en vit kvinna som sjunger blues skulle uppskattas av publiken.' 'Skit ner dig Horst Lippmann', sa jag." Ändå var nog Lippmanns analys av situationen korrekt... "Det tror jag också", skrattar Barbara.

Något år senare gick Barbaras kontrakt med skivbolaget Capitol i stöpet. På en turne som arrangerades av skivbolaget hade hon tagit med sig sina tre barn och markerade därmed, enligt Capitol, att hon hade annat i huvudet än en hundraprocentig satsning på karriären.

1964 gjorde hon "Barbara Dane Sings The Blues" för Folkways, Moe Aschs icke-kommersiella specialetikett för folkmusik från hela världen och alla epoker. Moe Asch har som bekant mycket bestämda idéer om elgitarrer och folkmusik... "Först måste du ha klart för dig att Moe är en verklig entusiast. Han spelar in precis allt inom folkmusik. Men han menar att man inte ska uppmuntra den dyra elgitarrutrustningen, som så många människor aldrig har råd att köpa..."

Men nu har ju faktiskt elgitarren funnits i över fyrtio år och "folket" spelar definitivt på den...

"Riktigt. Moes syn kan leda till en reaktionär syn på musiken. Hela folkmusikrörelsen i USA är delad i en reaktionär del som gillar folkmusik för att det låter som förr, och en progressiv del som inser att folkets musik lever och förändras. På Georgia Sea Islands, ett av de mest isolerade och fattiga områdena i USA, finns en mycket särpräglad folkmusik. En kvinna där, en av de största sångerskorna därifrån, hennes hus blev förstört. Dom bor i mycket enkla hus, uppbyggda på plintar i tidvattenszonen. Rena ruckel - men inte ens ett sådant skjul hade hon råd att bygga upp igen. Så det startades en insamling. Pengar kom in förstås, men i folkmusiktidningen Sing Out kom det också insändare som ifrågasatte värdet av insamlingen. Om nu denna fattiga kvinna fick alla dessa pengar, skulle det då inte förstöra hennes musik? Där har du reaktionärerna!

När det gäller elgitarrer eller inte - själv spelar jag inte elgitarr, för jag kan helt enkelt inte - men som syn när det gäller elektriska instrument eller olika musikformers användning i den politiskt medvetna musiken, så har jag samma inställning som Joe Hill - 'varför ska vi ge dom religiösa monopol på alla bra låtar?' menade han. Så varför ska vi ge den kommersiella musiken monopol på t ex elgitarrer?"

SKULLE SJUNGA MER BLUES IDAG OM DET INTE VORE FÖR KVINNOSYNEN OCH ESKAPISMEN I TEXTERNA

1961 och -64 gjorde Barbara några spår med Lightnin" Hopkins för Chris Strachwitz. De kom så småningom ut på Arhoolie (1022). "Lightnin'-plattan innehåller en del spår som egentligen inte alls var avsedda att hamna på LP. Speciellt ett spår där Lightnin' och jag mer eller mindre konverserar med varandra, fast inom ramen av en blues. Chris Strachwitz ville emellertid ge ut det, fast jag tyckte det kändes som nån gav ut en tejp med en hemlig telefonavlyssning på platta... Men han klippte bort en del och när jag fick höra det färdiga resultatet på band tyckte jag att det lät OK och gav honom klartecken.

Vid den här tiden hände det att jag sjöng på svarta klubbar då och då. Dvs - jag satt bara in. När jag satt in med Muddy lät han mig ta över ruljansen. Han gick och satte sig vid ett bord, drack och pratade med sina vänner. 'Va fan, publiken är redan här och dom slutar inte att dricka och dom går inte', menade han. Så kom jag i kontakt med Otis Spann och vi gjorde en hel del konserter tillsammans. Jag var bland dom första vita som sjöng på Chicagos bluesbarer. Det var i stort bara Paul Butterfield som fanns då. Jag tror att han just höll på att bilda sitt första band vid den här tiden och alla tyckte jag skulle kolla in honom. En häftig kille, sa dom. Men jag gillade honom aldrig. Denne unge vite kille, som alltså hade en helt annan bakgrund, han hade redan anammat alla dom värsta sidorna av dom äldre svarta musikernas manlighetskult, och det stod jag bara inte ut med. Muddy Waters, visst är han macho, men det är ju en helt annan sak.

Numera går jag sällan på bluesklubbar, för dom har väldigt mycket tömts på positivt innehåll. Det är bara fråga om en nostalgisk flykt till en förgången tid, som egentligen aldrig har existerat, den tiden då kapitalismen var bra. Visst är det OK med eskapism då och då, men man kan inte hålla på och fly hela tiden. Idag är det faktiskt så att bluespubliken inte vill höra politiska sånger. Men däremot har den politiskt medvetna publiken inget emot att lyssna på blues... Det här med kvinnosynen och eskapismen är främsta skälen till att jag inte sjunger så mycket blues idag. Ändå skulle jag vilja sjunga mer blues, för jag älskar musiken.

danebildknutenhand

FÖRVANDLINGEN FRAN BLUES- TILL PROTESTSÅNGERSKA

Under senare halvan av 60-talet lade Barbara Dane ner sin kommersiella karriär. Varför? Det var ju nu folklig musik fick en renässans via artister som Bob Dylan och Joan Baez m fl.

"När jag insåg vilka krafter som låg bakom folkboomen och tjänade pengar på den, ville jag inte ha med den saken att göra längre. Jag hade redan börjat engagera mig i medborgarrättsrörelsen för lika rättigheter mellan raserna och i fredsarbetet och i antikärnkraftsarbetet. Och på alla folkmusikfestivaler, såsom den i Newport, som organiserades av George Wein, där stoppades alla politiska texter. Visst fick man protestera i den meningen att man fick sjunga om missförhållandena - dom kände ju alla till ändå - men man fick inte avslöja några orsaker eller anvisa några lösningar. Och vem tjänade på det? Jag ville inte bli inblandad i det där, utan flyttade till Mississippi och började jobba med Freedom Schools, jobbade med demonstrationer, marscher, möten osv."

Förresten, omkring 1962 gjorde jag en sång,,, 'Blues over Bodega', som handlade om att dom skulle bygga ett kärnkraftverk i området Bodega, ett av dom mest jordbävningshotade områdena i Kalifornien! Det var en hel del möten och sånt och låten blev något av en lokal hit. Något kärnkraftverk byggdes aldrig. Första gången en sång har stoppat ett kärnkraftverk..."

1965 spelade hon in en rad Southern Freedom Songs med Chambers Brothers för Folkways och arbetade för Southern Students Organizing Committe och Students Non-Violent Coordinating Committe. 1966 kom droppen som fick Barbaras bägare att rinna över i det amerikanska etablissemangets ögon. Hon reste till Cuba och sjöng mitt under pågående bojkott!

"Jag tyckte inte att det rörde amerikanska regeringen i ryggen var jag sjöng och spelade någonstans. Och Castro var naturligtvis mycket lycklig, det var ju en stor seger för vänskapen mellan det kubanska och US-amerikanska folket. Så han frågade mig om det inte fanns något han kunde göra för mig i gengäld. Men jag tyckte att han hade redan gjort mer än tillräckligt för mig och hela världen, för han hade gett oss i Väst, speciellt oss i USA nytt hopp. Efter Mccarthy och krossandet av Vänstern hade vi gripits av nästan total misströstan. Hur skulle någonsin folket och revolutionen kunna segra här? Men så kom kubanska revolutionen och gjöt liv i oss igen.

dane pabloMen så kom jag att tänka på mina barn och situationen i USA, speciellt på Västkusten. Pablo var fjorton år. Vid den här tiden rökte ungarna, t o m i hans ålder, hasch innan dom gick till skolan och var livrädda för att få åka till Vietnam. Pessimism och dekadens över hela linjen. Så jag tänkte att om ett av mina barn åtminstone ett år i sitt liv kunde få chansen att uppleva nånting mer positivt. Så jag frågade Fidel Castro om inte Pablo kunde få gå i skola på Cuba i ett år. Och det fick han. Och när det året var över ville han inte tillbaka till USA igen. Så det blev ett år till. Och ett till. Med tiden gifte han sig... Han har bott på Cuba i sexton år nu."

De sista åren av 60-talet började rörelsen för lika rättigheter mellan raserna ändra karaktär. "Medborgarrättsrörelsen var en spontan rörelse. Där fanns ingen politisk skolning alls. Det amerikanska kommunistpartiet var.- och är - totalt revisionistiskt och dessutom helt förstelnat och hade ingen som helst förmåga att ta ledningen för nånting. Dom kunde absolut inte gå i spetsen för denna stora rörelse. Den var alltså spontan och utan politiskt skolad ledning kunde den dra iväg vart som helst. När så det nationalistiska elementet kom att bli det dominerande och det mer eller mindre blev frågan om att kasta ut alla vita ur rörelsen, då lämnade jag den. Och då slutade jag också att sjunga blues. För jag ville inte placeras i samma kategori som dom som skodde sig på de svartas musik. Dvs jag hade fortfarande en eller annan blues på min repertoar, men jag kunde inte längre klassas som bluessångerska."

"MAN KAN INTE GÖRA REVOLUTION MED SÅNG OCH MUSIK, MEN MAN KAN HELLER INTE GÖRA DET UTAN SÅNG OCH MUSIK"

På senare år har det politiska arbetet, arbetet med det egna skivbolaget Paredon, som startades ca 1970 och hennes vägran att kompromissa, gjort att Barbaras egen karriär legat på sparlåga. Hon har visserligen sjungit regelbundet på fredsmöten, på solidaritetsmöten för strejkande kolarbetare osv, men sådant brukar ju inte ge så stora rubriker på tidningarnas nöjessidor. 1973 kom dock "I Hate the Capitalist System" (Paredon), hennes kanske mest kända LP här i Sverige.

Nyligen har hon flyttat tillbaka till Västkusten, till Oakland. "Oakland är en industristad. Därav följer att en stor del av befolkningen är mycket fattig. Majoriteten av befolkningen i Oakland är svart. Faktum är att Oakland har en bluesscen som jag inte hade minsta aning om när jag bodde på Västkusten på 50- och 60-talen. Män som Lowell Fulson har ju spelat på småbarer runt Oakland hela tiden och hållit fast vid sin musik. Och en del av dom äldre svarta musikerna har börjat en ny karriär, kompade av unga, huvudsakligen vita band. Det finns helt enkelt inte så många unga svarta som är intresserade av att spela blues. Inte än i alla fall...

Jag har i alla fall börjat engagera mig lite grand i det här med bluesen igen, men jag vill sammankoppla det med andra saker. Bluesen är ju ursprungligen folkets musik, som sedan tagits från oss av skivbolagen, kramats ur på innehåll och sedan kastats tillbaka igen... Men man behöver inte gå den vägen, folket kan använda den direkt och då anknyta till annat som hör oss till - rörelser som fredsrörelsen, antikärnkraftrörelsen osv.

Nästa månad ska dom arrangera en bluesdag i Oakland. Hon som håller i det hela är hustru till nån högt uppsatt figur på marknadsföringssidan i Del Monte-koncernen. Jag skulle vara med på den här bluesdagen och fick veta att man inte bara skulle syssla med musik, utan kombinera det hela med nåt slags konstutställning också. Bra, tyckte jag, och nämnde några konstnärer jag kände som hade gjort en svit målningar om kärnkraft - men nej, det gick inte för sig. 'Men, vad tillåter ni då?', undrade jag. 'Det är inte fråga om det, men vi kanske skrämmer en del besökare...'. 'Ok, ok! Var drar ni gränsen?"Jo, det skall vara ren konst - vi hade t ex tänkt att bygga upp en vacker regnbåge över sjön.' utmärkt', sa jag. 'Regnbågen är ju en gammal symbol för solidaritet och broderskap och uttrycker hur man slår en brygga mellan raserna', förklarade jag vidare, men kvinnan blev alldeles förskräckt och slog ifrån sig med båda armarna: 'Nej, nej! Inget sådant. Bara en vacker regnbåge!'"

Hur är klimatet idag för "det andra USA"? "Det finns ett motstånd. Det växer fram motståndsgrupper mot rasismen. I augusti demonstrerade över en halv miljon människor för freden i New York och samtidigt var det demonstrationer i flera andra städer med upp till 50.000 deltagare i dom största. Men i pressen kunde man bara läsa om den eventuella demonstrationen i tidningens eget spridningsområde. I San Francisco-pressen kunde man alltså bara läsa om demonstrationen där, men huvuddemonstrationen i New York skrev dom ingenting om.

Marxist-leninister runt om i landet har börjat formera sig så sakta. Men de har ett jättejobb framför sig. Den amerikanska arbetarklassen är mycket desorganiserad. Bara tjugo procent är organiserade och det i fackföreningar som inte är mycket att hurra för.

Jag vill vara med och bidraga på mitt sätt. Kulturen är inte oviktig. Det vet borgarna. Dom engagerar idag psykologer för att med lockande och raffinerade rytmer passivisera folk. Det vill jag bekämpa i mina sånger och rytmer. Jag brukar säga att man inte kan göra revolution med sång och musik, men man kan inte heller göra det utan sång och musik."

Källor: Intervju med Barbara Dane och Pablo Menendez. Proletären 61, 62, 63 1982. Who Is Who In Blues

 

KONSERTRECENSION BARBARA DANE & PABLO MENENDEZ i Göteborg

Lördagen den 11 september 1982 uppträdde Barbara Dane och Pablo Menendez i en antiimperialistisk konsert på Göteborgs Konserthus. Barbara spelade akustisk gitarr och sjöng, kompad av sonen Pablos elgitarr, Mats Dahlin trummor, Kjell Jansson kontrabas och Åke Johansson piano. Man inledde med några bluesbetonade nummer, Barbaras egen "Working Class Woman (If today is the bosses, I know tomorrow is minel)", "dixieland"-betonade "Unemployment Blues", där Åke Johansson briljerade, och J.B. Huttos "Things Are So Slow", som Barbara utvecklat texten på. J.B. undrar vad man ska ta sig till när arbetslöshetsköerna växer, men Barbara har svaret: ut på gatorna och gör revolution!

Ackompanjerad av bara Kjell Janssons bas gjorde hon Pete Seegers "The Sun", ensam med sin akustiska gitarr gjorde hon några latinamerikanska sånger. A capella gjorde hon "Namibia", en afrikansk barnsång, tillsammans med Pablo och sånggruppen Röda Ropet (Två mans- och två kvinnoröster). På samma sätt gjorde hon en egen hyllningssång till det palestinska folkets kamp - "Palestine arising". Egen och egen - de svartas spirituals stod för den musikaliska ramen. Den låg snubblande nära Blind Willie Johnsons "John the Revelator".

De flesta låtarna var hennes egna, eller skrivna av "vanliga människor" - fackföreningsorganisatörer, strejkledare, folkliga poeter. "Jag sjunger i regel inte låtar av kommersiella kompositörer, för dom vet inte hur man skriver för oss", förklarade hon, men ett undantag gjor-e hon för kompositören till "Over The Rainbow" m fl - hans "Brother, Can You Spare Me A Dime" är nämligen en ovanligt träffsäker skildring av en arbetslös" situation i 30-talets USA, såväl textmässigt som musikaliskt. Och ett fint bas-solo av Kjell Jansson!

Pablo spelade akustisk gitarr och sjöng ett par kubanska nummer, innan Barbara så småningom knöt ihop föreställningen med ytterligare ett par låtar ur den afroamerikanska musiktraditionen, bl a en bluesbetonad historia kallad "Truck Driving Woman" (skriven av en textilarbetarorganisatör), där Pablo bytte ut elgitarren mot ett munspel, och "Rolling To A New World Now", "a spiritual changed to a freedom song during the Civil Rights Movement". Och efter ett par extranummer kom den pampiga avslutningen: Internationalen sjungen samtidigt på enpelska (Barbara), spanska (Pablo och delar av publiken) och svenska (vi övriga, ca 1000 man).

Barbara och Pablo gjorde fler framträdanden i Göteborg under sin turné. Redan nästa dag spelade de i Slottsskogen i samband med en familjedag arrangerad av KPLMr. Kompet var det samma som på Konserthuset, men nu förstärkt med en munspelare, som Barbara gav namnet "Volvo Slim", i ett par bluesnummer. Och några dagar innan hade Barbara och Pablo haft "smygpremiär" för arbetarna på SJ:s lokreparationsverkstad i Sävenäs i samband med ett valmöte för KPLMr. Fredagen den 24/9 framträdde Barbara och Pablo på Marx-Engelshuset, i några blues och spirituals förstärkta med Volvo Slim, i några andra nummer med delar av Röda Ropet. Dagen därpå var det demonstration för palestinierna och Pablo och Barbara sjöng några sånger inför de drygt 3.000 demonstrationsdeltagarna på Götaplatsen.

Samma kväll spelade de på jazzklubben Nefertiti, nu med samma musiker som på Konserthuset igen, och i några nummer dök den allestädes närvarande Volvo Slim upp. Nefertiti var mer än fullsatt, och kön ringlade långt ut på gatan. Mycket av repertoaren från Konserthuset återkom på Nefertiti, men utökades nu med flera blues, bl a "Good Morning Blues", "See See Rider", "How Long Blues" och "Trouble In Mind", och en del nummer ur den äldre jazztraditionen, bl a "Good Old Wagon" och rags som Jesse Fullers "San Francisco Bay Blues", men också ett par Joe Hill-låtar.
Ackompanjatörerna fick naturligtvis betydligt större soloutrymme på jazzklubben Nefertiti än på Konserthuset. Sålunda inleddes vart och ett av de tre seten med en improviserad instrumental innan Barbara tog scenen i besittning. Speciellt imponerade Åke Johanssons piano på den entusiastiska publiken.

Barbara Dane själv är en medelmåttig gitarrist (hon tog inga egna solon), men en stor sångerska med en varm, rik och oerhört kraftfull röst. Hon är dessutom en mycket nyanserad och framför allt mångsidig sångerska - blues á la Bessie Smith eller á la Chicago, arabisk folkmusik eller latin-amerikansk folkmusik, evergreens, trettiotalsjazz - hon behärskar alltihop. Nu lär det väl dröja länge innan hon - eller en liknande artist från USA (om sådana över huvud taget finns) kommer hit igen, och jag kan bara beklaga alla som missade chansen den här gången. Meddelandena från Det Andra USA duggar inte särskilt tätt. Men några av hennes plattor finns.

Och ni som

  • inte är rasister
  • inte är musikaliska renhetsivrare
  • inte är rädda för kämpande människor och socialistiska idéer
  • gillar bra musik bör införskaffa någon av dem.



Taggar: Internationella artister

Skriv ut